Mamma Östros kan vara fortsatt stolt

Det var på den tiden när 1 maj-tågen i Västerås ännu gick till Folkets park, även om den bytt namn till Arosparken. Jag var reporter och utsänd för att bevaka när den nyblivne ministern Thomas Östros 1 maj-talade på hemmaplan. Vad han pratade om minns jag inte, men jag minns glädjen och stoltheten hos hans föräldrar över att se sin son stå där och tala vid sidan om Per Albin-statyn. Bergsprängarens son hade gjort en klassresa och en karriär i arbetarrörelsen, som manifesterades där i vårsolen.

Per Albin-statyn i Västerås Folkets park, vid vars sida
Thomas Östros och andra 1 maj-talade är idag en sorglig
syn. Foto: Anders Lif

Eva och Göran Östros har säkert haft många anledningar att vara glada och stolta över sin son sedan dess. Igår var väl knappast en dag för glädje, men stolta tycker jag att de kunde vara över hans snygga sorti ur toppolitiken. Inför TV-kamerorna tömde Thomas Östros sitt nuvarande rum i riksdagen för att flytta till något anspråkslösare, lämpat för en uppländsk riksdagsledamot utan tunga uppdrag. Det var inget hymlande om barnen eller andra svepskäl. Thomas Östros var petad och han var ledsen för det, vilket han inte dolde. Denna uppriktighet är han värd all heder för. Inte minst för att det är så ovanligt att toppolitiker visar känslor. En eller annan glädjetår kan man kanske ana under segerns sötma, men besvikelse visas sällan utåt.

Politik är en konkurrensutsatt verksamhet, som i hög grad befolkas av tävlingsmänniskor. Det gäller att vinna. Självklart på valdagen men också till vardags och inte bara på toppnivå. Man måste vinna debatten med motståndarna, man måste vinna den interna kampen om partiets nomineringar. Också när det gäller mindre prestigefyllda uppdrag än som partiledare kan den kampen vara hård och de inblickar man ibland fått av partiers inre liv i nomineringstider är inte alltid vackra.

Spåren kan sitta i länge, det har inte minst visat sig denna vinter när dagens socialdemokratiska motsättningar förklarats med strider i SSU på 1990-talet. Nu är vapen nedlagda för den här gången, vilka sår som åstadkommits återstår att se. Liksom om de får tid att läka eller om de bildar ärr som skaver och ropar på hämnd.