Manifest för självkänsla i rosa och grönt

När jag hörde att Kerstin Thorvall var död gick jag inte till vardagsrummets skönlitterära hylla för att läsa hennes bästa bok, När man skjuter arbetare, den upprörande klasskildringen om hennes mammas äktenskap
I stället gick jag ner i källaren till ungdomsböckerna och plockade fram den flickigt rosagröna Boken till dig, som var mitt stöd och tröst under puberteten. Där fanns mycket av det man funderade över då. Till exempel om det där med håret:

"Borsta håret med huvudet framåtböjt. Borsten bör ej ha nylonborst."

Här finns också handfasta råd om hur man skulle klä sig:

"I skolan är det väl händigast med tvådelat." "Det är inte riktigt lyckat med islandströjan direkt på behån". "Till fest tycker jag att en vid bomullsklänning är sötast."

Jag läste också ingående kapitlen om hur man skulle hantera pojkar, även om det i och för sig ivar ett mycket litet problem för mig. Men det fanns även ett kapitel om "pojktycke" som tröst för oss som inte hade något.

Bland alla förnumstigheterna fanns också några dikter. Till exempel Karin Boyes Ja visst gör det ont, som jag kände var skriven just för mig.

Feminism var ett okänt begrepp i denna Thorvallska flickvärld. Men många av oss som hade henne som tröst blev trots allt rätt kaxiga med åren och fann oss inte i vad som helst. Kanske bidrog Boken till dig till det genom sitt starka betonande av självkänslan.

"Jag har bara kunnat arbeta utifrån min egen avlägsna tonårserfarenhet. Och det är därför jag ideligen kommer tillbaka till självkänsla, och hur man ska bli säkrare och få större tillförsikt inför livet och till sig själv."

Tack för det Kerstin Thorvall och för allt det andra du skrivit om hur det är att vara kvinna, mor och dotter.