Adjö PO och PON! Välkommen MO och MEN!

I slutet på 1960-talet sålde Aftonbladet och Expressen tillsammans mer än en miljon tidningar per dag. Landet tapetserades med löpsedlar som skrek ut dagens nyheter. Ingen kunde undgå den som hamnade på bild där. Att köpa en kvällstidning var en daglig rutin för många, men långt ifrån alla gillade vad som skrevs. Politiker, i synnerhet de styrande socialdemokratrna, var starkt missnöjda med pressetiken och hotade med lagstiftning.

Pressens organisationer insåg faran och lyckades efter många turer få till stånd en modell för självsanering som fick politikerna att dra tillbaka förslagen om statligt ingripande.  1969 inrättades PO Allmänhetens pressombudsman, som ett komplement till Pressens opinionsnämnd PON som funnits sedan 1916.

PO, blivande MO Ola Sigvardsson, medieforskaren Torbjörn
von Krogh och Lena Hörngren under Svensk Mediehistorisk
 förenings samtalskvällom det nya medietiska systemet.
Foto: Anders Lif

PO firar alltså 50-årsjubileum i år men gör det med gravöl. Vid årsskiftet slutar Ola Sigvardsson som PO och blir MO, Allmänhetens medieombudsman. Samtidigt försvinner 103-åringen PON och ersätts av Mediernas etiska nämnd, MEN. Det är inte bara ett namnbyte utan en rejäl och länge efterlängtad förändring. Nykomlingarna ska prova alla publiceringar, oberoende av publiceringsform. Alltså även radio- och tv-sändningar, när det gäller intrång i privalivet, och webbpubliceringar. Sajter och poddar som har en ansvarig utgivare och ett utgivningsbevis kan ansluta sig till systemet och på så sätt låta sig granskas.

Om detta talades det på ett möte i Stockholm hos Svensk Mediehistorisk förening den 26 november. Journalisten och medieforskaren Torbjörn von Krogh redogjorde för turerna kring PO:s tillkomst. Ola Sigvardsson, resonerade kring de centala begreppen: allmänintresse och offentlig person. Alla som agerar i offentligheten är inte offentliga personer. Man bör skilja på samhällsbärare och underhållare, framhöll PO.

Jag deltog i samtalet i egenskap av mångårig ledamot i PON. Åren 1995-2000 var jag ledamot på Journalistförbundets mandat, 2011-2017 var jag representant för Sveriges Tidskrifter. Det är ett ganska tidskrävande uppdrag, men jag ser det som ett privilegium att ha fått vara med. Här handlar det inte om att förhandla eller att tolka paragrafer utan att med respekt för mediernas samhällsgranskande uppdrag ge upprättelse åt människor som anser sig utsatta för en publicitetsskada. Det görs i öppna och resonerande samtal där olika erfarenheter möts och argument prövas.

Jag hoppas att detta öppna och  resonerande samtalsklimat även kommer att prägla  den nya nämnden. Chansen finns. Även om  granskningsområdet vidgats  är strukturen densamma. Liksom sin föregångare kommer den nya nämnden att bestå av ledamöter som företräder de branschorganisationer, som står bakom och finansierar systemet och representanter för allmänheten.

Precis som i slutet av 1960-talet finns det idag röster som argumenterar för en statlig reglering av medierna med motivering att pressetiken brister. Därför är det bra att de seriösa medierna, som har ansvarig utgivare har samlats kring denna modell.

Ett gemensamt pressetiskt system har diskuterats och utretts i decennier. Ett tag befarade jag att det liksom höghastighetstågen och ombyggnaden av Slussen i Stockholm skulle höra till sådant som man i min ålder inte skulle få uppleva under sin livstid. Men vid årsskiftet händer det. Välkommen MO och MEN.

Politiker kan inte outsourca sitt uppdrag

Äldrenämnden beslutade vid sitt senaste sammanräde att Västerås ska få en äldrekommission. Det var ett av Liberalernas vallöften som nu efter viss möda är på väg att infrias. 

”Uppdraget består i att återställa förtroendet för äldreomsorgen i Västerås som försämrades efter den mediala granskningen som skedde under 2018”.

Tyvärr tror jag att det är ett omöjligt uppdrag. Om förtroendet är skadat beror det sannolikt på att det finns faktiska brister i äldreomsorgen. Inte på att det rapporterats om enskilda fall i media. Att åtgärda brister och bygga upp förtroende är en uppgift för äldrenämndens politiker. Det kan inte outsourcas till en kommission bestående av gamla äldreomsorgschefer och representanter för pensionärsorganisationer.

En kommission av den här typen är en anomali. Den är varken politik eller förvaltning utan svävar fritt där emellan utan tydligt uppdrag. Den oklara rollen blir tydlig när man beskriver hur kommissionen ska förhålla sig till offentlighetsprincipen.

”Det krav på att dokumentera inkomna brev, mejl och samtal som finns för förtroendevalda och anställda i Västerås stad finns inte för äldrekommissonen”, enligt nämndens beslutunderlag.

Men det är inte möjligt att friskriva någon del av kommunens verksamhet från grundlagen. Eftersom kommissionen är kommunal gäller samma regler där som för annan verksamhet. Inkomna handlingar är allmänna och får sekretessprövas i vanlig ordning. De ska också kunna granskas av revisionen.

Äldrekommissionen var ursprungligen ett förslag i en motion från dåvarande oppositionspartiet Liberalerna, som numera ingår i majoriteten och har ordförandeposten i äldrenämnden genom Bengt-Åke Nilsson. Motionen visade på en vilja att tänka i nya banor vilket är positivt. Men den andades också en misstro mot den egna organisationen vilket är en dålig utgångspunkt för ett förändringsarbete.

När framgångsrika kommuner ska beskriva varför man lyckats brukar de grundläggande faktorerna vara: Tydliga roller, politiker som vet vad de vill och med tillit överlåter till professionen att beskriva hur det ska genomföras. En kommission som den Västerås nu ska få är en oprövad väg. Om det är modgt eller dumdristigt att ge sig in på denna väg får framtiden utvisa. Just nu kan man bara säga: Lycka till.

Ledamöter i kommissionen är: Lars Björklund, Västerås demensförening, Berith Stenwall, Anhörigvårdarna, Birgitta Hedén, tidigare strateg på förvaltningen och chef inom Attendo Care numera pensionär, Krister Molin, tidigare chef för Hjärtpunkt Skiljebo, Sven-Erik Henriksson, tidigare chef för äldreomsorgen inom Tillberga grannskapsservice och därefter strateg in organisationen Västmanlands kommuner och landsting (VKL), Bengt G. Andersson, ordf. för SPF i Västerås samt Tord Lindström, som representerar. PRO i Västerås. Kommissionen utser inom sig en ordförande 

Om medievärlden 2000, 2020 och 2030

I september 2000 lämnade jag dagspressen och VLT för att bli chefredaktör på KommunAktuellt. Ett steg ut i det osäkra. VLT var 169 år och hade både högt anseende och god ekonomi. KommunAktuellt var 22 år och nedläggningshotad eftersom ägaren Kommunförbundet var på väg att gå ihop med Landstingsförbundet.

Jag hade då jobbat på VLT i 29 år och tyckte att arbetsplatsen genomgått stora förändringar. Sidproduktionen var datoriserad och de kvarvarande grafikerna fanns på redaktionen som sidmakare. Journalisterna kände sig trygga i övertygelsen om att det krävs människor för att skriva, göra rubriker och bedöma texter.

Min sista tidningsgenomgång på VLT, som då ännu
var fullformat, i augusti 2000. Foto: Anders Lif

Pengarna rullade in. Ägarna hotade med sparpaket om vinstmarginalen gick under 15 procent men såg inga hot mot affärsmodellen med intäkter både från prenumeranter och annonsörer. Journalisterna var mer än dubbelt så många som idag, men journalisklubben talade om stress på grund av låg bemanning och krävde mer resurser för grävande.

Även de motspänstigaste gamla redaktörerna hade 2000 accepterat datorn, som en bättre, men ibland trilskande, skrivmaskin. Faxen spottade ut pressmeddelanden och postlistor från kommunen. Telefonen stod på skrivbordet. Tjänstemobiler var förbehållna chefer och fotografer. Läsarkontakten bestod av telefonsamtal och ibland ett handskrivet brev i postfacket. Väl bevarat,om det var ett tackbrev, eftersom det stärkte reportern i uppfattningen att alla läst den angelägna artikeln till sista raden. Idag finns inte utrymme för sådant självbedrägeri. Allt mäts.

Mot medievärlden 2030

Mina minnen av VLT kring millenieskiftet väcktes av ett seminarium på Södertörns högskola om forskningsantologin På väg motmedievärlden 2030. Journalistikens villkor och utmaningar, utgiven av Studentlitteratur. Antolgoin är den sjätte i en serie på sex. Den första kom 2000 och hade sikte på 2020, Idag kan man konstatera att aningslösheten inte bara fanns på VLT:s redaktion. Inte heller forskarna förutsåg raset för tidningarnas affärsmodell eller de sociala mediernas intåg. Däremot varnade man redan då för de sociala och demokratiska konsekvenserna av en alltmer fragmentiserad medieanvändning, för kunskapsklyftor och för ökad ägarkoncentration. Frågor som blivit än mer aktuella under de 19 år som gått.

–  Spådomar om framtiden tenderar att präglas mer av samtidens trender än av framtiden i sig – och den framtid man siat om infinner sig sällan, konstaterade en av bokens redaktörer journalistikprofessorn Gunnar Nygren när sjätte upplagan av antologin presenterades förra veckan.

Från presentationen av antologin På väg mot
medievärlden 2030 på Södertörns högskola. I
talarstolen professor Gunnar Nygren, som till-
sammans med professor  Ingela Wadbring, varit
 bokens redaktör.

Vad händer fram till 2030?

Med detta sagt och med insikten om att det enda vi vet om framtiden är att vi inget vet kommer här några av de förutsägelser om läget 2030 som görs i boken. Inom parantes artikelförfattarnas namn.

Konkurrenssituationen 2030: Konkurrensen både om tid och pengar kommer att bli allt hårdare och ägarkoncentrationen att förstärkas ytterligare. Nationella medier kommer att leverera betalt kvalificerat innehåll till en betalningsstark publik i hela landet. Det lokala materialet tunnas ut både vad gäller kvalitet och periodicitet. (ingela Wadbring och Ursula Andersson).

Redaktionellt ledarskap 2030: I denna turbulenta medievärld krävs både ekonomisk och publicistisk kunskap. Att enbart lita till online-statistiken räcker inte. Även i framtiden behövs en bred kunskap om människors behov och en tydlig tanke om vad man vill med sin journalistik.(Ingela Wadbring och Ursula Andersson).

Finns det journalister 2030? Ja det kommer fortfarande att behövas innehållsproducenter till alla de plattformar mediehusen tillhandahåller. Journalistiska värderingar och ideal är hyggligt stabila men journalistikkåren som profession blir mer diffus. (Gunnar Nygren och Terje Lindblom)

Lokala medier och lokal demokrati 2030: Journalistisk bevakning och granskning är en del av lokaldemokratins infrastruktur, som riskerar att försämras. Det kommer att finnas färre professionella lokaljournalister men fler amatörer och fler halvprofessionella lokalreportrar samt fler informatörer. Medborgarnas betalvilja avgör hur mycket resurser som kommer att finnas för oberoende och granskande lokaljournalistik. (Gunnar Nygren och Carina Tenor)

Kommer det att finnas papperstidningar 2030: Detta är medieprofetiornas eviga fråga. Medieforskaren Lars Furhoff förutspådde 1963 att den sista svenska dagstidningen skulle komma ut våren 1978. Han hade fel liksom alla andra som kommit efter. Papperstidningen lever, om än inte i högönsklig välmåga. Någon prognos om dödsdatum görs inte i denna bok. ”Så här långt ser tryckt press ut att ha lika många liv som katten och ytterligare några liv återstår tydligen”, skriver den norske journalistprofessorn Sigurd Allern.

Den som lever får se och kan 2030 sitta med facit i hand och efterklokt konstatera vilka trender de mediala framtidsspanarna missade.

Listning är inte granskning

I dagens VLT får läsarna veta vad tre namngivna skiftgruppchefer på Mälarenergi har för månadslön. Däremot har de ännu inte fått veta vilka konsekvenserna blir av att Västerås stad riskerar att tappa drygt 100 miljoner och Region Västmanland dubbelt så mycket om regeringens förslag tlll ny kommunal skatteutjämning genomförs vi årsskiftet.

De tre skiftgruppcheferna ingår i en ”granskning” av lönerna för 116 chefer på Västerås stads kommunala bolag. Men det finns ingen granskning i denna artikel. Detta är en listning utan allmänintresse. Att dessa chefers jobb är offentligt finansierade och att uppgifterna om löner är tillgängliga enligt offentlighetsprincipen försvarar inte en publicering.

Granskande journalistik innebär att självständigt ta fram uppgifter och värdera dem. Inte att ta fram offentliga uppgifter och publicera dem. En intressant lokaljournalistisk granskning av de kommunala bolagen hade exempelvis varit om man koncentrerat sig på bolagens vd-ar. Inte bara vad de har för lön utan också vad de gör på jobbet och för skattebetalarnas pengar. Vilka resultat levererar de, lever bolagen upp till ägardirektiv, hur mår deras personal med mera.

En sådan journalistik är resurskrävanade och resurser är det ont om idag. Nedslag görs men på det stora hela behöver politiker och tjänstemän i Västerås stad och i regionen inte oroa sig för att någon granskare dyker upp. Nästa vecka krymper resurserna ytterligare när sex tjänster försvinner från VLT för att förstärka tidningarna i länet. Därmed blir det färre reportrar och mindre resurser för lokal debatt och insändare. Risken är uppenbar att det blir än mindre granskning och för att det blir svårare att uppfylla lokaltidningens demokratiska uppdrag.

Kanske kan presstöd ge ett resurstillskott. Branschtidningen Dagens Media rapporterade i veckan att VLT nu närmar sig 30 procent i hushållstäckning och därmed är berättigat till presstöd. UNT, Sydsvenskan och Dagens Nyheter är i samma läge. Nerikes Allehanda, som också ingår i Mittmedia, beviljades i februari 25 miljoner i presstöd.

Det är tufft för mediebranschen idag. Jag har varit anställd på VLT i 29 år och medarbetat på frilansbasis i 9 år. Så det är med sorg i hjärtat jag följer utvecklingen för den bransch och den tidning jag har ägnat mitt yrkesliv. Men ju mer begränsade resurserna är desto viktiga hur man använder de man har.

VLT har en tid försökt värva nya prenumeranter med löften om riktig lokaljournalistik. För mig är det journalistik som beskriver sådant som är viktigt för människor där de bor. Sådant som gör dem klokare och gör att de förstår sitt lokalsamhälle bättre. För mig är det ofattbart att VLT inte ägnar den kraft man har till sådant som är viktigt i människors vardag. Just nu borde det vara prioriterat att försöka beskriva vad som kommer att hända när kommunens och regionens budgetar snabbt måste ställas om till nya förutsättningar till följd av förslaget om skatteutjämning. Hur blir det med skolsatsning och med vårdköerna när Västmanland ska bidra mer till övriga landet? Vad tycker Denise Norström och Anders Teljebäck om sitt partis förslag?

Tågkaos för SJ:s lördagsresenärer

Västerås central lördag förmiddag: Perrongen vid spår 1 är svart av folk. Familjer på lördagsutflykt, med eller utan barnvagn, kompisgäng som redan börjat festa så smått, kulturtanter med utställningeller teater i blick, med flera. Att bo i Västerås är att ha Stockholms utbud av nöjen, kultur och shopping 58 minuters tågresa bort och många vill ta till vara den möjligheten.

Men tågkapaciteten är inte avpassad för västeråsarnas reslust. Tåget som rullar in kommer från Göteborg och är fullt när det kommer in. Visserligen stiger ganska många av i Västerås men de som väntar på att stiga på är många fler. Lediga platser fylls snabbt. De resvana sätter sig snabbt på första bästa tomma stol. De andra letar efter någonstans där hela sällskapet kan sitta tillsammans och blir som regel utan sittplats. Folk står i gångar och vestibuler, sitter i trappor och på bagagehyllor.

I Enköping kan västeråsare med tur få sittplats när någon stiger av. Nypåstigna Enköpingsbor får räkna med ståplats.
”Jag hade ingen aning om att det var så här”, sa en ung Enköpingsmamma som i lördags satt med ett barn på varje knä tack vare att jag hade mitt sjuåriga resesällskap i mitt knä på fällstolen bredvid.

Hon och vi andra hade köpt biljett i tron att det finns något samband mellan antal sålda biljetter och tillgängliga sittplatser. Men så är SJ:s biljettsystem inte utformat. Den som reser långt kan boka sittplats men för resenärer på sträckan Stockholm-Västerås finns inte den möjligheten.

På helgtågen finns 40 obokade platser plus utfällbara stolar i vestibuler och gångar. Biljetter säljs på nätet och i automater på perrongen fram till avgång. Hur många som har biljett till en viss avgång kan personalen omöjligt veta. Resenärerna kan heller inte veta vilken reskomfort som väntar dem:

Sittplats med bord och laddningsmöjligheter? Sittplats på en fällstol utanför toaletten? Skakig ståplats i 58 minuter? Priset är detsamma.

Jag vet ingen annan bransch där man kan sälja tjänster där konsumenten inte har någon aning om vad de får för pengarna. Bussbranschen som konkurrerar med SJ om helgresenärer till lägre pris men med längre restid kan det inte. På långfärdsbussar är det bältestvång därmed kan man inte sälja fler biljetter än sittplatser.

Fler tåg behövs. Även på helger borde det finnas tåg som bara går sträckan Västerås - Stockholm. Västerås stad borde utöva påtryckningar på SJ och andra operatörer att få till detta. Om närheten till Stockholm ska vara ett lockbete för att få folk att bosätta sig här kan det inte bara handla om arbetsresor och pendling.

”Vem du än är. Vart du än ska”, är det tåget som gäller har vi ju lärt oss av SJ:s reklam.





Texten även publicerad som debattinlägg på vlt.se.

Sanning och lögn om Västerås skolsatsning

Vid frukostbordet i morse delade jag på Facebook en debattartikel från Lärarnas riksförbund och ifrågasatte deras mantra om att återrförstatligande är lösningen på skolans alla problem. Detta ledde oväntat till att jag blev anklagad för att sprida lögner av kommunalrådet Jesper Brandberg (L). I min värld är detta en grav anklagelse och en märklig ingång i en debatt som borde kunna vara saklig.

Brandbergs anklagelser utlöstes av att jag i uppdateringen i förbigående uttryckte min oro för skolutvecklingen i min hemkommun.  Västerås har i många år tillhört i bottenskiktet i skolrankningar både när det gäller resultat och resurser. Detta har den styrande S-, C-, MP- och L-majoriteten som ambition att ändra på. Man tillför pengar, men man får dessa satsningar att låta mer än vad det är eftersom man inte är tydlig med att det också kommer besparingar eftersom man inte kompenserar fullt ut för pris- och lönehöjningar.

Jag betvivlar inte majoritetens goda vilja när det gäller att förbättra resultateten i Västerås skolor, men jag tvivlar på att det de gör är tillräckligt för att det ska märkas för elever och lärare i vardagen.  Det är många års försummelser, med olika majoriteter, som nu ska kompenseras. Dessutom ställer demografin, det vill säga kraftiga ökningar av de resurskrävande grupperna, barn och äldre, kommunerna inför enorma utmaningar, de närmaste åren. Behoven växer snabbare än resurserna. Inga kommunpolitiker kommer att kunna göra allt man vill och allt som medborgarna förväntar sig.

Ödmjukhet ligger inte för politiker, så det kanske man inte ska begära. Men en mindre demagogisk och mer pedagogisk ansats vore önskvärd från den styrande majoriteten i Västerås för att förklara för medborgarna vilka utmaningar kommunen står inför. Framtidstro är bra, att ge folk realistiska förväntningar är bättre. Då minskar risken för svekdebatter.

Det jag enligt Brandberg ljugit om var att majoriteten ”talar om satsningarna men drar ner i smyg”.  En uppfattning som för övrigt delas av oppositionen både till vänster och höger. Med detta menade jag att man talar tyst om att satsningarna urholkas direkt eftersom man inte kompenserar fullt ut för löne- och prishöjningar. När SVT vid presentationen av budgetförslaget pressade kommunstyrelsens ordförande Anders Teljebäck (S) på den punkten svarade han:

-Det är ju inte riktigt full löne- och priskompensation. Vi lägger ut en nivå och sen får nämnderna och förvaltningar jobba med utgångspunkt ifrån det.

Som varje rektor eller annan chef med budgetansvar vet betyder det i klartext att man får dra ner.

För övrigt anser jag att skolan även fortsättningsvis ska vara kommunernas ansvar. Det anser inte Liberalerna på riksplanet. Det hade varit intressant att höra vad den liberale kommunpolitikern Jesper Brandberg tycker om den saken eftersom det var vad mitt Facebookinlägg handlade om.

Student 1969 i ett nytt gymnasium

Igår firade jag 50-årsjubileum av min studentexamen. I morgon den 5 juni kommer jag att gå ut och titta när studentkortegen går genom Västerås. Här kommer några tankar om det gymnasium som 1969 var ”Det Nya Gymnasiet” och som nu känns väldigt gammalt. Det har varit åtskilliga gymnasiereformer sedan dess.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

HS3B 1969, under gymnasiets sista dagar. utanför S:t Jacobi
 i Vällingby. Jag längst till höger. Foto: Jonas Sundberg

”Kom ihåg: Man får inga nya vänner som kände en som 16-åring”, påminde mig en gammal vän.

I veckan träffade jag ett gäng som jag lärde känna när jag var 16 och som jag  kom att tillbringa mycket tid med under tre år: Min gymnasieklass från St Jacobi i Vällingby som firade 50-årsjubileum av studenten. Vi har träffats och firat vart femte år fast vi väl egentligen aldrig tog studenten. I alla fall inte enligt våra äldre kamrater som påpekade att vi varken hade studentskrivningar, munta eller censorer. Vår student skulle heller knappast godkännas av dagens gymnasister eftersom vi festade så lite.

1969  var vi den första årskullen som gick ut det nya gymnasiet. En skolform som, enligt riksdagsbeslutet, skulle förvandla gymnasiet från en utbildning för en begränsad elit till en allmän ungdomsutbildning. Det examenslösa gymnasiet där ingen underkändes. Ett gymnasium för en tid när ”skit i traditionerna” var ett gångbart slagord.

Men utan traditioner blev vi lite handfallna och tafatta på avslutningsdagen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Några hade i alla falll studentmössa, som vi helt enkelt satte på oss innan vi gick hem. Gemensam mösspåtagning, utspring och att sjungande åka runt på flak var det inte tal om.

I sanningens namn var avslutningen inte det enda som var lite tafatt och handfallet under vår skoltid. Gymnasiereformen hade genomfört snabbt och mentalt var nog våra lärare kvar i det gamla. Det suckades en hel del inför eleverna över nya påfund och ett nytt relativt betygssystem. Hur det lät i lärarrummet kan man bara ana.

Så här i efterhand käns det som om vi lärde för skolan, inte för livet. I alla fall om man som vi gick i en sammanslagen humanistisk-samhällsvetenskaplig klass bestående av i huvudsak ambitiösa flickor med oklara yrkesambitioner. Skolan gjorde oss väl varken yrkesförberedda eller bildade, men vi blev hyggligt allmänbildade.

Även om utbildningen hade sina brister ledde den i de flesta fall till bra jobb. Lärare och handläggare inom offentlig förvaltning blev de vanligaste karriärvägarna. I vår skara finns också två professorer, en före detta riksdagsledamot, en chefredaktör och några banktjänstemän med mera. En av de fyra killarna i klassen sa att han skulle bli bonde. Det föreföll som ett osannolikt yrke för en vällingbykille men han drev faktiskt jordbruk i Sörmland några år.

50-årsjubileet fick mig att söka efter spår av min gymnasietid. I bokhyllan hittade jag antologin Dikt och tanke i tre band. En relikt från det gamla gymnasiet, den kom ursprungligen ut 1955 med texter från Homeros till Bo Setterlind. På svensklektionerna ägnades mycket tid åt diktanalys. Spåren av dessa syns i form av prydliga anteckningar skrivna med tunn blyerts, som nästan är oläslig idag. ”Alitteration”, konstaterar jag i kanten till Den poetiska Eddans strofer:

”Hören alle heligborne

Heimdalls söner, högre och lägre

Centrala prov i stället för studentskrivningar var en nyhet med det nya gymnasiet. En annan var specialarbeten. Eftersom ingen gjort sådana förut var ambitionsnivån oklar. Min ambitionsnivå var hög och min historielärare lät mig hållas. Rubriken på mitt specialarbete var Negerfrågan i USA, vilket var helt okontroversiellt. Jag fick en femma i betyg.

Jag skrev periodvis dagbok under min skoltid. Tyvärr är de urtrista redovisningar av triviala vardagsaktiviteter. Inga intressanta reflexioner från en ung människa från 1960-talets senare hälft. En tid som gått till historien som The Swinging Sixties och som ungdomsrevoltens år. Båda delarna tycks ha gått mig förbi. Här finns inga spår vare sig av några revolutionära aktiviteter eller särskilt mycket ”sex and drugs and rock’n roll”. Jag övervägde att bränna skrivhäftena för att inte mina barn och barnbarn skulle se hur tråkig jag var men de får ligga kvar om de mot förmodan skulle vilja läsa den dag jag är borta.

Antagligen är sådana som jag mer typiska för vår tid, vår skola och vår samhällsklass än vi vill medge. Det hade ju varit coolare om man hade kunnat peka ut på en suddig prick på någon pressbild säga: Det där är nog jag. Jag var där. Men så var det inte. Jag var i skolen, hemma eller hos någon kompis. Läste Bildjournalen och hörde på Tio i topp. Lite fest ibland, bio och fika på Pallas. Undrande över hur det skulle bli och vad man skulle bli. Allmänt osäker.

HS3B vid 50-årsjubileet 3juni 2019.

Det är bara att acceptera. När man har kommit så långt på sin levnads bana att man kunnat fira 50-årsjubileum av studenten får man ha fördragsamhet mot sig själv både för den man var och för den man blev. Och glädja sig åt att det finns ett antal människor som man lärde känna som 16-åring och som man fortfarande kan ha en glad kväll tillsammans med. 

Det är bara att hoppas att man får vara med på 55-årsfesten också. Det är inte självklart. Sedan förra återträffen är det tre som lämnat oss. Frånvarande men inte glömda. Vi lärde ju känna dem när vi var 16 år.

Välfärd viktigare än fiskar

Denna blogg har de senaste åren i huvudsak varit ett arkiv för krönikor jag publicerat på VLT:s ledarsida. Nu har det uppdraget upphört så när skrivlusten faller på tänkte jag återuppliva den för texter om aktuella samhällsfrågor. 

----------------------------------------------------------------------------------------------

I Svartåns mynning i Västerås pågår sedan drygt ett år byggandet av fisktrappa. Eller faunapassage

Arbetet med fisktrappan vid Fiskartorget har
hålit på ett år.Kostnaden för första etappen
beräknas till23miljoner.

som man föredrar att kalla det för att markera att alla arter är välkomna. Ett fint och vällovligt projekt för att rädda hotade arter, som stör mig varje gång jag passerar. Enligt senaste prognosen kommer den att kosta 23 miljoner kronor, 4 miljoner mer än beräknat. Men det räcker inte. En andra etapp är planerad för ytterligare 13,5 miljoner kronor.

De pengarna borde satsas på människor inte på fiskar.

Alla som haft någon form av ekonomiskt ansvar vet att det alltid finns sådant som man gärna vill ha men inte har råd med. Det gäller för en tonårings månadspeng, för familjebudgetar, för företag. Och just nu i högsta grad för offentliga budgetar. Det framgår med skrämmande tydlighet i vårens ekonomirapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Den demografiska utvecklingen gör att alla de pengar som kommuner och landsting har, och inte så lite till, behövs för att möta den demografiska utvecklingen. Det vill säga att för att klara välfärden för de allt fler gamla och unga. Över hela landet måste det byggas nya skolor, förskolor, sjukhus och äldreboenden för att klara de växande behoven. Skatteintäkterna kommer inte att öka i samma takt som behoven av välfärd. Men det är inte det enda bekymret. Dessutom kommer det att råda brist på arbetskraft.

Kommuner och landsting har tack vare högkonjunkturen haft några goda år. Hög sysselsättning ger goda skatteintäkter och färre som behöver ekonomiskt bistånd. Markförsäljningar har gett tillskott på många håll. Dessutom har det varit billigt att låna, vilket lett till att låneskulden ökat.

 Men 2020 förväntas degoda åren vara över. Kommuner och regioner kommer att behöva effektivisera, spara och kanske höja skatten. Samt prioritera, eftersom pengarna inte räcker till grunduppdraget med välfärden får man avstå från annat, till exempel fisktrappor.

Men kommunerna klarar inte detta på egen hand, framhåller SKL. Staten måste också ta ett större ansvar genom ökade generella statsbidrag och mindre detaljstyrning. Mycket av de senare årens statsbidragshöjningar har varit riktade bidrag, till sådant som rikspolitiker anser angeläget. Av kommunfolk ofta kallat pressmeddelandepengar eftersom de, oavsett regering, ofta tillkommer för att ministrar ska kunna visa handlingskraft i en aktuell fråga.

De demografiska utmaningarna borde ha större inflytande även över statens prioriteringar. Inte heller där har man råd med allt. Den familjevecka som nu läggs in i föräldraförsäkringen är något av en fisktrappa. Det vill säga något som är trevligt att ha men som egentligen inte har råd med. Jag tror landets barnfamiljer skulle vara mer betjänta av mer pengar till barnens skola och förskola eller till äldre släktingars omsorg än en veckas extra föräldraledigt.

Det blir inte lätt att vara politiker när man kan tvingas till att både dra ner på det som tas för självklart och inte har råd med det lilla extra. Det som kan göra att man vinner val.

Utan lokala medier svajar demokratin

När jag som ung praktikant kom in på VLT:s redaktion 1970 pratades det fortfarande om Den stora festen. Kalaset när man firade att tidningen passerade 50 000 exemplar i upplaga. Västerås växte och tidningen med den och att det en dag skulle bli en 60 000-fest var en självklarhet. 1976 kändes det snubblande nära, 59 200 exemplar.

Det blev aldrig någon 60 000-fest. När jag lämnade tidningen år 2000 var upplagan 47 600 ex. Vid den senaste officiella mätningen var upplagan 25 300. Fast idag talar man hellre om räckvidd för att få med de digitala läsarna.

Det är denna utveckling som ligger bakom Bonniers och Amedias köp av VLT och de andra Mittmediatidningarna. Men det var inte affären som fick mig att leta gamla upplagesiffror i KB:s tidningsdatabas utan en artikel av medieanalytikern Olle Lidbom i tidskriften Axess.

Han har djupdykt i statistik om medievanor och kommit till en högst oroande slutsats, inte bara för tidningsföretagens ägare och anställda utan också för demokratin.

”Vi får snart ett samhälle utan massmedier med en gemensam verklighetsbild. Och utan ett demokratiskt kitt.”, var hans budskap.

Han visar att de äldre håller kvar vid sina medievanor. De läser dagstidningar, ser på nyheter på TV och lyssnar på radio. De yngre gör snart varken det ena eller det andra. De söker sig till tjänster som Snapchat, Youtube, Whatsappl med flera. Det är globala och nischade kanaler som är oberoende av sändningstid och centraliserad distribution. De är, betonar Olle Lidbom, inga massmedier utan nischmedier och därmed försvinner gemenskapen.

Vi som jobbade på VLT under det förra milleniets sista decennier kände det som om ”alla” nåddes av det vi gjorde. Det var inte sant ens då. Då yngre och låginkomsttagarna var redan på väg bort.  Men majoriteten av västeråsarna blev informerade via tidningen. Om något inte stått att läsa i VLT kändes det inte som det hänt på riktigt.

Att detta försvunnit har en demokratisk betydelse som inte bara handlar om minskad kommunbevakning utan om identitet och sammanhang. En god lokaltidning med en bred samhällsbevakning som når ut till majoriteten av invånarna har historiskt utgjort grunden för lokaldemokratin.

Utan 

Den grunden svajar idag betänkligt. Risken är att också den lokala demokratin svajar. när debatt handlar om att så högt som möjligt framföra sina krav, utan att lyssna och ta argument.  Frågan är hur man återskapar ett lokalt demokratiskt samtal när vi, trots att vi sitter bredvid varandra, befinner oss i skilda världar. Att rädda och utveckla det som är kvar av lokaljournalistik är nödvändigt men inte tillräckligt. Det behövs något nytt utifrån dagens förutsättningar, vilket kräver inte bara optimism och strategi utan också kapital. Jag hoppas och tror att Bonniers och Amedia har det.

Texten även publicerad i VLT den 28 februari 2019

Bolagspolitiker på dubbla stolar

Vid årsskiftet fick valresultatet fullt genomslag kommunalt. Bolagen fick då nya styrelser. Jesper Brandberg (L) tog över ordförandeskapet i Mimer, Staffan Jansson (S) leder nu Mälarenergi och Lars Kallsäby (C) flygplatsbolaget för att ta några exempel från kommunkoncernen Västerås.

De är alla betrodda politiker och hedervärda medborgare, men är de verkligen de bäst skickade att leda bolag? Inte nödvändigtvis, enligt en nyligen publicerad studie av de fyra statsvetarna, Andreas Bergh, Gissur Erlingsson, Anders Gustafsson och Emanuel Wittberg, som har kopplingar till Centrum för kommunstrategiskastudier vid Linköpings universitet.

Problemet är att de valda är just politiker. Därmed riskerar de att sitta på två stolar. Som förtroendevalda företräder de ägarna, det vill säga kommunmedborgarna. Som styrelseledamöter ska de värna bolagets intressen. Det behöver inte vara någon konflikt men risken finns.

Motivet för kommuner att bolagisera sin verksamhet är att det ska bli effektivare och generera ett överskott. Men om politikerna blir alltför våghalsiga när de tar på sig bolagshatten kan det bli tvärtom så att kommunen måste skjuta till skattepengar. I Västerås har flygplatsbolaget krävt extra pengar men det har inte varit i samma magnitud som i kommuner där bolag satsat på biogas i Tanzania, äventyrsparker och andra högriskprojekt.

Forskarna ser också en korruptionsrisk om kommunerna driver mycket verksamhet i bolagsform. Politikerna håller varandra om ryggen och det blir svårt att utkräva demokratiskt ansvar. För att illustrera sina teser har de gjort sociogram där pilar visar kontakter mellan människor och bolag i nio olika kommuner.

Eftersom Västerås inte ingick gjorde jag, utan vetenskapliga ambitioner, ett försök till lokalt sociogram. Det blev ett virrvarr av streck, men inte lika påtaglig maktkoncentration som i vissa andra kommuner. Västerås har relativt få bolag. Alla tunga politiker har inte uppdrag i bolagsstyrelser.

Två personer sticker ut genom sina många uppdrag: Staffan Jansson (S) och Jesper Brandberg (L). De är ordförande i kommunens båda tyngsta bolag: Mälarenergi respektive Mimer. De är kommunalråd och sitter i kommunstyrelsen. Dessutom är Brandberg ordförande, Staffan Jansson 1:e vice ordförande i fastighetsnämnden. I Västerås Strategiska Fastigheter AB är ordföranderollerna ombytta.

Här kan man tala om maktkoncentration men pilar i sociogram säger inte allt. Mäktigast är dessa båda inte. 

Mesta makten finns hos kommunstyrelsens ordförande. Anders Teljebäck (S) blev visserligen bara trea på VLT:s maktlista men när det gäller frågor av betydelse för västeråsarnas vardag är han mäktigare än både landshövdingen och ABB-chefen. Som ordförande i ägarbolaget Västerås stadshus AB har han också makten och ansvaret för bolagen och deras ordföranden.

Texten även publicerad i VLT den 17 januari 2019