Student 1969 i ett nytt gymnasium

Igår firade jag 50-årsjubileum av min studentexamen. I morgon den 5 juni kommer jag att gå ut och titta när studentkortegen går genom Västerås. Här kommer några tankar om det gymnasium som 1969 var ”Det Nya Gymnasiet” och som nu känns väldigt gammalt. Det har varit åtskilliga gymnasiereformer sedan dess.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

HS3B 1969, under gymnasiets sista dagar. utanför S:t Jacobi
 i Vällingby. Jag längst till höger. Foto: Jonas Sundberg

”Kom ihåg: Man får inga nya vänner som kände en som 16-åring”, påminde mig en gammal vän.

I veckan träffade jag ett gäng som jag lärde känna när jag var 16 och som jag  kom att tillbringa mycket tid med under tre år: Min gymnasieklass från St Jacobi i Vällingby som firade 50-årsjubileum av studenten. Vi har träffats och firat vart femte år fast vi väl egentligen aldrig tog studenten. I alla fall inte enligt våra äldre kamrater som påpekade att vi varken hade studentskrivningar, munta eller censorer. Vår student skulle heller knappast godkännas av dagens gymnasister eftersom vi festade så lite.

1969  var vi den första årskullen som gick ut det nya gymnasiet. En skolform som, enligt riksdagsbeslutet, skulle förvandla gymnasiet från en utbildning för en begränsad elit till en allmän ungdomsutbildning. Det examenslösa gymnasiet där ingen underkändes. Ett gymnasium för en tid när ”skit i traditionerna” var ett gångbart slagord.

Men utan traditioner blev vi lite handfallna och tafatta på avslutningsdagen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Några hade i alla falll studentmössa, som vi helt enkelt satte på oss innan vi gick hem. Gemensam mösspåtagning, utspring och att sjungande åka runt på flak var det inte tal om.

I sanningens namn var avslutningen inte det enda som var lite tafatt och handfallet under vår skoltid. Gymnasiereformen hade genomfört snabbt och mentalt var nog våra lärare kvar i det gamla. Det suckades en hel del inför eleverna över nya påfund och ett nytt relativt betygssystem. Hur det lät i lärarrummet kan man bara ana.

Så här i efterhand käns det som om vi lärde för skolan, inte för livet. I alla fall om man som vi gick i en sammanslagen humanistisk-samhällsvetenskaplig klass bestående av i huvudsak ambitiösa flickor med oklara yrkesambitioner. Skolan gjorde oss väl varken yrkesförberedda eller bildade, men vi blev hyggligt allmänbildade.

Även om utbildningen hade sina brister ledde den i de flesta fall till bra jobb. Lärare och handläggare inom offentlig förvaltning blev de vanligaste karriärvägarna. I vår skara finns också två professorer, en före detta riksdagsledamot, en chefredaktör och några banktjänstemän med mera. En av de fyra killarna i klassen sa att han skulle bli bonde. Det föreföll som ett osannolikt yrke för en vällingbykille men han drev faktiskt jordbruk i Sörmland några år.

50-årsjubileet fick mig att söka efter spår av min gymnasietid. I bokhyllan hittade jag antologin Dikt och tanke i tre band. En relikt från det gamla gymnasiet, den kom ursprungligen ut 1955 med texter från Homeros till Bo Setterlind. På svensklektionerna ägnades mycket tid åt diktanalys. Spåren av dessa syns i form av prydliga anteckningar skrivna med tunn blyerts, som nästan är oläslig idag. ”Alitteration”, konstaterar jag i kanten till Den poetiska Eddans strofer:

”Hören alle heligborne

Heimdalls söner, högre och lägre

Centrala prov i stället för studentskrivningar var en nyhet med det nya gymnasiet. En annan var specialarbeten. Eftersom ingen gjort sådana förut var ambitionsnivån oklar. Min ambitionsnivå var hög och min historielärare lät mig hållas. Rubriken på mitt specialarbete var Negerfrågan i USA, vilket var helt okontroversiellt. Jag fick en femma i betyg.

Jag skrev periodvis dagbok under min skoltid. Tyvärr är de urtrista redovisningar av triviala vardagsaktiviteter. Inga intressanta reflexioner från en ung människa från 1960-talets senare hälft. En tid som gått till historien som The Swinging Sixties och som ungdomsrevoltens år. Båda delarna tycks ha gått mig förbi. Här finns inga spår vare sig av några revolutionära aktiviteter eller särskilt mycket ”sex and drugs and rock’n roll”. Jag övervägde att bränna skrivhäftena för att inte mina barn och barnbarn skulle se hur tråkig jag var men de får ligga kvar om de mot förmodan skulle vilja läsa den dag jag är borta.

Antagligen är sådana som jag mer typiska för vår tid, vår skola och vår samhällsklass än vi vill medge. Det hade ju varit coolare om man hade kunnat peka ut på en suddig prick på någon pressbild säga: Det där är nog jag. Jag var där. Men så var det inte. Jag var i skolen, hemma eller hos någon kompis. Läste Bildjournalen och hörde på Tio i topp. Lite fest ibland, bio och fika på Pallas. Undrande över hur det skulle bli och vad man skulle bli. Allmänt osäker.

HS3B vid 50-årsjubileet 3juni 2019.

Det är bara att acceptera. När man har kommit så långt på sin levnads bana att man kunnat fira 50-årsjubileum av studenten får man ha fördragsamhet mot sig själv både för den man var och för den man blev. Och glädja sig åt att det finns ett antal människor som man lärde känna som 16-åring och som man fortfarande kan ha en glad kväll tillsammans med. 

Det är bara att hoppas att man får vara med på 55-årsfesten också. Det är inte självklart. Sedan förra återträffen är det tre som lämnat oss. Frånvarande men inte glömda. Vi lärde ju känna dem när vi var 16 år.