torsdag 14 februari 2013

Laglöst läge i demensvården

Trygga på sitt äldreboende, trots, eller kanske tack vare att
dörren var låst.
Vi hade tidigare en granne som var en löpare. Rätt var det var kunde man se henne pina iväg över allmänningen mot okänt mål. Milt men bestämt ledde vi henne tillbaka till hennes trötte make, som inte alltid hunnit bli orolig över att hon var borta. Till slut blev det ohållbart och hon hamnade på ett gruppboende för dementa. Maken blev kvar i huset ett tag till med de blandade känslor som alltid drabbar anhöriga i sådana här fall. Lättnad över att hon var i ett tryggt boende där hon inte kunde försvinna, sorg över sjukdomen som gjorde flytten nödvändig.
Jag vet inte hur hennes boende löste problemet med att hålla henne kvar. Liksom för så många andra blev hennes tid på särskilt boende kort. Min mamma bodde i 2,5 år på ett gruppboende där hon i praktiken var inlåst. Hon var ingen löpare, men en annan boende tog chansen en gång när jag därifrån och hann komma förvånansvärt långt innan en i personalen hann i fatt henne.

När min mamma levde gällde fortfarande Socialstyrelsens undantag för demensvården. Det togs bort 2010 och idag är det olagligt med inlåsning eller annat tvång på demensboende. En ny lag har diskuterats sedan 2006 då Jan Pennlöv kom med ett utredningsförslag som skulle göra det möjligt med tvångsåtgärder mot dementa som utsatte sig själva eller sin omgivning för fara. Förslaget har blivit liggande. En lagstiftning är principiellt problematisk eftersom det handlar om tvång, samtidigt som läget idag är praktiskt problematiskt för dem som är verksamma i vården och omsorgen.  
”Vi får inte hindra någon att resa sig, men vi måste se till att han inte faller”, beskrev en äldreomsorgschef dilemmat.

Ett lagförslag var på gång, men i dagarna har det stått klart att regeringen och socialdemokraterna ändrat sig. Det blir ingen lag. Den pågående positiva utvecklingen med bättre utbildad personal, nya metoder inom demensvården och ny teknik får inte störas med tvångsåtgärder, är motiveringen. Beslutet välkomnas av pensionärsorganisationerna liksom av Demensförbundet och Vårdförbundet. Utifrån mina anhörigerfarenheter är jag inte lika säker på att det finns anledning att glädjas. Tvång ska självfallet vara den sista utvägen, men jag delar den oro Stockholms läns Äldrecentrums chef Sven-Erik Wånell ger uttryck för i tidningen Veteranen:
”Man lämnar åt personalen att fatta etiskt mycket svåra beslut, i ett gränsland där det kan vara mycket svårt att veta vad som är lagligt. Och den personal som i anhörigas ögon underlåtit att skydda den boende så att hon förirrade sig bort, eller reste sig och slog upp operationen och behöver omopereras – ja anhörigas dom kan nog bli tung”.
Frågan lär dock inte vara slutdiskuterad. Men i fortsättningen handlar det nog inte om en speciallagstiftning för dementa utan om, som Demenscentrum föreslagit, en lag som omfattar alla allvarliga kognitiva handikapp, vilket knappast gör det enklare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar