måndag 25 februari 2013

Granskningssamhällets ögontjänare

På Södertörns högskola genomfördes nyligen ett intressant
seminarium om granskningssamhället.
Är vi på väg att bli ett land av ögontjänare? Sådana som är mer angelägna om att göra rätt än att göra det rätta. Risken finns till följd av den allt mer omfattande granskningen av olika verksamheter. Ingen märker om sköterska i äldreomsorgen har suttit ner hos en ledsen åldring en stund, men om något i dokumentationen missats syns det direkt.

Samma sak i skolan där lärarna dignar under dokumentationskraven. En elev genererar under sin grundskoletid sin egen vikt i dokumentation, hävdade en lärarstudent på ett seminarium om granskningssamhället på Södertörns högskola nyligen. Kanske mer en retorisk poäng än en verklighetsbeskrivning, men faktum är utbildningsminister Jan Björklund lovat utreda lärarnas administrativa börda.

Inom offentlig sektor är granskningen i hög grad en konsekvens av politikens reträtt. Ramlagar, målstyrning och konkurrensutsättning har gjort att politiken inte har samma kontroll längre. Men man har lika fullt ansvaret. Så när kritiken kommer visar man handlingskraft genom att besluta om utvärderingar och inrätta granskningsmyndigheter.  
Även om strävan officiellt är att minska antalet myndigheter kommer det till nya med granskningsuppdrag  Trafikanalys är en. Myndigheten för kulturanalys en annan. Skolinspektionen är en av de största. I juni drar Inspektionen för vård och omsorg igång sin verksamhet med mer än 500 anställda. Plus den granskning som Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern (JK) och Riksrevisionen sedan gammalt utför.

Granskning är nödvändigt, men de senaste årens fullkomliga explosion av granskning är inte riskfri. Den uppenbara risken är att det viktigaste blir att tillfredsställa granskaren. Något som står i klar motsatsställning till en annan av tidens trender, längtan efter innovation. Det finns också demokratiska risker. Politikerna skjuter granskarna framför sig, vilket gör det egentliga ansvaret otydligt.
Granskning är heller inte gratis, även om ingen vet vad den samlade kostnaden är. Inte ens den direkta kostnaden för myndigheter, utvärderingskonsulter och revisorer. Även om den notan är hög är den verkliga kostnaden det arbete till brukarnas nytta som inte blir gjort och de goda idéer som mals ner i dokumentationens grottekvarnar. Rädsla för att göra fel främjar varken empati eller kreativitet.
Texten även publicerad i VLT den 25 februari 2013

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar