Granskningssamhällets ögontjänare

På Södertörns högskola genomfördes nyligen ett intressant
seminarium om granskningssamhället.

Är vi på väg att bli ett land av ögontjänare? Sådana som är mer angelägna om att göra rätt än att göra det rätta. Risken finns till följd av den allt mer omfattande granskningen av olika verksamheter. Ingen märker om sköterska i äldreomsorgen har suttit ner hos en ledsen åldring en stund, men om något i dokumentationen missats syns det direkt.

Samma sak i skolan där lärarna dignar under dokumentationskraven. En elev genererar under sin grundskoletid sin egen vikt i dokumentation, hävdade en lärarstudent på ett seminarium om granskningssamhället på Södertörns högskola nyligen. Kanske mer en retorisk poäng än en verklighetsbeskrivning, men faktum är utbildningsminister Jan Björklund lovat utreda lärarnas administrativa börda.

Inom offentlig sektor är granskningen i hög grad en konsekvens av politikens reträtt. Ramlagar, målstyrning och konkurrensutsättning har gjort att politiken inte har samma kontroll längre. Men man har lika fullt ansvaret. Så när kritiken kommer visar man handlingskraft genom att besluta om utvärderingar och inrätta granskningsmyndigheter.  

Även om strävan officiellt är att minska antalet myndigheter kommer det till nya med granskningsuppdrag  Trafikanalys är en. Myndigheten för kulturanalys en annan. Skolinspektionen är en av de största. I juni drar Inspektionen för vård och omsorg igång sin verksamhet med mer än 500 anställda. Plus den granskning som Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern (JK) och Riksrevisionen sedan gammalt utför.

Granskning är nödvändigt, men de senaste årens fullkomliga explosion av granskning är inte riskfri. Den uppenbara risken är att det viktigaste blir att tillfredsställa granskaren. Något som står i klar motsatsställning till en annan av tidens trender, längtan efter innovation. Det finns också demokratiska risker. Politikerna skjuter granskarna framför sig, vilket gör det egentliga ansvaret otydligt.

Granskning är heller inte gratis, även om ingen vet vad den samlade kostnaden är. Inte ens den direkta kostnaden för myndigheter, utvärderingskonsulter och revisorer. Även om den notan är hög är den verkliga kostnaden det arbete till brukarnas nytta som inte blir gjort och de goda idéer som mals ner i dokumentationens grottekvarnar. Rädsla för att göra fel främjar varken empati eller kreativitet.
Texten även publicerad i VLT den 25 februari 2013

 

Laglöst läge i demensvården

Trygga på sitt äldreboende, trots, eller kanske tack vare att
dörren var låst.

Vi hade tidigare en granne som var en löpare. Rätt var det var kunde man se henne pina iväg över allmänningen mot okänt mål. Milt men bestämt ledde vi henne tillbaka till hennes trötte make, som inte alltid hunnit bli orolig över att hon var borta. Till slut blev det ohållbart och hon hamnade på ett gruppboende för dementa. Maken blev kvar i huset ett tag till med de blandade känslor som alltid drabbar anhöriga i sådana här fall. Lättnad över att hon var i ett tryggt boende där hon inte kunde försvinna, sorg över sjukdomen som gjorde flytten nödvändig.
Jag vet inte hur hennes boende löste problemet med att hålla henne kvar. Liksom för så många andra blev hennes tid på särskilt boende kort. Min mamma bodde i 2,5 år på ett gruppboende där hon i praktiken var inlåst. Hon var ingen löpare, men en annan boende tog chansen en gång när jag därifrån och hann komma förvånansvärt långt innan en i personalen hann i fatt henne.

När min mamma levde gällde fortfarande Socialstyrelsens undantag för demensvården. Det togs bort 2010 och idag är det olagligt med inlåsning eller annat tvång på demensboende. En ny lag har diskuterats sedan 2006 då Jan Pennlöv kom med ett utredningsförslag som skulle göra det möjligt med tvångsåtgärder mot dementa som utsatte sig själva eller sin omgivning för fara. Förslaget har blivit liggande. En lagstiftning är principiellt problematisk eftersom det handlar om tvång, samtidigt som läget idag är praktiskt problematiskt för dem som är verksamma i vården och omsorgen.  

”Vi får inte hindra någon att resa sig, men vi måste se till att han inte faller”, beskrev en äldreomsorgschef dilemmat.

Ett lagförslag var på gång, men i dagarna har det stått klart att regeringen och socialdemokraterna ändrat sig. Det blir ingen lag. Den pågående positiva utvecklingen med bättre utbildad personal, nya metoder inom demensvården och ny teknik får inte störas med tvångsåtgärder, är motiveringen. Beslutet välkomnas av pensionärsorganisationerna liksom av Demensförbundet och Vårdförbundet. Utifrån mina anhörigerfarenheter är jag inte lika säker på att det finns anledning att glädjas. Tvång ska självfallet vara den sista utvägen, men jag delar den oro Stockholms läns Äldrecentrums chef Sven-Erik Wånell ger uttryck för i tidningen Veteranen:

”Man lämnar åt personalen att fatta etiskt mycket svåra beslut, i ett gränsland där det kan vara mycket svårt att veta vad som är lagligt. Och den personal som i anhörigas ögon underlåtit att skydda den boende så att hon förirrade sig bort, eller reste sig och slog upp operationen och behöver omopereras – ja anhörigas dom kan nog bli tung”.

Frågan lär dock inte vara slutdiskuterad. Men i fortsättningen handlar det nog inte om en speciallagstiftning för dementa utan om, som Demenscentrum föreslagit, en lag som omfattar alla allvarliga kognitiva handikapp, vilket knappast gör det enklare.

Reepalu lät mild men var vass som stål

Ilmar Reepalu vill inte själv se sig som en stark
man, men får nog finna sig i det epitet. Foto: SKL

Jag vet få politiker som kan låta så milda och vänliga som Ilmar Reepalu. Men hans ord kan också vara vassa som stål. Då behöver ingen tvivla på att det är makten som talar. Om man då ska säga emot gäller det att känna att man har en annan maktposition att hämta kraft från annars är man körd från början.
Mina möten med Ilmar Reepalu har varit i egenskap av chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle. Dessa möten präglats av vänlig respekt för mig och mitt uppdrag. Men några gånger har jag skymtat det vassa stålet.

I mitt uppdrag ingick att komma till arbetsutskottet i först Svenska Kommunförbundet och sedan Sveriges Kommuner och Landsting för att rapportera om tidningen. Eftersom ekonomin var bra och läsarna var nöjda var det i huvudsak rätt vänliga tillställningar trots att upplagan gick åt fel håll. Men om Reepalu var på plats kunde det bli debatt, som gjorde chefredaktören lite svettig.

Dock talade han i dessa sammanhang inte alltid som en ägarrepresentant utan mera som en kommunstyrelseordförande med synpunkter på bevakningen av sin kommun. Sådana har jag mött många, men Reepalu var vassast av dem alla. Det var han nog i än högre grad i andra sammanhang där större värden stod på spel. Ilmar Reepalu var alltid  och med skärpa i första hand företrädare för Malmöborna.

Nu har han tillkännagett att han ska lämna sin post den 1 juli. Typiskt nog sker det utan journalistiska mellanhänder i en debattartikel i Sydsvenskan. Ingen är egentligen överraskad, han fyller snart 70 och har suttit i nästan 20 år. Men det säger ändå en del om Reepalus position att detta blir en riksnyhet. En avgångsartikel av Sten Nordin, moderat borgarråd i Stockholm, skulle inte få samma uppmärksamhet.

I debattartikeln framhåller Ilmar Reepalu den omdaning Malmö genomgått under de 20 år han haft makten. Alla som hört honom välkomna landets kommunekonomer till Kommekmässa , känner igen beskrivningen av hur Malmö gått från industristad i förfall till en plats där folk vill bo och leva. Han passar i artikeln också på att ge Göran Persson lite betalt för gammal ost, medan nuvarande statsminister inte nämns. Anklagelserna om antisemitsm glider han förbi och talar om de framtida utmaningarna, som nu andra får ta ansvar för.

Men det blir knappast en ny stark man av Reepalus typ  som tar över. Deras tid är förbi. Han ville heller inte se sig som en sådan. När jag på en mässutfrågning undrade hur han upplevde rollen svarade han med sin milda röst att Malmö inte trodde på starka män. Där var det laget som gällde. Publiken fnittrade  roat över beskrivningen.

Framtiden får utvisa om Ilmar Reepalu varit en god ledare som sett till att det finns bra efterträdare. Till dess är det bara att önska lycka till med det nya livet, som ska ge tid för böcker och barnbarn. Livets dessert väntar.

 Mer läsning om Ilmar Reepalu:
Expressens Malmöbaserade reporter Niklas Orrenius skriver väl om arvet efter Reepalu i en krönika.

Fokus skrev i januari om tänkbara efterträdare, kopplat till debatt om vinster i välfärden.

Även Sydvenskans politiska redaktör Heidi Avellan funderar över hur Reepalu förberett efterträdarfrågan