Åtta av tio äldreboenden underkända, är en rubrik som vi inte har sett trots att den vore såväl aktuell som korrekt. Förra veckan kom Socialstyrelsens rapport om 2011 års nationella tillsyn av äldrevården. Den visar att 78 procent av de 168 granskade boendena inte uppfyller kraven som ställs i lagar och förordningar. En uppseendeväckande siffran, men tystnaden är ändå inte så märklig. Det som avslöjas i den statliga tillsynen är inte att de gamla låses in eller att de felmedicineras eller vanvårdas på annat sätt. I de allra flesta fall är det dokumentation och rutiner som brister, både på de oanmälda och de föranmälda tillsynsbesöken.
29 procent av de boenden som granskades vid föranmälda besök hade brister i dokumentationen. Vid de oanmälda besöken var andelen 34 procent. Eftersom urvalet är så litet kan det vara en slump men det kan nog inte uteslutas att en del förberett sig genom att gå igenom rutinerna så att ska se bra ut när inspektörerna kommer. Ungefär som att vi andra städar när vi ska få gäster.
Dokumentation och rapportering är viktigt. Hur ska man annars veta att det som ska göras blir gjort och vem som har ansvaret. Det är också viktigt för att man ska dra lärdomar och undvika att misstag upprepas. Men det får inte bli det viktigaste eller ett självändamål för att tillgodose statliga inspektörer. Socialstyrelsen konstaterar också att när resurserna brister måste personalen prioritera bland sina arbetsuppgifter. ”Det finns då en risk att man väljer att bort att dokumentera i enlighet med gällande krav på området”. En prioritering som för de flesta förefaller helt korrekt.
I rapportens inledning konstaterar Socialstyrelsen att de gamla i huvudsak är nöjda. Det är svårt att utifrån rapporten bilda sig någon uppfattning om hur står till med den vardagliga omsorgen. De konkreta exemplen på hur de gamla upplever sin vardag är få och luddiga. Till exempel sade hälften av de intervjuade vid de oanmälda besöken, att de saknade en meningsfull tillvaro. Frågan är hur en offentlig finansierad verksamhet, med de ekonomiska begränsningar det innebär, ska kunna tillgodose detta. Påpekandet får mig att tänka på min moster, som på äldre dar önskade sig en sällskapsdam. Någon som fanns till hands bara för henne och såg till att hon hade det bra. En nåd att stilla bedja om, men mer realistiskt är nog att hoppas på civilsamhället och frivilligorganisationer för sådant som mer handlar om mänsklig samvaro än vård och omsorg.
På en punkt är Socialstyrelsen väldigt konkret. Det gäller den välbefogade kritiken att gamla på korttidsboenden, som inte alltid blir så korta boenden, tvingas dela rum. Detta är i första hand en integritetsfråga, men handlar också om smittorisk. Inför valet 1985 drev folkpartiet och Bengt Westerberg kravet på eget rum i långvården. Det är bedrövligt att det inför valet 2014 ska behövas någon som driver frågan om eget rum inom alla former av äldreomsorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar