Kommunens pengar räcker inte till

Om man är bortbjuden tar man som god gäst inte bilder av husets slitna soffa. Därför lät jag mobilkameran ligga när jag nyligen var i Västerås stadshus fullmäktigefoajé trots att jag såg de fransiga karmarna på sofforna i det som ska vara stadens finrum som en symbol för det ekonomiska läget: Västerås stads ekonomi blir allt mer bekymmersam.

Visserligen har staden gott om pengar. Reavinsterna var rekordstora i fjol men det finns ingen anledning till jubel. Utgifterna är större än kostnaderna, vilket är ohållbart. För kommuner, liksom för familjer. Samma ekonomiska lagar gäller.

Tillfälligtvis kan man ta av sparkapitalet eller låna men i längden kan man inte göra av med mer pengar än man får in. Dessutom måste man ha en marginal så att man klarar om något oförutsett händer och för att ersätta det som blivit slitet, en soffa till exempel. Eller gamla avloppsrör för att ta ett mer tyngande kommunal ersättningsinvestering.

I Västerås stads årsredovisning för 2015, som omsluter 7 miljarder, finns flera varningstecken. Kostnader och intäkter håller inte jämna steg. Kostnaderna ökade med 3,5 procent, intäkterna med bara 3 procent. Västerås uppfyller inte kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning: resultatet, exklusive reavinster, ska vara minst 2 procents överskott. 2014 var underskottet 0,2 procent, i fjol hade det växt till -0,7 procent. Starten på 2016 tyder på att obalanserna består, även om sparbeting är utdelade.

Ett antal tuffa beslut väntar den styrande blocköverskridande koalitionen i Stadshuset. Erfarenheterna från kommuner som provat sådant styre är att det blir dyrare. Alla måste få med några hjärtefrågor. En annan erfarenhet är att det blir svårare att hålla ihop ju närmare valet man kommer.

Frågan är om vem som kommer att få svika sitt vallöfte. Socialdemokraterna som gick till val på att höja skatten. C och KD som lovat oförändrad skatt. Oavsett vilket går det nog att hitta lite pengar till snyggare soffor i fullmäktigefoajén. Gäster bör ju inte ana att det är lite knapert.

Texten även publicerad i VLT den 30 mars 2016

 

 

 

 

Pojkarna får inte överges i gathörnen

Bolagsstyrelser, arbetsplatser, dagisgrupper, politiska församlingar… Oavsett sammanhang är det bäst om det är någorlunda jämvikt mellan könen. På en samhällelig nivå har naturen sett till att skapa balans. Visserligen föds det något fler pojkar, men de är lite klenare, så det brukar jämna ut sig. På äldre dar är kvinnorna starkare, men kvinnoöverskottet i de äldsta årskullarna minskar.

Att gubbarna har blivit friskare och lever längre är en av förklaringarna till att det nu är fler män än kvinnor. Det är första gången sedan 1749 när man började räkna folk i det här landet.

Framför allt beror mansöverskottet på migrationen. Av de 135 000 personer, som invandrare i fjol var ungefär 61 000 kvinnor och 74 000 män, enligt SCB. De asylsökande som väntar på besked ingår inte, först när de blivit folkbokförda i Sverige kommer de med i statistiken. Männen är fler än kvinnorna i nästan alla åldersgrupper, men skillnaden är störst bland tonåringarna eftersom de ensamkommande barnen till 90 procent är pojkar.

Historiskt är mansöverskottet inget märkligt. Männen har alltid emigrerat först. Robert var en mer typisk utvandrare än Karl-Oskar. Italienarna som kom till Västerås var nästan alla ensamstående män. Det skapade på sin tid viss oro, som gick över med tiden.

Det gör förhoppningsvis den oro som finns idag också, men förutsättningarna är annorlunda. Det handlar om fler personer och de kommer hit för att få skydd från krig och kan inte börja jobba från dag ett som italienarna.

Men de unga pojkar som nu kommer borde få börja i skolan åtminstone dag två. Där ska de inte bara få lära sig svenska utan också hur det svenska samhället fungerar och hur man ska bete sig för att bli accepterad här. Inte minst när det gäller synen på jämställdhet och förhållandet mellan kvinnor och män.

Att gå i skolan och bli accepterad är ju faktiskt vad de flesta vill. Liksom givetvis att hitta en partner, vilket inte blir lätt när det på sina håll är 25 procent fler tonårspojkar än flickor. En obalans som förstärks av att flyktingpojkarna ofta hamnar i glesbygd med kvinnounderskott.

Några enkla lösningar finns förstås inte, men vi måste försöka. Pojkarna finns här och de flesta kommer att bli kvar. Blir de stående i gathörnen hänvisade till varandra blir det problem inte bara för dem själva utan för hela det svenska samhället

Texten även publicerad i VLT den 27 februari 2016

 

 

 

 

Klämda mellan förväntningar och ekonomi

Tidningen Fokus uppmärksammade jättedemonstrationen i
Kramfors  mot landstingets nerdragningar.

Om mer än 10 000 personer demonstrerat i Stockholm hade det blivit ett förstainslag i alla nyhetssändningar. Men en lika stor protest i Kramfors går spårlöst förbi riksmedierna. Inte förrän tidningen Fokus nyligen rapporterade kände jag till jättedemonstrationen i november mot nerdragningarna inom landstinget i Västernorrland.
För att klara ”en ekonomi i fritt fall” hade föreslagits nerdragningar som framför allt drabbade sjukhuset i Sollefteå, vilket ledde till ett nytt Ådalsuppror. Med talkörer, tutor och sammanbiten tystnad protesterade människor som redan förlorat så mycket av jobb och service mot ytterligare en försämring.

”Ropen skalla, sjukvård åt alla”, ropade demonstranter i alla åldrar och med skilda partisympatier.

Situationen lär upprepas på fler håll de kommande åren. Landstingssektorns ekonomi är nattsvart. I enskilda landsting, som Västernorrland, är läget katastrofalt. Västmanland klarar sig bättre än de flesta, även om sjukvården redovisar underskott.

”För att bryta utvecklingen krävs helt nya åtgärder”, konstateras i senaste ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Lätt att säga om man är ekonom på en centralorganisation. Svårt, för att inte säga omöjligt, vet varje landstingspolitiker, som vill bli omvald. Det som borde göras blir därför inte gjort.

”Vi har under lång tid negligerat strukturella problem, som är avgörande för hela systemets effektivitet, kanske i tron att det löser sig av sig själv”, skriver Nationella samordnaren för effektivare hälso- och sjukvård Göran Stiernstedt i sin nyligen presenterade slutrapport Effektiv vård, SOU 2016;2

För att öka effektiviteten vill han förändra balansen i sjukvården. Från de resursslukande, många gånger ineffektiva sjukhusen till en förstärkt primärvård med dygnet runt-ansvar. Omfördelning av arbetsuppgifter mellan yrkesgrupper, bättre IT-stöd och mindre detaljstyrning är andra förslag för att öka effektiviteten.

Rationella och kloka förslag, men inget av detta är sådant som ordnar sig av sig själv. Det kräver svåra beslut och ett tydligt politiskt ledarskap. Ropen lär skalla från både medborgare och personal om sjukhus läggs ner eller avlövas specialistmottagningar. Då krävs politiker med förmåga att förklara svåra sammanhang och mod att möta såväl utmaningar som demonstranter. Landstingspolitiker är ingen avundsvärd skara.

 

 

 

 

 

 

Samordnare får ta hand om de svåra frågorna

”Det snabbast växande jobbet inom statsförvaltningen”, har det sagts om uppdraget som nationell samordnare. Det får ses som ett uttryck för byråkratiskt skämtlynne, men faktum är att de nationella samordnarna blir allt fler. När Statskontoret gjorde en genomgång i början av 2014 konstaterades att regeringen sedan 2006 tillsatt 32 nationella samordnare. 

Regeringsskiftet har inte inneburit något trendbrott. Den senaste månaden har nationella samordnare varit en viktig del i regeringens åtgärder inom två tunga och svårlösta områden: unga som varken arbetar eller studerar och den psykiska ohälsan.

Nationell samordnare låter handlingskraftigt. Men tittar man lite närmare så är de snarare ett uttryck för handfallenhet. Det handlar om frågor som är så komplexa att regeringen inte vet riktigt hur de ska hanteras och behöver någon som tar över.

Statskontoret fann att det fanns tre olika typer av nationella samordnare: förhandlare, utredare och pådrivare.. Förhandlarna ska få fram en lösning på en konkret fråga, till exempel infrastrukturen i Stockholmsområdet. Utredande nationella samordnare ska vara mer utåtriktade men skiljer sig inte så mycket från övriga statliga utredare.

Den nyaste och snabbast växande kategorin är pådrivarna. De ska debattera och skapa intresse för en fråga. Till den kategorin hör den synligaste av de nationella samordnarna, Mona Sahlin, vars erfarenhet och engagemang har tagits väl till vara i arbetet mot våldsbejakande extremism. Carin Götblad, som jobbade med våld i nära relationer och Björn Eriksson, som sysslade med idrottsrelaterat våld är andra exempel på nationella samordnare som märktes

”Den egna personen är det viktigaste verktyget”, konstaterar Statskontoret. Det gäller att  kunna hantera såväl media och som kommunfolk. Om det ska bli något resultat av samordnarens arbete är det avgörande om det sker något i kommuner och landsting.

Eftersom samhällsbygget blir allt mer komplext blir de nationella samordnarna sannolikt fler. När flyktingkrisens blir mindre akut lär det finnas en hel del som regeringen vill lämna över. Fast varken forskare eller Statskontoret, vet hur effektiv denna styrform är. Eller ens hur man ska mäta effektiviteten.
Fortsätter utvecklingen så här kan man fråga sig när vi får en samordnare av de nationella samordnarna.

Texten även publicerad i VLT den 30 december 2015.

 

 

568 styrdokument ingen garanti för bra vård

Landstinget må ha ont om pengar men det är ingen brist på styrdokument. Landstingsfullmäktige fick i veckan besked om att det finns 3 strategier, 20 policies, 264 riktlinjer och 281 handlingsplaner. En tänkbar reaktion på detta är:
Hälso- och sjukvård är en så komplicerad verksamhet att det behövs så mycket olika dokument för att ge västmanlänningarna en god vård.

Eller också:

En så komplicerad verksamhet som hälso- och sjukvård går inte att detaljstyra. Alla dessa dokument motverkar en god vård.

Jag är övertygad om att det är det sistnämnda som gäller. Säkert har dokumenten producerats med de bästa intentioner och är fyllda av förhoppningar om förbättringar. Att summan av alla dokument rent matematiskt blir 568 är lätt att räkna ut, men den sammanlagda effekten är det ingen som vet. Risken är att den är negativ. ”Överstyrning ger underproduktion” står det i en av de många rapporterna om sjukvårdens styrningsproblem som finns i min bokhylla.

Landstinget Västmanland är stolt över sin förbättrade städrutiner på vårdavdelningarna och borde nu sätta igång en storstädning i dokumentförrådet. Till att börja med skulle man kunna ta bort alla dokument som är motstridiga. Den vårdpersonal som bestämmer sig för att strikt följa en av de 281 handlingsplanerna löper en uppenbar risk att bryta mot minst en av de 264 riktlinjerna, eller kanske rent av en policy eller en strategi.

Men i så fall är nog vederbörande ofta omedveten om detta eller också gör man ett medvetet val utifrån vad som är bäst för patienten just då. Mångstyrighet leder till bångstyrighet. Risken med alltför många och motstridiga styrsignaler är att personalen väljer de som passar. Eller, vilket är än värre, lägger sitt sunda förnuft och sin professionella kunskap åt sidan, och gör som det står.

Då blir det inte sannolikt inte bra, varken för patient eller personal och vården får kritik från myndigheter och media. Risken är att de styrande då utfärdar riktlinje nummer 265 och eller handlingsplan 282 för att visa handlingskraft.

Landstingsrådet Denise Nordström (S) skyller dokumentmängden på staten och hävdar att det inte finns någon gräns. Jag hade önskat lite mer handlingskraft och en aning bångstyrighet mot statsmakten. Plus en aning självkritik, åtskilliga dokument är säkert lokalproducerade.

 Texten även publicerad i .VLT den 21 november 2015

PS

Ett lästips; I rapporten Framtidens hälsa, vård och omsorg: Detta kommer debatten att handla om från tankesmedjan Leading Health Care finns tankar om bättre sätt att styra vård än att öka detaljstyrningen ytterligare

 

 

 

Andrum för Västerås Sinfonietta

När dirigenten Andrea Quinn i morgon höjer taktpinnen vid Sinfoniettans oktoberkonsert i ett fullsatt konserthus kommer stämningen inte att vara så dyster som befarat. Men det blir knappast något riktigt jubel heller.

Det akuta nedläggningshotet är borta, men hoppet om heltider är släckt. I stället väntar, som framgår på nyhetsplats, förhandlingar om nerdragning av tjänster och andra besparingar. Men lugnet kan för ett tag åter lägga sig över stadens musikliv där det under de senaste veckorna stormat på ett sätt som det inte gjorts sedan nedläggningshotet mot Fryxellskas musikklasser.

Frågan är om denna strid var nödvändig? Kanske. Kommunernas och landstingens ekonomiska läge är sådant att det kommer att bli nödvändigt med en rad smärtsamma besparingar på många områden. Ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting, brukar alltid vara dyster, men den som kom förra veckan var nattsvart.

Detta ska Anders Teljebäck (S) hantera i sin roll av ordförande i kommunstyrelsen i Västerås. Genom att i rollen som ordförande för Västmanlandsmusiken föreslå nedläggning av Sinfoniettan har han visat att inget är heligt. I det stora kommunala sammanhangen handlar Sinfoniettan om småpengar men det skickar en tydlig signal om att läget är kärvt.

Men sådan signalpolitik har ett pris, frågan är om det var värt sitt pris? Kanske inte. Hotet mot Sinfoniettan har gjort att Västerås hamnat på den kulturella Sverigekartan som aldrig förr. Men all publicitet är inte god publicitet.

Protesterna från musikaliska högdjur som Malena Ernman och Esa-Pekka Salonen och från centrala institutioner som Kungliga Musikaliska Akademien och Föreningen Svensk Scenkonst har skadat Västerås rykte och inte bara som musikstad. Det har även skadat det målmedvetna arbete som i många år lagts ned på förändra bilden av Västerås från en tung industristad till en attraktiv boplats vid Mälaren med rikt utbud av aktiviteter.

Men den skadan är knappast irreparabel. Nu kan vi glädjas åt att ännu en tid vara en stad med en egen Sinfonietta. Frågan är hur länge. Om allt går enligt planerna blir Västmanland snart en del av en mellansvensk region. Då finns inte bara bättre underlag för specialiserad sjukvård utan också för en symfoniorkester eller åtminstone en sinfonietta.

Texten även publicerad i VLT den 21 oktober 2015

PS

Den som vill ta del av den samlade proteststormen från Musiksverige mot nedläggningsförslaget kan gå till https://bevaravasterassinfonietta.wordpress.com/

 

 

 

 

 

 

Mediedrev kan bli arbetsmiljöproblem

Fredrik Reinfeldt har kommit ut ur tystnaden efter valförlusten med en bok och därtill hörande intervjuer och teve-framträdanden. Mitt intresse för att läsa boken är svagt.  Av recensionerna och intervjuer att döma är det en strikt kontrollerad man som talar, vilket lett till en ospännande bok. ”Inga interiörer, inga känslor, knappt några hårda ord”, för att citera Daniel Suhonen i Expressen.

Men ett citat avviker från mönstret. Det är från DI Weekend och handlar om konsekvenserna av mediedrev: ”Något händer med dig och det dödar något i din själ. Det är därför jag kallar det dödstraff för du blir aldrig samma person efteråt.”

En forskargrupp vid högskolan i Borås har
studerat mediedrev med ett arbetsmiljö-
perspektiv.

Fredrik Reinfeldts starka känslor kring detta förvånar. Även om folk i hans omgivning drabbats har han ju själv varit tämligen förskonad från mediedrev. Kanske tack vare den återhållsamhet som gör hans bok så tråkig.

Reinfeldts uttalande dyker upp i minnet när jag läser rapporten Att möta media och undvika personfokuserade drev, skriven av en grupp forskare vid Högskolan i Borås med professor Lotta Dellve i spetsen. Det handlar om en verklighet långt från regeringskansliet, nämligen chefer i vård och omsorg som varit utsatta för vad de uppfattar som drev.

Det går inte att jämföra med vad exempelvis Mona Sahlin och Ulrica Schenström upplevt,  men i lokala medier har det varit stort fokus på dessa chefer. De skulle nog, av djupintervjuerna att döma, hålla med Reinfeldt att upplevelsen varit en livsavgörande händelse, som förändrat deras syn på sig själva, sitt jobb och sin omgivning. För Lotta Dellve gör det dreven till ett arbetsmiljöproblem.

Ingen av de intervjuade har begått något brott utan de har skött sitt jobb efter bästa förmåga. Ett jobb som innebär att genomföra svåra förändringar. Ofta finner sig de kritiserade cheferna stå ensamma i stormen. Kollegor och högre chefer drar sig undan, som vore de rädda att smittas av den ovälkomna uppmärksamheten. Inte heller politikerna träder fram, trots att det i många fall handlar om politiska beslut.

Media har självklart ett ansvar att granska och att utkräva ansvar. Men detta utkrävande bör göras hos de som har ansvaret, inte av den som råkar stå närmast. Ansvariga politiker måste också stå upp för sina beslut. Även när det blåser.

Texten även publicerad i VLT den 26 september 2015