fredag 28 oktober 2016

Varje dag skapas ett barndomsminne

”Tänk på att varje dag skapas ett barndomsminne.”

Det har gått minst 30 år sedan Annika Hagström avslutade sitt Sommarprogram med de uppfordrande orden, som hängt med mig sedan dess. Jag tänkte på de med fasa under stress- och eländesdagar när allt gick fel.  Men också förhoppningsfullt under roliga soliga dagar som jag hoppades att barnen skulle minnas.
Nu är de själva föräldrar men jag oroar mig inte nämnvärt för barnbarnen. De är i goda händer och har haft turen att födas i rätt del av världen. Jag har lämnat familjebubblan och tänker på Annika Hagströms ord när jag ser flyktingbarn. Inte barnen på bilderna från Aleppo och Mosul, där räcker orden inte till, utan de barn vi förra hösten såg på bilder från tågperronger, bussköer och mer eller mindre tillfälliga boenden.

De barn vars barndomsminnen skapas här och nu i det som förhoppningsvis blivit någon slags vardag. Fast det är en vardag vid sidan om, en parallell vardag, enligt en nyutkommen bekymrad rapport från Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd.

”Ju längre tid en sådan parallell vardag fortgår, desto svårare att bryta utanförskap”, skriver rapportförfattarna professor Karin Zetterqvist Nelson och doktoranden Mirjam Hagström.

Det som framför allt präglar flyktingbarnens parallella vardag är väntan och osäkerhet. Givetvis väntan på det avgörande beslutet om asyl eller utvisning men också om sådant som gäller skola, hälsovård och boende. De ensamkommande barnen är inte de mest utsatta. Kring dem finns sedan 2006 ett mottagningssystem och de har en god man som tillvaratar deras intressen. Barn som kommer med sin familj har inte det stödet. Det är upp till föräldrarna att navigera sig fram i det allt annat än lättöverskådliga välfärdssystemet.

Just nu går utvecklingen för flyktingbarnen inte mot en stabilare och mer integrerad vardag, tvärtom. De ensamkommande från framför allt Afghanistan får nu avvisningsbeslut på löpande band. Familjer på flyktingförläggningar flyttas runt när privata boenden avvecklas till följd av färre asylsökande. De uppehållstillstånd som ges är tillfälliga, vilket gör att de får fortsätta att leva i väntan och osäkerhet.

Novemberöverenskommelsen om stramare flyktingpolitik var nödvändig och har haft effekt. Men de som tog den förre och den nuvarande statsministern på orden och trodde att Sverige var ett land med öppna hjärtan där man inte bygger murar borde ges möjlighet att stanna. Åtminstone om det gäller barn och barnfamiljer.

Vi kan inte göra något åt de barndomsminnen som skapas i Aleppo och Mosul men vi borde ta ansvar för de barn som finns här och deras minnen.
Texten även publicerad i VLT den 28 oktober 2016.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar