Självstyre bra även inom kommunen

Mina första två år tillbringade jag i ett kommunhus. Min pappa var kommunalkamrer i Noraströms kommun i Västernorrland och familjen hade tjänstebostad ovanpå kommunkontoret. Jag har inga minnen därifrån, men kanske har denna tidiga prägling bidragit till att jag senare i livet utan problem har försvarat det kommunala. Det är inte alltid lätt i dessa tider när så många ser förstatligande som lösningen på det mesta. Trots att förtroendet för de statliga verksamheterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polisen är lågt.

I Vännäs har man tagit tekniken till hjälp i hemtjänsten.Smart
phones och egenkonstruerad app underlättar arbetet. När alla är
ute är det tomt i laddningsstationen.

Min tro på det kommunala bygger på att jag tror att beslut som påverkar människors vardag blir bättre om de fattas nära de som berörs. Det kommunala självstyret är numera grundlagsfäst. Trots det får kommunala företrädare föra en ständig försvarskamp för självstyret både mot staten och mot allmänheten.

En kamp som skulle vara mer trovärdig om kommunerna också var generösare med självstyre inom den egna verksamheten. Till exempel inom den kommunala hemtjänsten i Västerås. Där har planeringen centraliserats till Stadshuset, vilket, som framgått på nyhetsplats  i VLT, lett till kaos. Gamla blir utan beviljat stöd, personalen hinner inte med och resurser används inte rationellt .

Hemtjänst är en verksamhet som bygger på kunskap om brukarna och deras levnadsförhållanden. Det kan man bara skaffa sig om man finns nära dem man är till för. Jag besökte i höstas hemtjänsten i Vännäs i Västerbotten. Där var kommunen ensam utförare och hade koll på alla sin brukare från hemvårdscentret. I en stor kommun som Västerås med många privata utförare är det givetvis mycket svårare. Men strävan måste vara att göra verksamheten överblickbar. Varningsklockorna borde ha skrällt när förslaget om centralisering dök upp.

Kommunsverige har nyligen fört en hård kamp mot Socialstyrelsen som velat införa bemanningsregler för demensvården. Detta går inte att besluta om centralt, förhållandena skiljer sig från ort till ort och från dag till dag, har de kommunala motargumenten varit. Det är goda argument. Lika lite som Socialstyrelsen kan veta vad som är bäst bemanning i Staffanstorp och Storuman kan man i Stadshuset i Västerås veta bäst hur hemtjänstpersonalen ska jobba i Irsta och Kvicksund.

Våga lita på det lokala beslutsfattandet och på personalens vilja att göra ett bra jobb!

Texten även publicerad i VLT 25 april 2014

 

Dialog får inte bli demokratiskt pynt

Av nyfikenhet och samhällsintresse tillhör jag minoriteten västmanlänningar som anmält sig till landstingets medborgarpanel. Vi är runt 300, alltså en dryg promille av länets befolkning. På hemsidan utlovas vi möjlighet att påverka landstinget i aktuella frågor.
Sedan juni 2013 har fem nätbaserade paneler genomförts, jag har varit med om de två senaste. Den ena handlade om vad man tyckte om att få tillgång till sin patientjournal på nätet. En stor och komplicerad fråga, där man kan ifrågasätta vad panelens löst grundade tyckande kan vara till för nytta i landstingspolitikernas beslutsfattande. Andra gången gällde frågorna utformningen av sjukhusentré där personliga erfarenheter kan vara av större intresse.

Eftersom vi är så få och har rekryterat oss själva är våra åsikter närmast av kuriosaintresse ur statistisk synvinkel och inget som bör påverka landstinget i aktuella frågor. Det går inte att dra några som helst säkra slutsatser om västmanlänningarnas åsikter om nätjournaler eller behovet av service i sjukhusentrén utifrån från våra svar. Förhoppningsvis gör landstingspolitikerna inte det heller utan tar det för vad det är: Enskilda medborgares åsikter om aktuella frågor. Sådant som politiker förr i hög grad fick via sina partier, Idag när bara 3,9 procent är partimedlemmar och 1 procent aktiva måste de finna nya väga.

Kommuner och landsting försöker därför med olika former av medborgardialog. Upplands Väsby-borna kan genom att klicka på en karta tala om var de känner sig otrygga, i Bengtsfors har man dialog om framtida boenden, i Gällivare finns en referensgrupp kring kommunens utvecklingsplan för att ta några aktuella exempel.

Forskarna säger att folk vill engagera sig men inte bli medlemmar i ett politiskt parti. Medborgardialog blir ett sätt att ta till vara engagemanget. Vällovligt kan man tycka, men också rätt meningslöst om det handlar om att fylla i enkäter på nätet utan egentligt värde. Om politiker verkligen vill ha en dialog måste medborgarna känna att deras insats har någon betydelse.

Det förutsätter att beslutsfattarna är beredda att lyssna och ta till sig argument. Medborgardialog får inte bli ett demokratiskt pynt. Det måste finnas en tydlig plan för hur den ska användas och hur man ska hantera de som engagerat sig men inte fick som de ville. Illa skött kan medborgardialog skada tilltron till politiker och därmed till den lokala demokratin.