Lag behövs för att skydda de svagaste

Texten även publicerad i VLT den 21 augusti 2013
Vi får inte hindra någon att resa sig, men vi måste se till att han inte faller, beskrev en äldreomsorgschef det dilemma personalen ställs inför dagligen i demensvården.  Grundlagens förbud mot inlåsning och tvångsåtgärder gäller alla, även demenssjuka. Samtidigt vet alla som varit i kontakt med demensvården att det kan uppstå situationer där den sjuke för sin egen skull inte får bestämma själv.
Detta måste personalen hantera, vilket många gånger gör dem till lagbrytare. Det kan också leda till att åtgärder inte sätts in och att boende far illa. I Oskarshamn misshandlades nyligen en 88-årig kvinna av sin 90-åriga kvinnliga granne på ett gruppboende.

En speciallagstiftning för att skydda demenssjuka utreddes 2005. Förslaget blev liggande i flera år medan socialdepartementet våndades. Att införa tvångslagstiftning ger inga politiska poäng och är inget man tar lätt på. 2010 komplicerades situationen när Socialstyrelsen upphävde föreskrifterna som gjorde det möjligt att i vissa lägen tillgripa tvång i demensvården. I november i fjol kom så till slut regeringen, stödd av Socialdemokraterna, med ett förslag till lagrådet.

Men man ångrade sig. Motiveringen var att den positiva utvecklingen inom demensvården inte skulle störas. Beslutet välkomnades av pensionärsorganisationerna, medan andra påpekade att domen från anhöriga och medier kan bli hård om personalen inte lyckas skydda de sjuka från att förirra sig eller göra sig illa.

Nu har frågan åter blivit aktuell till följd av uppmärksamheten kring den inlåsta 72-åringen på Aleris äldreboende i Huddinge. Tunga företrädare för den geriatriska vården menade i ett inlägg på DN Debatt att fallet visar att det behövs en ny lagstiftning för att skydda personal och boende. Förhoppningsvis lyssnar äldreminister Maria Larsson (KD) och tar fram utredningen ”För vemsskull” från Svenskt Demenscentrum. Där framförs starka argument för lagstiftning, som inte bara ska omfatta demenssjuka utan också andra typer av kognitiv störning. 

Lagstiftning behövs, inte som ett alternativ till högre bemanning och personcentrerad vård, utan som ett stöd för dem som befinner sig i en svårhanterlig verklighet där man ibland handfast kan behöva hindra folk från att resa sig för att de inte ska falla.