För mig var gravar länge förknippat med förpliktelser och tvång. När mina föräldrar var hemma i sina ångermanländska barndomstrakter på somrarna förväntades de ta ansvaret för familjegravarna. En tung uppgift. Den sociala kontrollen av hemvändarna var hård. Nu gällde det att vattna, sätta dit färska blommor, borsta undan skräp och knipsa bort vissna petunior. Vad skulle folk annars säga?
Antagligen var det för att befria mig och min bror från det ansvaret so
 |
| Fröken Hedvig Stares sorgliga sten på Fårö kyrkogård. |
m mina föräldrar var bestämda på hur de skulle begravas. I minneslund, ingen skulle behöva känna något tvång över att ta hand om deras gravar.
Så fick det bli. De vilar båda i minneslunden vid Bromma
kyrka. Jag har aldrig varit där, vilket inte betyder att jag inte minns dem. Jag
behöver inte en sten för att minnas. Jag brukar tända ljus för dem på
Hovdestalund i Västerås där jag bor och jag besöker gärna kyrkogårdar. Det är
rofyllda platser, där man kan sitta ner och tänka på livet och på sina egna
döda även om de inte finns just där.
Vi har inte längre några gravrätter kvar i familjen, men jag
är glad att det finns de som gör andra val. Gravstenar är fascinerande speglar av
sin tid och väcker tankar på hur livet var för dem som nu vilar här. Fröken
Hedvig Stahre på Fårö till exempel, hur kul hade hon det under sina 82 år.
”Kristus mitt liv, döden min vinning”, lyder texten på hennes sten.
Och alla dessa kvinnor som i många år vårdar sin makes grav,
som blir en evig påminnelse om deras stundande död. Deras namn och födelsedatum
är inristat, med plats för dödsdatum. Ekonomiskt och praktiskt, men själv
skulle jag nog föredra en blankrad för mitt namn. Hierarkin är klar på de
flesta stenar, maken först, ibland med yrkestitel och h.h, hans hustru på raden
under. Så såg ju samhället ut när dessa stenar restes. Men aldrig att jag sett kvinnans
underordning så tydligt manifesterad som på den gotländska sten där hustruns
namn bara finns på baksidan.
Vissa stenar är sorgligare än andra. På kyrkogården i
Fläckebo till exempel. Där vilar Bertil, som bara blev 19 år gammal. Han delar
gravplats med sina föräldrar, som fick leva vidare utan sin son i 28,
respektive 48 år. På stenen har de inga namn. De är för evigt Far och Mor till
Bertil.
Nästan än sorgligare är den lilla kvadratiska svarta stenen
på Rytterne kyrkogård. Där står bara
”Lillan”. Mig gav den associationer till det som brukar beskrivas som världens
kortaste novell: For sale: Baby shoes, never worn.
Sorgligt på ett annat vis är förfallna pampiga stenar, resta
över män med fina titlar och vagt igenkänningsbara namn från en svunnen tid. De
är glömda av offentligheten och tydligen också av de som stod dem nära. Ingen
vårdar deras sten och minne. Ingen bryr sig ens om att skicka en årlig slant
till kyrkogårdsförvaltningen för att någonting ska växa vid stenen.
Hur det är med evigheten vet vi inget om, men klart är att
en gravsten inte varar för evigt.
Men en del stenar blir kvar länge. Till exempel stenen med min favoritinskription. Den finns på den puckelryggige narren Anders Luxemburgs grav på Ängsö kyrkogård i Västmanland. Han avled 1744 efter att i mer än 30 års trofast tjänat för sina herrskap. Därefter hamnade han "utan men och lyten i det oförgängliga".
Det låter underbart, men kanske inget man kan hoppas på när
man inte är troende. Men jag vill gärna tro att fröken Hedvig Stahre på Fårö
kom dit och nu kan glädja sig åt sina försakelser i jordelivet.
Texten först publicerad i begravningsbranschens tidning Memento 1:2021
