Jag hade då jobbat på VLT i 29 år och tyckte att
arbetsplatsen genomgått stora förändringar. Sidproduktionen var datoriserad och
de kvarvarande grafikerna fanns på redaktionen som sidmakare. Journalisterna
kände sig trygga i övertygelsen om att det krävs människor för att skriva, göra
rubriker och bedöma texter.
 |
| Min sista tidningsgenomgång på VLT, som då ännu var fullformat, i augusti 2000. Foto: Anders Lif |
Pengarna rullade in. Ägarna hotade med sparpaket om
vinstmarginalen gick under 15 procent men såg inga hot mot affärsmodellen med intäkter
både från prenumeranter och annonsörer. Journalisterna var mer än dubbelt så
många som idag, men journalisklubben talade om stress på grund av låg bemanning
och krävde mer resurser för grävande.
Även de motspänstigaste gamla redaktörerna hade 2000
accepterat datorn, som en bättre, men ibland trilskande, skrivmaskin. Faxen spottade ut pressmeddelanden och postlistor från kommunen. Telefonen
stod på skrivbordet. Tjänstemobiler var förbehållna chefer och fotografer.
Läsarkontakten bestod av telefonsamtal och ibland ett handskrivet brev i
postfacket. Väl bevarat,om det var ett tackbrev, eftersom det stärkte reportern
i uppfattningen att alla läst den angelägna artikeln till sista raden. Idag
finns inte utrymme för sådant självbedrägeri. Allt mäts.
Mot medievärlden 2030
Mina minnen av VLT kring millenieskiftet väcktes av ett
seminarium på Södertörns högskola om forskningsantologin På väg motmedievärlden 2030. Journalistikens villkor och utmaningar, utgiven av Studentlitteratur. Antolgoin är den
sjätte i en serie på sex. Den första kom 2000 och hade sikte på 2020, Idag kan
man konstatera att aningslösheten inte bara fanns på VLT:s redaktion. Inte
heller forskarna förutsåg raset för tidningarnas affärsmodell eller de sociala
mediernas intåg. Däremot varnade man redan då för de sociala och demokratiska
konsekvenserna av en alltmer fragmentiserad medieanvändning, för
kunskapsklyftor och för ökad ägarkoncentration. Frågor som blivit än mer aktuella
under de 19 år som gått.
– Spådomar om
framtiden tenderar att präglas mer av samtidens trender än av framtiden i sig –
och den framtid man siat om infinner sig sällan, konstaterade en av bokens
redaktörer journalistikprofessorn Gunnar Nygren när sjätte upplagan av antologin
presenterades förra veckan.
 |
| Från presentationen av antologin På väg mot medievärlden 2030 på Södertörns högskola. I talarstolen professor Gunnar Nygren, som till- sammans med professor Ingela Wadbring, varit bokens redaktör. |
Vad händer fram till 2030?
Med detta sagt och med insikten om att det enda vi vet om
framtiden är att vi inget vet kommer här några av de förutsägelser om läget
2030 som görs i boken. Inom parantes artikelförfattarnas namn.
Konkurrenssituationen 2030: Konkurrensen både om tid
och pengar kommer att bli allt hårdare och ägarkoncentrationen att förstärkas
ytterligare. Nationella medier kommer att leverera betalt kvalificerat innehåll
till en betalningsstark publik i hela landet. Det lokala materialet tunnas ut
både vad gäller kvalitet och periodicitet. (ingela Wadbring och Ursula Andersson).
Redaktionellt ledarskap 2030: I denna turbulenta
medievärld krävs både ekonomisk och publicistisk kunskap. Att enbart lita till
online-statistiken räcker inte. Även i framtiden behövs en bred kunskap om
människors behov och en tydlig tanke om vad man vill med sin journalistik.(Ingela
Wadbring och Ursula Andersson).
Finns det journalister 2030? Ja det kommer
fortfarande att behövas innehållsproducenter till alla de plattformar mediehusen
tillhandahåller. Journalistiska värderingar och ideal är hyggligt stabila men
journalistikkåren som profession blir mer diffus. (Gunnar Nygren och Terje
Lindblom)
Lokala medier och lokal demokrati 2030: Journalistisk
bevakning och granskning är en del av lokaldemokratins infrastruktur, som
riskerar att försämras. Det kommer att finnas färre professionella lokaljournalister
men fler amatörer och fler halvprofessionella lokalreportrar samt fler informatörer.
Medborgarnas betalvilja avgör hur mycket resurser som kommer att finnas för
oberoende och granskande lokaljournalistik. (Gunnar Nygren och Carina Tenor)
Kommer det att finnas papperstidningar 2030: Detta är
medieprofetiornas eviga fråga. Medieforskaren Lars Furhoff förutspådde 1963 att
den sista svenska dagstidningen skulle komma ut våren 1978. Han hade fel liksom
alla andra som kommit efter. Papperstidningen lever, om än inte i högönsklig
välmåga. Någon prognos om dödsdatum görs inte i denna bok. ”Så här långt ser
tryckt press ut att ha lika många liv som katten och ytterligare några liv
återstår tydligen”, skriver den norske journalistprofessorn Sigurd Allern.
Den som lever får se och kan 2030 sitta med facit i hand och
efterklokt konstatera vilka trender de mediala framtidsspanarna missade.
