Filmen heter Amour och det är verkligen en film om kärlek.
Men inte de romantiska komediernas sprittande och passionerade kärlek utan den
åldrade kärleken. Den stillsamma, varma gemenskap som förhoppningsvis finns där
när man levt hyggligt lyckliga i nästan alla sina dagar och vet att slutet
oåterkalleligt närmar sig. En film om
sådan kärlek i dödens skugga låter ju outsägligt tungt och trist, men detta
franska kammarspel, som begränsas av väggarna i parets lägenhet, är oavbrutet
fascinerande. När hustrun drabbas av en stroke och hamnar i rullstol blir hon lovad att inte behöva åka tillbaka till sjukhuset. Maken håller sitt löfte, men till ett oerhört högt pris. I takt med att hennes tillstånd försämras blir han inte längre hennes man utan hennes vårdare, visserligen med lite hjälp av vårdpersonal men huvudansvaret är hans. Dygnet runt, sju dagar i veckan. Tyngden i detta ansvar, både mentalt och fysiskt kan man tydligt se i filmens skildring av vardagssysslorna. Tyngden för henne av att vara beroende av sin man anas i Emmanuelle Rivas vackra, allt mer sorgsna ansikte.
I Sverige skulle det nog vara hemtjänstens vårdbiträden som
skulle stå för avlastningen, inte som i filmen privata sköterskor som får
pengar i handen. Men även här vilar ett tungt ansvar på anhörigvårdare av båda
könen. Man vill klara sig på egen hand. Man vill fortsätta leva tillsammans,
inte komma och hälsa på den andre på en institution. Men undersökningar visar
att många svenskar också räds beroendet av nära anhöriga.
Lämna hellre över mig till Carema när den dagen kommer än
att du sliter ut dig på det här viset, sa jag till min man efter biobesöket.
Men som så mycket annat som gäller åldrandet är man mer rationell när man har
det på distans. När den dagen verkligen kommer är det inte säkert att
självinsikten räcker till. ”Ska jag sitta där med en massa glömska kärringar”,
undrade en mig närstående argt när hennes demens gjorde vardagen alltför tung
för hennes man. Hon slapp, men även där blev den åldrade kärlekens pris högt.
Ingen vet hur det blir när den dagen kommer då vi behöver
hjälp. Men i väntan på detta kan man med fördel se Michael Hanekes mästerliga
men annorlunda iscensättning av filmkonstens eviga teman, döden och kärleken.
