Hur ska det gå för kommunerna?

Under detta millenium har det producerats en större utredning som rör kommunernas uppdrag vart tredje år. Den senaste är den nyligen presenterade Kommunutredningen, som tagit ett helhetsgrepp på kommunerna i tider av urbanisering, demografiska utmaningar och digitalisering. Ett stort uppdrag med höga förväntningar på konkreta resultat.

En astronaut svävade över publiken när   Kommun-
utredningen presenterades i Ingenjörssalen.

Men den slutliga lösningen på hur landets 290 kommuner ska klara att leverera likvärdig demokrati, service och välfärd till invånarna. kom inte den här gången heller. 

- Det finns inget alexanderhugg som löser allt, konstaterade utredningens ordförande den socialdemokratiska riksdagsledamoten Niklas Karlsson från Landskrona, vid ett seminarium arrangerat av studieförbundet SNS den 2 mars.

Ett sådant förlösande hugg hade nog ingen på allvar väntat sig, men många hade nog hoppats på mer efter tre års utredande. Det mest uppmärksammade förslaget är att staten ska kunna gå in betala skulderna för kommuner som frivilligt går samman. Dyrt och orättvist, tyckte M-, L-, KD- och SD-ledamöterna, som samfällt reserverade sig. Därmed finns ingen majoritet i riksdagen om förslaget skulle komma så långt, vilket inte är så sannolikt eftersom det handlar om en kostnad på uppåt 500 miljarder. 

Rättviseaspekten är också problematisk. För mig känns förslaget som om en pappa skulle betalar lånen för den skuldsatte sonen om han gifter sig, medan de barn som redan är gifta och har skött sin ekonomi blir utan. Å andra sidan: vem vill slå sig ihop med någon med stora skulder?

Utredningen föreslår också att personer som väljer att jobba i en glesbygdskommun ska få sina studieskulder gradvis avskrivna. Ett förslag som välkomnades av kommunföreträdarna i debatten Carola Gunnarsson (C) från Sala och SKR:s styrelsen och Britta Flinkfeldt (S) från Arvidsjaur. Bristen på kompetent personal är ett minst lika stort problem i små kommuner som bristen på pengar. 

_ Money talks, sa Britta Flinkfeldt, som hoppas detta ska locka lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare och andra kvalificerade yrkesgrupper att jobba i glesbygd. 

Mer generella och färre riktade statsbidrag är ett annat förslag. Det är de flesta för. I princip, men den politiska logiken gör att det i praktiken alltid kommer nya öronmärkta pengar. Man vinner inga val på att lova höjda generella statsbidrag, ty om sådana brukar det heta att de försvinner i svarta hål. Medan däremot det parti som får i genom gratis glasögon, fler böcker i skolbiblioteken eller subventionerade solceller kan kalla till presskonferens och tala om hur viktiga de är.

Kommunsammanslagningar föreslås inte eftersom det inte ingick i uppdraget. Utredningen hoppas att det ska ske ändå  på frivillig väg.  Teoretiskt skulle det behövas 25000–30000 invånare i en kommun för att den skulle klara sina uppgifter. Så stora är inte ens hälften av kommunerna idag, medianen ligger runt 15 000.

I verkligheten är detta idealläge näst intill omöjligt att åstadkomma. Kommuner som är små mätt i antal invånare är stora till ytan, vilket gör att man inte vinner så mycket en sammanslagning, Det finns också starka demokratiska argument emot. Medborgarna gillar inte att gå ihop med grannkommunen. Det visar exemplet Öland, som består av Borgholm med knappt 11 000 invånare och Mörbylånga med dryga 15 000. Ett självklart sammanslagningsprojekt kan det tyckas. Om man inte är ölänning. Det blev ett tydligt nej både 2009 och 2019, när man folkomröstade om saken.

Om inget görs kommer allt fler kommuner att få svårt att klara service och välfärd och den svenska modellen med självstyrande kommuner hotas. Det framhöll Ardalan Shekarabi när utredningen tillsattes och det framhöll Niklas Karlsson nu när utredningen är klar.

Och den som måste göra något är i slutänden staten. Frivilliglinjen lår inte leda till särskilt många kommunsammanslagningar. Vi har att vänta fler kommunutredningar. Ingen kommer att heta Självstyrelseutredningen eller Kommunsammanslagsningskommittén. Men det är de frågorna som det kommer att handla om.  På sikt är det svårt att se hur det ska gå att behålla självstyret och det lokala ansvaret för välfärdstjänsterna utan det smärtsamma arbete det innebär att rita om kommunkartan.

Den som lever får se Det kommer att ta sin tid, jag tror inte det blir klart under min livstid.

Betänkandet har titeln Starkare kommuner - med kapacitet att klara välfärdsuppdraget (2020:8). I en artikel på DN Debatt ger ordföraden Niklas Karlsson en kortversion av förslaget.

SNS-seminariet finns att se här: https://www.sns.se/aktuellt/niklas-karlsson-presenterar-kommunutredningen/

Om medievärlden 2000, 2020 och 2030

I september 2000 lämnade jag dagspressen och VLT för att bli chefredaktör på KommunAktuellt. Ett steg ut i det osäkra. VLT var 169 år och hade både högt anseende och god ekonomi. KommunAktuellt var 22 år och nedläggningshotad eftersom ägaren Kommunförbundet var på väg att gå ihop med Landstingsförbundet.

Jag hade då jobbat på VLT i 29 år och tyckte att arbetsplatsen genomgått stora förändringar. Sidproduktionen var datoriserad och de kvarvarande grafikerna fanns på redaktionen som sidmakare. Journalisterna kände sig trygga i övertygelsen om att det krävs människor för att skriva, göra rubriker och bedöma texter.

Min sista tidningsgenomgång på VLT, som då ännu
var fullformat, i augusti 2000. Foto: Anders Lif

Pengarna rullade in. Ägarna hotade med sparpaket om vinstmarginalen gick under 15 procent men såg inga hot mot affärsmodellen med intäkter både från prenumeranter och annonsörer. Journalisterna var mer än dubbelt så många som idag, men journalisklubben talade om stress på grund av låg bemanning och krävde mer resurser för grävande.

Även de motspänstigaste gamla redaktörerna hade 2000 accepterat datorn, som en bättre, men ibland trilskande, skrivmaskin. Faxen spottade ut pressmeddelanden och postlistor från kommunen. Telefonen stod på skrivbordet. Tjänstemobiler var förbehållna chefer och fotografer. Läsarkontakten bestod av telefonsamtal och ibland ett handskrivet brev i postfacket. Väl bevarat,om det var ett tackbrev, eftersom det stärkte reportern i uppfattningen att alla läst den angelägna artikeln till sista raden. Idag finns inte utrymme för sådant självbedrägeri. Allt mäts.

Mot medievärlden 2030

Mina minnen av VLT kring millenieskiftet väcktes av ett seminarium på Södertörns högskola om forskningsantologin På väg motmedievärlden 2030. Journalistikens villkor och utmaningar, utgiven av Studentlitteratur. Antolgoin är den sjätte i en serie på sex. Den första kom 2000 och hade sikte på 2020, Idag kan man konstatera att aningslösheten inte bara fanns på VLT:s redaktion. Inte heller forskarna förutsåg raset för tidningarnas affärsmodell eller de sociala mediernas intåg. Däremot varnade man redan då för de sociala och demokratiska konsekvenserna av en alltmer fragmentiserad medieanvändning, för kunskapsklyftor och för ökad ägarkoncentration. Frågor som blivit än mer aktuella under de 19 år som gått.

–  Spådomar om framtiden tenderar att präglas mer av samtidens trender än av framtiden i sig – och den framtid man siat om infinner sig sällan, konstaterade en av bokens redaktörer journalistikprofessorn Gunnar Nygren när sjätte upplagan av antologin presenterades förra veckan.

Från presentationen av antologin På väg mot
medievärlden 2030 på Södertörns högskola. I
talarstolen professor Gunnar Nygren, som till-
sammans med professor  Ingela Wadbring, varit
 bokens redaktör.

Vad händer fram till 2030?

Med detta sagt och med insikten om att det enda vi vet om framtiden är att vi inget vet kommer här några av de förutsägelser om läget 2030 som görs i boken. Inom parantes artikelförfattarnas namn.

Konkurrenssituationen 2030: Konkurrensen både om tid och pengar kommer att bli allt hårdare och ägarkoncentrationen att förstärkas ytterligare. Nationella medier kommer att leverera betalt kvalificerat innehåll till en betalningsstark publik i hela landet. Det lokala materialet tunnas ut både vad gäller kvalitet och periodicitet. (ingela Wadbring och Ursula Andersson).

Redaktionellt ledarskap 2030: I denna turbulenta medievärld krävs både ekonomisk och publicistisk kunskap. Att enbart lita till online-statistiken räcker inte. Även i framtiden behövs en bred kunskap om människors behov och en tydlig tanke om vad man vill med sin journalistik.(Ingela Wadbring och Ursula Andersson).

Finns det journalister 2030? Ja det kommer fortfarande att behövas innehållsproducenter till alla de plattformar mediehusen tillhandahåller. Journalistiska värderingar och ideal är hyggligt stabila men journalistikkåren som profession blir mer diffus. (Gunnar Nygren och Terje Lindblom)

Lokala medier och lokal demokrati 2030: Journalistisk bevakning och granskning är en del av lokaldemokratins infrastruktur, som riskerar att försämras. Det kommer att finnas färre professionella lokaljournalister men fler amatörer och fler halvprofessionella lokalreportrar samt fler informatörer. Medborgarnas betalvilja avgör hur mycket resurser som kommer att finnas för oberoende och granskande lokaljournalistik. (Gunnar Nygren och Carina Tenor)

Kommer det att finnas papperstidningar 2030: Detta är medieprofetiornas eviga fråga. Medieforskaren Lars Furhoff förutspådde 1963 att den sista svenska dagstidningen skulle komma ut våren 1978. Han hade fel liksom alla andra som kommit efter. Papperstidningen lever, om än inte i högönsklig välmåga. Någon prognos om dödsdatum görs inte i denna bok. ”Så här långt ser tryckt press ut att ha lika många liv som katten och ytterligare några liv återstår tydligen”, skriver den norske journalistprofessorn Sigurd Allern.

Den som lever får se och kan 2030 sitta med facit i hand och efterklokt konstatera vilka trender de mediala framtidsspanarna missade.

Bolagspolitiker på dubbla stolar

Vid årsskiftet fick valresultatet fullt genomslag kommunalt. Bolagen fick då nya styrelser. Jesper Brandberg (L) tog över ordförandeskapet i Mimer, Staffan Jansson (S) leder nu Mälarenergi och Lars Kallsäby (C) flygplatsbolaget för att ta några exempel från kommunkoncernen Västerås.

De är alla betrodda politiker och hedervärda medborgare, men är de verkligen de bäst skickade att leda bolag? Inte nödvändigtvis, enligt en nyligen publicerad studie av de fyra statsvetarna, Andreas Bergh, Gissur Erlingsson, Anders Gustafsson och Emanuel Wittberg, som har kopplingar till Centrum för kommunstrategiskastudier vid Linköpings universitet.

Problemet är att de valda är just politiker. Därmed riskerar de att sitta på två stolar. Som förtroendevalda företräder de ägarna, det vill säga kommunmedborgarna. Som styrelseledamöter ska de värna bolagets intressen. Det behöver inte vara någon konflikt men risken finns.

Motivet för kommuner att bolagisera sin verksamhet är att det ska bli effektivare och generera ett överskott. Men om politikerna blir alltför våghalsiga när de tar på sig bolagshatten kan det bli tvärtom så att kommunen måste skjuta till skattepengar. I Västerås har flygplatsbolaget krävt extra pengar men det har inte varit i samma magnitud som i kommuner där bolag satsat på biogas i Tanzania, äventyrsparker och andra högriskprojekt.

Forskarna ser också en korruptionsrisk om kommunerna driver mycket verksamhet i bolagsform. Politikerna håller varandra om ryggen och det blir svårt att utkräva demokratiskt ansvar. För att illustrera sina teser har de gjort sociogram där pilar visar kontakter mellan människor och bolag i nio olika kommuner.

Eftersom Västerås inte ingick gjorde jag, utan vetenskapliga ambitioner, ett försök till lokalt sociogram. Det blev ett virrvarr av streck, men inte lika påtaglig maktkoncentration som i vissa andra kommuner. Västerås har relativt få bolag. Alla tunga politiker har inte uppdrag i bolagsstyrelser.

Två personer sticker ut genom sina många uppdrag: Staffan Jansson (S) och Jesper Brandberg (L). De är ordförande i kommunens båda tyngsta bolag: Mälarenergi respektive Mimer. De är kommunalråd och sitter i kommunstyrelsen. Dessutom är Brandberg ordförande, Staffan Jansson 1:e vice ordförande i fastighetsnämnden. I Västerås Strategiska Fastigheter AB är ordföranderollerna ombytta.

Här kan man tala om maktkoncentration men pilar i sociogram säger inte allt. Mäktigast är dessa båda inte. 

Mesta makten finns hos kommunstyrelsens ordförande. Anders Teljebäck (S) blev visserligen bara trea på VLT:s maktlista men när det gäller frågor av betydelse för västeråsarnas vardag är han mäktigare än både landshövdingen och ABB-chefen. Som ordförande i ägarbolaget Västerås stadshus AB har han också makten och ansvaret för bolagen och deras ordföranden.

Texten även publicerad i VLT den 17 januari 2019

Valsedlarna ett hot mot valhemligheten

Jag tror aldrig jag köat så länge i en vallokal som i år. Vi fick vänta åtminstone tio minuter innan det var dags att lämna röstsedlar och röstkort till valförrättaren i Stadshuset.  Vi småmuttrade lite över detta men egentligen var det ju inget problem. Man kunde tänka till en gång till, hälsa på grannar och känna sig lite demokratiskt högtidlig.

En amerikan som hört om detta muttrande skulle nog betrakta oss som bortskämda. Ett enkelt, säkert och smidigt valsystem borde vara en självklarhet i en demokrati. Så är det inte i USA. Frivilligorganisationer som värnar rösträtten hade på valdagens kväll, enligt The Newyorker,  fått in närmare 30 000 fall där röstandet på olika sätt försvårats. Det handlade om väljare som fått köa tre-fyra timmar, om trasiga och oanvändbara röstningsmaskiner och om valförrättare som hindrat människor från att rösta. Problemen växer för varje val.

Andra försvårande faktorer i det amerikanska systemet är att valet sker på en vardag och att man i många stater måste registrera sig, vilket heller inte är lätt.  I synnerhet inte om man tillhör någon minoritet eller är fattig. Regelverket tycks på ett skrämmande vis göra det svårare för dem som redan har det svårt.

Trots alla praktiska svårigheter att rösta blev det ett rekordhögt valdeltagande i USA i år. De preliminära siffrorna pekade på ett hälften av de röstberättigade hade röstat, vilket är mycket ett år när det inte ska väljas president. Ökad samhällelig polarisering tycks ha en positiv effekt på valdeltagande. Att gå och rösta blir inte bara en röst för den politik man vill stödja utan också ett sätt att markera ogillande. Ungefär som när normalt passiva medlemmar i Svenska kyrkan röstade i kyrkovalet för att försvaga Sverigedemokraterna.

Kanske bidrog polariseringen även till ökat svenskt valdeltagande i år. 87,2 procent röstade, vilket är mer än i förra valet men en bra bit från toppnoteringen på 91,8 procent i valet 1976. Det höga svenska valdeltagandet brukar förklaras med att val hålls på söndagar och att man inte behöver registrera sig. Den svaga länken är att valsedlarna. Internationellavalobservatörer har länge hävdat att valhemligheten, och därmed valets legitimitet, hotas när vem som helst kan se vilken sedel man tar.

När regeringen fortfarande var exekutiv la den fram ettförslag om att säkra valhemligheten genom att skydda valsedlarna. Det behandlas nu i riksdagen. De nya reglerna ska gälla från och med 2019 och kan alltså komma till användning vid ett eventuellt extraval eller om inte annat vid EU-valet nästa år. Det innebär risk att vi kanske får vänta ännu lite längre nästa gång, men det kan det vara värt för att skydda demokratins legitimitet. Bara vi inte hamnar på amerikansk nivå.

Texten även publicerad i VLT den 12 november 2018

Hotet från nazisterna är på allvar nu

Första morgonen i Almedalen. Solen skiner och som vanligt blir jag glad över det demokratiska myller som möter mig. Fullsatta seminarier redan halv nio på morgonen, spontana möten mellan människor från olika verkligheter. Ett generöst delande av kunskaper och erfarenheter, oftast över kaffekoppar men stundtals även med vinglas i handen.

Flygblads- och tidningsutdelarna är många. Ofta tar jag emot för att visa min goda vilja och som en vänlig gest mot den som delar ut. Men den här gången rycker jag tillbaka min hand. Det blågula hjärta från Alternativ för Sverige som syns på flygbladet är inget jag vill befatta mig med. 

De är i sin fulla rätt att sprida sitt budskap även i Almedalen men det står oss andra fritt att avvisa dem. 

Det är lätt gjort med en broschyr, svårare när de intar gaturummet genom att sprida sitt budskap med kraftfulla högtalare eller genom att manifestera sin makt genom att gå i uniformerad tropp på Visbys gator. Nazister och högerextremister var ett mer påtagligt inslag i år än tidigare, även om man inte var på plats när de angrep RFSL-aktivister eller Samfundet Sverige-Israels tält.

Nazisternas makt och inflytande ligger i att de sprider rädsla. De utnyttjar sitt våldskapital till max, liksom sin grundlagsfästa yttrandefrihet. Den kombinationen gör dem till en svårhanterlig kombination för ett rättssamhälle. En position som de utnyttjar för att sprida sitt budskap och för att sprida rädsla. Den positionen måste tas ifrån dem. Vi kan inte längre hoppas att det räcker med att tiga ihjäl nynazistiska aktiviteter så går det över.

”Det är allvar nu”, framhöll Annie Lööf i sitt tal i Almedalen. Hon var inte den enda. Hoten från extremisterna har fått partiledarna för de etablerade partierna att tala för demokratin med retorisk glöd som ofta saknats. 

Orden är välkomna och viktiga. Men antagligen räcker det inte. Det behövs också skärpt lagstiftning så att rättsstaten kan försvara sig mot den som vill den ont. Det är allt annat än enkelt eftersom ingen vill urholka yttrandefriheten. Däremot borde det vara enkelt för partierna att enas kring att utreda hur detta skulle kunna gå till.

I väntan på det får vi andra kämpa emot i vardagen så att inte rädslan får övertaget. Säga ifrån när vi möter extrema åsikter. Vända nazisterna ryggen när de visar sin makt i det offentliga rummet. Visa att vi tillsammans ska bekämpa deras världsbild. Det är nog faktiskt allvar nu och inte vill man behöva säga till barnbarnen att man inget gjorde.

Texten även publicerad i VLT den 10 juli 2018

Valstugornas tid snart förbi

Ibland känns det som om valrörelsen pågått sedan Sara Skyttedal (KD) skålade i champagne på Aros Congress Center och decemberöverenskommelsen sprack. Riktigt så är det väl inte, men klart är att denna mandatperiod inte liknar någon annan i svensk politik. En inte alltför djärv hypotes är att även årets valrörelse blir annorlunda. Hur är svårare att sia om.

Vanliga teorier är att det blir den smutsigaste valrörelse vi upplevt och att blir den mest digitala samt att det ena leder till det andra. Anonymiteten på sociala medier gör att människor tycker sig kunna kasta ur sig sådant de aldrig skulle yttra ansikte mot ansikte. 

Inte minst gäller det Twitter, men valet avgörs inte på Twitter. Där finns bara 8 procent av svenskarna. De som dominerar på Twitter är en liten kärna är politiker, journalister, statsvetare och andra opinionsbildare som förstärker varandra genom gillanden och ogillanden, följningar och avföljningar.De flesta väljare bryr sig inte. I den mån man noterar vad som händer på Twitter är det för att det rapporteras i traditionella medier.

Själv håller jag koll men känner mig ungefär som när jag tillsammans med de andra i taffliga gänget stod på skolgården och kollade in de coolare typerna och hur de positionerade sig. Ibland pep man till och kunde i lyckliga stunder få en blick från någon av de coola. Att jämföra med att idag få en uppåtriktad tumme från någon med femsiffrigt antal följare.

Vill man nå många via sociala medier är det Facebook som gäller. Där finns 62 procent av svenskarna någon gång varje vecka. Det var Sverigedemokraterna snabbast på att inse. Enligt en sammanställning som Dagens Nyheter gjort uppnådde SD nästan 1,7 miljoner interaktioner, vilket är nästan lika mycket som övriga riksdagspartier tillsammans.

Riksdagsman Olle Thorell (S) från Surahammar har bestämt sig för att göra sitt för att bryta SD:s dominans. Varje dag lägger han ut en två minuters video där han redogör för sin och partiets ståndpunkt. Det är inte dagsaktuella frågor och hans åsikter överraskar knappast någon men han kan komma upp i över 5000 visningar. 
Det skulle krävas många torgmöten för att nå lika många. Deras tid är förbi. Frågan är hur det går med valstugorna.

I år kommer de att resas som vanligt och de trogna partiarbetarna stå där i sina jackor. Så länge de andra partierna finns där vågar ingen avstå. Jag kommer att sakna stugorna när de försvinner. Den dagen det sker kommer jag att starta den partipolitiskt obundna organisationen ”Rör inte min valstuga”. På programmet står att kämpa för att denna demokratiska institution ska bevaras eftersom den utgör en mötespunkt mellan väljare och valda och en påtaglig påminnelse i stadsmiljön om att det snart är val.

Fast vid närmare eftertanke blir det nog ingen organisation. Det känns lite omodernt, men kanske en Facebookgrupp.

Texten även publicerad i VLT den 19 mars 2018

Ta tillbaka domstolarnas politiska makt!

I den växande populismens tid är politiker ständigt ifrågasatta. Vad ska vi egentligen ha politiker till? Det korta svaret är att de utifrån sin ideologiska övertygelse ska bilda opinion och fatta beslut. I synnerhet beslut där det finns en målkonflikt. Men tendensen idag är att politiker allt högre grad överlåter dessa uppgifter på andra. Opinionsbildningen blir en uppgift för myndigheter utan myndighetsutövning. Målkonflikterna får domstolar ta hand om. Politikerna förlorar makt.

”Jag kan inte uttala mig om hur utfallet av de fallen kommer att bli”, svarade barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér när hon fick frågan om de romska tiggarnas barn får rätt till svensk skola när Barnkonventionen blir lag.

Denna förskjutning av makt från politik till juridik kallas juridifiering och är inget som vare sig jurister eller politiker jublar åt.

– Politikerna har överlämnat makt de vill behålla till domstolarna som inte vill ha den, sa hovrättspresident Fredrik Wersäll vid ett seminarium där frågan diskuterades utifrån en rapport från Arena Idé skriven av Oskar Taxén.

En del av den makt som politikerna släppt ifrån sig är de nog glada att slippa.  Till exempel att de idag inte behöver besluta om vilka afghaner som skickas tillbaka till en oviss framtid i hemlandet. 

Däremot är det många kommunpolitiker som vill ha mer makt över miljöärenden samt plan- och byggfrågor. Domstolarna provar inte bara om beslut fattats i laga ordning utan också sakfrågan. Var ska man bygga och hur högt ska man bygga? Mark- och miljödomstolen beslutade exempelvis nyligen att det går bra att bygga höghus vid Notuddsparken i Västerås.

Och värre tycks det bli med juridifieringen. Regeringen verkar fast besluten att göra Barnkonventionen, till svensk lag. Detta trots ett samfällt nej från landets domstolar, med motivering att texten är oprecis och att det leder till att fler politiska beslut förs över till domstolarna. Beslut som kan få stora ekonomiska konsekvenser. Det har juristerna inget ansvar för. Finansieringen är politikernas ansvar, trots att de inte har makten över sakfrågan.

Denna otydlighet om ansvarsförhållandena mellan folkvalda och domstolar riskerar att bidra till att populismen förstärks. Ansvarsutkrävande är grundläggande i en demokrati, men vem är det som har ansvar? Och spelar det egentligen någon roll vem man röstar på när det i alla fall är domarna som bestämmer? 

Politikerna måste bli tydligare med vad de vill och stå för sina beslut. Att krypa bakom EU, experter och domstolar är, för att citera statsministerns favorituttryck, inte OK.

Mediedrev behövs i en demokrati

Är mediedrevens tid förbi? Anders Borg skulle efter sommarens händelser nog inte svara ja på den frågan. Knappast heller Anna Kinberg Batra och definitivt inte Håkan Juholt. Men när tankesmedjan Timbro presenterade sin nya antologi Skampåle –tio essäer om mediedrev menade flera att dreven är passé. Författaren och journalisten Per Svensson till och med dödförklarade genren.

Det får ses som en retorisk överdrift. Medieforskningen visar att dreven minskat under 2000-talet i hela Norden. Men visst förekommer det fortfarande avslöjanden som växer och syns överallt och blir drev som leder till att någon avgår. Det Per Svensson dödförklarar är snarare en tid och en mediesituation som idag känns avlägsen.

Det var den tid när kvällstidningarna hade en gemensam upplaga över en miljon ex per dag. När deras löpsedlar fanns överallt. När Socialdemokraterna var det obestridda maktpartiet och deras företrädare det givna bytet. Ove Rainer, Björn Rosengren, Ebbe Carlsson, Mona Sahlin för att nämna några av de klassiska dreven. Det var en tid när tidningarna hade till synes obegränsade resurser. När datorer och internet hade mycket liten påverkan på vanligt folks liv.

Det är en tid som idag gör en lite nostalgisk. Inte minst när det gäller detta med medias resurser. Stora avslöjanden som ger drev är resurskrävande. De bygger inte på ett anonymt tips från en sommarfest utan är underbyggda med fakta, dokument och mycket jobb.

Dagens drev är mer personorienterade och ofta av karaktären pratskandaler. Det handlar om att någon sagt fel snarare än gjort fel. Åsa Romson gjorde sig skyldig till flera sådana vilket bidrog till hennes fall. Pratskandalerna passar också bra för sociala medier. Det är lätt att uppröras över ett dumt uttalande och klicka det vidare. Och så är löpelden igång.

Timbros bok är intressant men man har lite otur med tajmingen eftersom den utkommer när vi fortfarande står mitt i det största avslöjandet på länge. Transportstyrelseskandalen har redan fällt två ministrar och en statssekreterare. Vi har knappast sett slutet, men det är tydligt att det är en praktskandal och ingen pratskandal.

Det visar också än en gång betydelsen av gedigen grävande journalistik. Det är lätt att tycka synd om den som drabbas av ett drev. Men dreven behövs i en demokrati för att påminna makthavare om att de är granskade. Därför oroas jag mest av alla drev som inte gått för att det inte funnits resurser för lokal granskande journalistik. I boken tas Svedala som exempel, men det finns nog många andra kommuner där makthavare kan sova gott utan att oroa sig för minsta lilla drev.

Texten även publicerad i VLT den 6 september 2017

Hög tid organisera om Regeringskansliet

 ”Det krävs mer tonvikt på helhetsperspektiv och fler inslag av tvärsektoriell beredning inom Regeringskansliet. På så sätt kan regeringen ges bättre underlag för sin strategiska styrning och för prioriteringar i det löpande regeringsarbetet.”

Detta skulle kunna vara en initierad slutsats av haveriet på Transportstyrelsen, men formulerades faktiskt för tio år sedan. En översyn av Regeringskansliet var ett av huvudförslagen från Ansvarskommittén, som hade i uppgift att se över hela den svenska samhällsorganisationen. Kommittén, som leddes av dåvarande landshövdingen i Västmanland Mats Svegfors, levererade i politiskt samförstånd, ett digert betänkande som i stort sett inte ledde till någonting.

Detta framstår som ett förvaltningspolitikens Moment 22. Eftersom helhetssynen saknas på Regeringskansliet går det inte göra något åt bristen på överblick och att frågorna hanteras i stuprör. Det gäller 2007 såväl som 2017. Trots att behovet av helhetssyn knappast minskat på dessa tio år,. Utvecklingen går fort. Digitalisering är ett ord som inte förekommer en enda gång i Ansvarskommitténs slutbetänkande. Idag är det ett nödvändigt perspektiv för statliga utredare oavsett ämne.

Det finns mycket som oroar och upprör i det som i sommar avslöjats om den statliga styrningen. Transportsstyrelsen tidigare generaldirektör Staffan Wildlert använder ordet ”naivitet” för att förklara bristerna. Det låter ju nästan lite rart, men snarare handlar det om inkompetens. Om inte högsta ledningen är medveten om skyddsvärdet i de uppgifter om medborgare man hanterar blir det svårt att skapa säkerhetsmedvetande hos medarbetarna.

Risken är stor att samma ”naivitet” finns hos andra myndigheter. Liksom hos kommunerna, som i en sammanställning i våras pekades ut som ”sämst i klassen” när det gällde att skydda sig mot cyberhot och informationsläckage. Detta trots att man hanterar såväl känsliga personuppgifter som samhällsviktiga system, som avlopp och vattenförsörjning.

”Ledningarna har inte en aning om vilka risker man utsätter sig för”, hävdade i en debattartikel, vd:n för ett av de konsultföretag som nu kan räkna med nya uppdrag när cheferna kommer tillbaka från semestern och vill försäkra sig om att de inte själva varit ”naiva”.

De avslöjade bristerna och naiviteten är allvarliga i sig, men när det kombineras med en känsla av att det i Regeringskansliet, som ska vara den samordnande funktionen, fortfarande inte finns vare sig helhetsperspektiv eller krismedvetande blir det riktigt bekymmersamt. Att problemet inte är nytt gör inte oron mindre. 

Regeringar kommer och går, men stuprören består. Det är dags för den översyn Ansvarskommittén föreslog för tio år sedan.

Texten även publicerad i VLT den 10 augusti 2017.

Den brokiga kommunpolitiken

Den kommunpolitiska Sverigekartan kunde tidigare enkelt delas upp i röda och blå kommuner. Sverigedemokraternas allt starkare position i kommunerna har förändrat bilden. De politiska färgerna blandas friskt men i princip är landet tredelat. En tredjedel av kommunerna har traditionellt rött eller blått blockstyre, en tredjedel har minoritetsstyre och en tredjedel styrs blocköverskridande.

I det en gång så röda Västmanland finns styren av alla tre kategorierna. Minoritetsstyre i Norberg och Skinnskatteberg, traditionellt rödgrönt i Köping, Hallstahammar och i regionen, borgerligt i Sala. I övrigt olika blocköverskridande kombinationer.

I Västerås styr S, MP, KD och C. Än så länge är bäst att tillägga. Frågan är hur länge samarbetet består när Miljöpartiet valt att hoppa av kompromissen om flygplatsen. Ett extra årsmöte har ju bestämt att partiet ska lämna flygplatsstyrelsen och återgå till sitt gamla nedläggningskrav.

Flygplatsfrågorna ska drivas i ägarbolaget, i kommunstyrelsen och i fullmäktige. Om det blir som oppositionsparti eller som opposition inom majoriteten återstår att se. Den frågan äger ju miljöpartiet inte ensam. Hur egenmäktigt kommer de övriga partierna tillåta miljöpartiet att vara?  Vad blir nästa hjärtefråga som något parti vill driva vid sidan om samarbetet?

Statsvetaren Johan Wänström  vid Linköpings universitet har forskat om hur kommuner styrs i det nya parlamentariska läget. Hans slutsats är att starka blocköverskridande styren bygger på att partierna är eniga om vad man vill uppnå och koncentrerar sig på det. Motvilja mot Sverigedemokraterna räcker inte för att man ska hålla ihop i vått och torrt i fyra år. Det måste också finnas gemensamma projekt, till exempel som i Västerås att bygga fler bostäder.

En annan viktig faktor är att personkemin mellan partiernas ledande företrädande stämmer. De måste gilla varandra från början och lita på varandra. ”Man måste vara säker på att de andra också vill Västerås bästa, inte bara sitt eget partis bästa”, som Amanda Agestav (KD) uttryckte det när hon representerade det nya politiska landskapet på en kommunal demokratidag nyligen.

Det är också viktigt att de inblandade partierna har en likartad syn på hur beslut fattas. En partikultur där interndemokratin är stark och medlemmarnas inflytande stort, exempelvis över representationen i en flygplatsstyrelse, kan göra det svårt att samarbeta. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Liberalerna, är de partier som har svårast att överleva i blocköverskridande styren.

Mest livskraftiga är styren där moderater och socialdemokrater samverkar. Sådana finns nu i 24 av landets 290 kommuner. Det som är omöjligt i rikspolitiken kan vara rätt odramatiskt i kommunerna. Så det får nog anses som mer sannolikt att Anders Teljebäck (S) och Elisabeth Unell (M) styr i Stadshuset i Västerås nästa mandatperiod än att Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra delar på makten i Rosenbad.
Texten även publicerad i VLT den 3 april

Demokratin blir sämre utan lokala medier

När jag som 20-årig praktikant klev in på VLT:s redaktion var det en värld av män, skrivmaskiner och tät cigarettrök. De såg inte så märkvärdiga ut men jag visste att dessa män, och deras fåtaliga kvinnliga kollegor, hade ett viktigt demokratiskt uppdrag. De skulle granska, kommentera och informera för att bidra till det offentliga samtalet.  Jag var storögt lycklig för att få vara en del av detta viktiga, som kom att bli mitt arbetsliv i 29 år.
Dagens redaktion har inte många likheter med den arbetsplats som mötte mig för 46 år sedan. Än sen då, tycker kanske de som jobbar på resebyrå eller i banksektorn. Ingen bransch är likadan som på 1970-talet, men när det gäller mediebranschen är det inte bara en företagsekonomisk fråga. Medierna har ett grundläggande uppdrag i demokratin.

Demokratin behöver medier, som informerar, granskar och kommenterar.  Inte minst gäller det den lokala demokratin men just nu är krisen mest akut för lokalmedier. Inte alla dock. De tidningar som ägs av familjerna Ander i Värmland och Fredriksson i Småland klarar sig bättre än familjerna Hjörnes och de forna Pers-tidningarna. Skillnaden är att de framgångsrika har hållit fast vid det strikt lokala och vårdat sin lokala marknad. De har inte blivit del av konglomerat med oklara strategier.

En lokal tidning måste vara en del av lokalsamhällets liv och vara där människor finns, digitalt såväl som på plats. Bara då kan man hitta den rätta blandningen av att ge folk det de vill ha och det som överraskar dem så att de tappar andan. Bara då blir den angelägen. Bara då finns det en chans att människor är villiga att betala.

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men det stärker knappast betalningsviljan att likt Linda Hedenljung i torsdagens VLT skälla och svära åt läsarna. Man måste ha något att erbjuda som har betydelse i människors vardag.

Det är inget Alice Bah-Khunke kan fixa, som Mittmedia tycks tro. En sådan journalistik förutsätter engagerade ägare, chefer med handlingsutrymme och stolta medarbetare. Tar man inte det demokratiska uppdraget på större allvar än man gjort på senare år finns ingen anledning för kultur- och demokratiministern att engagera sig. Mediepolitik ska inte vara branschstöd utan demokratistöd.

Texten även publicerad i VLT den 27 augusti 2016.

 

Sluta spotta på dem som fattar besluten!

”Den som inte är emot dagens beslut har inget hjärta. Den som inte förstår vilka krafter som styr bakom kulisserna har ingen hjärna.”.
Detta var ett av de hårda inlägg som kritiserade beslutet om skärpta asylregler som dök upp på sociala medier i samband med riksdagsbeslutet. De som var motståndare till beslutet försökte överträffa varandra när det gällde att beskriva vilken hjärt- och hjärnlös skara riksdagsmajoriteten var. Ett omdöme som i så fall även gäller majoriteten av svenska folket. Enligt Novus opinionsmätning för SVT speglar riksdagsmajoriteten i den här frågan vad de flesta tycker.

Självklart kan man tycka annorlunda. Framför allt kan man önska att världen såg annorlunda ut så att sådana här beslut inte var nödvändiga Många som var med om att fatta beslutet har talat om hur smärtsamt det var. Inte minst den del som gör det svårare för familjer att återförenas, Röda korset har effektivt argumenterat för sin ståndpunkt genom filmen där mamman kramar sitt barn adjö i dagiskorridoren och säger: Vi ses om tre år.

De politiker som trots sin vånda ändå stått bakom beslutet gör det inte för att de är hållningslösa kräk. Inte heller beror det på att de piskats blodiga av partipiskor utan på att de i en svår situation såg det som det enda rätta. Det hade varit ohållbart och oansvarigt att riskera att åter försätta landet i samma läge som i höstas.

Inte bara för oss som är blåögda och födda i det här landet eller har bott här länge. Det hade också varit ohållbart för alla dem som kom hit i höstas. De vars öden nu ska avgöras av Migrationsverket. Där är det nu uppemot ett års väntan på det första samtalet, som är starten på själva asylutredningen. När det nålsögat äntligenär passerat blir det ny väntan. På i första hand bostad och sedan utbildning och jobb.

Landet är inte fullt men Sverige har redan gjort stora åtaganden som måste fullföljas så att de som redan sökt sig hit kan få en bra start. Många svåra beslut måste fattas av politiker nationellt och lokalt. Beslut som ska diskuteras och som kan kritiseras i sak, men de som tar på sig ansvaret för detta svåra borde slippa bli bespottade från åskådarbänken.

Texten även publicerad i VLT den 24 juni 2016.

 

 

 

 

 

Håll religionen utanför politiken!

I år firar den svenska yttrandefriheten 250-årsjubileum. Tryckfrihetsförordningen stiftades 1776 och är en av världens äldsta grundlagar. Religionsfriheten är också en del av våra grundlagar men av betydligt senare datum. Först på 1860-talet förlorade Svenska kyrkan det monopol man haft på gudstjänster. Vi som läst Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit vet att frihet att utöva sin religion för många emigranter var en lika stark drivkraft som viljan att undkomma den svenska fattigdomen.

Idag regleras religionsfriheten i Regeringsformen: Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Vilken tro man utövar lägger sig det allmänna inte i. Verklig religionsfrihet förutsätter ett sekulariserat samhälle eftersom bara då står samhället fritt i förhållande till olika religioner. Därför måste religionen hållas utanför politiken.

I spåren på den senaste tidens storm kring miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Kahn har såväl statsvetare som företrädare för muslimska organisationer oroat sig för att detta ger signaler till unga muslimer om att ”de inte är välkomna i politikens finrum”.

I den svenska politikens finrum utövas partipolitik. Väljarna väljer partier inte personer. Den som röstar på till exempel miljöpartiet ska veta att den som blir invald i första hand driver miljöpartistisk politik. Inte sin egen dagordning och inte sin grupps frågor.  Som politiker är man representant för sitt parti. Miljöpartiet säger sig vara ett feministiskt parti. Då får man finna sig i att bli ifrågasatt om man i en vardaglig handling som ett handslag behandlar män och kvinnor olika.

I sak är det uteblivna handslaget ingen stor fråga, men det är en symbolfråga och symboler är viktiga eftersom de markerar samhörighet. En viktig del i den samhörighet Sverige bygger på är att vi är ett sekulariserat och jämställt samhälle, där religionen hålls utanför politiken och där män och kvinnor behandlas lika. Självklart står det var och en fritt att bryta mot den normen men då får man ta konsekvenserna: att bli kritiserad och att hamna utanför de rum där besluten fattas.

Texten även publicerad i VLT 26 april 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

Politikens fixare kan lätt bli trixare

I Stadshuset i Västerås finns 14 kommunalråd och oppositionsråd. Alla folkvalda med plats i fullmäktige och hyggligt kända bland västeråsarna, åtminstone om de varit med ett tag. Men i de politiska korridorerna finns också 10 politiska sekreterare, de flesta på deltid. De är inte folkvalda, nästan helt anonyma, men med ett betydande inflytande och därmed mak

De tillhör den växande grupp inom politiken som i boken Makt

utan mandat kallas policyprofessionella. Dessa flockas i huvudsak kring huvudstadens makthavare för att stötta politikerna, som talskrivare eller kommunikatörer eller för att påverka politikerna  i egenskap av lobbyister eller PR-konsulter. Men de policyprofessionella finns i allt högre utsträckning även i den lokala och regionala politiken.
En kartläggning, som tidningen Dagens Samhälle genomfört, visade att det finns ungefär 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting. En ökning med 200 jämfört med förra mandatperioden. Flest finns i storstäderna. Västerås har relativt få i förhållande till sin storlek. Omräknat till heltider finns här sex tjänster, vilket ger en trettondeplats i denna ranking. Örebro har 19, Uppsala 12 och Stockholm 60 tjänster.

Boken Makt utan mandat  har skrivits av tre professorer: socialantropologen Christina Garsten, statsvetaren Bo Rothstein och sociologen Stefan Svallfors. De ser flera allvarliga demokratiska komplikationer av att allt fler får makt utan mandat. Hur ska medborgaren veta vem de ska ställa till ansvar när makten i hög grad utövas av de som verkar utan att synas.

Inget problem, tycker de politiska tjänstemännen själva.  De ser sig helst som politikens lydiga tjänare som underlättar de förtroendevaldas vardag och därmed förbättrar demokratin. Lite oroande är det dock att de flesta högst ogärna vill bli förtroendevalda själva. De tycker sig ha större möjligheter att påverka från sin nuvarande position. Eftersom de inte står främst slipper de också medias granskning.

Politikerna borde fundera över riskerna med att släppa ifrån sig inflytande men behålla hela ansvaret. Ett svenskt kommunhus är inget House of Cards men även här har det sina risker att förlita sig på fixare eftersom de lätt blir trixare.

Texten även publicerad i VLT den 30 augusti 2015

 

Lite att vinna på att slå samman kommuner

Västmanland är det enda län som fått färre kommuner de senast 40 åren. Sedan Heby valde att gå över till Uppsala län 2007 finns det tio västmanländska kommuner. Frågan är hur länge. Det talas allt oftare om att dagens indelning i 290 kommuner är ohållbar. Skillnaderna är för stora och de små kommunerna får allt svårare att klara sina uppgifter.

Av de kommuner som hamnar i befolkningsstatistikens botten finns två i Västmanland. Skinnskatteberg är landets tolfte minsta kommun med sina 4 440 invånare. Norberg kommer på plats 25 från slutet med 5 725 invånare, att jämföra med Stockholms stads 914 909.

 Civilminister Ardalan Shekarabi planerar att tillsätta en kommunutredning nästa år, där sammanslagningar är ett av alternativen. Det blir ingen lätt uppgift. En kommun är ju inte bara en administrativ enhet. I så fall vore det enkelt att slå ihop till exempel Norberg, Skinnskatteberg och Fagersta. Det blir till ytan ingen jättekommun men man skulle få bättre underlag för skola, äldreomsorg, socialtjänst och allt annat kommunerna förväntas hantera likvärdigt i hela landet.

Små kommuner har problem med ekonomin, med att upprätthålla kvaliteten på välfärdstjänsterna och med att rekrytera personal. På ett område finns det dock en klar fördel med att vara liten. Demokratin fungerar enligt flera studier bättre i små kommuner. Medborgarnas motstånd mot att ge upp identiteten som egen kommun är stort. Under 2000-talet har genomförts tre folkomröstningar om sammanslagningar. Samtliga har resulterat i ett bestämt nej.

Alternativen till sammanslagningar är det som kallas en assymetrisk modell. Det innebär att alla kommuner inte behöver ta lika stort ansvar utan att staten tar över vissa funktioner. En annan väg att gå är ökad samverkan inom dagens kommungränser. Det är en väl beprövad modell, inte minst i norra Västmanland.

Så vad göra? En forskarrapport föreslog nyligen det man kallar en tydlig anpassningspolitik, det vill säga en långsiktig strategi för att hantera en krympande befolkning i stället för att satsa blåögt på tillväxt och stort ”för att sätta kommunen på kartan”. Låter rimligt men är nog i praktiken svårt. Ingen vinner val på att krympa med förnuft.

Texten även publicerad i VLT den 24 juli 2015.

Hur mår den kommunala demokratin?

Det blev en lång dags färd mot natt för Västerås kommunpolitiker när de förra veckan beslutade om budget för 2016. Efter 14 timmars debatt fick de lämna Stadshuset. Gissningsvis var de alla trötta när de vandrade hem i den juninatt, som enligt Harry Martinson inte blir av. Mycket talar för att de också kände sig maktlösa trots sin position i kommunens högsta beslutande organ.

”Den kommunala demokratin mår inte riktigt bra”, skrev demokratiutredaren Olle Wästberg nyligen i sitt nyhetsbrev.

Den diagnosen byggde han på en undersökning bland landets kommunfullmäktigeledamöter som Göteborgsforskarna Mikael Gilljam och David Karlsson gjort på utredningens uppdrag. 97 procent av de valda tycker att fullmäktige har för lite makt. Bara knappt hälften tycker att de får gehör för sina argument. Ungefär lika många har övervägt att lägga av eftersom uppdraget känns meningslöst. Den verkliga makten finns hos kommunstyrelsen, och framför allt hos ordföranden, och hos tjänstemännen. Allra minst makt har medborgarna, vilket får ses som problematiskt i ett demokratiskt system.

Politikerna är medvetna om detta demokratiska underskott och försöker hitta nya vägar att öka medborgarnas delaktighet och inflytande mellan valen genom olika former av medborgardialog. I bästa fall kan sådana initiativ ses som vällovliga. Vill det sig illa upplevs de bara som manipulativa.

Politikerna säger sig sträva efter dialog med grupper som annars har svårt att göra sig hörda, men erfarenheterna är snarast det motsatta. Det är de redan högljudda och välartikulerade som engagerar sig direktdemokratiska aktiviteter, som möten, demonstrationer och medborgarpaneler.

I januari ska OlleWästberg redovisa sina förslag till hur den svenska demokratin ska må bättre. Utredningen har gett sig underrubriken ”Delaktighet och jämlikt inflytande”, vilket väl antyder var tonvikten i förslagen ligger. Utredaren har blygsamt meddelat att alla problem inte kommer att lösas men att man kommer att ta tag i några uppenbara brister och föreslå praktiska lösningar.

Det är bara att önska lycka till. Men tyvärr är det nog lättare sagt än gjort, andra demokratiutredare har försökt tidigare utan att lyckas. Anders Teljebäck och övriga 289 ordföranden i landets kommunstyrelser ligger knappast sömnlösa av oro för att deras makt ska minska.

Texten även publicerad i VLT den 22 juni 2015

 

Tältet en bagatell i sak men en viktig princip

Färgen på tältet på Stora torget i Västerås är i sak en pseudodebatt. Det spelar ingen roll om tältet är blått eller vitt, även om det kanske skulle vara snyggt med en enhetlig färgsättning.

För ett decennium sedan hade detta möjligen blivit ett nummer i lokalrevyn, nu blir det en stor fråga, som får folk att gå ut och demonstrera och att spy galla över politikerna i mer eller mindre hätska angrepp på sociala medier. Samtidigt som massor av viktiga kommunala beslut passerar obemärkt förbi utan uppmärksamhet i vare sig traditionella eller sociala medier.

 

Enligt kommunallagen är politikerna ansvariga för alla beslut som fattas i kommunen eftersom det är de som står till svars inför väljarna. I praktiken är det tjänstemän som beslutar och verkställer i nästan alla löpande ärenden. Politikerna beslutar vad som ska göras genom att ange ramar, målsättningar och anslå pengar. Hur det beslutade ska uppnås är upp till de anställda utifrån sin erfarenhet och sitt professionella kunnande.

Det är en bra ordning och helt oproblematisk om det handlar om exempelvis en ögonoperation eller om hur man ska rena kommunens avlopp. Ingen vill att politiker ska in och peta i sådant, men när det gäller det enkla och okomplicerade förväntar vi oss handlingskraft av våra politiker. Men även om det vore frestande kan inte en politiker storma in på tjänstemannens rum och säga: Du, vi skiter i det här beslutet vi fattade. 

Jag tror inte ens de som demonstrerade till stöd för det blå tältet skulle vilja ha det på det viset. Beslut som fullmäktige fattat kan inte vara ett smörgåsbord där man kan välja vilka som ska följas och vilka som ska ignoreras. Den tjänsteman som beslutat att tältet ska bort för att det är blått har agerat korrekt.

Kommunpolitik är en verksamhet för pragmatiker. I synnerhet när opinionstrycket är hårt. Tekniska nämnden valde dock att hålla fast vid principerna. Reglerna gäller, alla ska behandlas lika. Så sannolikt lär det storma ett tag till. Nu ska de tio år gamla reglerna ses över. Min gissning är att de nya blir mindre detaljerade. Att som politiker avstå från detaljreglering och lämna utrymme för sunt förnuft och professionellt handlade är nästan alltid rätt. Låt proffsen vara proffs, brukar statsministern säga.  

 

Staty vore fel sätt att hylla den svenska tanten

Jag har all respekt för att den 38-åriga växjökvinna, som 1985 blev så förbannad på nynazisterna att hon dängde handväskan i ett av de rakade huvudena. En stundens ingivelse som fångades i Hans Runessons mångfaldigt och välförtjänt prisbelönta nyhetsbild. Låt det stanna därvid. Jag hoppas kulturnämnden i Växjö står fast vid beslutet att inte göra en staty av kvinnan.

 

Beslutet har utlöst en storm av protester. Statyn sägs hylla såväl den svenska tanten som civilkuraget. I egenskap av svensk tant som värnar om mötes- och yttrandefrihet betackar jag mig för en sådan hyllning. Det är inte OK med våld mot oliktänkande varken av tanter eller farbröder, tjejer eller killar.

En handväska är i och för sig ett ganska harmlöst vapen, men när man på, sociala medier ser kommentatorer som hoppas hon hade en tegelsten i väskan inser man att det inte är givet. Våld är alltid ett dåligt sätt att argumentera. Ändamålet hlgar inte medlen.

Svenska tanter är väl värda en hyllning. Det är vi som bär upp kulturlivet och håller bokförlagen vid liv. Vi som håller föreningslivet i gång med kaffe och sekreterarsysslor. Vi som räddar arbetsplatser och familjeliv från kaos genom att ta hand om snoriga och prickiga barnbarn. Reducera oss inte till  handväskdängare!

Fotografen Hans Runesson ogillar själv i idén med en staty av enbart kvinnan. Om hans bild ska bli staty kräver han att nazisten och flaggan också ska vara med. En begriplig uppfattning, som också visar hur omöjlig statyidén är. Utan sitt sammanhang blir kvinnan med handväskan obegriplig för kommande generationer, som inte känner till bilden.  Jag tvivlar dock på att Växjös skattebetalare vill finansiera bronsgjutning av nazist med flagga.  

 

Dags att tänka om och tänka nytt. Jag föreslår att Växjö utlyser en idétävling om en staty som hyllar den svenska tanten i hela sin mångsidighet. Det innebär visserligen definitionsproblem men vill det sig väl leder det till en staty som blir  lika folkkär som BG Broströms hyllning till Västerås arbetarklass genom Aseaströmmen.

Texten även publicerad i VLT den 21 februari 2015

 

PS

 

Det fanns en kvinna bakom tanten med väskan. Hon hette Danuta, skriver Kent Wisti
präst, bildkonstnär och satirtecknare i detta inlägg på Medieormen.