Insikter från vårdsal 4 på ortopeden

Sambandet mellan äldreomsorgens brister och bristen på vårdplatser på sjukhusen har det talats mycket om bland vårdproffs på senare år. Enkelt uttryckt handlar det om att gamla i brist på annat hamnar på sjukhusplatser som inte är lämpade för dem, samtidigt som vårdköerna växer och folk ibland får ligga i sjukhuskorridorer på överfulla sjukhus. Jag förstår sambandet, men det har ändå varit en abstraktion för mig tills jag förra veckan hamnade på en fyrbäddssal på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus i Västerås.


En första aning fick jag redan eftermiddagen innan min höftledsoperation. Planeringssköterskan ringde och sa att på grund av många akutfall kanske alla planerade operationer måste ställas in nästa dag. Ett väldigt nedslående besked för den som är mentalt inställd på operation och redan har skubbat sig en gång ända ner mellan tårna med desinficerande medel. Men eftersom det fanns visst hopp skulle jag fortsätta förberedelserna och infinna mig som planerat på sjukhuset klockan 8.

Tor-Göran Henrikssons skulptur, från Galleri Astley
 i Uttersberg i höstas, visar hur man känner sig
som patient.

När jag kom kunde man fortfarande inte ge besked om jag skulle bli opererad. Frågan var om man skulle kunna skicka hem tillräckligt många för att ha en säng till mig när jag kom tillbaka från operation. Det har visst varit en massa inom äldreomsorgen, var doktorns förklaring när han ritade en hoppingivande pil på min högra höft. Jag behövde dockinte åka hem. Klockan 10 fick jag en säng och dropp, sex timmar senare satte operationen i gång. Allt gick bra.

På sal 4 var vi en rygg och en höft i 60-årsåldern och två fallskador i 80-årsåldern. Vi yngre damer var glada och tacksamma för att ha blivit opererade och gjorde vårt bästa för att komma i gång snabbt. De äldre låg mest. Den ena var lätt dement och undrade då och då var hon var och om hon inte borde till sjukhus nu när hon hade så ont. Hon krävde mycket av personalens tid för ren omvårdnad som hade mycket lite med hennes skadade axel att göra.

Den andra damen var mindre skadad och gav intryck av att vara mycket nedstämd, för att inte säga deprimerad. Hon skickades hem dagen efter med löfte om hemtjänst fem-sex gånger per dygn och uppmaning att ta kontakt med distriktsläkaren. ”Det blir väl bra mamma”, sa den besökande dottern uppmuntrande. Mamman sa ingenting. Både jag och personalen tyckte synd om henne.

Min amatörbedömning från grannsängen är att båda damerna hade behövt något annat än specialistvård på en ortopedavdelning. En vård där man kunde se till hela deras situation och anpassa insatserna efter det. De sängar de lämnade skulle då kunna användas till patienter som behöver få sina ryggar och höfter opererade så att de västmanländska vårdköerna minskar och landstinget slipper kostnader för att köpa vård på privatsjukhus i Stockholm.

Detta har ofta sagts, men har visat sig så svårt att åstadkomma, även om det just nu finns lite mer hopp än vanligt. Mest sjuka äldre-satsningen pågår och har som motto Nu eller aldrig. Ett motto som inofficiellt är på väg att formuleras till Nu och alltid. Man får aldrig säga aldrig när det gäller vården och omsorgen om de mest behövande äldre.

En annan sak som ofta sägs om svensk vård är att patienterna är nöjda när de väl kommer fram och hamnar rätt. Det kan jag också bekräfta. Jag och min höft har blivit mycket väl omhändertagna av alla inblandade. Nu är det upp till mig att ta hand om den nya höftleden och träna upp den så att vi fungerar ihop. ”Ha tålamod och var inte övermodig”, uppmanade mig doktorn när han skickade hem mig. Just nu känns det som en minst lika stor utmaning som att gå nerför en trappa med kryckor.

Smärtsam väg mot operation

Kvinnan vars blick möter min i skyltfönstrets spegling stödjer sig på en krycka och ser påtagligt plågad ut. Hon kämpar målmedvetet på, men håller inte samma tempo som omgivningen. Kvinnan är jag, men det är inte den kvinna jag vill vara. Jag vill vara stark och målmedveten. Ha kraft att göra det jag vill, inte behöva nöja mig med det jag kan. Men det var länge sedan jag fullt ut levde upp till det idealet.



Med hjälp av stavar, smärtstillande och god vilja tog
jag mig en bit upp på Kinesiska muren för en månad
sedan. I morgon opereras min  värkande höft.



I snart tio år har min högra höft begränsat mig. Vid den första röntgenundersökningen bedömdes min höftledsartros som begynnande. Jag gick till sjukgymnast och fick övningar som jag genomförde med varierande intensitet beroende på vad livet i övrigt krävde av mig. Men vi levde hyggligt ihop under rätt många år, jag och artrosen. Säkert fanns det saker jag inte kunde göra, men det kändes inte som om jag behövde avstå från särskilt mycket. Jag hade också turen av att ha ett jobb som inte krävde så mycket rörlighet. Värst var det när vi skulle vara sociala och till exempel spela bowling. Eller när vi på en chefskonferens skulle paddla kajak för att öva samarbete. Det gick inte, men mina tillkortakommanden gav de andra cheferna en del lärdomar om vad det innebär att någon med funktionshinder i sin arbetsgrupp.

För drygt två år sedan blev besvären värre. Att ta på strumpor blev en daglig kamp, promenaderna blev allt kortare och jag orkade inte stå ens ett normalt fördrinksmingel utan fick låtsas få telefonsamtal för att få anledning att gå och sätt mig. Jag röntgades på nytt. Läget hade försämrats och min artros klassades nu som måttlig. Nya övningar hos sjukgymnasten, men eftersom jag inte märkte någon skillnad tröttnade jag, skam till sägandes.

I höstas blev det än sämre och jag vaknade flera gånger per natt av att jag hade ont. Jag lyckades övertyga min familjeläkare om att remittera mig till ortoped. Efter fyra månaders väntan, då jag successivt fick allt mera besvär, fick jag till slut träffa en specialist. Då hade jag så ont när jag gick att sjukgymnasten utrustat mig med krycka.

Ortopeden undersökte, tittade på röntgenplåtarna, beskrev vad som skulle göras och vilka risker det kunde innebära. Frågade om jag ville göra ingreppet. Jag svarade ja utan tvekan. Det är en fråga om livskvalitet, nu känner jag mig som en 80-åring, var min motivering. Jag förstår det, sa doktorn och skickade mig till planeringssköterskan.

Hon varande mig för att väntan kunde bli sex månader, men frågade också om jag kunde tänka mig att bli opererad med kort varsel om det dök upp en återbudstid. Även här svarade jag ja. För tre veckor sedan fick jag beskedet att någon annans förhinder var till min fördel.

I morgon är det dags om inget tillstöter med mig eller på sjukhuset. Jag är förberedd och utrustad. Hemmet är försetts med toalettstolsförhöjare, en inredningsdetalj man aldrig ser i hemtidningarnas badrumsreportage. Jag har också strumpåtagare, gritptång och kryckor. För sjukvården är detta rutin, varje år får mer än 15 000 personer sin slitna höftled utbytt. För mig är det allt annat än rutin. Jag räknar med några smärtsamma dagar framöver, men att jag på sikt ska få mindre ont och se en gladare i kvinna i skyltfönstrens speglar.