Förödelsen efter ett mediedrev

Omslaget till den fortbildande tidningen Äldreomsorg senaste nummer visar stor förödelse och har rubriken Efter drevet. Syftet med temanumret är att visa olika sidor av några av de drev som drabbat äldreomsorgen de senaste åren och vilka konsekvenser de fått. Det är intressant läsning både ur ett medie-och ur ett äldreomsorgsperspektiv.

Förödelsen efter ett mediedrev kan onekligen bli stora både för människor och för organisationer. Ett av de exempel som lyfts fram är Piteå, som blev skräckexemplet på dålig demensvård efter ett reportage i Uppdrag Granskning i september 2010. Detta efter att tidigare ha varit det goda och prisbelönta föredömet. Idag finns inte mycket av den utvecklingskraften kvar. ”Det är som en grå filt ligger över oss”, sa en av de ansvariga i Piteå jag pratade med häromdagen.

Docent Peter Westlund konstaterar i sin genomgång av Piteåfallet att drevet inte handlat om de äldres väl och ve.
"Personalen har skjuit dem framför sig för att kunna stärka sin arbetsmiljö och bemanning", skriver han.

Också professor Håkan Jönson noterar de äldres frånvaro i rapporteringen. Det är arbetsmiljöperspektivet som dominerar, konstaterar han. Eftersom jobb inom omsorgen är nedvärderade och underbetalda blir det svårt för personalen att ge de äldre värdig vård och omsorg. Lösningen blir då bättre arbetsvillkor för personalen i förhoppning att det indirekt ska komma de äldre till del. Håkan Jönsson håller delvis med om detta, men skulle vilja att de äldre, som ju är experter på sina egna liv får större utrymme.

I en annan artikel tar Håkan Jönson upp riskerna för att drevrapporteringen och politikernas vilja att visa snabb handlingskraft leder till att mer kontroll och hårdare tillsyn. ”Detta kan behövas men på sikt står inför risken att hela frågan om äldreomsorg knyts upp kring kontroll, hot och bestraffning”, befarar han.

Annat läsvärt i detta temanummer är psykologen Maria Wramsten Willmars beskrivning av hur chefer upplever att hamna i medias fokus, intervjuer med Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström samt Sagan om den svenska hemtjänsten, skriven av två veteraner i branschen Tullia von Sydow och Lillemor Wiklund. Carema Cares informationschef Elisabeth Frostell får ge företagets version av Caremaskandalen. En artikel som med fördel kan läsas ihop med Dagens Samhälles granskning av DN:s bevakning av Koppargården.

”Ingenting av det som hänt har gått obemärkt förbi”, skriver Elisabeth Frostell. Något som nog de flesta som berörts av ett mediadrev kan skriva under på.

Journalistik får inte bara handla om att väcka känslor

Om vi fick välja skulle nog de flesta vilja dö mitt i steget vid hög ålder. Att få leva livet fullt ut till sista dagen. Tyvärr är detta få förunnat. De flesta får uppleva hur krafterna tryter och tillvaron begränsas. I värsta fall så till den grad att man blir liggande beroende av andra för att klara också de mest basala funktionerna. Att detta inte alltid fungerar som det borde har vi kunnat läsa, se och höra mycket i medierna denna höst.

En bild från äldreomsorgens vardag på Mälarbackens
gruppboende maj 2009.

En del har varit avslöjanden som upprört och med rätta fördömts. Men är en medieboll kommer i rullning är inte allt som kommer fram relevant, även om det är sant.

Det här gör att många inte känner igen sig i den bild som ges. Det gäller de som har anhöriga i äldreomsorgen och tycker att de där får en vård och omsorg som präglas av såväl omvårdnad som empati, men också många anställda. En av dem är sjuksköterskan Charlotta Leijonflycht, som tog till orda på DN Debatt i veckan. Hennes utgångspunkt var fallet med den dementa kvinnan som enligt medierapporteringen svalt ihjäl på ett Caremaboende.

”Att en mycket gammal människa äter mindre och mindre och till slut bara tar emot vätska är en naturlig process. Ett skeende som inte är påkallat av olycka eller akut sjukdom, utan endast av hög ålder. När den gamla människan slutligen slutar dricka tar livet slut. Under tiden har personen gått ned i vikt och är högst troligt undernärd”, skriver Charlotta Leijonflycht.

Av egen erfarenhet vet jag att detta är en ytterst plågsam process också för de anhöriga. Plågsam för att ett liv obevekligt närmar sig sitt slut. Hur gärna skulle man önska att det fanns något som kunde göra att man fick tillbaka den sjuke till sitt gamla jag. I tunga stunder kanske man rent av kan tycka att personalen borde tvångsmata den gamla, men det varken kan eller bör de göra. Livet måste få ha sin gång, tills det är slut. Men att inget finns att göra innebär inte att det är vanvård

Rubrikerna att dementa svälter ihjäl är för övrigt inte det enda i höstens rapportering där vårdpersonal har svårt att känna igen sig. På Kvalitetsmässan konstaterade en kommunal enhetschef i äldreomsorgen som jag träffade att rapporteringen måste vara väldigt vinklad. Hon drog den slutsatsen utifrån rapporteringen om att Carema vägde blöjor, vilket blivit själva sinnebilden av deras jakt på vinst.

”Vi väger också blöjor. Vi ser det som kvalitetssäkring eftersom det syftar till att ge de gamla rätt inkontinensskydd”, sa denna enhetschef. Vilket väl ungefär är vad Carema utan nämnvärd framgång försökte säga i pressmeddelanden efter avslöjandet.

Äldreomsorgen har brister, som självklart ska fram i ljuset, debatteras och åtgärdas. Brister som väcker känslor eftersom det väcker oron för det egna åldrandet och ger dåligt samvete för hur man själv agerar mot gamla i sin närhet.. Men äldreomsorg är också komplicerad eftersom det handlar om etik, medicin, ekonomi och juridik. Men media nöjer sig med att väcka känslor utan att spegla komplexiteten. Det skadar den trovärdighet som deras existens bygger på.

PS
Den mediegranskande sajten Second Opinion intervjuar den 14 december Charlotta Leijonflycht under rubriken "Herregud så medierna får till det om äldreomsorgen"

Ett större problem än Carema

Dokument Inifråns reportage Florences Karlssons sista resa
visar på en av svensk äldreomsorgs stora brister, vården av
de multisjuka äldre. Foto: SVT

Dokument Inifrån på SVT har de senaste tre söndagarna granskat den svenska äldrevården. Det första programmet har ni alldeles säkert hört talas om. Det hade titeln Vi gav dom vår pappa och beskrev hur människor behandlats av Sveriges största vårdkoncern, Carema. Det var en skrämmande bild av misskötsel och vanvård, som väckt stark vrede och fick regeringen att kalla till en snabb presskonferens med tre ministrar som utlovade åtgärder av olika slag. Ingen vill att man själv eller någon anhörig ska behöva tillbringa sina sista dagar i livet på det sätt som beskrevs i programmet.

Ingen vill hellre ha det som Florence Karlsson.  Det börjar bra. En av Sveriges skickligaste kirurger sätter in en axelprotes i hennes sköra 80-åriga kropp. Högteknologisk vård när den är som bäst, som ges också till den som är gammal och svag. Man skulle kunna känna sig stolt över vården. Problemet är det som händer sedan. Florence tas inte om hand så att hennes nyopererade axel kan börja fungera. I stället skickas hon hem med hemtjänst nio gånger dygn. Plus kärleksfull omvårdnad av anhöriga, som också kämpar hårt för att hon ska få vård och slippa de allt svårare smärtorna.

Det är plågsamt att följa Florences lidande och de anhörigas maktlöshet inför vårdapparaten. En maktlöshet som i och för sig delas av distriktssköterska och andra i vården. Det finns ingen plats för den svårt sjuka och smärtplågade Florence. Och heller inte för andra sköra gamla, som har en kombination av sjukdomar plus ett stort omvårdnadsbehov. Det borde föranleda minst lika mycket ilska som vanvården inom Carema. Men det har varit tyst och inga ministrar har trätt fram.

De multisjuka äldres vård är ett så komplext problem att det inte passar in i den polariserade dagsdebatten. Handlar det om privatiserad vård, kan alla snabbt gå ner i skyttegravarna och inta sina positioner och säga det man brukar. Men när det gäller de multisjuka finns inga enkla lösningar. Frågan är heller inte ny, den har funnits i stort sett lika länge som vi har haft äldreomsorg. Såväl i stort som smått har ansvariga försökt hitta lösningar. Regeringen har tillsatt en äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm. Förhoppningsvis kommer någon form av besked om resultatet av hennes arbete innan jul. Florence Karlssons sista resa visar på behovet.

Det tredje programmet i serien heter Vårdlotteriet. Där beskriver en modig läkare vilka prioriteringar som görs i vardagen. Prioriteringar som gör att de multisjuka, liksom missbrukare och psykiskt sjuka, inte alltid får den mest kvalificerade vården. Alla programmen finns på svtplay.se