Hur ska det gå för kommunerna?

Under detta millenium har det producerats en större utredning som rör kommunernas uppdrag vart tredje år. Den senaste är den nyligen presenterade Kommunutredningen, som tagit ett helhetsgrepp på kommunerna i tider av urbanisering, demografiska utmaningar och digitalisering. Ett stort uppdrag med höga förväntningar på konkreta resultat.

En astronaut svävade över publiken när   Kommun-
utredningen presenterades i Ingenjörssalen.

Men den slutliga lösningen på hur landets 290 kommuner ska klara att leverera likvärdig demokrati, service och välfärd till invånarna. kom inte den här gången heller. 

- Det finns inget alexanderhugg som löser allt, konstaterade utredningens ordförande den socialdemokratiska riksdagsledamoten Niklas Karlsson från Landskrona, vid ett seminarium arrangerat av studieförbundet SNS den 2 mars.

Ett sådant förlösande hugg hade nog ingen på allvar väntat sig, men många hade nog hoppats på mer efter tre års utredande. Det mest uppmärksammade förslaget är att staten ska kunna gå in betala skulderna för kommuner som frivilligt går samman. Dyrt och orättvist, tyckte M-, L-, KD- och SD-ledamöterna, som samfällt reserverade sig. Därmed finns ingen majoritet i riksdagen om förslaget skulle komma så långt, vilket inte är så sannolikt eftersom det handlar om en kostnad på uppåt 500 miljarder. 

Rättviseaspekten är också problematisk. För mig känns förslaget som om en pappa skulle betalar lånen för den skuldsatte sonen om han gifter sig, medan de barn som redan är gifta och har skött sin ekonomi blir utan. Å andra sidan: vem vill slå sig ihop med någon med stora skulder?

Utredningen föreslår också att personer som väljer att jobba i en glesbygdskommun ska få sina studieskulder gradvis avskrivna. Ett förslag som välkomnades av kommunföreträdarna i debatten Carola Gunnarsson (C) från Sala och SKR:s styrelsen och Britta Flinkfeldt (S) från Arvidsjaur. Bristen på kompetent personal är ett minst lika stort problem i små kommuner som bristen på pengar. 

_ Money talks, sa Britta Flinkfeldt, som hoppas detta ska locka lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare och andra kvalificerade yrkesgrupper att jobba i glesbygd. 

Mer generella och färre riktade statsbidrag är ett annat förslag. Det är de flesta för. I princip, men den politiska logiken gör att det i praktiken alltid kommer nya öronmärkta pengar. Man vinner inga val på att lova höjda generella statsbidrag, ty om sådana brukar det heta att de försvinner i svarta hål. Medan däremot det parti som får i genom gratis glasögon, fler böcker i skolbiblioteken eller subventionerade solceller kan kalla till presskonferens och tala om hur viktiga de är.

Kommunsammanslagningar föreslås inte eftersom det inte ingick i uppdraget. Utredningen hoppas att det ska ske ändå  på frivillig väg.  Teoretiskt skulle det behövas 25000–30000 invånare i en kommun för att den skulle klara sina uppgifter. Så stora är inte ens hälften av kommunerna idag, medianen ligger runt 15 000.

I verkligheten är detta idealläge näst intill omöjligt att åstadkomma. Kommuner som är små mätt i antal invånare är stora till ytan, vilket gör att man inte vinner så mycket en sammanslagning, Det finns också starka demokratiska argument emot. Medborgarna gillar inte att gå ihop med grannkommunen. Det visar exemplet Öland, som består av Borgholm med knappt 11 000 invånare och Mörbylånga med dryga 15 000. Ett självklart sammanslagningsprojekt kan det tyckas. Om man inte är ölänning. Det blev ett tydligt nej både 2009 och 2019, när man folkomröstade om saken.

Om inget görs kommer allt fler kommuner att få svårt att klara service och välfärd och den svenska modellen med självstyrande kommuner hotas. Det framhöll Ardalan Shekarabi när utredningen tillsattes och det framhöll Niklas Karlsson nu när utredningen är klar.

Och den som måste göra något är i slutänden staten. Frivilliglinjen lår inte leda till särskilt många kommunsammanslagningar. Vi har att vänta fler kommunutredningar. Ingen kommer att heta Självstyrelseutredningen eller Kommunsammanslagsningskommittén. Men det är de frågorna som det kommer att handla om.  På sikt är det svårt att se hur det ska gå att behålla självstyret och det lokala ansvaret för välfärdstjänsterna utan det smärtsamma arbete det innebär att rita om kommunkartan.

Den som lever får se Det kommer att ta sin tid, jag tror inte det blir klart under min livstid.

Betänkandet har titeln Starkare kommuner - med kapacitet att klara välfärdsuppdraget (2020:8). I en artikel på DN Debatt ger ordföraden Niklas Karlsson en kortversion av förslaget.

SNS-seminariet finns att se här: https://www.sns.se/aktuellt/niklas-karlsson-presenterar-kommunutredningen/

Lite att vinna på att slå samman kommuner

Västmanland är det enda län som fått färre kommuner de senast 40 åren. Sedan Heby valde att gå över till Uppsala län 2007 finns det tio västmanländska kommuner. Frågan är hur länge. Det talas allt oftare om att dagens indelning i 290 kommuner är ohållbar. Skillnaderna är för stora och de små kommunerna får allt svårare att klara sina uppgifter.

Av de kommuner som hamnar i befolkningsstatistikens botten finns två i Västmanland. Skinnskatteberg är landets tolfte minsta kommun med sina 4 440 invånare. Norberg kommer på plats 25 från slutet med 5 725 invånare, att jämföra med Stockholms stads 914 909.

 Civilminister Ardalan Shekarabi planerar att tillsätta en kommunutredning nästa år, där sammanslagningar är ett av alternativen. Det blir ingen lätt uppgift. En kommun är ju inte bara en administrativ enhet. I så fall vore det enkelt att slå ihop till exempel Norberg, Skinnskatteberg och Fagersta. Det blir till ytan ingen jättekommun men man skulle få bättre underlag för skola, äldreomsorg, socialtjänst och allt annat kommunerna förväntas hantera likvärdigt i hela landet.

Små kommuner har problem med ekonomin, med att upprätthålla kvaliteten på välfärdstjänsterna och med att rekrytera personal. På ett område finns det dock en klar fördel med att vara liten. Demokratin fungerar enligt flera studier bättre i små kommuner. Medborgarnas motstånd mot att ge upp identiteten som egen kommun är stort. Under 2000-talet har genomförts tre folkomröstningar om sammanslagningar. Samtliga har resulterat i ett bestämt nej.

Alternativen till sammanslagningar är det som kallas en assymetrisk modell. Det innebär att alla kommuner inte behöver ta lika stort ansvar utan att staten tar över vissa funktioner. En annan väg att gå är ökad samverkan inom dagens kommungränser. Det är en väl beprövad modell, inte minst i norra Västmanland.

Så vad göra? En forskarrapport föreslog nyligen det man kallar en tydlig anpassningspolitik, det vill säga en långsiktig strategi för att hantera en krympande befolkning i stället för att satsa blåögt på tillväxt och stort ”för att sätta kommunen på kartan”. Låter rimligt men är nog i praktiken svårt. Ingen vinner val på att krympa med förnuft.

Texten även publicerad i VLT den 24 juli 2015.

Självstyre bra även inom kommunen

Mina första två år tillbringade jag i ett kommunhus. Min pappa var kommunalkamrer i Noraströms kommun i Västernorrland och familjen hade tjänstebostad ovanpå kommunkontoret. Jag har inga minnen därifrån, men kanske har denna tidiga prägling bidragit till att jag senare i livet utan problem har försvarat det kommunala. Det är inte alltid lätt i dessa tider när så många ser förstatligande som lösningen på det mesta. Trots att förtroendet för de statliga verksamheterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polisen är lågt.

I Vännäs har man tagit tekniken till hjälp i hemtjänsten.Smart
phones och egenkonstruerad app underlättar arbetet. När alla är
ute är det tomt i laddningsstationen.

Min tro på det kommunala bygger på att jag tror att beslut som påverkar människors vardag blir bättre om de fattas nära de som berörs. Det kommunala självstyret är numera grundlagsfäst. Trots det får kommunala företrädare föra en ständig försvarskamp för självstyret både mot staten och mot allmänheten.

En kamp som skulle vara mer trovärdig om kommunerna också var generösare med självstyre inom den egna verksamheten. Till exempel inom den kommunala hemtjänsten i Västerås. Där har planeringen centraliserats till Stadshuset, vilket, som framgått på nyhetsplats  i VLT, lett till kaos. Gamla blir utan beviljat stöd, personalen hinner inte med och resurser används inte rationellt .

Hemtjänst är en verksamhet som bygger på kunskap om brukarna och deras levnadsförhållanden. Det kan man bara skaffa sig om man finns nära dem man är till för. Jag besökte i höstas hemtjänsten i Vännäs i Västerbotten. Där var kommunen ensam utförare och hade koll på alla sin brukare från hemvårdscentret. I en stor kommun som Västerås med många privata utförare är det givetvis mycket svårare. Men strävan måste vara att göra verksamheten överblickbar. Varningsklockorna borde ha skrällt när förslaget om centralisering dök upp.

Kommunsverige har nyligen fört en hård kamp mot Socialstyrelsen som velat införa bemanningsregler för demensvården. Detta går inte att besluta om centralt, förhållandena skiljer sig från ort till ort och från dag till dag, har de kommunala motargumenten varit. Det är goda argument. Lika lite som Socialstyrelsen kan veta vad som är bäst bemanning i Staffanstorp och Storuman kan man i Stadshuset i Västerås veta bäst hur hemtjänstpersonalen ska jobba i Irsta och Kvicksund.

Våga lita på det lokala beslutsfattandet och på personalens vilja att göra ett bra jobb!

Texten även publicerad i VLT 25 april 2014

 

Därför suckar kommunalråden

”Det är fan i mig inte roligt längre”.
Det var vid tiden runt millennieskiftet Kommunalrådets frustration var både existentiell och politisk. Han hade gett sig in i politiken när frågan var hur mycket man klarade att växa. Inte minst handlade det om att ge unga de förutsättningar han inte fått med modersmjölken men skaffat sig genom idogt arbete, många möten och ett annat tjuvnyp. Men 1990-talskrisen hade förändrat uppdraget.



Omslaget till författaren och historikern Henrik Berggrens bok, som
beskriver hur kommunernas uppgift förändrats sedan 1945

Han och hans kommunalrådskollegor hade tvingats genomföra den sanering Göran Persson senare skulle få äran för. Skolor, daghem, äldreboenden, bibliotek och simhallar, inget var heligt när krisen skulle övervinnas. Knappt var detta gjort när staten kom med nya lagar som styrde hur kommunerna skulle använda sina pengar i form av maxtaxor, riksnormer och rättighetslagar. Inte underligt att landets kommunalråd oavsett partifärg suckade. Att den nya kommunallagen gav dem större frihet när det gällde nämndorganisation och andra interna frågor var en klen tröst.

Minnet av kommunalrådets replik väcktes när jag läste Henrik Berggrens tänkvärda bok Moderna människor, gamla gemenskaper, som han skrivit på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det handlar om kommunerna och välfärdsstaten efter andra världskriget, en fråga han kommit att fundera över under arbetet med Olof Palme-biografin Underbara dagar framför oss.

Boken skildrar den kommunala närhistorien ur två perspektiv. Det ena rör konflikten mellan privat och offentligt. När kommunerna växte tog de i hög grad över verksamheter som tidigare skötts privat. Det andra gäller det kommunala självstyret, det vill säga maktbalansen mellan staten och kommunerna.

I dagsläget ser Henrik Berggren likheter både med 1980-talet och 1930-talet. Precis som på 1980-talet finns en allmän känsla av att vi nått vägs ände. Då ifrågasattes det starka centralstyrda samhället. Idag är det nackdelarna med marknadslösningarna inom välfärden som blivit uppenbara. Likheten med 1930-talet är att vi har för många småkommuner och att det är kris i befolkningsfrågan. Nu i form av allt fler äldre.

Den som lever får se vad som kommer i stället. Det beror inte minst hur mycket makt över välfärden staten delegerar till kommunalråden och till medborgarna. Min gissning är fler suckar i kommunalhusen.

Texten även publicerad i VLT 1 mars 2014

 

 

 

När självstyre blir själsvåldighet

Finansmarknadsminister Peter Norman vill
veta hur vanligt det är med domstolstrots.

Det finns många goda argument för lokalt självstyre. Att kännedom om lokala förhållanden ger bättre beslutsunderlag. Att det är bra att de som fattar lokala beslut ställs till ansvar i lokala val. Att landet blir som en experimentverkstad när man kan prova olika lösningar och lära av varandra. För att ta de vanligaste, inte minst ofta framhållna av kommunföreträdare själva i mer eller mindre högtidliga sammanhang.

Ibland kan dock detta goda självstyre övergå i en kommunal självsvåldighet, som är till skada inte bara för de direkt berörda utan också för principen. Till exempel när man kringgår beslutsordningar och lagparagrafer för att få igenom ett beslut man anser mycket angeläget, men vet befinner sig i gränstrakterna för vad som är tillåtet. Eller när man inte verkställer beslut som domstolar fattat.

Ett känt exempel är Täby kommuns försäljning av Tibble gymnasium till underpris till ett privat bolag. Eller när Övertorneå kommun sålde sim- och sporthallen för en krona, trots att det bokförda värdet var 2,5 miljoner. I båda fallen upphävda domstol besluten, men kommunerna rev inte upp sina beslut.

Domstolstrots kallas sådant och faktum är att ingen vet hur vanligt det är. Det har nu Statskontoret fått regeringens uppdrag att ta reda på, rapporterar Riksdag & Departement. I uppdraget ingår också att ta reda på vad detta beror på och om det är vanligare inom vissa typer av kommuner och i vissa typer av ärenden. Undersökningen ska omfatta perioden 2006-2011 och fort ska det gå. Senast 15 februari nästa år vill regeringen ha resultatet.

”Regeringen anser att det är viktigt att få en samlad bild av omfattningen”, motiverar finansmarknadsminister Peter Norman, som också har ansvaret för kommuner och landsting i regeringen beslutet.

Det är de inte ensamma om. Vi som i grunden tycker att självstyret är bra får hoppas att undersökningen visar att kommunal självsvåldighet är undantag. Om undersökningen visar att domstolstrots är vanligt, lär argumenten för självstyre behöva vässas.