Fattigdomen närmare än vi anar

Texten även publicerad i VLT 7 november 2012
"Hon är fattig. Vi måste ge henne." Sexåringens logik inför den knäböjande tiggande kvinnan i tunnelbanenedgången är glasklar. Mina känslomässiga och rationella argument för att inte ge pengar till tiggare känns både futtiga och irrelevanta. Han får mina löspengar och lägger dem glatt i hennes lilla skål. Själv brukar jag skämmas när jag frångår mina principer och ger till tiggare. Inte för att jag har råd att ge utan för att vi har skapat ett samhälle där det finns folk som måste tigga.

Om detta samhälle där fattigdomen växer skriver Susanna Alakoski sorgset och vredget i sin nya bok Oktober i Fattigsverige. Hon varvar dagboksanteckningar från en månad av hektiskt författarturnerande med reflektioner kring fattigdom och tillbakablickar uppväxten Ystad. Delar känns igen från debutromanen Svinalängorna.

Mot alla odds eller tack vare studielån och tur, som hon själv säger, kunde Susanna Alakoski bryta med det sociala arvet. Mest rörande åskådliggjort när hon berättar om egna sonens födelsedagskalas jämfört med de födelsedagar hon själv upplevde.

”Jag känner orättvisans rapp på röven och jag är lycklig över att idag tillhöra de privilegierade som kan hjälpa sina anhöriga och köpa sina barn en barndom ”, skriver hon.

I boken blandas sorg och vrede. Sorgen över dem som slet hårt utan möjligheter att få leva ett värdigt liv. Vreden över ett samhälle där fattigdomen är på väg att bli en naturlig del. Inte bara den som syns i form av tiggare utan också den vardagliga som man i det längsta söker dölja. Den som i ringa grad handlar om att man inte har råd med märkesjeans utan om att inte kunna äta sig mätt när skolan är stängd eller att inte kunna ta hem kamrater.

Värst utsatta är barn till ensamstående mammor och utrikesfödda, som i hög grad blir  av försörjningsstöd. Enligt de nyligen presenterade Öppna jämförelserna från Socialstyrelsen och SKL bor 9,3 procent av barnen i Västerås i en familj med försörjningsstöd. Bland de 25 högsta i landet, rikssnittet är 7,0 procent. Jag är glad att sexåringen inte anar hur nära fattigdomen finns.

Alla olikheter är inte orättvisor

Texten även publicerad i VLT 17 juli 2012

Vid ett av Almedalens många seminarier diskuterade Socialsty-
relsens generaldirektör Lars-Erik Holm, Mona Sahlin, regionrå-
det Monica Sehlin (KD) och dokumentärfilmaren Martin Borgs
olikheter och orättvisor. Foto: SKL

Ingen kommun är den andra lik. Alla landsting är olika. Därmed innebär det skillnad var man bor. Senast sådana skillnader orsakade rubriker gällde det läkemedlet Yervoy, som förbättrar chanserna till förlängt liv för patienter med svårt malignt melanom. Men som alla inte får eftersom priset är så högt. I Västmanland är det inte totalstopp, målet är att tre-fem patienter ska få behandlingen i år.

Man behöver inte vara personligen drabbad av hudcancer för att uppröras över att bostadsorten avgör möjligheterna till en livsförlängande behandling. Hälso- och sjukvårdslagen slår fast allas rätt till vård på lika villkor och att den som är störst behov ska komma först. Krav som knappast kan sägas vara uppfyllda här.

Därmed är skillnader i tillgång på cancerläkemedel, att anse som orättfärdig. Men alla skillnader är inte dåliga och innebär inte orättvisa. I ett system som det svenska med decentraliserat ansvar för vård, skola och omsorg är olikheter oundvikliga och många gånger utvecklande. Men skillnader måste kunna försvaras.

För att skillnader ska kunna försvaras och förstås måste de vara synliga. Både beslutsfattare och medborgare måste veta hur det ligger till, bara då kan det bli en förändring. Detta är tanken bakom de öppna jämförelser, som kommuner och landsting lagt mycket möda på. Inte utan motstånd, men heller inte utan resultat.

Norbergs skolor är ett sådant exempel. När de första öppna jämförelserna på skolområdet presenterades för sex år sedan hamnade Norberg på plats 266 av landets 290 kommuner. Tack vare systematiskt arbete ligger man i år på 13:e plats. Liknande exempel på lyckat förbättringsarbete kan hittas inom strokevården och för fallskador inom äldreomsorgen.

Ingen vill ligga sist. Därför kommer alla att sträva efter att bli bättre, men i en rankning kommer likväl någon alltid att vara sist. Förhoppningsvis är det inte samma kommun hela tiden. Dessutom måste lägstanivån vara godtagbar. Alltför stora skillnader i tillgång till bra skola och livsavgörande vård kan inte försvaras.

PS

I en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver Sveriges Kommuner och Landsting tillsammans med ledande företrädare för landets regionala cancercentra hur samordningen ska förbättras och introduktionen av nya cancerläkemedel ska skyndas på. Men, påpekar man, det går inte att bortse från att samhällets resurser är begränsade och man kan därför inte avstå från de svåra frågorna, som journalistiken skyggar för: "Det går därför inte att undvika frågan om hur mycket det är värt att förlänga ett liv eller till och med bota en patient med en livshotande sjukdom. Denna fråga måste diskuteras brett i samhället.", skriver man bland annat

Inget mirakel I Nossebro men trots allt ett gott jobb

Glada och stolta Nossebroelever från Essungas hemsida.

Den här veckan var det Nossebro skolas tur att gå från hjälte- till skurkstatus i nyhets-rapporteringen. Grundskolan i den lilla västgötakommunen Essunga har gjort en remarkabel förbättring av resultaten. På några år gick man från botten till toppen i SKL:s öppna jämförelser. Inte genom massiva resursökningar utan genom systematiskt arbete baserat på aktuell skolforskning. Viktiga inslag har varit höga förväntningar på eleverna och extra stöd till de svaga eleverna i deras vanliga klass. Något som gett mycket uppmärksamhet och många studiebesök.

I veckan gav Dagens Nyheter en annan bild av Nossebro skola. ”Mirakelskola ger eleverna överbetyg" löd rubriken. Elevernas resultat på de nationella proven var inte lika bra som deras slutbetyg. Mer än varannan elev fick högre slutbetyg i matte än de presterat på nationella provet. En lärare i matematik tycks systematiskt ha gett eleverna glädjebetyg. Viljan att vara bäst tycks ha vägt tyngre än känslan för rättvisa.

Nu har Nossebro skola fått en fuskstämpel på sig, vilket skämmer ett annars gott arbete. Undervisningsrådet Ulla-Britt Norin, som inspekterat skolan, är kritisk mot skillnaderna mellan nationella prov och betyg, men också imponerad:

”Man har fått eleverna med på tåget. Till och med bland pojkarna har det blivit positivt att anstränga sig i skolan och sådant ser jag inte på särskilt många ställen”, säger hon till Dagens Nyheter.

Även SKL anser att Essunga fortsatt är ett gott föredöme. I år har100 procent av Essungas elever i årskurs 9 fått minst godkänt på det nationella ämnesprovet i svenska. 98,5 procent skrev minst godkänt i engelska och i matematik var andelen 95 procent. Vi behöver fler Essunga, menar Per-Arne Andersson, som är chef för avdelningen för lärande och arbetsmarknad.

”I ett förändringsarbete går inte allt som på räls. Men alternativet vore att inte gör någonting. Vi kan inte ha en situation där ängslighet premieras framför vilja och mod att försöka vända en utveckling”, påpekar han på SKL:s webbplats.

Så det är nog förhastat att ställa in planerade studiebesök i Essunga. Snarare finns där ytterligare en lärdom att dra. Att viljan att tävla och vara bäst får inte bli så stark att man bryter mot reglerna. Oavsett gren är doping aldrig en bra metod för den som vill bli vinnare i längden.

Med kvaliteten i fokus

Drygt två månader återstår tills Kvalitetsmässan invigs den 15 november. En mässa som för folk i offentlig sektor är vad Bokmässan är för bokbranschen och Medicinska riksstämman för läkarna. Dock inte lika medialt uppmärksammad Att förbättra offentlig verksamhet anses ju inte lika spännande som författande eller vita rockar.

Intresset hos målgruppen är dock stort. Anmälningarna är vid den här tidpunkten 2009, så mässgeneralen Sven Wiberg, som varit med på alla tolv mässorna, tror på nytt rekord. Vid förra mässan hade man 3 800 seminariedeltagare och 7 200 mässbesökare, som tillsammans drack över 17000 koppar kaffe under tre dagar, för att ta några siffror ur statistiken.

Till mässan hör också nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, som jag är redaktör för. I det senaste numret uppmärksammas bland annat det nya Nationella rådet för innovation och kvalitet i offentlig verksamhet. Rådet ska, under ledning av Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, komma med förslag på lösningar på problem kring styrning och kvalitet som alla är medvetna om men ingen lyckats lösa. En av ledamöterna i rådet är SKL:s VD Håkan Sörman, som nu får chansen att komma med kommunala tips till staten. En inte alltför vild gissning är att han kommer att tala om fördelarna med öppna jämförelser.

I nyhetsbrevet ger några välkända ekonomer sina rätt dystra bedömningar av det ekonomiska läget. Ökande arbetslöshet, som leder till lägre skatteintäkter, är det stora orosmomentet för kommuner och landsting inför slutspurten av budgetarbetet.

Här finns också intervjuer med två intressanta kvinnor, Stockholms länspolismästare Carin Götblad, som ger ledarskapstips, och den professionella äventyraren Renata Chlumska, som nu förbereder sig för ett nytt spännande projekt, som ska föra henne högra än Mount Everests topp.

Finalisterna till Götapriset är nu klara. Glada Hudikteatern, Bålstapolarna, skolförbättringsprogrammet Ida i Västerås och det mobila akutteamet för äldre i Växjö gör upp om årets pris. Glada Hudikteatern får ses som favorit i kraft av att vara mest välkänt. Men det är inte säkert att det är det som väger tyngst för juryn. Glada Hudikteatern står på scen under Kvalitetsmässans invigning, om de också får kliva fram som vinnare vid kvällens gala återstår att se.