Sorgligt aktuell jämställdhetsbok

En av de böcker som sorterades bort vid senaste bokhyllerensningen var en gammal SNS-skrift med titeln Kvinnors liv och arbete. Ett misstag inser jag nu efter att ha varit på 50-årsjubileet av bokens utgivning och presentationen av en ny bok med titeln Arbete & jämställdhet. Förändringar under 50 år, även den utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).

Den slängda boken är en samhällsvetenskaplig klassiker och betraktas som startpunkten för könsrollsdebatten. Den förändrade perspektivet så att förstenade könsroller inte längre sågs som ett kvinnoproblem, även männen blev förlorare. Inte minst när det gällde kontakten med barnen.

1974 infördes pappaledigheten i föräldraförsäkringen. En rättighet som ”utnyttjades på promillenivå”, för att citera en av den nya bokens författare, genusvetaren Roger Klinth. Därför behövdes marknadsföring. Hoa Hoa Dahlgren och bebisen har de flesta sett, men den talade nog mer till mammorna än till papporna. Några år senare användes andra lockrop från Försäkringskassan:

”Pappaledighet kan vara förlängda helger och semestrar."

Inte ens det har gett resultat. Fortfarande tar kvinnorna ut 75 procent av föräldraledigheten. Dessutom tar kvinnorna 65 procent av vab-dagarna.  Livslönen för en kvinna är i genomsnitt 3,6 miljoner lägre. Även om en del har hänt på 50 år så visar siffrorna att vi inte är där vi vill vara.

–  3,6 miljoner kronor innebär en oändligt stor skillnad i trygghet, frihet och makt, konstaterade nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) på bokseminariet.

Frågan är vilken roll vår generösa föräldraförsäkring spelar för löneskillnaderna. Risken är att de unga kvinnornas långa frånvaro från arbetslivet innebär en nackdel som de får svårt att ta igen. I så fall är individualiserad föräldraförsäkring lösningen, eftersom då krävs att männen tarut hälften för att familjen ska få ut alla dagarna. Maria Arnholm är inte villig att ta det steget ännu.

På frågan när hon kommer att vara nöjd med jämställdheten svarade Maria Arnholm: När kvinnan tjänar mest i hälften av de svenskafamiljerna.

Jag är inte säker på att vi har kommit så långt när det är dags att fira 50-årsjubileet av e-boksversionen av min slängda bok.

Texten även publicerad i VLT 25 mars 2013

 

Romerna en dyster del av nutidshistorien

Texten även publicerad i VLT 7 december 2012
I år är det 500 år sedan de första romerna kom till Sverige. Ändå är de inte fullt ut accepterade. I oktober avslöjade Sveriges Radios Ekoredaktion att romer nekas att hyra bil. En påminnelse om romernas situation ges i en nyutkommen biografi om Katarina Taikon. Hon som mer än någon annan kommit att symbolisera de svenska romernas kamp för rättvisa och som genom sina 13 Katitziböcker spritt kunskap om hur romerna behandlats.

Biografin heter Den dag jag blir fri och har skrivits av journalisten Lawen Mohtadi, som vill skildra både människan och aktivisten Katarina Taikon.  Porträttet har sina brister, men boken är en bra påminnelse om en dyster och bortglömd del av vår nutidshistoria. När romer fick kämpa för rätten till skola och bostäder. När de tvingades övertyga myndigheter om att de inte av etniska skäl föredrog iskalla husvagnar och analfabetism framför en standard som under 1960-talet blev en självklarhet för de flesta.

Romer har särbehandlats i 500 år och görs så än idag både av myndigheter och av en fördomsfull omgivning. Ibland har detta gjorts i största välvilja. Projekten och satsningarna har varit många under årens lopp, men resultaten är dystra. Arbetslöshet, skolavhopp och andra indikatorer på utanförskap är högre för romer.

Ändå är Sverige rena paradiset jämfört med läget för romerna i Öst- och Centraleuropa. Där är inte bara bostäderna usla och fattigdomen djup. Romer utsätts också för våld och hot. Utsattheten förstärks av att även företrädare för etablerade partier hetsar mot romerna som grupp.

Det är en extremt farlig retorik, konstaterade Dezideriu Gergely, generalsekreterare för The European Roma Rights Centre i Budapest, när han förra veckan tog emot Stockholm Human Rights Award. Den andre pristagaren var Thomas Hammarberg, som på 1960-talet kämpade tillsammans med Katarina Taikon för de svenska romernas rättigheter och sedan dess jobbat för mänskliga rättigheter både i Sverige och internationellt.

Diskrimineringen i kombination med den ekonomiska krisen gör att läget i Europa påminner om 1930-talet, varnade de båda pristagarna. Några enkla lösningar finns förstås inte. Men två saker ansåg de centrala, utbildning och respekt för den romska kulturen. Alltså samma saker som Katarina Taikon en gång kämpade för.

 

 

Fattigdomen närmare än vi anar

Texten även publicerad i VLT 7 november 2012
"Hon är fattig. Vi måste ge henne." Sexåringens logik inför den knäböjande tiggande kvinnan i tunnelbanenedgången är glasklar. Mina känslomässiga och rationella argument för att inte ge pengar till tiggare känns både futtiga och irrelevanta. Han får mina löspengar och lägger dem glatt i hennes lilla skål. Själv brukar jag skämmas när jag frångår mina principer och ger till tiggare. Inte för att jag har råd att ge utan för att vi har skapat ett samhälle där det finns folk som måste tigga.

Om detta samhälle där fattigdomen växer skriver Susanna Alakoski sorgset och vredget i sin nya bok Oktober i Fattigsverige. Hon varvar dagboksanteckningar från en månad av hektiskt författarturnerande med reflektioner kring fattigdom och tillbakablickar uppväxten Ystad. Delar känns igen från debutromanen Svinalängorna.

Mot alla odds eller tack vare studielån och tur, som hon själv säger, kunde Susanna Alakoski bryta med det sociala arvet. Mest rörande åskådliggjort när hon berättar om egna sonens födelsedagskalas jämfört med de födelsedagar hon själv upplevde.

”Jag känner orättvisans rapp på röven och jag är lycklig över att idag tillhöra de privilegierade som kan hjälpa sina anhöriga och köpa sina barn en barndom ”, skriver hon.

I boken blandas sorg och vrede. Sorgen över dem som slet hårt utan möjligheter att få leva ett värdigt liv. Vreden över ett samhälle där fattigdomen är på väg att bli en naturlig del. Inte bara den som syns i form av tiggare utan också den vardagliga som man i det längsta söker dölja. Den som i ringa grad handlar om att man inte har råd med märkesjeans utan om att inte kunna äta sig mätt när skolan är stängd eller att inte kunna ta hem kamrater.

Värst utsatta är barn till ensamstående mammor och utrikesfödda, som i hög grad blir  av försörjningsstöd. Enligt de nyligen presenterade Öppna jämförelserna från Socialstyrelsen och SKL bor 9,3 procent av barnen i Västerås i en familj med försörjningsstöd. Bland de 25 högsta i landet, rikssnittet är 7,0 procent. Jag är glad att sexåringen inte anar hur nära fattigdomen finns.

Den obotliga ålderdomen

”Om du kan undvika det, bli inte gammal”.
Det rådet får författaren Stefan Gurt av sin far Sven kort före hans död. Stefan Gurt har skildrat pappans sista tid i boken ”Så dödar vi en människa”, som kom ut när äldreomsorgsdebatten var som hetast i vintras. Men det är egentligen inte en stridsskrift om dagens äldreomsorg utan  mer en skildring av vårt samhälles åldersfixering och bristande respekt för ålderdomen.
Stefan Gurts bok är också en vemodig berättelse om förlusten av en förälder, som många kan känna igen sig i. En förälders död väcker frågor om deras liv och därmed om hur det egna livet blev som det blev. Hans pappa hade knappast det liv han önskat sig.  Men kanske var det ändå ett gott liv, sådant är svårt för en son att bedöma. Dock råder det inget tvivel om att slutet på detta liv inte var gott.

Pappan dog efter några månader på ett särskilt boende i Solna. Där hade han hamnat efter flera år av tilltagande förvirring och kroppsligt förfall. Kommunens företrädare hade velat flytta honom tidigare, men både han själv och sönerna gjorde motstånd. Tidvis var han både humoristisk och klartänkt, men efter flytten bryts han snabbt ner. När sonen återvänder efter en sex veckors resa är pappan knappt kontaktbar, kraftigt avmagrad och har helt tappat livslusten.

Att tiden på särskilt boende blir kort förvånar knappast någon som är verksam inom äldreomsorgen. Vistelsetiden blir för många bara ett par månader. Frågan är om det är bra eller dåligt. Om de gamla har bott hemma så länge de kunnat och flyttar för att få kvalificerade vård och omsorg den sista tiden är det i grunden bra. Men om orsaken är att innehållet i verksamheten är så torftigt att de, likt Stefan Gurts pappa, tappar livslusten, är det inte en värdig omsorg.

Frågan är också vilka förväntningar de gamla och deras anhöriga har. Är de inställda på att detta är en plats man kommer till för att dö eller räknar de med att  få hjälp att leva några år till? Stefan Gurt var inte beredd på att hans pappa skulle ha så kort tid kvar. Hade han vetat hade han kanske prioriterat annorlunda.

I förra veckan begravdes diplomaten Sverker Åström. Enligt flera av talarna på begravningen hade han sett fram emot döden och planerat begravningen i detalj. ”Jag lider av en obolig sjukdom – ålderdomen”, hade han beskrivit sin situation, enligt Jan Eliasson.

Den sjukdomen lär enligt alla prognoser drabba allt fler av oss. Det kommer att ställa samhället inför stora utmaningar, men vi har också ett eget ansvar. Inte att undvika att bli gamla, där har vi ingen talan. Däremot bör vi fundera över hur vi möjligaste mån ska undvika en dålig återdom. Lättare sagt än gjort, men alternativen kommer sannolikt att öka när de äldre blir fler och resursstarkare. Stefan Gurt har för egen del ställ sig i kö till Stiftelsen Konstnärshem. ”Man kan göra så att de sista åren inte bara blir eländiga”, skriver han på sin blogg

Måste farmor vara så ledsen?

Äldreriksdagens, sombolbild, är högaktuell idag på Alla
hjärtans dag. Ett av de ämnen som tas upp är psykisk
ohälsa bland äldre.

En av de sista gångerna jag besökte min farmor i hennes lilla rum på ålderdomshemmet satt hon på sängkanten och grät över att hon snart skulle dö. Det hade jag, som då var i 25-årsåldern, lätt att förstå, men svårt att hantera. Min förhoppning var väl att ett besök skulle muntra upp henne. Idag kan jag fundera över om hon kanske inte bara var tillfälligt nedstämd utan hade en depression. Det var det nog ingen som tänkte så mycket på då på 1970-talet och dessvärre inte heller i dagens äldreomsorg..

Psykisk ohälsa är minst lika vanligt bland äldre som hos yngre. 12-15 procent av befolkningen har, enligt Socialstyrelsens bedömning, depression. Men de får i inte tillgång till specialiserad psykiatrisk öppen- och slutenvård i samma utsträckning som yngre personer, visar en nyligen publicerad rapport. Det är också ytterst ovanligt att äldre personer erbjuds samtalsbehandling som till exempel KBT. Däremot får de ofta piller. Behandling med psykofarmaka är fem gånger vanligare bland äldre än bland dem som ännu inte fyllt 65 år. Trots det förekommer det underbehandling, vilket kan bidra till ökad självmordsrisk.

Äldres psykiska ohälsa är en försummad del av vården. Delvis för att vi har en tendens att se depression och ångest som naturliga tillstånd och en del av åldrandet. Ungefär som jag när jag hälsade på min farmor tänkte att det inte var konstigt att hon var ledsen när tillvaron var så begränsad och framtidsutsikterna så dystra. En annan förklaring till att ålders psykiska ohälsa inte tas på allvar är att vi är fast i våra bilder av vad det innebär att bli gammal. Bilder som ofta är förknippade med den glada och omtänksamma mor- eller farföräldern snarare än med en person med ångest eller alkoholism, för att ta några tecken på psykisk ohälsa som förekommer också hos äldre.

”Bilderna och föreställningarna om ålder och psykisk sjukdom hänger helt enkelt inte samman. I vissa avseenden utgör de till och med motsatsförhållanden”, skriver Susanne Rolfner Suvanto och Anna-Lisa Suvanto i en skrift om äldre psykiska ohälsa publicerad av tidningen Äldreomsorg. Susanne Rolfner Suvanto har också nyligen kommit ut med en bok i ämnet med titeln Mellan äldreomsorg och psykiatri.

Många äldre hamnar i detta gap mellan äldreomsorg och psykiatri eller i gapet mellan kommun och landsting, om man vill uttrycka sig i huvudmannatermer. Idag ägnas mycket uppmärksamhet åt multisjuka äldre, men det är viktigt att komma ihåg att detta inte alltid betyder olika fysiska krämpor utan att psykisk ohälsa också hör till bilden för många. Antingen för att man levt med det hela livet eller för att det är något som kommit med åren.

På Äldreriksdagen den 19-20 april ägnas ett av seminarierna åt äldre med psykisk ohälsa. Seminariet leds av Susanne Rolfner Suvanto.

Inblickar i äldreomsorgens vardagsverklighet



Sara Beischer romandebuterar med en högaktuell inifrån-
skildring av äldreomsorgens vardag. Foto: Ordfront

Sara Beischers författardebut är vältajmad. I efterdyningarna till höstens äldrevårdsdebatt kommer hon med romanen ”Jag ska egentligen inte jobba här”. Det är en inifrånskildring av äldreomsorgens vardag. En vardag som är fri från skandaler, men inte från försumligheter och mänskliga tillkortakommanden. En vardag där personalen gör så gott de kan, och ibland mer därtill, utifrån givna förutsättningar. En vardag som många som haft kontakt med äldreomsorgen som personal eller anhörig nog kan känna igen sig i.

 Huvudpersonen Moa, som har många likheter med författaren, drömmer om teatern men för att försörja sig tar hon ett jobb på Liljebacken. Tillfärlligt, var det tänkt men medan teatern är kallsinnig mot hennes entusiasm, tas hon emot med öppna armar i äldreomsorgen, trots brist på såväl entusiasm som utbildning. Det är lätt att känna sympati för den unga Moa, liksom för Sara Beischers bok. Båda känns ärliga och sympatiska. Berättandet är rakt och enkelt. Läsvärt om än inte särskilt litterärt.

En annan ny bok som ger inblickar i äldreomsorgens vardag är den hoppingivande vårgröna Omtankar - Praktisk kunskap i äldreomsorg, som getts ut av Södertörns högskola. Boken är ett resultat av de vidareutbildningskurser som lärare och forskare vid Centrum för praktisk kunskap i flera år höll för anställda inom äldreomsorgen i Huddinge.

Utgångspunkten är de dilemman personalen möter, som de själva och forskare reflekterar över. Personalens reflektioner är de intressantaste, tack vare att de är så vardagsnära. Ett dilemman handlar om Margit, som varit vegetarian i hela sitt liv men nu vill äta kött. Personalen ska respektera Margits val, men frågan är vilket. Det hon gjorde som frisk eller det hon nu gör som dement? Margit fick kött, mest för att dämpa hennes oro och skapa lugn i gruppen.

Bokens redaktör Lotte Alsterdal betonar betydelsen av att personalen har det hon, med en term från Aristoteles, kallar fronesis. Icke-akademiker skulle nog säga sunt förnuft. Det handlar om förmågan att uppfatta situationer och att handla omdömesgillt i förhållande till vad som händer.

Moa i Sara Beischers bok har det. För äldreomsorgens beslutfattare gäller det att se till att verksamheten ger utrymme för att utveckla denna medmänsklighet.

PS
Omtankar har uppmärksammats i Svenska Dagbladet i en understreckare av Merete Mazarella.

I Aftonbladet recenseras Sara Beischers bok, som bekskrivs som en berättelse om vårdens hjältar, av Pia Bergström

"En studie i medkänsla" är SvD:s rubrik på recensionen av Sara Beischers bok

Kurvans kraft är obeveklig

Gunnar Wetterberg gör demografin
spännande i sin bok Kurvans kraft.
Foto:Peter Rosén

När alla sedan länge övergått till Powerpoint höll historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg fast vid sin slitna overheadbild. Den äldsta i svensk historia, enligt satirikerna i radioprogrammet Public Service. Bilden visar hur Sveriges befolkning förändras och vilka konsekvenser det får för behovet av vård, skola och omsorg. Det låter ju inte särskilt dramatiskt, men kurvan innehåller politisk och ekonomisk sprängkraft. Nu har Gunnar Wetterberg utvecklat innehållet i sin gamla kära bild till en bok som fått titeln Kurvans kraft (Weyler).

Gunnar Wetterberg ser demografi bakom allt. Få delar hans passion för befolkningsutveckling, men i Wetterbergs version blir det faktiskt både begripligt, lärorikt och inte minst oroande. Problemet är att en allt större del av befolkningen inte arbetar. Frågan är då hur vi skapar och finansierar system som erbjuder rimlig välfärd åt alla?

Ofta sätts likhetstecken mellan demografiska problem och problemet att klara den framtida äldreomsorgen. Demografin berör alla generationer, även om problemen ser olika ut. Utbildning, jobb och bostäder för de stora 90-talistkullarna är också en fråga om demografi. Liksom självklart äldreomsorgen, som det ju har stormat om denna höst. Trots att de vårdkrävande gamla just nu, och ytterligare ett decennium, är relativt få.

Sannolikt är det vi nu sett bara en västanfläkt jämfört med vad som väntar om vi inte hittar långsiktiga lösningar för att klara kostnaderna. En utveckling som också riskerar att undergräva den solidariska finansieringen. Den som har råd väljer andra alternativ och är då inte villig att via skattsedeln bidra till det gemensamma.

Frågan är vilka möjligheter som finns att diskutera den här typen av svåra, långsiktiga frågor. Det kräver politiskt mod och fantasi, vilket det inte finns utrymme för när det ständigt kommer nya opinionsmätningar. Dessutom riskerar skuldkrisen att leda till ekonomiska akututryckningar. Men som Gunnar Wetterberg konstaterar, befolkningskurvans kraft är obeveklig. Människorna finns där och ställer krav, som måste hanteras.

Texten även publicerad i VLT 3 december 2012

Att vandra omkring i Tranströmers poesi

Tomas Tranströmers samlade produktion.

En dag som denna är det lite pinsamt att medge men faktum är att jag har en sval relation till lyrik, inklusive Tomas Tranströmer. Jag är en idog romanläsare och en professionell ordbrukare men läser väldigt sällan poesi. Jag brukar förklara det med att jag har en yrkesskada på grund av mycket rapportläsande som gör att jag diagonalläser över sidorna för att snabbt komma till det väsentliga. En lässtil som inte fungerar för lyrik och heller inte för alla romaner.

Därför uppskattar jag poesiuppläsningar när någon annan vilar på orden och betonar de viktiga stroferna. Fast bara i lagom doser och med inte alltför pretentiös framtoning. I våras hörde jag Krister Henriksson läsa Tomas Tranströmer i Önsta kyrka i Västerås på ett sätt som gjorde att budskapet nådde fram även till mig. Kyrkan var fullsatt och kyrkorådet hade tvingats anlita parkeringsvakter för att undvika kaos.

Tranströmer är stor i den stad där han bodde i 35 år. I centrum kliver vi omkring bland hans haikudikter som finns inskrivna i gatustenar. Staden instiftade 1997 ett pris till hans ära, Tranströmerpriset, som delas ut vartannat år. Sist gick det till Kjell Espmark, arbetet med att utse nästa pristagare har nyligen inletts. I går var flaggorna hissade på Västerås stadshus och i fullmäktige hyllades ”vår poet”, som ordförande Britt Sandström kallade den nyutnämnde Nobelpristagaren.

Även för lokaltidningen VLT var gårdagen en stor, och efterlängtad, dag. Redan på 1990-talet när jag jobbade där fanns en beredskap om han skulle få priset. Jag har stått och väntat utanför radhuset där Tranströmer bodde under sina västeråsår för att vid behov kunna stötta kulturredaktören. Ttraditionen med att stå och vänta med en blombukett utanför hans dörr klockan 13 den dag priset tillkännagavs fortsatte fast han flyttade till Stockholm, men bröts i fjol. Så igår fanns VLT inte på plats när Monica Tranströmer öppnade dörren och släppte in pressen. Dock tror jag att besvikelsen över detta var försumbar jämfört med glädjen över att ha en nobelpristagare med Västeråsanknytning.

Jag delar den glädjen eftersom jag inser Tomas Tranströmers storhet. Många av dikterna har jag läst och fått uppläst för mig. Jag vet att i dagsmeja väger ett kilo 750 gram inte mer. Liksom att uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Jag har också varit omsluten av trafikens mumlande i Västerås domkyrka och hört näktergalen vid dess nordgräns i trakten av Badelunda.

Nu ska jag läsa mera och lyssna på Haydn. Så här på äldre dar har inte bara mitt intresse för lyrik utan också för klassisk musik ökat.

Grattis-bok till förtroendevalda

Min och Dagens Samhälles bok Grattis
du är förtroendevald har nu kommit ut.

Under mina tio år som chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle mötte jag många förtroendevalda. Kunniga, engagerade människor med en stark vilja att åstadkomma resultat. En del hade politiken som yrke, men för många var detta en fritidssyssla. Dessa möten har gjort att jag sätter fritidspolitiker högt på listan över människor värda beundran.


Samtidigt insåg jag under här åren att uppdraget är allt annat än lätt. Förväntningarna och kraven är många på de förtroendevalda. Från den kommunala apparaten, från partiet, från väljarna, från och medierna och inte minst ställer många stora krav på sig själva. I synnerhet för den som är ny på sin post kan det här kännas tungt.

När jag efter tiden på Dagens Samhälle fick frågan från SKL Kommentus om att skriva en handbok för nya förtroendevalda kändes det därför som ett lockande uppdrag. Inte minst för att det gav möjlighet att använda de kunskaper jag samlat på mig under chefredaktörsåren.

Boken fick titeln Grattis du är förtroendevald för att markera att det är ett roligt och viktigt uppdrag som man ska vara stolt över. I dagarna kom det första exemplaret från tryckeriet. Min förhoppning är att boken ska vara ett stöd för den som är ny i rollen som förtroendevald eller på väg mot sitt första uppdrag. Boken ger baskunskaper om ramarna för uppdraget när det gäller juridik och ekonomi, men också tips och inspiration som kan vara till nytta i vardagen, till exempel om relationen till tjänstemännen, om hur man beter sig mot journalister och vad man bör tänka på när man som politiker använder sociala medier.

Tipsen kommer i hög grad från erfarna förtroendevalda, som delar med sig av sina lärdomar. Intervjuerna har gjorts av Dagens Samhälles duktiga reportrar Cecilia Granestrand, Anna-Lena Immo, Påhl Ruin, Måns Wikstrand och Magnus Wrede.

Bodil Jönsson fångar tidens frågor

Med boken Tio tankar om tid, som kom 1999, fick fysikprofessorn Bodil Jönsson stressade människor att stanna upp för en stund och tänka efter. Plötsligt var ställtid ett ord på allas läppar och vi började fundera över tidstjuvarna i våra liv. Boken har sålts i 650 000 exemplar, vilket väl får ses som ett tidens tecken.

Bodil Jönsson har i sin nya bok fångat
 en  fråga i tiden: åldrandet.

Frågorna i boken är fortfarande aktuella, men Bodil Jönsson har nu gått vidare och hittat en ny fråga i tiden..Hon är numera professor emirata. En av de många 40-talister som tar steget från yrkeslivet till… Ja vad går de till? Vad innebär det att bli pensionär idag? Det är frågor som Bodil Jönsson tar upp i sin nya bok När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid.

Alla vet att pensionärerna blir många i framtiden. Alla har också sett prognoserna där gapet mellan behov och resurser är ångestframkallande stort. Prognoser som Bodil Jönsson betecknar som patetiska och kanske farliga eftersom de kan bli självuppfyllande profetior.

”Vi som är äldre har en skyldighet att hjälpa till med motbilder, som kan ge inspiration till andra analyser, reflexioner och strategier, kort sagt riktar uppmärksamheten åt andra håll”, skriver hon.

Precis som många efter Tio tankar om tid talade om ställtid tror jag nu många kommer att tala om årsringar. Som barn trodde hon att hon, precis som träden, hade årsringar inom sig. En tanke som nu börjat leva upp hos henne. ”Vad vi visar för varandra vad gäller utseende, beteende och intressen motsvarar visserligen oftast den senaste årsringen, men allt tidigare finns där också. Det är det som ger djupet och bakgrunden”, skriver hon.

Många kommer att leva en tredjedel av sina liv som pensionärer. Det innebär helt andra förutsättningar än tidigare generationer. Det handlar om att bli gammal i en ny tid. En tid där möjligheterna är stora och där de nyblivna pensionärerna är resursstarka på många vis. Även om de kan behöva lära sig att bli gamla. Ett annat uttryck från boken som nog kan få spridning är lärpuckel. Vi har en första i barndomen och en andra i ålderdomen.

”När årsringar börjar blanda sig när man inte längre krampaktigt behöver ägna sig åt att hålla ihop sin senaste årsring utan kan och vågar släppa fram också alla de andra”. Faktiskt får hon åldrandet att låta riktigt spännande.

PS
Som den moderna pensionär Bodil Jönsson är har hon självklart en blogg där hon resonerar vidare om bokens tema. Där finns också en studiehandledning för den som vill läsa systematiskt ihop med andra.

Äldreomsorgens poesi

De senaste tiden har jag jobbat med en rapport om äldreomsorgen för SKL. Den har arbetsnamnet Från fattigvård till valfrihet. Syftet är att beskriva den utveckling som varit för att ge underlag för debatten om hur det ska bli. För att få en motvikt och ett komplement till öppna jämförelser, SOU av olika årgångar, Socialstyrelserapporter och diverse SKL-dokument har jag också läst två diktsamlingar som anknyter till rapportens ämne, Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen och Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.



Ragnar Thoursies sista diktsamling Sånger från äldre-
omsorgen är en hyllning till personalen.



Ragnar Thoursie, som avled i fjol 91 år gammal, formulerar med poetisk pregnans sina iakttagelser av äldreomsorgen. Inte minst hyllar han personalen.  ”Hemtjänstens tappra välfärdsarmé” kallar han Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi, Jami och de andra som hjälper Nackas gamla att klara sin vardag. Dikterna karaktäriseras av sorgsen tacksamhet över den hjälp som ges. Men här finns också en stark oro för det folkhem, som Ragnar Thoursie, i egenskap av byråchef på AMS, var med om att bygga upp. I dikten ”Föremål för omsorg” sammanfattar han på fyra rader äldreomsorgens dilemma:

Vi gamla är föremål för omsorg.

Visst är det underbart!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen.

Magnus William-Olssons formsköna sonetter handlar om förlusten av en älskad mamma. Först försvinner hon in i den alzheimersjukes fördolda värld, sedan slocknar även ”alzheimerblicken”. Alla som levt i sjukdomens närhet vet vad han menar med det ordet. Precis som man kan känna igen sig i denna undran:

Var är du, Inger, när jag tittar på
Ditt ansikte som speglar tomhet bara?
När handen, kinden inte handen svarar
När blicken inte önskar att förstå?
Vad är en människa? Vad är hon då
när intet genomsyrar själva varat

Tyvärr lyckades jag inte få med William-Olsson i den snart färdiga rapporten. Men Thoursie är med, liksom en känd barnboksförfattares beskrivning av ett fattighus i Småland. Plus en hel del från SOU, Socialstyrelsen och diverse SKL-dokument.

.

Ådalen 31 lever i familjens historia

En av många artiklar som skildrar hän-
delserna i Lunde den 14 maj 1931

Ådalen 31 är en del av min familjehistoria. Morfar och morbror Thure jobbade i Utansjöfabriken och fanns med i ledet. Ju äldre morbror blev desto längre fram hamnade han i sina berättelser. Min mamma var sex år när det hände och berättade hur de som varit där kom gående med tunga steg från båten. Hennes kusin John var fanbärare. Fanstången var splittrad där knoppen och emblemet brutits ur, berättar Birger Norman i sin klassiska berättelse Ådalen 31, som utkom 1968 och nu finns i nyutgåva. John Westling anklagades för att ha använt fanan som tillhygge, något han bestämt förnekade för Birger Norman:

”Jag slogs aldrig med fanan! Jag var inte sådan, jag hade inte en sån uppfostran och inte den läggningen.”

Att fanbäraren på monumentet i Lunde, som restes vid 50-årsjubileet, är mammas kusin John råder inga tvivel om i min släkt.

Under barndomssomrarnas besök hos mormor i Utansjö hörde utflykter länga Höga kusten till programmet. Ofta stannade vi till i Lunde, fick höra historien återupprepas och platserna utpekade för oss. Även trädet där Eira Söderberg stod när hon träffades av rikoschetten. När jag själv fick barn och tog med på utflykter hände det att vi fikade vid Lundemonumentet och berättade att det där är mormors kusin John. När dottern skulle göra specialarbete på gymnasiet valde hon Ådalen 31 som ämne.

Idag är det 80 årsjubileum vid monumentet. Det blir uppläsning av Birger Normans dikter, Stefan Löfven från Metall och Lars Ohly talar. Det senare är jag inte helt säker på att morbror skulle ha gillat.

Själv tror jag att jag ska försöka få tag på Bo Widerbergs film som kom 1969. Mamma tyckte den var bra, förutom på en punkt. Det var högsommargrönt, med fullt utslagna träd. Så är det inte i Lunde i maj, varken 1931 eller 2011.

PS
Läs gärna Göran Greiders skildring i DN av Ådalen 1931 och 2011. Historien lever inte bara i min familj. SVD uppmärksammar årsdagen genom att intervjua akademiker om skotten förändrat Sverige.

Nyttiga och besvärliga reportrar

Under ganska många av mina snart 40 år som journalist har jag varit specialreporter. Som sådan var jag mycket nyttig och ganska besvärlig för mina arbetsledare. Nyttig eftersom jag var kunnig och leveranssäker. Besvärlig eftersom jag tyckte att jag visste bäst och att chefer inte skulle lägga sig i.

Kommunreportern är den av de spe-
cialreportrar som uppmärksammas i
Simos nyutkomna bok..

Ganska många år har jag också själv varit arbetsledare och uppskattat specialreportrar för deras kunskaper och produktivitet, men också ibland tyckt att de varit besvärliga. Visst är det väl bra om folk är självgående, men någon gång kunde de väl gå dit man sa åt dem, kunde jag ibland tycka när jag som nyhetschef skulle hantera flödet.

Idag är specialreportrar mer sällsynta på redaktionerna, visar en undersökning som Simo, Institutet för mediestudier, presenterade vid ett seminarium och i en bok i veckan. ”Jag ser mig som en företrädare för en utrotningshotad ras”, sa Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet.

En farhåga som jag tror är överdriven, även om förutsättningarna ändras för specialreportrar liksom för alla andra journalister till följd av sociala medier. Journalister måste vara mera öppna för läsarnas synpunkter och kommentarer via de nya kanalerna. Även det är såväl nyttigt som besvärligt. Nyttigt för att det ger tillgång till nya källor och perspektiv. Besvärligt för att läsare inte alltid tar journalisternas sanning given.
Men det kan också stärka specialreportrarnas roll. Att ha journalister som kan bedöma trovärdighet och substans på det som passerar i nyhetsflödet är en oerhörd tillgång för redaktioner. ”Vår överlevnad bygger på att vi har kvalificerade journalister”, sa Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson.

Åldringarnas katastrofala övertalighet



Ivar Lo Johanssons stridsskrift om
bristerna i 1950-talets äldreomsorg

Lika avlägset som år 2039 är för oss idag var 1980 när Ivar Lo- Johansson 1952 kom ut med sin stridsskrift Ålderdoms-Sverige. Han, liksom dagens prognosmakare, oroades över det växande antalet gamla. Ivar Lo konstaterade då att 1980 skulle försörjningsbördan ha ökat med 70 procent jämfört med 1940 och skriver:

”Med åldringarnas katastrofala övertalighet följer bland annat försörjningsproblem av oanade mått. För barn vill de vuxna gärna försaka, men när det i bristtider gäller åldringar, så ser man på tuggorna som de gamla biter åt sig.”
Så illa som Ivar-Lo befarade gick det inte. Tack vare växande välstånd kunde samhället klara att ta hand om de gamla samtidigt som de yngre fick det bättre. 1960-1980 fördubblades såväl antalet 80-åringar som antalet platser på institutioner av olika slag. Samtidigt som hemtjänsten byggdes ut mycket kraftigt, även om långt ifrån hela ökningen kom de gamla till del. Hemsamariten, som sällan träffade vare sig arbetskamrater eller chefer, var ersatt av vårdbiträden. Precis som alla andra anställda gick en del av deras tid till möten, utbildning och planering.

Jag ägnar just nu en del av min tid åt att fundera över utvecklingen inom äldreomsorgen. Så småningom ska det resultera i en SKL-rapport. För dagen nöjer jag mig med att spegla det i kvinnorna i min familj. 1979 dog min mormor på en långvårdsavdelning efter att ha avverkat alla stegen i den tidens äldreomsorg. Från eget omodernt boende till pensionärshem, därifrån till ålderdomshemmet och när hon blev för vårdkrävande där till landstingets vård på långvården.

Min mamma dog i fjol på ett gruppboende, där hon tagits väl om hand ända till slutet. Man skulle kunna ha synpunkter på det sociala innehållet, men inte ens den bästa omvårdnad kan kompensera för det plågsamma i att vara sjuk och åldras. ”Tänk så bra jag har det jämfört med mamma”, konstaterade hon ofta.

Om jag lever till 2039 är jag då 89 år och en del av den åldringsboom som dagens prognosmakare oroar sig för. Sannolikt behöver jag hjälp i någon form, men jag väljer att inte oroa mig utan hoppas att dagens domedagsprofeter har lika fel som gång Ivar Lo. Kanske kan jag rent av säga till min barn: ”Tänk så bra jag har det jämfört med mamma”,





Avhoppen inget demokratiproblem

400 ledamöter som i september valdes till kommunfullmäktige har redan lämnat sina uppdrag, rapporterade Ekot förra veckan. Om trenden från förra mandatperioden håller i sig kommer nästan var sjätte att ha hoppat av innan nästa val. Eftersom det är de som går med dunder och brak som märks beskrivs detta ofta som ett demokratiproblem orsakat av gubbvälde, toppstyre och bristande interndemokrati i partierna.

Omslaget är klart, arbetet med texten
pågår

Det är en missvisande verklighetsbild. Oftast är det privata skäl, som flytt och jobb som gör att förtroendevalda hoppar av, skriver forskarna Gissur Ó Erlingsson och Richard Öhrvall vid Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet på bloggen Emils tankar. Fyra av fem avhoppare tycker att tiden i kommunpolitiken var positiv. Hälften kan tänka sig att återvända till politiken.

Men även om avhoppen inte är ett tecken på att demokratins hälsotillstånd sviktar tycker de ändå att det är viktigt att minimera avhoppen. Ett skäl är att det är svårt att värva folk till politiska uppdrag idag. Partierna måste därför värna om de man lyckats rekrytera. Ett annat skäl ar att avhoppen är störst i de grupper som redan är underrepresenterade, det vill säga unga, kvinnor och utrikes födda.

Deras slutsats är att det politiska arbetet måste anpassas bättre till människors verklighet. Inte minst gäller det mötesformerna, där de tycker att man borde kunna ta ny teknik till hjälp. De tycker också att den positiva bilden av vad det innebär att jobba politiskt borde lyftas fram.

Jag håller med. Att lyfta fram den delen av det politiska arbetet är ett syftena med boken Grattis du är förtroendevald som jag jobbar med just nu. Om allt går vägen finns den att köpa i maj.

Uppdraget Christina Jutterström glömde

Journalistfondens styrelse anno 1990, ordförande Carl-Axel Petri i mitten,
Christina Jutterström och jag till höger. Från fondens jubileumsskrift 2009

Christina Jutterström nämner inte Journalistfonden för vidareutbildning i sin memoarbok Uppfostrad av män. Det är inte så konstigt, bland alla  uppdrag hon haft under sin 40-åriga mediekarriär måste detta väga  lätt. Jag tror knappt jag skulle ta med det själv om jag mot förmodan skulle få för mig att skriva memoarer.

För 20 år sedan var vi båda styrelseledamöter i fonden, som har till uppgift att dela ut stipendier till journalister. Jag som representant för Journalistförbundet, hon för Tidningsutgivarna. Ett angenämt uppdrag, som inte präglas av några partsmotsättningar utan av att göra det bästa möjliga av de pengar som står till förfogande. Grunden för verksamheten är en donation från Marcus Wallenberg, som 1968 irriterat sig på okunniga journalister.

Jag minns att jag var lite rädd för Christina Jutterström, hon hade ju rykte om sig att vara sträng. Men jag var också imponerad. Sannolikt mer imponerad än man som facklig företrädare borde vara. Hon var kraftfull och tog plats, det gör man som chefredaktör för Dagens Nyheter. Men hennes synlighet berodde inte bara på hennes position utan också på hennes person.

Jag är inte den enda i Mediesverige som varit lite rädd för Christina Jutterström. Till och med en så föga lättskrämd person som Mats Svegfors har berättat om hur han skrämts av hennes stränghet. I memoarerna strävar hon efter att komplettera bilden av den stränga och kraftfulla genom att berätta om de våndor hon genomgått under tunga skeden i karriären och svåra beslut. ”Jag var ofta stark utåt, men eländig inombords”, skriver hon. Boken är en blandning av sådana små bekännelser varvat med utförliga beskrivningar av förändringsarbeten på stora, svårstyrda mediearbetsplatser.

Christina Jutterströms karriär är 40 år av mediehistoria: Herbert Söderströms plantskola på Örebro-Kuriren, en kort sejour i veckotidningsvärlden, uppbyggnaden av Rapport, chefsjobben på Dagens Eko, Dagens Nyheter, Expressen och SVT. Det är intressant att läsa, men inte riktigt den bok man hoppats på. Det är för mycket av redogörelser och för lite av djupare reflektion

Jag tycker heller inte att titeln har täckning i hennes livsberättelse. Visst är hon i någon mån uppfostrad av män, men hon är i minst lika hög grad stöttad av män, inte minst sin egen man. Hon är också en besegrare av män, tack vare sin kraftfullhet och kompetens. Det är inget att be om ursäkt för.

För övrigt kan jag berätta att de kvinnliga ledamöterna fick gå in bakvägen till Journalistfondens styrelsemöten när de hölls på Bachelor’s Club i Göteborg. Kvinnor fick inte synas i de finare salongerna utan bara i konferensrummet på övervåningen. Jag kan inte påminna mig att någon protesterade. Kloka och väluppfostrade kvinnor väljer sina strider.

Demokratins basarbetare



Politiskt basarbete i Västerås under valrörelsen.

Krönika publicerad i VLT 7 december 2010

När vi andra ägnar fritiden åt innebandy, körsång, språkkurser, tv-serier eller vad vi nu annars tycker är kul finns det de som i stället går på möten, läser handlingar och funderar över hur samhället kan fungera bättre. De kallas politiker. 98 procent är fritidspolitiker som har sitt uppdrag vid sidan om jobb eller studier.  I den nyutkomna boken Politik på hemmaplan av de göteborgska statsvetarna Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell kan man lära mer om den här gruppen. Boken bygger på den största politikerundersökningen i världen. 10 000 fullmäktigeledamöter har gett sin syn på politiken och dess spelregler. Några av resultaten:

• Män, medelålders, svenskfödda, högutbildade tjänstemän och offentliganställda är vanligare i en fullmäktigeförsamling än i samhället i övrigt.
• Kommunstyrelsens ordförande anses ha mest inflytanden över kommunpolitiken, medborgarna minst. Tjänstemännen, statliga myndigheter och journalister borde ha mindre inflytande om fullmäktigeledamöterna fick bestämma.
• Kommunpolitiker är lite extrema. De rödgröna ligger åsiktsmässigt lite till vänster om sina partikamrater i riksdagen, moderater till höger.

• Hos dessa företrädare för den representativa demokratin är skepsisen stor mot folkomröstningar, medborgarinitiativ och annan deltagardemokrati. De stora partierna är mest negativa, SD och MP mest positiva.

• Kommunpolitiken har blivit mindre samförståndsinriktad. Rikspolitikens motsättningar märks allt mer. Friskolor, vårdnadsbidrag och privata entreprenörer skapar konflikter.

• Nästan var tionde ledamot har utsatts för våld och hot. I en del fall handlar om livsfarliga hot, som också riktar sig mot familjen.

Priset kan alltså vara högt för den som ger sig in i politiken. Även om uppdraget självfallet också ger utbyte. Inte så mycket ekonomiskt, även om många tror det, utan i form av inflytande, personlig utveckling och av att kunna påverka sådant man tycker är viktigt. Tack eller beröm får de sällan, trots att utan dem skulle demokratin inte fungera.

Politikens vardagshjältar om sitt uppdrag

Enkäter har alltid varit ett viktigt inslag i Dagens Samhälle, liksom tidigare KommunAktuellt. Vi ställde en fråga till en grupp av våra läsare, sammanställde svaren och lät dem snabbt få del av resultatet. Kanske är det sistnämnda förklaringen till att enkättyngda politiker och tjänstemän så villigt svarade på tidningens frågor.


Denna enkätentusiasm innebar att det var ett oemotståndligt förslag statsvetarprofessorn Mikael Gilljam kom med 2007. En totalenkät till alla ledamöter i kommun- och landstingsfullmäktige. Dagens Samhälle gick in med pengar samt råd och dåd. I gengäld fick vi formulera några egna frågor och första tjing på resultatet. Våren 2009 resulterade det i ett antal intressanta artiklar om bland annat hot och våld, synen på antalet uppdrag och på direktdemokrati. Ett år senare skrev forskarna själva mer utförligt om resultatet på en blogg på Dagens Samhälles webbplats.

Nu finns resultatet också i bokform, utgivet av SKL Kommentus. Politik på hemmaplan. Tiotusen politiker tycker om politik och demokrati, heter den. Författare är Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell, alla statsvetare vid Göteborgs universitet. Här finns mycket intressant läsning för dem som intresserar sig för lokal demokrati och för de människor som ägnar en inte oväsentlig del av sin fritid åt att få den att fungera. Bland annat konstateras att den av tradition så samförståndsinriktade kommunpolitiken inte alltid är så fridfull. Friskolor, vårdnadsbidrag och privata entreprenörer skapar konflikter. Den högsta konfliktnivån uppmättes i lilla skånska Höör och gällde friskolor.

Den ökade konfliktnivån beror i hög grad på att rikspolitikens allianser och motsättningar i allt högre grad också präglar det politiska livet i kommunerna. Detta förstärks säkert ytterligare under den nyss inledda mandatperioden. De blocköverskridande styrena har blivit färre, även om miljöpartiet lokalt fortfarande inte är en given spelare i det rödgröna laget, visar en färsk sammanställning från SKL.

Manifest för självkänsla i rosa och grönt

När jag hörde att Kerstin Thorvall var död gick jag inte till vardagsrummets skönlitterära hylla för att läsa hennes bästa bok, När man skjuter arbetare, den upprörande klasskildringen om hennes mammas äktenskap
I stället gick jag ner i källaren till ungdomsböckerna och plockade fram den flickigt rosagröna Boken till dig, som var mitt stöd och tröst under puberteten. Där fanns mycket av det man funderade över då. Till exempel om det där med håret:

"Borsta håret med huvudet framåtböjt. Borsten bör ej ha nylonborst."

Här finns också handfasta råd om hur man skulle klä sig:

"I skolan är det väl händigast med tvådelat." "Det är inte riktigt lyckat med islandströjan direkt på behån". "Till fest tycker jag att en vid bomullsklänning är sötast."

Jag läste också ingående kapitlen om hur man skulle hantera pojkar, även om det i och för sig ivar ett mycket litet problem för mig. Men det fanns även ett kapitel om "pojktycke" som tröst för oss som inte hade något.

Bland alla förnumstigheterna fanns också några dikter. Till exempel Karin Boyes Ja visst gör det ont, som jag kände var skriven just för mig.

Feminism var ett okänt begrepp i denna Thorvallska flickvärld. Men många av oss som hade henne som tröst blev trots allt rätt kaxiga med åren och fann oss inte i vad som helst. Kanske bidrog Boken till dig till det genom sitt starka betonande av självkänslan.

"Jag har bara kunnat arbeta utifrån min egen avlägsna tonårserfarenhet. Och det är därför jag ideligen kommer tillbaka till självkänsla, och hur man ska bli säkrare och få större tillförsikt inför livet och till sig själv."

Tack för det Kerstin Thorvall och för allt det andra du skrivit om hur det är att vara kvinna, mor och dotter.