En suck av lättnad över kvittojournalistiken?

Annie Lööf har anledning att sucka på grund av kvittojournalis-
tiken, men hon suckar knappast av lättnad. Foto: Kristian Pohl. 

Det har skämtats flitigt om heliumballonger de senaste dagarna, både i det sociala umgänget och på sociala medier. Att Stiftelsen för strategisk forskning satsade 138 000 kronor på lila heliumballonger vid sitt exklusiva 15-årsfirande i Blå hallen har blivit symbolen för den offentliga slösaktigheten. Men i spåren på nya avslöjanden kommer också ifrågasättande av kvittojournalistiken och krav på en granskning av det som är stiftelsers och myndigheters uppdrag.

Jag efterlyste i min senaste VLT-krönika, även publicerad här på bloggen, en utvärdering av de projekt för kvinnligt företagande som Tillväxtverket varit engagerat i. Det är jag inte ensam om, men det har visat sig lättare sagt än gjort. Svenska Dagbladet har försökt, men det visades sig omöjligt. Regeringen slussar 375 miljoner kronor under 2007-2014 via Tillväxtverket till olika projekt. Vad det ger är det ingen som vet eftersom ingen vet vilka som deltagit, vilket är väl så upprörande som chokladprovningar och ballonger.

”Man satsar pengar och vill nå ut, men man har inte ens så pass koll att det går att följa upp om tjänsten haft något värde för mottagaren”, säger till SVD Barbro Widerstedt, analytiker på den statliga myndigheten Tillväxtanalys, som skrivit en kritisk rapport till regeringen.

De som producerar avslöjanden som får ministrar eller generaldirektörer att avgå blir snabbt journalistikens hjältar. Att Mattias Carlsson, som granskat representationen vid  Tillväxtverket och SSF,  finns med i diskussionerna om Stora Journalistprisets avslöjandeklass är givet, men konkurrensen är hård. I en artikel i tidningen Journalisten ifrågasätter frilansskribenten Håkan Lindgren den hyllade kvittojournalistiken eftersom den stirrar sig blind på restaurangnotorna i stället för att granska vad myndigheterna använder de övriga  99,8 procent av budgeten.

”Kvittojournalistik gör läsaren upprörd och samtidigt okunnig om de större sammanhangen. Det hänger ihop: ju okunnigare jag är, desto mer förbittrad och maktlös blir min upprördhet”, skriver Håkan Lindgren, som misstänker att makthavare drar en suck av lättnad när det bara är representationen som granskas.

Annie Lööf håller knappast med. Hon har haft all anledning att sucka den här veckan, men inte av lättnad. Näringsministern har varit hårt ansatt sedan det visat sig att departementet både haft egna notor av tvivelaktig karaktär, inte hållit isär regeringens pengar och partikassan och dessutom försökt krishantera detta på ett sätt som gjort krisen värre. För detta förtjänar hon kritik. Men det är svårt att bortse från att Annie Lööf som ung och kvinna är mer utsatt än herrarna hon har omkring sig i alliansledarkvartetten. Hon tycks heller inte ha fått den uppbackning hon skulle behöva från erfarna politiska tjänstemän.

Inte har hon mycket tröst att hämta i veckans mätningar. I Demoskops mätning får hon betyget 2, 17, bara snäppet bättre än Jimmie Åkesson I tidningenChefs granskning av hennes ledarskap, som sannolikt var gjord före den nuvarande krisen, får hon 28 av 40 poäng. Hon ifrågasätts för sin ålder, och för sin brist på yrkeserfarenhet och pondus.

Inget av detta bör ju vara någon överraskning för dem som har utsett henne. Men jag kan ibland tycka att vi i samhället idag gör unga kvinnor, och ibland män, en otjänst genom att låta ungdomlig glöd väga så tungt att vi ger dem uppdrag de inte är mogna för och sedan överger dem när de inte uppfyller förväntningarna. Än är Annie Lööf inte övergiven av sitt parti, men nervositeten ökar och frågan är hur länge hon själv orkar fortsätta att le lika glatt.

Hur mycket tillväxt har vi fått för pengarna?

Texten även publcierad i VLT 14 augusti 2012
FöretagarQunskap, Kvinnor Gör Mål, Företagsdax,  minSTInnovation i Mälardalen är projektnamn som knappast säger något utom för de närmast berörda. Det är några av de västmanländska projekt som, det i dagarna så omskrivna, Tillväxtverket varit engagerat i. Vad de kostat och hur mycket tillväxt dessa och andra satsningar som verket använt sin budget på 3,7 miljarder till är det få, om ens någon som vet. Däremot vet alla att 16 miljoner under tre år har använts till representation, medarbetardag på Grand Hotel, dyra seminarier och diverse förlustelser.

För denna användning av skattemedel förtjänar Tillväxtverket och dess ledning kritik och Dagens Nyheter, som grävde fram slöseriet efter ett läsartips, en eloge. Kvittojournalistik, kallas detta i branschen. En journalistik som ständigt tycks behövas som en kontroll av att offentliga medel används på rätt sätt.

Det är en journalistik som kräver noggrannhet, systematik och tålamod. Det tar tid och få redaktioner ger sig nog sig på en sådan granskning utan att ha ett tips om att det är motiverat. Men det finns alltid en risk att resultatet uteblir. Att en myndighet eller kommunal förvaltning sköter sin representation ger inga rubriker.

Ändå är detta trots allt en granska enkel journalistik. Man vet hur det borde vara och är det inte på det viset är nyheten och genomslaget givet. Det finns också en moralism att rida på. Det räcker inte att skriva att det handlar om offentliga medel utan det är ”dina skattepengar” som har förslösats på mat, alkohol och resor. Det är betydligt svårare att ge sig in och granska om en myndighet uppfyller sitt egentliga uppdrag. Hur mycket tillväxt har vi fått för Tillväxtverkets 3,7 miljarder?

Själv är jag till exempel inte hundraprocentigt övertygad om att Tillväxtverket använder mina skattepengar på bästa sätt i ett projekt som Kvinnor gör mål, som handlar om utveckling och samarbete för certifierade kroppsterapeuter. Ett av många projekt om kvinnligt företagande i länet jag gärna skulle se granskade.

 

 

Haparanda, Lugnet och Ikea

2006 hade Haparanda landets procentuellt högsta tillväxt. Orsaken var världens nordligaste Ikea-varuhus, som invigdes i september. Ett varuhus som Ikeas styrelse inte ville ha. Kommunalrådet Sven-Erik Bucht (S) lyckades få till ett möte med Ingvar Kamprad. Personkemin mellan herrarna stämde förträffligt och Kamprad beslutade personligen om att bygget skulle bli av. Sven-Erik Bucht blev en kommunal hjälte, årets svensk och så småningom riksdagsman tack vare personkryss. Idag för han en anonym tillvaro som suppleant i finansutskottet.
Bakom varje framgångsrik och handlingskraftig kommunstyrelseordförande finns en duktig kommunchef. I Haparanda hette hon Christina Lugnet. Hennes roll för Ikeaetableringen är inte lika känd, men säkert lika betydelsefull. Även hon fick sin belöning. 2009 utsåg näringsminister Maud Olofsson henne till generaldirektör för det nystartade Tillväxtverket. En oväntad och kanske djärv rekrytering. Själv hoppades jag att hon skulle föra med sig lite kommunalt sunt förnuft in i statsförvaltningen.

Tyvärr verkar det inte ha blivit så. Efter tre år då generaldirektören för Tillväxtverket varit lika anonym som en suppleant i finansutskottet har Christina Lugnet i sommar blivit känd som den lyxfifflande chefen för Skandalverket för att använda några av rubrikorden. Igår kom det oundvikliga slutet. Christina Lugnet entledigades eftersom hon förlorat regeringens och Annie Lööfs förtroende på grund av Tillväxtverkets vidlyftiga representationsvanor.

De senaste dagarna har svenska folket rasat mot Grand Hotellmiddag, slottsvistelser och chokladprovning. En användning av skattemedel som inte ens generaldirektören själv kunde försvara och därmed var hon körd. Kvittojournalistiken har firat en ny triumf. Tyvärr, måste man tillägga. Varje gång hoppas man ska vara de sista. Att de ansvariga ska dra lärdom, men frestelserna tycks alltför stora. Sannolikt finns det idag ett antal generaldirektörer och andra offentliga chefer som oroligt funderar om det är deras tur nästa gång. Men det hade också varit intressant om någon också granskat vad Tillväxtverket gjort utöver ätandet. Det handlar trots allt om en myndighet med 350 medarbetare och en budget på 3,7 miljarder.

Haparanda är en av de kommuner som fått stöd. Bland annat 10,5 miljoner till utvecklingen av en gemensam stadskärna med Torneå, kommunen satsar lika mycket. En fortsatt satsning på Haparanda som handelsstad. Optimismen där är dock inte lika stor som när Ikea startade. Det räcker inte med ett Ikea för att vända utvecklingen, konstaterar Jan Nyberg i boken På gränsen till utveckling, som handlar om Haparanda efter Ikea-etableringen. Befolkningen har inte ökat och ungdomsarbetslösheten är bland de högsta i landet. Tillväxten är inte längre på rekordnivå. Haparanda ligger inte i topp ens i Norrbotten, den positionen har numera Gällivare.
Att skapa tillväxt är svårt. Det blev ingen hundraprocentig framgångssaga varken för Haparanda eller Christina Lugnet. Dock har nog kommunen större chans till come back än sin före detta kommunchef.