Vården ständigt på efterkälken

Likt Rödluvan kommer hon med sin korg på armen till patienterna på ortopedkliniken i Visby. Men en undersköterska bär inte på matvaror utan på de instrument som behövs för rutinkontroller av syreupptagning, blodtryck, puls och temp. Mätningarna görs snabbt och effektivt. Resultaten plitas ner på en papperslapp som läggs ner i korgen innan hon skyndar vidare.

Jag hoppas och tror att hon så småningom får tid att sätta sig ner vid en dator och skriva in alla siffrorna. Men jag tycker att hon borde slippa. Varför finns i hennes korg inte en skrivplatta där hon kan skriva in provresultaten direkt? Ungefär som servitriserna på Pizza Hut skriver ner gästernas beställningar.

Jag vet att sjukvård är en komplex verksamhet. Att integritets- och sekretesshänsyn gör att lösningar som fungerar för beställningar på Pizza Hut inte kan kopieras men det gör mig förtvivlad att nästan varje besök i vården ger exempel på ineffektivitet och felanvända resurser. Varför ska undersköterskor ha sämre arbetsredskap än servitriser? Varför ser inte vårdens arbetsgivare till att personalens tid kan användas där den gör bäst nytta för patienterna?

Viljan saknas inte, men sjukvården tycks oåterkalleligt ha hamnat på efterkälken när samhället digitaliseras. Halvannan kilometer från Visby lasarett ligger Almedalen. Där var seminarierna på temat digitalisering och effektivitet i vården många. I år, liksom i fjol och i förfjol. Sannolikt kommer även nästa år ungefär samma människor stå i paneler och tala om behovet av helhetsgrepp, samtidigt som de varnar för övertro på att det finns en enda lösning.

Jag tror inte panelerna har svaren på hur man åstadkommer bestående förändringar. De finns hos de som bär vårdens korgar och fyller i papperslappar och formulär. Liksom hos patienterna, som är de verkliga experterna på sin sjukdom. En sådan vård förutsätter ett  ledarskap som är mer inriktat på samverkan än på struktur. Eller som en av de flitigaste vårdpanelisterna Göran Stiernstedt, som efter många år som läkare och chef varit statlig utredare av effektiviteten i vården, uttryckte det:

- Om jag fick leva om mitt chefsliv, skulle jag ägna mig mer åt relationer och mindre åt omorganisationer. 

Texten även publicerad i VLT 2 augusti 2016

Sjukvårdens digitalisering långt borta

Jag behöver inte ta mig till Handelsbankens kontor på Stora gatan för att få information om hur det står till med mina pengar. Det går att få fram dygnet om via nätet eller på vilket kontor som helst i landet. Information om min opererade höft finns däremot exklusivt på ortopedkliniken i Västerås.

Den sanna bilden av sjukvårdens kommunikationsvägar i digitalise-
ringens tid och semestrarnas månad: En cd-skiva som patienten tar
med till sitt hemsjukhus

Det innebar att när höften hoppade ur led under min Gotlandssemester visste Visbyläkarna ingenting om min medicinska historia. Förhoppningsfullt frågade de mig om jag visste hur snittet var lagt. Det visste jag inte. När jag skrevs ut fick jag med mig en cd-skiva med röntgenbilderna att överlämna till Västeråsdoktorerna.

”Sjukvården ligger efter samhället i övrigt när det gäller digitalisering”, konstaterade Sarah Lidé, hälso- och sjukvårdsspecialist på konsultföretaget PwC, vid ett av Almedalsveckans många seminarier med tema e-hälsa.

Det som är självklart i andra branscher går inte i sjukvården. Till exempel kan man ju hur lätt som helst att boka en flygbiljett jorden runt via nätet men inte en tid för blodtryckskontroll. Fortfarande skickar vården kallelser via brev till en tid som passar dem, patienten förväntas anpassa sig eller ringa och ändra. Någon har räknat ut att det skulle gå att spara tio minuter per bokning om den gick att göra via nätet. Alla 80-åringar klarar det inte, men sammantaget skulle det ändå bli en avsevärd tidsbesparing.

Alla i branschen är medvetna om bristerna, vilket förklarar trängseln på e-hälsoseminarierna i Almedalen. En hel del är också på gång. Patienterna är i hög utsträckning redo för digitala lösningar, det gäller bara att få in dem i vårdens vardag. Som vanligt när det gäller sjukvård ser det också olika ut i olika landsting.

I ett annat seminarium i Almedalen aviserades ett handslag mellan regeringen och landstingen om ansvarsfördelningen. Socialdepartementets statssekreterare Agneta Karlsson satte stort hopp till en kommande regionreform. E-hälsa är en av de frågor som dagens landsting är för små för att hantera. Några ”miljarders miljarder” till e-hälsa blir det dock inte från regeringen.

Men nog lär det kosta ekonomiskt pressade landsting och
regioner att ta igen mångåriga digitala försummelser för att hinna i fatt övriga samhället och slänga ut såväl faxen som cd-brännaren.
Texten även publicerad i VLT den 3 juli 2015

När vården gör intrång i det som ska värnas

Jag har läst och även skrivit åtskilligt om svårigheterna för vården att använda IT-tekniken effektivt och säkert. Trots det har jag i förtroende och med förtroende lämnat ifrån mig information om både det ena och det andra till landstinget och dess datorer. Med förhoppning om att det ska vara till nytta och snabbt ska kunna knappas fram på närmaste dator om jag blir akut sjuk. I övrigt skulle uppgifterna vila i frid på en server någonstans.

Att någon skulle ha intresse av att gå in och titta har nog aldrig fallit mig in. Om jag fått frågan om hur jag i så fall skulle reagera hade jag svarat med en axelryckning. Denna sorglösa inställning berodde dels på att jag bedömde uppgifterna är ointressanta, dels på att jag utgått från att vårdens personal har annat att göra. Eventuella lediga stunder vid datorn förmodade jag att de, liksom vi andra, ägnade åt att kolla på Hemnet och Facebook.

Ett brev häromveckan från landstingets chefsläkare Per Weitz fick mig att tänka om. Där informerades jag om att en anställd obehörigt läst min datajournal. Dataintrång är ett brott. Det skedda var polisanmält och personen hade fått sluta. Landstinget hade alltså gjort vad det skulle när skadan var skedd, men min reaktion blev inte en axelryckning. Till min egen förvåning kände jag starkt obehag, ungefär som om någon stått med kikare och spanat in i mitt sovrum.

Lite bättre kändes det när jag fick veta att det inte bara handlade om mig utan att vi var många som drabbats och att intrånget inte gjorts i den allmänna journalen utan bara bland remisser och remissvar.

Enligt grundlagen ska vi skyddas mot ”betydande intrång i den personliga integriteten”. Patientdatalagen reglerar hur sjukvården ska hantera våra personuppgifter. Lite är känt hur patienterna ser på integritetsfrågor, konstaterade Myndigheten för vårdanalys i en rapport nyligen. För de flesta finns lägen när annat är viktigare, till exempel patientsäkerhet om det handlar om liv och död.

Så jag fortsätter nog med min gamla strategi och skjuter undan oron och hoppas på det bästa. Det vill säga på att vården har tillgång till snabb och säker information när den behövs. Även om det sker till priset att någon nyfiken obehörig läser min journal.

 

Morotspengar skapar problem i vården

Moroten är bättre än piskan, visar all erfarenhet. Om man inte är ute efter blind lydnad utan vill åstadkomma bestående förändringar är det bättre att belöna den som gör rätt än att straffa den som begår misstag. Alliansregeringen överförde denna lärdom till hälso- och sjukvårdspolitiken.

Moroten heter i det här sammanhanget prestationsbaserad ersättning och var en viktig del i deras arbete att förändra såväl äldreomsorg som hälso- och sjukvård. 5,8 miljarder har satsats på 14 olika överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för att göra vården och omsorgen bättre och mer tillgänglig. Det är nte särskilt väl använda pengar att döma av en nyligen publicerad granskning från Riksrevisionen.

”Man kan fråga sig om regeringen tillämpat detta styrmedel på ett ansvarsfullt sätt och utifrån en samlad helhetssyn”, skriver revisionen bland annat.

Allvarligast är kanske kritiken att pengar efter prestation står i strid med målet om likvärdig vård i hela landet. Kömiljarden är den kanske mest kända ersättningen. Förra året fick alla landsting del av pengarna, men pengaregnet föll ojämnt.

Västmanland hade lyckats hyggligt med att få ner väntetiderna och fick 21,5 miljoner. Att jämföra med de ganska jämnstora Dalarna, som fick 1,1 miljoner och Kalmar läns landsting som fick 95,5 extra miljoner. Visserligen har landstingen mångmiljardbudgetar men det är definitivt mer än felräkningspengar.

En annan risk med morotsersättningar i vården är att landstingen koncentrerar sig på det som lönar sig och annan vård trängs undan. Eftersom pengarna är tillfälliga skapar det en ryckighet i landstingens planering. Kraven för att få del av pengarna är också så detaljerade att de underminerar landstingens självstyre.

I synnerhet S-märkta, landstingsråd, nickar säkert instämmande till Riksrevisionens synpunkter. Detta har de sagt många gånger under årens lopp. Nu blir det den nya regeringen som får dra slutsatserna av granskningen. Vad den vill återstår att se. Sjukvårdsfrågorna var näst intill osynliga under valrörelsen och den nya ministern, västeråsaren Gabriel Wikström (S), är orutinerad på sjukvårdsfrågor.

Ingen vill hålla i piskan så antagligen försöker man hitta någon ny och bättre morotssort. Utökade statsbidrag utan öronmärkning kan nog landstingen inte hoppas på.

Texten även publicerad i VLT den 4 oktober 2014
 

Politiker släcker eld med bensin

”Att lösa problem genom en ny inspektion är som att släcka eld med bensin.”
Liknelsen från Institutet för Framtidsstudiers vice vd Anders Ekholm är drastisk, men i högsta grad aktuell. De senaste åren har vi fått en rad myndigheter med uppdrag att inspektera i efterhand. Därtill ett oöverblickbart antal tvingade regler från myndigheter plus detaljerade skall-krav i upphandlingar. När en ny kris uppstår svarar de ansvariga med att lova skärpta regler och hårdare kontroller. Man skvätter alltså lite mer bensin på den pyrande elden och förvånas över att det inte slutar brinna.

Anders Ekholms uttalande gjordes på Äldreriksdagen, så det handlade i första hand om äldreomsorgen, som haft sin beskärda del av skandaler, inspektioner och kontroller. Samtidigt som internationella jämförelser pekar på att den svenska äldreomsorgen ligger i topp. De gamla och deras anhöriga är på det hela taget nöjda, även om man skulle vilja ha bättre mat och större möjligheter att komma ut. Nöjdheten beror antagligen för att det där finns ett lokalt handlingsutrymme, för chefer och personal att göra det de finner bäst för sina gamla.

Även om jag satt på Äldreriksdagen fick Anders Ekholms uttalande mig att tänka på skolan, där resultatet av PISA-undersökningen, satt i gång en intensiv krishantering, där nog det mesta tyvärr handlar om att släcka eld med bensin. Ett tag kändes det som att det inte gick en dag utan en nytt skolutspel från den ena eller andra sidan. Samtidigt som lärarna kämpar på med vardagen och det som trots allt är viktigast, lärandet i klassrummet.

Anders Ekholm hänvisade till forskning som visar att organisation och struktur spelar mycket liten roll för resultatet i en verksamhet. Det som har effekt är stöd i verksamheten och frihet för utveckling, alltså åtgärder som påverkar mötet mellan profession och de man är till för. Men svensk debatt om skola vård och omsorg handlar just nu nästan bara om organisation och struktur, inte minst huvudmannaskap och driftsformer. Däremot diskuteras mycket lite hur man kan skapa bättre förutsättningar för det avgörande mötet i verksamheten.

En sådan inriktning skulle kräva en vilja till samsyn och långsiktighet. Det är svårt att åstadkomma ett valår, men på något sätt måste vi både förebygga bränder och stoppa dem som sprutar bensin på brandhärdarna.   

Texten även publicerad i VLT 31 mars 2014

PS. Dagens artikel från DN Debatt av Göran Hägglund och hans norske kollega Bent Høie om förstatligande av sjukvården är ytterligare ett i raden av exempel där fokus läggs på organisation och huvudmannaskap, inte på det verkligt viktiga.

Se upp för ängslighetens kultur

Texten även publicerad i VLT 22 maj 2012

En ängslighetens kultur sprider sig inom vård, skola och omsorg. Rädslan för att göra fel har blivit så stor att den är en felkälla i sig. Till en del beror detta på att kvalitetsmedvetandet har ökat, vilket är positivt. Nackdelen är att allt mer tid går åt till registrering och rapportering. Alla kan notera en missad rapport, medan en missad omtanke eller ett försök till omtänkande inte syns.

Politiker och chefer känner sig trygga om de får rapporter som ger en känsla av kontroll. Men för dem som jobbar närmast elever, gamla och sjuka ökar stressen. Lärarförbundet publicerade nyligen en rapport som visade att allt mer av medlemmarnas tid går till administration, vilket går ut över eleverna.

Inom sjukvården finns en rad olika kvalitetsregister, som ger värdefull information om vad som fungerar och inte fungerar vid olika behandlingar. Men bra register förutsätter bra grunddata, vilket tar tid.

”Man upplever att man slits från vårdtagarna, som behöver hjälp till andra måsten. Det läggs på så mycket andra sysslor, som inte är vårdande”, beskrev professorn i omvårdnad Gunilla Strandberg problemet i ett radioprogram nyligen.

Nästa verksamhet i tur att byråkratiseras tycks vara demensvården. Som svar på den senaste tidens kritik har Socialstyrelsen kommit med förslag nya föreskrifter. Där sägs bland annat att den som driver ett demensboende regelbundet ska redovisa bemanningen i förhållande till det totala behovet av insatser, något som oroar bland annat föreningen Sveriges Socialchefer:

”Här skapas ett administrativt arbetsmoment som inte tillför vården och kvaliteten av vården någonting! Snarare blir effekten den motsatta”, skriver de i sitt remissyttrande.

Kvalitetsuppföljningar är viktiga men kan bli ett hot mot kvaliteten om det blir ett självändamål. För den som befinner sig en bit ifrån är det alltid lätt att kräva en utvärdering eller en uppföljning för säkerhets skull. Men det gäller också att fråga sig till vad nytta och till vilket pris.

Insikter från vårdsal 4 på ortopeden

Sambandet mellan äldreomsorgens brister och bristen på vårdplatser på sjukhusen har det talats mycket om bland vårdproffs på senare år. Enkelt uttryckt handlar det om att gamla i brist på annat hamnar på sjukhusplatser som inte är lämpade för dem, samtidigt som vårdköerna växer och folk ibland får ligga i sjukhuskorridorer på överfulla sjukhus. Jag förstår sambandet, men det har ändå varit en abstraktion för mig tills jag förra veckan hamnade på en fyrbäddssal på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus i Västerås.


En första aning fick jag redan eftermiddagen innan min höftledsoperation. Planeringssköterskan ringde och sa att på grund av många akutfall kanske alla planerade operationer måste ställas in nästa dag. Ett väldigt nedslående besked för den som är mentalt inställd på operation och redan har skubbat sig en gång ända ner mellan tårna med desinficerande medel. Men eftersom det fanns visst hopp skulle jag fortsätta förberedelserna och infinna mig som planerat på sjukhuset klockan 8.

Tor-Göran Henrikssons skulptur, från Galleri Astley
 i Uttersberg i höstas, visar hur man känner sig
som patient.

När jag kom kunde man fortfarande inte ge besked om jag skulle bli opererad. Frågan var om man skulle kunna skicka hem tillräckligt många för att ha en säng till mig när jag kom tillbaka från operation. Det har visst varit en massa inom äldreomsorgen, var doktorns förklaring när han ritade en hoppingivande pil på min högra höft. Jag behövde dockinte åka hem. Klockan 10 fick jag en säng och dropp, sex timmar senare satte operationen i gång. Allt gick bra.

På sal 4 var vi en rygg och en höft i 60-årsåldern och två fallskador i 80-årsåldern. Vi yngre damer var glada och tacksamma för att ha blivit opererade och gjorde vårt bästa för att komma i gång snabbt. De äldre låg mest. Den ena var lätt dement och undrade då och då var hon var och om hon inte borde till sjukhus nu när hon hade så ont. Hon krävde mycket av personalens tid för ren omvårdnad som hade mycket lite med hennes skadade axel att göra.

Den andra damen var mindre skadad och gav intryck av att vara mycket nedstämd, för att inte säga deprimerad. Hon skickades hem dagen efter med löfte om hemtjänst fem-sex gånger per dygn och uppmaning att ta kontakt med distriktsläkaren. ”Det blir väl bra mamma”, sa den besökande dottern uppmuntrande. Mamman sa ingenting. Både jag och personalen tyckte synd om henne.

Min amatörbedömning från grannsängen är att båda damerna hade behövt något annat än specialistvård på en ortopedavdelning. En vård där man kunde se till hela deras situation och anpassa insatserna efter det. De sängar de lämnade skulle då kunna användas till patienter som behöver få sina ryggar och höfter opererade så att de västmanländska vårdköerna minskar och landstinget slipper kostnader för att köpa vård på privatsjukhus i Stockholm.

Detta har ofta sagts, men har visat sig så svårt att åstadkomma, även om det just nu finns lite mer hopp än vanligt. Mest sjuka äldre-satsningen pågår och har som motto Nu eller aldrig. Ett motto som inofficiellt är på väg att formuleras till Nu och alltid. Man får aldrig säga aldrig när det gäller vården och omsorgen om de mest behövande äldre.

En annan sak som ofta sägs om svensk vård är att patienterna är nöjda när de väl kommer fram och hamnar rätt. Det kan jag också bekräfta. Jag och min höft har blivit mycket väl omhändertagna av alla inblandade. Nu är det upp till mig att ta hand om den nya höftleden och träna upp den så att vi fungerar ihop. ”Ha tålamod och var inte övermodig”, uppmanade mig doktorn när han skickade hem mig. Just nu känns det som en minst lika stor utmaning som att gå nerför en trappa med kryckor.

Smärtsam väg mot operation

Kvinnan vars blick möter min i skyltfönstrets spegling stödjer sig på en krycka och ser påtagligt plågad ut. Hon kämpar målmedvetet på, men håller inte samma tempo som omgivningen. Kvinnan är jag, men det är inte den kvinna jag vill vara. Jag vill vara stark och målmedveten. Ha kraft att göra det jag vill, inte behöva nöja mig med det jag kan. Men det var länge sedan jag fullt ut levde upp till det idealet.



Med hjälp av stavar, smärtstillande och god vilja tog
jag mig en bit upp på Kinesiska muren för en månad
sedan. I morgon opereras min  värkande höft.



I snart tio år har min högra höft begränsat mig. Vid den första röntgenundersökningen bedömdes min höftledsartros som begynnande. Jag gick till sjukgymnast och fick övningar som jag genomförde med varierande intensitet beroende på vad livet i övrigt krävde av mig. Men vi levde hyggligt ihop under rätt många år, jag och artrosen. Säkert fanns det saker jag inte kunde göra, men det kändes inte som om jag behövde avstå från särskilt mycket. Jag hade också turen av att ha ett jobb som inte krävde så mycket rörlighet. Värst var det när vi skulle vara sociala och till exempel spela bowling. Eller när vi på en chefskonferens skulle paddla kajak för att öva samarbete. Det gick inte, men mina tillkortakommanden gav de andra cheferna en del lärdomar om vad det innebär att någon med funktionshinder i sin arbetsgrupp.

För drygt två år sedan blev besvären värre. Att ta på strumpor blev en daglig kamp, promenaderna blev allt kortare och jag orkade inte stå ens ett normalt fördrinksmingel utan fick låtsas få telefonsamtal för att få anledning att gå och sätt mig. Jag röntgades på nytt. Läget hade försämrats och min artros klassades nu som måttlig. Nya övningar hos sjukgymnasten, men eftersom jag inte märkte någon skillnad tröttnade jag, skam till sägandes.

I höstas blev det än sämre och jag vaknade flera gånger per natt av att jag hade ont. Jag lyckades övertyga min familjeläkare om att remittera mig till ortoped. Efter fyra månaders väntan, då jag successivt fick allt mera besvär, fick jag till slut träffa en specialist. Då hade jag så ont när jag gick att sjukgymnasten utrustat mig med krycka.

Ortopeden undersökte, tittade på röntgenplåtarna, beskrev vad som skulle göras och vilka risker det kunde innebära. Frågade om jag ville göra ingreppet. Jag svarade ja utan tvekan. Det är en fråga om livskvalitet, nu känner jag mig som en 80-åring, var min motivering. Jag förstår det, sa doktorn och skickade mig till planeringssköterskan.

Hon varande mig för att väntan kunde bli sex månader, men frågade också om jag kunde tänka mig att bli opererad med kort varsel om det dök upp en återbudstid. Även här svarade jag ja. För tre veckor sedan fick jag beskedet att någon annans förhinder var till min fördel.

I morgon är det dags om inget tillstöter med mig eller på sjukhuset. Jag är förberedd och utrustad. Hemmet är försetts med toalettstolsförhöjare, en inredningsdetalj man aldrig ser i hemtidningarnas badrumsreportage. Jag har också strumpåtagare, gritptång och kryckor. För sjukvården är detta rutin, varje år får mer än 15 000 personer sin slitna höftled utbytt. För mig är det allt annat än rutin. Jag räknar med några smärtsamma dagar framöver, men att jag på sikt ska få mindre ont och se en gladare i kvinna i skyltfönstrens speglar.

Vårdens eviga köproblem

Krönika publicerad i VLT den 31 januari 2012

”Väntetiden för en höftledsoperation är sex månader”. Beskedet från planeringssköterskan på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus var en obehaglig överraskning. Dels för att det innebar att jag skulle behöva fortsätta att ha ont ett bra tag till. Dels för att det visade att Landstinget Västmanland inte klarade vårdgarantin., som hon för övrigt inte sa något om förrän jag själv tog upp frågan.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få specialistvård.

I mitt fall klarade landstinget den första nollan, sedan har väntetiderna i alla led varit längre än de garanterade. Man ska inte dra några slutsatser av ett enskilt fall, men statistiken på den rikstäckande databasen vantetider.se, som bygger på landstingens egna uppgifter, visar att Västmanland är ett av de län där väntetiden för höftledsoperationer är mer än 90 dagar. Lika illa är det när det gäller knäledsoperationer, gråtstarr, livmoderframfall och gallsten för att ta ytterligare några vanliga ingrepp som omfattas av vårdgarantin.

Västmanland är dock långt ifrån sämst utan ligger på riksgenomsnittet om man ser till helheten. 88 procent får sitt beslutade ingrepp innan vårdgarantins 90 dagar passerat. Norrbotten klarar 99 procent, Uppsala bara 77 procent.

Vårdköer är svensk sjukvårds eviga problem. Vårdgarantin i kombination med en kömiljard som ger extra pengar till de landsting som lyckas hålla nere väntetiderna är regeringens metod att komma åt problemet. I vad mån landstingen klarar garantin handlar dock inte så mycket om centrala åtgärder. Det är heller inte enbart en resursfråga. Viktigast är att förändra tänkesättet att ta köer för givna och hitta effektivare arbetssätt. Lär av dem som lyckats. Gör ett studiebesök i Kalmar eller Hässleholm där är väntetiden för höftleder max fyra veckor.

I vårdgarantin finns inga garantier

När man i många år följt vården från journalistikens åskådarplats är det intressant att se det inifrån. En evigt återkommande fråga har varit vårdens tillgänglighet och vårdköernas längd. En fråga som regeringen nu försökt komma åt genom vårdgaranti till medborgarna och en kömiljard till landstingen att dela på om man lyckas hålla de utlovade väntetiderna.
Jag kan nu konstatera att om den ersättningen varit knuten till individ hade det inte trillat ut några pengar till Landstinget Västmanland för min vård. Jag har i många år haft en värkande höft. I somras blev besvären värre för att i höstas bli riktigt plågsamma och starkt begränsande. Jag började då min vandring genom vårdapparaten.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få den specialistvård man behöver.

Landstinget höll den inledande nollan. Att komma fram till vårdcentralen är idag inget problem. Man knappar in sitt telefonnummer så ringer de tillbaka på överenskommen tid. Alldeles utmärkt. Men sedan sprack det. Jag fick vänta 24 dagar på att träffa distriktsläkaren. Hon skrev en remiss till ortopeden. Det resulterade i ett brev där de med hänvisning till vårdgarantin skrev att de skulle kalla mig inom tre månader. Med detta lät jag mig nöja, men när det mesta av de 90 dagarna gått ringde jag. Beskedet då var att de inte klarar 90 dagar, men eftersom jag hörde av mig fick jag en tid. 124 dagar efter att remissen hade skickats.

I veckan var dagen D, som i doktor på ortopeden. En vänlig, pedagogisk läkaresom snabbt konstaterade att tiden nog var mogen för operation för min del. Om jag var beredd att ta de risker en operation alltid innebär. Det var jag och efter en stunds väntan fick jag träffa en planeringssjuksköterska.

”Vi har sex månaders väntetid för höftledsoperationer” var hennes besked. En smärtfri sommar kunde jag knappast räkna med. Vårdgaranti nämnde hon inte alls. När jag tog upp det sa hon att visst var det så, men då görs det Privat, vilket hon fick att låta som något suspekt. Ville jag utnyttja garantin skulle jag höra av mig när tiden var ute. Jag hävdade att jag redan hade 34 dagar till godo eftersom jag fått vänta för länge i första skedet. Ett synsätt hon inte hade någon  förståelse för. Nu hade landstinget 90 nya dagar på sig. Får de ett återbud hör de av sig.

Jag är besviken och irriterad. Dels för att jag får vänta och fortsätta att ha ont. Dels för den attityd som visades till det som ska vara en garanti. Ingen information utan uppmaning. Inget beklagande. Det är så det är bara och det har jag att finna mig i.

Statistiken visar att Västmanland, som framgår av diagrammet nedan, ligger på riksgenomsnittet. 88 procent får sin specialiståtgärd inom 90 dagar. Uppsala är sämst med 77 procent, Gävleborg bäst där klarar man 97 procent inom vårdgarantins ram. När det gäller höftledsoperationer ligger Västmanland i bottenskiktet som har mer än 90 dagars väntetid. Om jag däremot bott i Hässleholm eller Kalmar hade jag inte behövt vänta mer än högst fyra veckor. Lär av dem, Västmanland.

Läget för vårdgarantin i hela landet när det gäller specialiserad vård.
Källa: vantetider.sehttp://www.vantetider.se/

Ett större problem än Carema

Dokument Inifråns reportage Florences Karlssons sista resa
visar på en av svensk äldreomsorgs stora brister, vården av
de multisjuka äldre. Foto: SVT

Dokument Inifrån på SVT har de senaste tre söndagarna granskat den svenska äldrevården. Det första programmet har ni alldeles säkert hört talas om. Det hade titeln Vi gav dom vår pappa och beskrev hur människor behandlats av Sveriges största vårdkoncern, Carema. Det var en skrämmande bild av misskötsel och vanvård, som väckt stark vrede och fick regeringen att kalla till en snabb presskonferens med tre ministrar som utlovade åtgärder av olika slag. Ingen vill att man själv eller någon anhörig ska behöva tillbringa sina sista dagar i livet på det sätt som beskrevs i programmet.

Ingen vill hellre ha det som Florence Karlsson.  Det börjar bra. En av Sveriges skickligaste kirurger sätter in en axelprotes i hennes sköra 80-åriga kropp. Högteknologisk vård när den är som bäst, som ges också till den som är gammal och svag. Man skulle kunna känna sig stolt över vården. Problemet är det som händer sedan. Florence tas inte om hand så att hennes nyopererade axel kan börja fungera. I stället skickas hon hem med hemtjänst nio gånger dygn. Plus kärleksfull omvårdnad av anhöriga, som också kämpar hårt för att hon ska få vård och slippa de allt svårare smärtorna.

Det är plågsamt att följa Florences lidande och de anhörigas maktlöshet inför vårdapparaten. En maktlöshet som i och för sig delas av distriktssköterska och andra i vården. Det finns ingen plats för den svårt sjuka och smärtplågade Florence. Och heller inte för andra sköra gamla, som har en kombination av sjukdomar plus ett stort omvårdnadsbehov. Det borde föranleda minst lika mycket ilska som vanvården inom Carema. Men det har varit tyst och inga ministrar har trätt fram.

De multisjuka äldres vård är ett så komplext problem att det inte passar in i den polariserade dagsdebatten. Handlar det om privatiserad vård, kan alla snabbt gå ner i skyttegravarna och inta sina positioner och säga det man brukar. Men när det gäller de multisjuka finns inga enkla lösningar. Frågan är heller inte ny, den har funnits i stort sett lika länge som vi har haft äldreomsorg. Såväl i stort som smått har ansvariga försökt hitta lösningar. Regeringen har tillsatt en äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm. Förhoppningsvis kommer någon form av besked om resultatet av hennes arbete innan jul. Florence Karlssons sista resa visar på behovet.

Det tredje programmet i serien heter Vårdlotteriet. Där beskriver en modig läkare vilka prioriteringar som görs i vardagen. Prioriteringar som gör att de multisjuka, liksom missbrukare och psykiskt sjuka, inte alltid får den mest kvalificerade vården. Alla programmen finns på svtplay.se

Centraliserad cancervård räddade liv

Öppna jämförelserna av cancervården
visar på stora skillnader i landet.

Minns ni proteststormarna när landstinget skulle lägga ner kirurgklinikerna på sjukhusen i Fagersta, Köping och Sala 1997? Nu finns det svart på vitt vad konsekvensen av beslutet blev. Ett antal västmanlänningar har fått leva längre efter sin canceroperation tack vare centraliseringen till Västerås lasarett. Nu dör praktiskt taget ingen på grund av komplikationer direkt vid tarmcanceroperation, tidigare var andelen 8 procent. Fem år efter operationen, lever nu 75 mot tidigare 55 procent.

Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) presenterade igår den första öppna jämförelsen av cancervårdens effektivitet och kvalitet. Det goda exemplet vid presskonferensen var Västmanland. Med förhoppning att andra landsting ska lära och ta efter. Här får alla kvinnor med bröstcancer sin sjukdom bedömd av olika specialister. När det gäller tarmcancer ligger Västmanland i topp för alla indikatorer som ingår i jämförelsen.

"En direkt följd av centraliseringen", menar Kenneth Smedh, överläkare på kirurgklinikens tarmsektion. Förr kunde en cancersjuk bli opererad av en läkare som gjorde en tarmcanceroperation per år. Nu görs ingreppet av specialiserade kirurger. Andra skäl för den remarkabla förbättringen är att man nu har bättre kontroll över hela vårdkedjan och att man bedriver klinisk forskning.

Tryggheten i det nära sjukhuset är i hög grad en chimär. Åtminstone när det gäller svåra sjukdomar och kirurgiska ingrepp, som kräver avancerad teknik. Västmanland var tidigt med att centralisera specialistvården. I län där de smärtsamma besluten återstår lär länets resultat ge nya, starka argument för centralisering.

Vi som bor i länet bör för dagen tillåta oss att vara glada över framsynta beslut och duktiga doktorer, som inneburit att fler cancersjuka överlevt. Att den medicintekniska utvecklingen och uppbyggnaden av regionala cancercentra innebär att det kommer en dag när även Västerås lasarett är en för liten enhet kan vi för dagen bortse från. Men räkna med nya centraliseringsdiskussioner så småningom.

Texten även publicerad i VLT den 1 september 2011

Den orättvisa cancervården

Vi vill gärna tro att vård ges på lika villkor. Att vi alla är lika inför sjukvården. Så är det inte. Inte ens när det gäller cancervården. Det finns regionala skillnader, till exempel när det gäller förskrivningen av läkemedel där de nordliga landstingen är mer generösa. Det finns könsskillnader. Sådana brukar oftast vara till männens fördel, men när det gäller de två vanligaste cancerformerna bröst- och prostatacancer fungerar vårdkedjan och omhändertagandet betydligt bättre för kvinnor.

Det finns också socioekonomiska skillnader. Den som är välutbildad och har en god inkomst löper inte bara mindre risk att insjukna i cancer, de har också bättre chans att överleva om de blir sjuka, konstaterade Socialstyrelsen nyligen i en rapport..

Vem man är och var man bor har antagligen alltid haft betydelse i vården. Men nu har dessa skillnader blivit tydligare eftersom det mäts och jämförs som aldrig förr . Öppna jämförelser driver på förändringar i arbetssätt och resursutnyttjande och har blivit ett viktigt redskap för politiker. I den enklaste formen visas för 297 olika indikatorer i rödgröna jämförelsetabeller inom vilka områden landstingen ligger över eller under rikssnittet I den västmanländska tabellen lyser det till exempel mycket grönt för hjärtsjukvården, medan det är mest rött när det handlar om diabetes.

Erfarenheten visar att när sådana skillnader blir synliga startar en process som leder till förändringar och förbättringar. Ingen vill vara sämst i klassen. Utveckling av öppna jämförelser och av landstingens kvalitetsarbete är därför några av de åtgärder som Socialdepartementet och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) nyligen kommit överens om för att minska skillnaderna i vården.

Mätandet och jämförandet har också sina risker, till exempel att man ägnar sig åt det som ger snabba resultatförbättringar, inte det som är viktigast för bestående förändringar eller att komplicerade fall hamnar i skymundan. Risken finns och måste hanteras men är inget argument för att dölja verkligheten. Patienter har rätt att veta för att kunna kräva sin rätt till vård.

Texten även publicerad i VLT den 19 juli 2011

En vårdpräglad Almedalsveckan

När detta skrivs står Jimmie Åkesson på Almedalens scen. Ett tydligt tecken på att partiet nu är etablerade. För att ge alla partier utrymme har politikerveckan från och med i år förlängts till åtta dagar med SD sist ut.

För de allra flesta tog dock Almedalsveckan slut tidigare. Bara de egna och journalister med helgjour lyssnar på de sista talarna. Almedalsveckan har sin egen rytm. Söndag är uppladdning. Måndag-tisdag är aktiviteten som högst. Även onsdagen är rätt intensiv men på torsdagen glesnar det kring Donners plats. Fredag blir det åter möjligt att få tag på ett hotellrum i Visby. Om gamla principer följs blir det nästa år SD som inleder Almedalssveckan, medan socialdemokraterna och KD får de minst attraktiva avslutningsdagarna.

Som vanligt har Almedalsveckan slagit rekord med nästan 1500 arrangemang i kalendariet. Kritiska röster höjs om att detta inte är värt pengarna, men än fler försvarar veckan som en viktig mötesplats för politiker, lobbyister, journalister och i någon mån allmänhet. Styrkan är öppenheten alla arrangemang är öppna för alla. Utom minglen där alkohol serveras där myndigheterna i år satt stopp om inte gästlistor funnits.

Äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, socialdirektör
Eva Sahlén, landstingsrådet Fillipa Reinfeld och Vårdför-
bundets ordförande Sineva Ribeiro debattare äldreomsorg
hos SKL i Almedalen

Miljö och vård är de frågor som dominerar seminarieprogrammet. För min del var veckan helt vårdpräglad. Måndag hade SKL sitt vårdseminarium om vården av mest sjuka äldre, där rapporten Från fattigvård till valfrihet, som jag skrivit, var en del av underlaget. Tisdag var moderator för två seminarier om cancervård med flera av vårdens tunga beslutsfattare. Seminarier som fokuserade på skillnaderna mellan olika delar av landet och mellan olika typer av cancer.

När det gäller de mest sjuka äldre finns nu en beslutsamhet på central nivå som bådar gott att man äntligen ska hitta vårdformer som ger den här gruppen en vård som är anpassad för deras behov så att de inte behöver belasta akutmottagningarna. När det gäller cancervården sätts hoppet till de sex regionala cancercentra som nu byggs upp i landet.

Men dessa hoppingivande tecken till trots lär nog både de mest sjuka äldre och skillnaderna i cancervården finnas med även i nästa års Almedalsprogram när beslutsfattare, lobbyister, journalister och allmänhet åter möts i Visby. Men nu tar det offentliga Sverige och journalisterna semester och den stora stillheten breder ut sig.

Det behövs en ny Ädelreform

Sverige är det industriland som lägger mest skattepengar på vård och omsorg av äldre, visar en nyligen presenterad rapport. Där framgår också att vi har flest anställda i äldrevården, i förhållande till andelen invånare över 80 år. Därmed är vi sannolikt det land där man behöver vara minst orolig för att ligga sina anhöriga till last på äldre dar. Däremot går det inte att säga något om vi har den bästa äldreomsorgen. Att mäta kvalitet i vård och omsorg är svårt nationellt och näst intill omöjligt när det handlar om olika länders system.

Bilden av svensk äldrevård är tudelad. Å ena sidan har vi de senaste hundra åren haft en utveckling från fattighus av den typ vi känner igen från Emil i Lönneberga till dagens omsorg, där man tack vare anpassade bostäder och medicinteknisk utveckling kan klara sig länge i den egna bostaden. Å andra sidan finns det de som dagens system inte klarar av. Det är de svårast sjuka och sköraste gamla som behöver en kombination av specialistvård, primärvård och kommunal omsorg. De som ofta hamnar på akutmottagningar eftersom det inte finns någon annanstans dit de kan vända sig när hjärtat att slår dubbelslag, när katetern har lossnat eller när bröstsmärtorna plågar.

Att vården och omsorgen har problem med de multisjuka gamla är inget okänt problem. Alla, från regeringen till vårdbiträdena i hemtjänsten, vet att vården inte är bra. I värsta fall är den rent av skadlig för den här gruppen. Ädelreformen 1992 tog ett helhetsgrepp på frågan och var tänkt att en gång för alla lösa problemet, men så blev det inte. Skärningspunkten mellan kommuner och landsting är fortfarande konfliktfylld, vilket drabbar de gamla.

Nu behövs nya lösningar utifrån nya förutsättningar. Det behövs en öppenvård som kan ta hand om de sköraste gamla utifrån deras individuella behov. Det behövs en palliativ vård som med empati och värdighet kan hantera de sista åren i en människas liv. Det behövs en ny Ädelreform för 2010-talet. Då kanske vi inte bara blir det land som satsar mest utan som är bäst på att ta hand om sina gamla.
Texten även publicerad i VLT den 17 juni 2011 


.

Moroten eller piskan

Eva Nilsson Bågenholm, äldre-
samordnare som funderar över hur
bidrag kan bidra till utveckling

70 procent av de västmanlänningar som skulle opereras av specialist behövde i februari vänta max 60 dagar. En klar förbättring jämfört med månaden innan, då bara 59 procent fick sin operation inom ramen för vårdgarantin. Skillnaden är betydelsefull inte bara för patienterna utan också för landstinget. I och med att man klarar 70 procent får man del av regeringens kömiljard, som ska stimulera landstingen att få ner väntetiderna i vården.

Kömiljarden är ett exempel på en prestationsbaserad ersättning. Med hjälp av finansiella morötter vill regeringen styra landstingen att jobba effektivare för att få bort vårdköerna . I andra sammanhang tillämpar regeringen piskan genom att bestraffa den som gör fel. Piteå kommun riskerar ett vite på 1 miljon kronor om man inte förbättrar bemanningen inom demensvården. Ett ärende som följs med spänning av många andra kommuner.

Hittills har prestationsbaserade ersättningar mest förekommit i landstingen. Men tycks nu på väg också i kommunerna. Regeringens nytillträdda äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, funderar över man skulle kunna använda sådana för att få kommunerna att ta bättre hand om multisjuka gamla. Vilket kan behövas, det här är en grupp där bristerna är stora idag.

Kanske kan det också vara ett sätt att förbättra resultaten i skolan. Ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape (M) är inte främmande för den tanken. Han tycker att resultatförsämringen i skolan är oacceptabel. För att komma till rätta med det problemet, och minska kritiken mot kommunen som ansvariga för skolan, vill han att kommunledningarna ska engagera sig mer i skolfrågorna. Ett engagemang han tror skulle bli starkare om det fanns ekonomiska incitament.

Så har det i alla fall fungerat när det gäller vårdköerna. Moroten har än en gång visat sig effektivare än piskan. Men för att effekten av kömiljarden ska bli långsiktig gäller det att alla inblandade ser att det lönar sig att göra rätt. Om morötterna inte når dem som möter patienterna är risken stor att allt snart blir som vanligt igen.
Texten även publicerad i VLT den 29 mars 2011

Fel fokus kräva återgång till statlig skola

Organisationsförändringar är den enkla lösningen på svåra problem. I alla fall ser det så ut på konsulternas overheadbilder. I verkligheten brukar det vara annorlunda. Efter ett tag visar det sig att det inte vara organisationen som var problemet, men riktigt vad problemet är har man svårt att peka på eftersom man varit så upptagna med att diskutera organisation.

Svenska skolan har stora problem med sjunkande resultat och elever som lämnar skolan utan godkända betyg. Lärarnas Riksförbund har haft en, säger en, lösning på det problemet, att återförstatliga skolan. Ett budskap som ordföranden Metta Fjelkner har upprepat till leda i alla skoldebatter, oavsett ämne.

Jan Björklund tycks inte nöjd med utbildningsministern,
att döma av hans och Metta Fjelkners debattartikel

Även Folkpartiet vill att staten ska återta ansvaret för skolan från kommunerna. Men sedan Jan Björklund fick hand om utbildningspolitiken och om folkpartiet har man legat lågt i frågan. I stället har de möjligheter ministeruppdraget ger använts för att stärka statens grepp om skolan. Bland annat har Skolinspektionen inrättats, lärarutbildningen förändrats och snart får vi en ny skollag.

Men Jan Björklund tycks inte nöjd med utbildningsministerns insatser och gör nu gemensam sak med Metta Fjelkner. I en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet kräver de återförstatligande. Förutom att det är lite konstigt att en minister skriver debattartiklar och ställer krav på regeringen är det helt fel fokus att söka sig tillbaka till gamla lösningar. I stället borde såväl lärarfack och minister ägna sin kraft att få de redan beslutade stora förändringar som väntar i höst att fungera så bra som möjligt.
En skön kontrast till det eviga ältandet om huvudmannaskapet för skolan var den konferens om multisjuka äldre som idag ägde rum i Norra Latin i Stockholm. Även det är en svår fråga, där lösningen ibland är organisationsförändringar, som en kommunalisering av primärvården. Men den här dagen var befriande fri från sådana patentlösningar. I stället diskuterade man hur man skulle förändra perspektiv. Ledordet för dagen kom från framgångsrika Värnamo lasarett. Där har man slutat säga att man har patienten i fokus. I stället har vården patientens fokus, vilket är en himmelsvid skillnad. Till exempel spelar huvudmannaskap väldigt liten roll. Tänk om skoldebatten också kunde byta perspektiv till att ha elevens fokus, då skulle helt andra frågor diskuteras än stat eller kommun.

Intensiv debatt i olika forum
För den som vill läsa mer om debatten om skolans huvudmannaskap kommer här några lästips:
Forskaren Erik Lakomaa, håller inte med Metta Fjelkner och Jan Björklund:
Det är det naivt att tro att man genom att återförstatliga skolan skulle kunna lösa de problem som beskrivs..
Föga överraskande håller heller inte SKL:s VD Håkan Sörman med Björklund och Fjelkner. I sitt veckobrev skriver han:
På SKL jobbar vi intensivt för att på olika sätt förse skolan med möjligheter att bli bättre. Och det är i kommunerna dessa möjligheter finns.
SKL har också i dagarna publicerat en rapport om kommunalsieringen.

Lärarnas Riksförbund väljer i stället antologins form för att bilda opinion för sin åskikt. Antologin heter: Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen?" (Ekerlids förlag). Bland de medverkande författarna finns Kjell-Olof Feldt, Heléne Fritzon, Ann-Cathrine Haglund, Rossana Dinamarca,  Ylva Johansson, Lars Leijonborg och Ingegerd Wärnersson. En av de medverkande är Bengt Silfverstrand, före detta S-riksdagsledamot, som idag ångrar  kommunaliseringen. På Aftonbladet Debatt skriver han under rubriken: Förlåt lärare, jag gjorde fel.

PS 16 mars
Folkbladets chefredaktör Widar Andersson, med förflutet som S-riksdagsman och ordförande i Friskolornas riksförbund uppmärksammar LR-boken i dagens ledare. Titelns fråga om vem som vann besvarar han så här:

Man kan säga att Persson vann eftersom han bröt upp ett stendött system. Metta Fjelkner vann eftersom hennes envetna motstånd mot Perssons reform har burit ny frukt. Jan Björklund vann eftersom han i det väsentliga har återförstatligat skolan.

Frikort kan ge felprioriteringar

Socialministern väcke känslig fråga när
han tog upp högskostnadsskyddet.
Foto: Johan Ödmann

Vissa saker förstår man inte. Till exempel varför inte gränsen för frikort i vården och för högkostnadsskyddet för läkemedel stillsamt höjs med 20-30 kronor per år. Då skulle priset hänga med kostnadsutvecklingen och man skulle slippa sådant som upplevs som chockhöjningar.

I en intervju i Svenska Dagbladet igår sa socialminister Göran Hägglund att en höjning skulle kunna bli aktuell i höstbudgeten: ”Så länge man inte höjer summan med den allmänna prisutvecklingen innebär det ju i praktiken att staten subventionerar mer och mer av läkemedelsanvändningen och det har vi ju egentligen inte fattat något beslut om"
Högkostnadsskyddet har sedan 1999 legat på 1800 kronor. Om läkemedelsförmånen hängt med prisutvecklingen skulle högkostnadsskyddet idag ha legat på 2200 kronor. Reaktionerna på Hägglunds uttalande lät inte vänta på sig. ”Gör man läkemedlen dyrare kan jag lova att det blir rejäla protester. Det vore som ett slag i magen på pensionärerna som sett sina pensioner sänkas”, dundrade PRO:s ordförande Curt Persson.

I SvD-artikeln pekade SKL ut som en ivrare av höjda egenavgifter för läkemedel. Men det var bara resonemang av enskild tjänsteman, SKL har inte tagit ställning, betonar man från högsta ort. Men eftersom SKL i andra sammanhang brukar oroa sig för välfärdens framtida finansiering hade det funnits skäl att problematisera frågan. Höjda egenavgifter löser inte problemet men kan behöva finnas med som en möjlig åtgärd. Inte bara för läkemedel utan också för sjukvård. Där går frikortsgränsen vid 900 kronor.

”Nästa gång blir det gratis”, sa receptionisten glatt när jag kom till mitt åttonde sjukgymnastbesök. Där fick jag trängas med pigga pensionärer med frikort som tränade på landstingets maskiner. På Friskis & Svettis några hundra meter bort hade de fått betala 100 kronor i månaden med pensionärsrabatt. Men lika lite som det finns några gratisluncher finns det någon gratisvård eller rehabilitering. Alltför låga gränser för frikort ökar risken för felprioriteringar så att resurser satsas på de hyggligt friska i stället för de svårt sjuka.

Gör inte patienter av friska män

Idag är det Världscancerdagen. Prostatacancer är den vanligaste cancerformen. Varje år får 10 000 svenska män beskedet att de har sjukdomen. Ett omtumlande och ångestskapande besked, men i de flesta fall handlar det om en godartad form, som man kan leva med tills man dör av något annat. Men 2500 män dör årligen av sin prostatacancer.

Professor Jan-Erik Damber värnar
om de svårast sjuka.

Det kan vara en mycket plågsam död, konstaterade en av dem som vet mer än de flesta om denna sjukdom, Jan-Erik Damber, som är professor i urologi på Sahlgrenska, vid den debatt om prostatacancer som jag i veckan ledde i Göteborg. Behandlingsmetoder och läkemedel har utvecklats snabbt, men när det gäller vården i livets slutskede behöver mycket mer göras.

Det är en patientgrupp som inte orkar göra sin röst hörd i debatten. Desto mer hörs emellanåt kraven på PSA-screening, det vill säga att alla män ska erbjudas det blodprov som visar om man har förhöjda värden som tyder på prostatacancer. Hittills har de kraven avvisats eftersom det inte finns tillräckligt säkra metoder. Risken för besked som skapar onödig oro och för överbehandling bedöms vara alltför stor.

Hälsokontroller känns så betryggande. Inte minst har företagshälsovården länge levt högt på att ge fullt friska papper på att det är friska. Men om metoderna inte är säkra och överlevnadsvinsterna bevisade, som när det gäller bröstcancer, innebär screening sjukvårdens resurser ägnas åt de friska i stället för åt de svårt sjuka, som Jan-Erik Damber värnar om. ”Gör inte patienter av friska män”, som Cancerfondens generalsekreterare Ursula Tengelin uttryckte det under debatten.

Så här på Världscancerdagen finns det också anledning att påpeka en annan av cancervårdens brister, de oacceptabla skillnaderna i  i olika delar av landet  Öppna jämförelserna visar att en 70-åring med prostatacancer har 92,3 procents chans att behandlas i botande syfte på Gotland, men bara 37,5 procents chans att få samma behandling i Jönköpings län. En orättvisa som  socialutskottets vice ordförande Lena Hallengren (S) kritiserar i en debattartikel i SvD.

Ordstrid om kömiljarden

Moroten är bättre än piskan. Det är den enkla filosofin bakom regeringens kömiljard, som ger landsting som lyckas kapa vårdköerna mer pengar än de där patienter får vänta längre. En framgång, aldrig förr har så många fått vård i tid, menar socialminister Göran Hägglund (KD). Ordföranden i SKL:s sjukvårdsdelgation Henrik Hammar (M) är stolt över det arbete som gjorts i landstingen.

Ilija Batljan går till storms
mot kömiljarden

Men oppositionrådeti Stockholms läns landsting Ilija Batljan dömer i en debattartikel i Svenska Dagbladet ut kömiljarden. Den har inte förbättrat sjukvården utan har bara varit sätt för uppfinningsrika landstingsbyråkrater att tillskansa sig mer pengar genom att skyffla runt patienterna, menar han. Ett inlägg som varit mer motiverat om det kommit i våras. Den brist han pekar på att landstingen kunde få köerna att verka kortare genom att föra över vissa patienter till en kö av frivilligt väntande är numera borta. Numera räknas alla, även de som hellre väntar än blir opererade på ett sjukhus en bit bort, vilket herrar Hammar och Hägglund givetvis påpekar i sitt svar på Batljans kritik.

Vårdköer är en dålig svensk tradition, som delvis hänger samman med gamla felaktiga principer för fördelning inom landstingen. Den klinik som kunde visa på de längsta vårdköer fick mest pengar för att jobba bort köerna, medan de som snabbt och effektivt betade av sina köer kunde få sänkta anslag. Kömiljarden är ett tydligt steg bort från det tänkesättet, som nog bidrar till bättre logistik och effektivitet i vården.

Däremot ser jag en annan anledning att oroa sig för det här enkla belöningssystemet. Det är att landstingen i allt för hög grad prioriterar enkla snabba åtgärder, som syns i statistiken, medan de mest vårdbehövande multisjuka hamnar utanför. Om risker och fördelar med målbaserade ersättningssystem i vården kan man läsa i ESO-rapport som kom i höstas och som refererades i förra numret av nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse. Inte lika kul som ett inlägg av en sluggerdebattör som Ilija Batljan, men klart tänkvärt.