Sluta spotta på dem som fattar besluten!

”Den som inte är emot dagens beslut har inget hjärta. Den som inte förstår vilka krafter som styr bakom kulisserna har ingen hjärna.”.
Detta var ett av de hårda inlägg som kritiserade beslutet om skärpta asylregler som dök upp på sociala medier i samband med riksdagsbeslutet. De som var motståndare till beslutet försökte överträffa varandra när det gällde att beskriva vilken hjärt- och hjärnlös skara riksdagsmajoriteten var. Ett omdöme som i så fall även gäller majoriteten av svenska folket. Enligt Novus opinionsmätning för SVT speglar riksdagsmajoriteten i den här frågan vad de flesta tycker.

Självklart kan man tycka annorlunda. Framför allt kan man önska att världen såg annorlunda ut så att sådana här beslut inte var nödvändiga Många som var med om att fatta beslutet har talat om hur smärtsamt det var. Inte minst den del som gör det svårare för familjer att återförenas, Röda korset har effektivt argumenterat för sin ståndpunkt genom filmen där mamman kramar sitt barn adjö i dagiskorridoren och säger: Vi ses om tre år.

De politiker som trots sin vånda ändå stått bakom beslutet gör det inte för att de är hållningslösa kräk. Inte heller beror det på att de piskats blodiga av partipiskor utan på att de i en svår situation såg det som det enda rätta. Det hade varit ohållbart och oansvarigt att riskera att åter försätta landet i samma läge som i höstas.

Inte bara för oss som är blåögda och födda i det här landet eller har bott här länge. Det hade också varit ohållbart för alla dem som kom hit i höstas. De vars öden nu ska avgöras av Migrationsverket. Där är det nu uppemot ett års väntan på det första samtalet, som är starten på själva asylutredningen. När det nålsögat äntligenär passerat blir det ny väntan. På i första hand bostad och sedan utbildning och jobb.

Landet är inte fullt men Sverige har redan gjort stora åtaganden som måste fullföljas så att de som redan sökt sig hit kan få en bra start. Många svåra beslut måste fattas av politiker nationellt och lokalt. Beslut som ska diskuteras och som kan kritiseras i sak, men de som tar på sig ansvaret för detta svåra borde slippa bli bespottade från åskådarbänken.

Texten även publicerad i VLT den 24 juni 2016.

 

 

 

 

 

Demokratiskt destruktiv höst

Den gångna politiska hösten har varit dramatisk och spännande. Men frågan är om inte hösten med lite perspektiv också kommer att beskrivas som demokratiskt destruktiv.
Då tänker jag inte på decemberöverenskommelsen, som var ett ansvarsfullt sätt att göra det bästa möjliga av den uppkomna situationen, utan på den bild höstens dramatik har gett av politik och politiker. Vår demokrati bygger på att människor är villiga att engagera sig i partier, men hur lockande ter sig idag ett sådant engagemang?

Det är trångt på åskådarbänken där kommentatorerna och förståsigpåarna sitter behagfullt ansvarslösa och beredda att leverera besked om varför det är som det är och om hur det kommer att bli. På den politiska scenen är det däremot allt mer glest. I synnerhet saknas de riktigt stora stjärnorna, som kan ge glans åt föreställningen.

Politiken har rekryteringsproblem. Att partierna har allt färre och allt äldre medlemmar gör att basen krymper för att rekrytera till de 40 000 uppdrag som ingår i den politiska beslutsapparaten. Avhoppen är också många. Inte bara från ex-ministrar som inte vill harva i opposition utan också från vanliga fullmäktige- och nämndledamöter. Poltiken kräver för mycket och ger för lite i form av resultat och uppmuntran, fritidspolitiker väljer att ägna fritiden åt annat.

Det politiska uppdraget har blivit allt svårare och handlingsutrymmet allt mer begränsat. Bostadsbrist, ungdomsarbetslöshet och bristande integration är högst påtagliga problem för många. I den bästa av världar skulle detta leda till att folk kommer till partierna för att jobba för förändring, men i stället leder det till att de vänder politiken ryggen.

”Du behövs”, avslutade Gustav Fridolin (MP) en debattartikel i Aftonbladet häromdagen där han uppmanade läsarna att söka sig till partierna för att jobba med politikens sakfrågor, bland annat med motiveringen: ”Politiken är för viktig för att lämna över till rubrikjägare och taktiker.” Det har han förstås rätt i, men det är svårt att se att han levt som han lär den här hösten. Någon annan lösning är dock svår att finna. Partierna måste tänka om och tänka nytt för att flera ska känna att de behöver partipolitiken för att kanalisera sitt samhällsengagemang.

Texten även publicerad i VLT den 8 januari 2015

 

 

Politik oattraktivt 51 veckor om året

Texten även publicerad i VLT 6 juli 2013
Partiledarna avlöser varandra och applåderas av entusiastiska anhängare. Medierna bevakar och analyserar tal och utspel i minsta detalj. Centrala politiker flänger från det ena seminariet till det andra. Lobbyister och intresseorganisationer gör vad de kan för att få uppmärksamhet för sina frågor. När Almedalsveckan är i full spinn är det lätt att glömma att detta är en bransch med såväl image- som rekryteringsproblem.
Partierna har de senaste 20 åren tappat över 300 000 medlemmar. 95 procent av svenskarna är inte medlemmar i något parti. Ytterst få kan tänka sig att gå med. Därmed inte sagt att de är ointresserade av politiska frågor, men engagemanget tar sig andra former.

”Politik i sig är inte tråkigt, men partipolitik är inte coolt”, sa Margret Atladottir, 28-årig före detta chefredaktör på Nöjesguiden, som nu ska jobba med Aftonbladets nya satsning på opinionsjournalistik. Hon var en av paneldeltagarna i ett seminarium arrangerat av Centerstudenterna med rubriken ”Varför inte politik” där politiskt intresserade diskuterade varför de valt bort politiken.

Traditionellt politiskt arbete är illa anpassat till dagens otålighet och individualism. Det tar tid att nå resultat och kulturen är inte alltid välkomnande mot unga entusiaster och nya idéer. Chansen att påverka är större om man ägnar sig åt opinionsbildning, konstaterade panelen. Alltså att påverka politiken och politikerna utifrån, i stället för att själv ge sig in i apparaten. Då slipper man dessutom köpa ett helt åsiktspaket, vilket är ett annat skäl till att många väljer bort politiken. Ett tredje skäl är den granskning politiker utsätts för. Det är få som inte har något skelett i garderoben som riskerar att ramla ut om man väljer att bli politiker.

Även om politikens arbetsformer diskuteras är det få som på allvar ifrågasätter politikens legitimitet att fatta beslut som rör oss alla. Det förutsätter att det finns människor som är beredda att jobba politiskt och ta det helhetsansvar detta innebär. Partierna måste våga experimentera mer för att få in vitalitet och energi i det politiska livet, menade demokratiforskaren Erik Amnå.

Om demokratin ska fungera måste politik bli något som är attraktivt också de 51 veckor om året det är tomt i Almedalen.

 

 

Kommunal hambo



Monica Ericsson har jobbat dubbelt
så länge som en genomsnittlig
kommunchef.

Västerås söker någon som ”med engagemang och visionärt tänkande kan ta taktpinnen och vidareutveckla vår stad”. Det handlar om att hitta en ny stadsdirektör efter Monica Ericsson, som ska bli förhandlings-VD i Stockholm. Hon kan gå med högburet huvud. Med sina tolv år hör hon till veteranerna i branschen. Chefskarusellen i kommunerna snurrar allt fortare och den genomsnittliga kommunchefen byts ut efter tolv år.
Den citerade formuleringen av typisk för det fluffiga språk som används i rekryteringar. Men på en punkt är den lite överraskande eftersom det sägs att det handlar om att ta taktpinnen. I en politiskt styrd organisation ska det vara politikerna som anger takten.

”Jag jobbar för dem som vinner valen”, konstaterade en lika osentimental som erfaren kommunal chef jag träffade efter ett majoritetsskifte.

Hur skärningspunkten mellan politik och förvaltning fungerar är knappast något som medborgarna funderar särskilt mycket över. Men faktum är att det är viktigt för hur kommunen fungerar. En tydlig ansvars- och uppgiftsfördelning är en förutsättning för en framgångsrik kommun. Men det räcker inte, det måste också finnas en ömsesidig respekt. I synnerhet gäller det relationen mellan kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen.

”Det är som att dansa hambo”, sa en gång Jan-Åke Björklund, som skaffat sig en del av sin digra chefserfarenhet i Västerås stadshus. Båda måste kunna stegen, men det gäller också att de har en känsla för dansen. Att politikern för den här dansen råder det inget tvivel om, men det måste göras med respekt för partnern.

Vad Västerås söker är alltså en god kommunal dansör som är villig att låta sig föras av Ulla Persson (S). Men som lätt anpassar stegen om hon blir utbytt. Någon som också är villig att utveckla repertoaren och som inte bara följer med utan också säger ifrån om det blir fel. Det är ett svårt jobb, men i en av landets största kommuner är det ett attraktivt jobb. En stadsdirektör har stort makt, inte minst när det gäller organisation. Idag begränsar Proaros, makten frågan är hur länge.

Texten även publicerad i VLT 27 mars 2012

Ett landstingsråd i mängden?

Landstingsråd hör till politikens doldisar. Om det inte stormar alltför mycket kring sjukhusnedläggningar är det nog få som känner igen eller ens känner till namnet på dem som har ansvaret för hälso- och sjukvården där de bor. Med ett lysande undantag, Filippa Reinfeldt (M). Hon har haft en helt annan stjärnglans än kollegorna i branschen.

Blir Filippa Reinfeldt lika anonym som
andra landstingsråd när hon inte längre
är statministerfru?

Det borde bero på att hon är ytterst ansvarig för sjukvården för 2 miljoner människor och att hon är talesperson för det största regeringspartiet i vårdfrågor. Men dessvärre är det nog bara en liten del av förklaringen. Mest beror det på att hon varit en del av teamet Fredrik & Filippa som en representativ och politiskt smart statsministerfru.

Nu har detta par som bekant bestämt sig för att gå skilda vägar. Säkert är det lika trist för dem som för alla andra som kommer fram till ett sådant beslut, i synnerhet när det är barn inblandade. Det är deras problem, oss andra angår skilsmässan bara om den får politiska konsekvenser.

Ett av Filippa Reinfeldts kännetecken är att hon svårtillgänglig. Att gallra bland alla förfrågningar är säkert ett överlevnadsvillkor i hennes position. Men hennes prioriteringar har också ifrågasatts. För en tid sedan anklagades hon av en grupp journalister för att vara ett hot mot demokratin för att hon systematiskt undvek att svara på kontroversiella och besvärliga frågor om vården. Detta samtidigt som hon inte varit främmande för att baka och visa klänningar i glassiga magasin. Oppositionen har också hörts muttra om att hon inte ställer upp på debatter i sin roll som vårdpolitisk talesperson.

Intresset för den typen av debatter kommer säkert att kvarstå, liksom journalisternas strävan att pressa fram besked om konsekvenserna av hennes politik. Men frågan är om Fillippa Reinfeldt bedöms riktigt lika intressant när hon inte längre är statsministerfru. Å andra sidan kanske separationen ökar hennes politiska handlingsutrymme. Hon kan då tuffa till sig mot regeringen där ju vårdfrågorna är KD:s ansvarsområde.

Det dröjer nog ett tag innan kändisstatusen bleknar. Det finns säkert redaktioner som funderar över hur de kan få den första intervjun med Filippa Reinfeldt om hennes nya liv som ensamstående mamma. Jag håller det inte för uteslutet att hon ställer upp när hon börjar oroa sig för att hon är på väg att bli ett landstingsråd i mängden och därmed en av politikens doldisar.

På maktens elitnivå tillåts inga misstag

Vinare och förlorare i kamplen om makten Philip Seymour
Hoffman och Ryan Gosling i slutscenen i Maktens män

Skilsmässor och arvskiften lär vara det som väcker människors sämsta sidor. Att inte partipolitik i val- och nomineringstider finns med på den listan måste bero på att så få har sett partiarbete inifrån. Det behöver inte handla om partiledarposter, också i lokala partiorganisationer kan det bli riktigt smutsigt när namnen på vallistorna ska fastställas.


Det handlar om makt och prestige och det handlar om att vinna. Om inte till varje pris, så näst intill. Mycket sker i slutna rum, men ibland tar någon så stora risker att han eller hon blir avslöjad. Med risk för att skada den sak eller den person man är beredd att göra allt för att gynna.  Det senaste exemplet är Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg, som under signaturen Ove Tove under flera år från regeringskansliets dator skrivit nedsättande omdömen om sina partikamrater på olika webbforum. Om riksdagsledamoten Annelie Enochson, som tillhör Odell-förespråkarna i partiet, har han, enligt Dagens Nyheter, bland annat skrivit att hon är ” beredd att gå över andra lik för att få fäste för sina idéer”.

Göran Hägglund fick kännedom om detta före jul, men först igår fick Henrik Ehrenberg lämna sin post. Han fick dock inte sparken, vilket borde ha varit det naturliga. I stället omplaceras han till andra uppgifter inom regeringskansliet. Politik är en förtroendebransch och det här skadar inte bara Ehrenberg utan också Göran Hägglund. Om det gynnar Mats Odell i partiledarstriden återstår att se.

Vänsterns partiledarstrid avgörs idag. Där är det inte lika spännande. Frågan är om Jonas Sjöstedt får någon kvinna vid sin sida eller inte. Ulla Andersson kommer från Gävle, Rosanna Dinamarca från Trollhättan så de kan ju även när det gäller bostadsort vara ett komplement till Sjöstedt, som tvingas bo på Östermalm i diplomathustruns tjänstebostad. ”En ganska trist stadsdel”, som han hoppas familjen snart kan flytta ifrån, säger han till Aftonbladet.
Den som är intresserar sig för politikens maktspel kan med fördel roa sig med att se det i Hollywoodversion. Maktens män med George Clooney och Ryan Gosling, ger ingen vacker bild av det politiska spelet, men det är spännande och här finns repliker för Henrik Ehrenberg och andra att fundera över. Till exempel: "This is the elite divison, a mistake and you're out."

Politiskt engagemang kan vara en belastning

Det har vairt några intensiva nyhetsdagar. Viktigast av allt är egentligen eurokrisen, men eftersom de europeiska ekonomiska frågorna är så svårgripbara och konsekvenserna av ett misslyckande så skrämmande bortser jag från den och ägnar mig åt  mer hanterbara händelser på hemmaplan.


Från makten till ingenting
Drygt ett år har gått sedan valet. Därmed finns det ett antal människor som i ett år varit befriade/utslängda (stryk det som ej önskas) från politiken. Att en del av dem som lämnat fortsatt får betalt har inte kunnat undgå någon. Vissa ersättningar sticker i ögonen, inte minst de som går till gamla borgarråd i Stockholm, men för den skull är inte hela systemet orimligt. Den som ger upp sin karriär för att under några år jobba heltid inom demokratin måste ha någon form av övergångslösning. Helsingborgs Dagblad har i en serie artiklar visat verkligheten för några av dem som lämnade politiken i fjol. Rubriken är ”Från makten till … ingenting”, vilket visar vad det handlar om. ”Det upplevs att jag är för politisk fortfarande. Det är som om de vill sätta mig i karantän”, säger Marie Weibull Kornias som fick lämna riksdagen efter fyra år.

Politik ingen merit
Att politiska ambitioner inte är någon merit visar också den sorglustiga historien om Markus Birros korta inhopp som partiledarkandidat för KD. Ett inhopp som ledde till att han fick sparken som programledare för TV4. En kanal som för övrigt rekryterade Gustav Fridolin direkt från riksdagen när han hoppade av för några år sedan. Birros märkliga beteende fick twittrarna att gå i spinn och försöka överträffa varandra i sarkasmer. Hade det varit en skolgård hade det varit kvalificerad mobbning. Medidebattören Emanuel Karlsten menar i ett klokt inlägg att det i stället handlar om ”hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans”

Så fungerar mediedrev
Vi har också haft ett mindre mediedrev kring Fazers kinapuffar. Ni vet den gula godispåsen med en snedögd kines, som kritiserats för rasism. Upphovet var en krönika av Patrik Lundberg på hd.se, där han beskrev den vardagsrasism han utsätts för på grund av sitt asiatiska utseende. ”Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi”. En välskriven text i ett angeläget ämne, men där huvudfrågan kom bort på grund av en mening om kinapuffar. En mening som fick medierna att gå i gång och förde Patrik Lundberg till SvT:s Debattstudio. En upplevelse han i en uppföljande krönika beskriver så här: ”Debatten blir inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den blir sjuttiosju resor värre. Jag lyckas få fram mitt budskap, men det drunknar i det hav av galenskap som programformatet provocerar fram Vad jag först ville säga har glömts bort. Så funkar mediedrevet.”

Slösas utjämningspengarna bort?
Det kommunala skatteutjämningen skapar inga mediedrev eller stormar i sociala medier. Men är nog så viktigt. Gunnar Wetterberg gör i Expressen ett försök att få i gång en debatt om systemet som han i grunden tycker är nödvändigt och bra. Dock vill han att det ändras så att det främjar kommunal effektivitet. ”Det är orimligt att systemet ska bekosta kommunhus för tretusen invånare eller bittesmå gymnasier vid världens ände” skriver han bland annat. För att främja effektiviteten i sektorn föreslår Gunnar Wetterberg att staten återinför bromsen från 1990-talet och straffar kommuner som höjer skatten genom att ta tillbaka en del av skattehöjningen. Hade kommunpolitiker i glesbygd twittrat lika mycket som mediemänniskor i storstad hade det nog blivit en liten storm kring förslaget.

Grattis-bok till förtroendevalda

Min och Dagens Samhälles bok Grattis
du är förtroendevald har nu kommit ut.

Under mina tio år som chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle mötte jag många förtroendevalda. Kunniga, engagerade människor med en stark vilja att åstadkomma resultat. En del hade politiken som yrke, men för många var detta en fritidssyssla. Dessa möten har gjort att jag sätter fritidspolitiker högt på listan över människor värda beundran.


Samtidigt insåg jag under här åren att uppdraget är allt annat än lätt. Förväntningarna och kraven är många på de förtroendevalda. Från den kommunala apparaten, från partiet, från väljarna, från och medierna och inte minst ställer många stora krav på sig själva. I synnerhet för den som är ny på sin post kan det här kännas tungt.

När jag efter tiden på Dagens Samhälle fick frågan från SKL Kommentus om att skriva en handbok för nya förtroendevalda kändes det därför som ett lockande uppdrag. Inte minst för att det gav möjlighet att använda de kunskaper jag samlat på mig under chefredaktörsåren.

Boken fick titeln Grattis du är förtroendevald för att markera att det är ett roligt och viktigt uppdrag som man ska vara stolt över. I dagarna kom det första exemplaret från tryckeriet. Min förhoppning är att boken ska vara ett stöd för den som är ny i rollen som förtroendevald eller på väg mot sitt första uppdrag. Boken ger baskunskaper om ramarna för uppdraget när det gäller juridik och ekonomi, men också tips och inspiration som kan vara till nytta i vardagen, till exempel om relationen till tjänstemännen, om hur man beter sig mot journalister och vad man bör tänka på när man som politiker använder sociala medier.

Tipsen kommer i hög grad från erfarna förtroendevalda, som delar med sig av sina lärdomar. Intervjuerna har gjorts av Dagens Samhälles duktiga reportrar Cecilia Granestrand, Anna-Lena Immo, Påhl Ruin, Måns Wikstrand och Magnus Wrede.

Mamma Östros kan vara fortsatt stolt

Det var på den tiden när 1 maj-tågen i Västerås ännu gick till Folkets park, även om den bytt namn till Arosparken. Jag var reporter och utsänd för att bevaka när den nyblivne ministern Thomas Östros 1 maj-talade på hemmaplan. Vad han pratade om minns jag inte, men jag minns glädjen och stoltheten hos hans föräldrar över att se sin son stå där och tala vid sidan om Per Albin-statyn. Bergsprängarens son hade gjort en klassresa och en karriär i arbetarrörelsen, som manifesterades där i vårsolen.

Per Albin-statyn i Västerås Folkets park, vid vars sida
Thomas Östros och andra 1 maj-talade är idag en sorglig
syn. Foto: Anders Lif

Eva och Göran Östros har säkert haft många anledningar att vara glada och stolta över sin son sedan dess. Igår var väl knappast en dag för glädje, men stolta tycker jag att de kunde vara över hans snygga sorti ur toppolitiken. Inför TV-kamerorna tömde Thomas Östros sitt nuvarande rum i riksdagen för att flytta till något anspråkslösare, lämpat för en uppländsk riksdagsledamot utan tunga uppdrag. Det var inget hymlande om barnen eller andra svepskäl. Thomas Östros var petad och han var ledsen för det, vilket han inte dolde. Denna uppriktighet är han värd all heder för. Inte minst för att det är så ovanligt att toppolitiker visar känslor. En eller annan glädjetår kan man kanske ana under segerns sötma, men besvikelse visas sällan utåt.

Politik är en konkurrensutsatt verksamhet, som i hög grad befolkas av tävlingsmänniskor. Det gäller att vinna. Självklart på valdagen men också till vardags och inte bara på toppnivå. Man måste vinna debatten med motståndarna, man måste vinna den interna kampen om partiets nomineringar. Också när det gäller mindre prestigefyllda uppdrag än som partiledare kan den kampen vara hård och de inblickar man ibland fått av partiers inre liv i nomineringstider är inte alltid vackra.

Spåren kan sitta i länge, det har inte minst visat sig denna vinter när dagens socialdemokratiska motsättningar förklarats med strider i SSU på 1990-talet. Nu är vapen nedlagda för den här gången, vilka sår som åstadkommits återstår att se. Liksom om de får tid att läka eller om de bildar ärr som skaver och ropar på hämnd.

Politikerblogg blev motståndarnas slagträ

Stefan Hanna (C) har fått uppleva hur
hans blogg blivit ett slagträ mot honom

Många kommunpolitiker bloggar, men få når utanför den närmste kretsen. Men så plötsligt lyfts ett blogginlägg upp och lever ett eget liv. Så var det för Stefan Hanna, som fram till i januari varit ett rätt okänt nyblivet centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala. Då skrev han från sin Thailandssemester ett inlägg om övervikt eftersom det problemet blir mer synligt i värmen. Ett inlägg som sannolikt kommer att göra honom för evigt förknippad ordet tjockisskatt, trots han själv aldrig använt det. Så här skrev Stefan Hanna:

”En annan väg kan vara att de som väljer att inte vårda sig själva får betala högre skatt än de som gör det. Ar inte det senare rimligt med tanke på att de senare utsätter det gemensamma systemet for mycket större påfrestningar an en som äter och dricker normalt och som tränar regelbundet?”
Mediestormen förde Stefan Hanna ända till TV4:s morgonsoffa. Han har bett om ursäkt för sina formuleringar, men står för att övervikt är ett problem som bör diskuteras. Stefan Hanna är nu borta från det riksmediala rampljuset, men i Uppsala är uppmärksamheten fortsatt stor. Han är en omstridd person. Inte minst internt inom centerpartiet. Vid helgens årsmöte hölls förtroendeomröstning, som han vann med knappa 76-70. Men striden går vidare, omröstningen har överklagats. Under tiden fortsätter Stefan Hanna som kommunalråd och som bloggare. Han har dock blivit försiktigare med ordvalet och skämtar inte längre i sina inlägg, säger han när jag intervjuar honom för den kommande boken Grattis du är förtroendevald.
En blogg gör en lokalpolitiker synligare. Inte bara för sympatisörer utan också för motståndare, inom och utom partiet. I synnerhet om man, som Stefan Hanna, redan tidigare är kontroversiell.
Ett av skälen till att omröstningsresultatet från årsmötet överklagades var att en del av mötesdeltagarna blev medlemmar samma dag. Idag fick centerpartiet i Uppsala ytterligare en ny medlem. Hans Dahlgren, flitig debattör i valfrihetsfrågor och tidigare chef för den socialdemokratiska riksdagsgruppen, meddelar i en debattartikel i UNT att han lämnar socialdemokratin.
” Vilken politisk kraft i Sverige kommer att ta människans komplexitet och djup på fullt allvar? (...) Jag tror för egen del efter en del funderande att svaret är Centerpartiet, där civila gemenskaper, individen och underifrånlösningar står i centrum. I socialdemokratin ser jag lokalt och nationellt ett parti som är inåtvänt, som drömmer mycket om tiden som varit och som inte är i takt med sin tid, motiverar han sitt val.

Avhoppen inget demokratiproblem

400 ledamöter som i september valdes till kommunfullmäktige har redan lämnat sina uppdrag, rapporterade Ekot förra veckan. Om trenden från förra mandatperioden håller i sig kommer nästan var sjätte att ha hoppat av innan nästa val. Eftersom det är de som går med dunder och brak som märks beskrivs detta ofta som ett demokratiproblem orsakat av gubbvälde, toppstyre och bristande interndemokrati i partierna.

Omslaget är klart, arbetet med texten
pågår

Det är en missvisande verklighetsbild. Oftast är det privata skäl, som flytt och jobb som gör att förtroendevalda hoppar av, skriver forskarna Gissur Ó Erlingsson och Richard Öhrvall vid Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet på bloggen Emils tankar. Fyra av fem avhoppare tycker att tiden i kommunpolitiken var positiv. Hälften kan tänka sig att återvända till politiken.

Men även om avhoppen inte är ett tecken på att demokratins hälsotillstånd sviktar tycker de ändå att det är viktigt att minimera avhoppen. Ett skäl är att det är svårt att värva folk till politiska uppdrag idag. Partierna måste därför värna om de man lyckats rekrytera. Ett annat skäl ar att avhoppen är störst i de grupper som redan är underrepresenterade, det vill säga unga, kvinnor och utrikes födda.

Deras slutsats är att det politiska arbetet måste anpassas bättre till människors verklighet. Inte minst gäller det mötesformerna, där de tycker att man borde kunna ta ny teknik till hjälp. De tycker också att den positiva bilden av vad det innebär att jobba politiskt borde lyftas fram.

Jag håller med. Att lyfta fram den delen av det politiska arbetet är ett syftena med boken Grattis du är förtroendevald som jag jobbar med just nu. Om allt går vägen finns den att köpa i maj.

Politiker ska inte vara jurister

Efterlyses: Bättre politiker, skrev Dagens Arenas chefredaktör Erik Sundström i veckan. Med bättre politiker menade han sådana som var mer kunniga om upphandling. Politiker som förmår ställa krav och som använder upphandling som ett verktyg för att nå sociala mål.

Ardalan Shekarabi, kriskommissionär och
forskare om offentlig upphandling.
Foto: Lena Dahlström

En färsk rapport från Konkurrensverket visar att staten, kommunerna och landstingen köper varor, tjänster och entreprenader för omkring 500 miljarder kronor per år. De som ogillar detta har på senare tid haft en hel del dåliga exempel att peka på. Sjukhusmaten i Stockholm som blivit dyr och illasmakande. En friskola med en rektor som dömts för pedofili. Förskolor som inte uppfyller kraven vare sig när det gäller lokaler eller pedagogik.

Exempel som visar på systemet har oacceptabla brister, men som knappast kommer att stoppa utvecklingen. Den ökade andelen privata utförare, har som Erik Sundström påpekar också haft positiva effekter i form av bättre kvalitet och utbud, höjd effektivitet och nöjda medarbetare. Upphandling har kommit för att stanna, konstaterar han.

En uppfattning som delas av ordföranden i den socialdemokratiska kriskommissionen Ardalan Shekarabi, som efter valförlusten återvänt till Uppsala universitet juridiska institution för att forska om offentlig upphandling. Han vill se hårdare krav på de privata utförare och att de förtroendevalda ska ha bättre juridiska kunskaper.

Jag håller med honom om den första punkten. Jag har aldrig förstått hur de som förespråkar fler privata utförare har kunnat släppa ifrån sig pengar och verksamhet med så dålig kontroll som det i många fall visat sig vara. Men däremot ska det inte ställas krav på att förtroendevalda att de har kunskaper i upphandlingsjuridik. Deras uppgift är att formulera kraven och se till att det finns professionella inköpare som behärskar avtalsskrivandets svåra konst.

Den ökade andelen upphandling förändrar inte kärnan i politikerrollen att vara medborgarföreträdare och se till att skattepengar används rätt. Men förutsättningarna är annorlunda i Täby där nästan hälften av verksamheten sköts av privata utförare och i Högsby och Skinnskatteberg där drygt 99 procent görs i egen regi, enligt en nyligen publicerad sammanställning från Svenskt Näringsliv

Demokratins basarbetare



Politiskt basarbete i Västerås under valrörelsen.

Krönika publicerad i VLT 7 december 2010

När vi andra ägnar fritiden åt innebandy, körsång, språkkurser, tv-serier eller vad vi nu annars tycker är kul finns det de som i stället går på möten, läser handlingar och funderar över hur samhället kan fungera bättre. De kallas politiker. 98 procent är fritidspolitiker som har sitt uppdrag vid sidan om jobb eller studier.  I den nyutkomna boken Politik på hemmaplan av de göteborgska statsvetarna Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell kan man lära mer om den här gruppen. Boken bygger på den största politikerundersökningen i världen. 10 000 fullmäktigeledamöter har gett sin syn på politiken och dess spelregler. Några av resultaten:

• Män, medelålders, svenskfödda, högutbildade tjänstemän och offentliganställda är vanligare i en fullmäktigeförsamling än i samhället i övrigt.
• Kommunstyrelsens ordförande anses ha mest inflytanden över kommunpolitiken, medborgarna minst. Tjänstemännen, statliga myndigheter och journalister borde ha mindre inflytande om fullmäktigeledamöterna fick bestämma.
• Kommunpolitiker är lite extrema. De rödgröna ligger åsiktsmässigt lite till vänster om sina partikamrater i riksdagen, moderater till höger.

• Hos dessa företrädare för den representativa demokratin är skepsisen stor mot folkomröstningar, medborgarinitiativ och annan deltagardemokrati. De stora partierna är mest negativa, SD och MP mest positiva.

• Kommunpolitiken har blivit mindre samförståndsinriktad. Rikspolitikens motsättningar märks allt mer. Friskolor, vårdnadsbidrag och privata entreprenörer skapar konflikter.

• Nästan var tionde ledamot har utsatts för våld och hot. I en del fall handlar om livsfarliga hot, som också riktar sig mot familjen.

Priset kan alltså vara högt för den som ger sig in i politiken. Även om uppdraget självfallet också ger utbyte. Inte så mycket ekonomiskt, även om många tror det, utan i form av inflytande, personlig utveckling och av att kunna påverka sådant man tycker är viktigt. Tack eller beröm får de sällan, trots att utan dem skulle demokratin inte fungera.

Politikens vardagshjältar om sitt uppdrag

Enkäter har alltid varit ett viktigt inslag i Dagens Samhälle, liksom tidigare KommunAktuellt. Vi ställde en fråga till en grupp av våra läsare, sammanställde svaren och lät dem snabbt få del av resultatet. Kanske är det sistnämnda förklaringen till att enkättyngda politiker och tjänstemän så villigt svarade på tidningens frågor.


Denna enkätentusiasm innebar att det var ett oemotståndligt förslag statsvetarprofessorn Mikael Gilljam kom med 2007. En totalenkät till alla ledamöter i kommun- och landstingsfullmäktige. Dagens Samhälle gick in med pengar samt råd och dåd. I gengäld fick vi formulera några egna frågor och första tjing på resultatet. Våren 2009 resulterade det i ett antal intressanta artiklar om bland annat hot och våld, synen på antalet uppdrag och på direktdemokrati. Ett år senare skrev forskarna själva mer utförligt om resultatet på en blogg på Dagens Samhälles webbplats.

Nu finns resultatet också i bokform, utgivet av SKL Kommentus. Politik på hemmaplan. Tiotusen politiker tycker om politik och demokrati, heter den. Författare är Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell, alla statsvetare vid Göteborgs universitet. Här finns mycket intressant läsning för dem som intresserar sig för lokal demokrati och för de människor som ägnar en inte oväsentlig del av sin fritid åt att få den att fungera. Bland annat konstateras att den av tradition så samförståndsinriktade kommunpolitiken inte alltid är så fridfull. Friskolor, vårdnadsbidrag och privata entreprenörer skapar konflikter. Den högsta konfliktnivån uppmättes i lilla skånska Höör och gällde friskolor.

Den ökade konfliktnivån beror i hög grad på att rikspolitikens allianser och motsättningar i allt högre grad också präglar det politiska livet i kommunerna. Detta förstärks säkert ytterligare under den nyss inledda mandatperioden. De blocköverskridande styrena har blivit färre, även om miljöpartiet lokalt fortfarande inte är en given spelare i det rödgröna laget, visar en färsk sammanställning från SKL.

Goda råd från Landskrona

Det här var veckan när nästan alla pratade om en bok som nästan ingen läst. Inte ens huvudpersonen själv visade det sig när ett jaktdrevet följdes av ett mediedrev i västgötaskogarna. Veckan när vi fick den första överenskommelsen över blockgränsen om Afghanistantrupperna och när riksdagen hade den första partiledardebatten efter valet. Kanske var det också veckan är en och annan allianspolitiker drog en lättnadens suck att vi inte har mellanårsval i Sverige, med tanke på hur opinionssiffrorna såg ut för två år sedan. Skilda valdagar lär dröja.


Politik är inte att hantera SD

Torkel Strandberg har viktigare saker än SD att tänka på
Foto: Rebecca Hinn

Partiledardebatten kom att präglas av det åttonde partiet och därmed gavs invandringspolitiken orimligt mycket utrymme. Jag hoppas partiledarna läser tidningen Fokus intervju med Torkild Strandberg, folkpartistiskt kommunalråd i Landskrona. Kommunen, som efter förra valet var SD:s starkaste fäste, men där man tappade i år.
”Jag blir så irriterad på alla dessa frågor om Sverigedemokraterna. Alla frågar om Sverigedemokraterna. Jag cyklar inte till arbetet varje morgon för att göra något åt Sverigedemokraterna, eller Socialdemokraterna. Jag tänker inte ens på dem. Det är inte det uppdrag jag fått. Mitt uppdrag är att tänka på problemen i Landskrona.

Henrik Ripa tackar för sig i Lerum
Torkild Strandberg hade kunnat sitta i riksdagen, både den här mandatperioden och den förra, men har valt den mer handfasta kommunpolitiken. Andra har gjort tvärtom, till exempel Henrik Ripa (M) från Lerum. I sin sista Flygpost från Lerum tackar han för sig efter 20 år i Lerumspolitiken, varav 13 som KS-ordförande Händelserika år i en snabbt växande kommun, där mycket hänt och där man inte varit rädd för att prova nytt. Ibland har Henrik Ripa kritiserats för toppstyre. En kritik som han i en intervju i Dagens Samhälle elegant, om än inte särskilt ödmjukt, bemötte med repliken: Inte toppstyrd, snarare toppenstyrd”:
Jag får frågan ibland vad som är svårast i jobbet och vad man är mest stolt över. Det tyngsta beslutet var när jag som socialnämndsordförande tvingades besluta om ett omhändertagande av ett nyfött barn på julafton, något som jag bär med mig och tänker på varje jul. Det som känns mest positivt är allt det fantastiska som är på gång i Gråbo för att göra Gråbo till en av Göteborgsregionens attraktivaste platser och det naturliga valet för sina barn när man vill gå i en ny modern lärmiljö.

Veteranens råd till nybörjaren
I veckan har många nyvalda kommunfullmäktige haft sitt första möte. Nya majoriteter har formats och kommunalrådsrum bytt namnskyltar. Inför det första mötet i Landskronafullmäktige sammanförde HD församlingens veteran Bengt Aldolvsson (S) med erfarenhet från ungefär 400 möten med nykomlingen Gulistan Batak (FP). Bengt Adolvssons råd till Gulistan Batak var det samma som han själv fick av sin far när han började. Man ska göra som när man bygger ett hus, lyssna på alla människor innan och sedan göra som man själv finner bäst.


Starka S-familjer hindrar förnyelse
Säkert har också Landskronas oppositionsråd Niklas Karlsson (S) fått råd från sin pappa Anders, som är riksdagsman för S och av sin farbror Allan, tidigare kommunalråd (S). Familjen Karlsson i Landskrona är en av de S-familjer Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar lyfter fram för att visa att S-politiken är en ren familjeangelägenhet, vilket försvårar partiets förnyelse. De andra exemplen är familjen Johansson i Göteborg, med pappa Göran och dottern Anna samt familjen Andersson i Nacka, vars dotter Mona sedan länge är gift Sahlin.
Socialdemokrater är lika blinda för den egna, slutna kulturen som moderater är för det problematiska med bjudresor. Kanske handlar det om identifikation. Partiet är ett hem: man träder in och går inte ut förrän läkaren säger att man är död, skriver Peter Kadhammar.

Ovisst och orimligt läge i Örebro
I Örebro hängde valresultatet och den rödgröna majoriteten på en enda röst. Resultatet har överklagats av folkpartiet. Något socialdemokraten Björn Sundin tror de kommer att få ångra om det blir nyval eftersom det sannolikt gynnar de stora partierna S och M. Han tycker örebroarna borde slippa leva i ovisshet fram till mars, när ett eventuellt nyval kan ske, om vem som styra, och politiken ägna sig åt viktigare frågor:
Vi borde prata om ledningen, om jobben, om kommunens ekonomi, om skolan och omsorgen och om nya företagsetableringar i Örebro. Att låta Örebro sakna en tydlig ledning i uppemot ett halvår är inte rimligt.

Snygg, rik och full och kanske lite kletig
Till sist en undran: Vilka associationer ger ordkombinationen snygg, rik och full? Rätt svar är inte kungens festande entourage. Det rätt svaret är sylt. I alla fall om man jobbar på länsstyrelsen i Sörmland som tagit till ett klassiskt löpsedelsgrepp i sin inbjudan till ett seminarium om sylttillverkning som ett exempel på kvinnligt företagande.

Om bloggar som tystnar och en politiker som fick nog

Det här var veckan när de rödgröna först pliktskyldigast presenterade sitt budgetalternativ och sedan gick skilda vägar. Veckan när Sofia Arkelsten (M) fick uppleva skillnaden mellan att vara en riksdagsledamot i mängden och att vara partisekreterare. Veckan när muthärvan i Göteborg växte ytterligare och när Jimmie Åkesson fick erfara att alla partiledare inte är lika. Att inte få komma på Nobelfesten smärtade nog mer än inte få sitta i samma sminkloge som Lars Ohly. Här lite smått och gott från veckan som gått.

Helena Nyhus hoppar av

Muthärvans första politiska offer

Muthärvan i Göteborg börjar nu också på politiska konsekvenser. Helena Nyhus (S) avgår som kommunalråd. Hon vill göra annat i livet, säger hon, men medger att turbulensen kring Uppdrag Gransknings avslöjande spelar roll. Helena Nyhus begick trippelfel där. Hon hade inte bara haft dålig koll som ordförande i idrotts- och föreningsnämnden, hon hade också serverat sin KS-ordföranden halvsanningar. Dessutom hade hon det dåliga omdömet att tala om för Janne Josefsson vad hon tyckte om Uppdrag Gransknings arbetsmetoder. I tron att kameran var avstängd, vilket den alltså inte var. Det var dumt, men det finns anledning att dela hennes oro för att det kan bli svårt att rekrytera nya politiker:

Det är en väldigt tuff situation att ta ansvar för saker som man möjligtvis inte kan kontrollera och granska. Jag tycker att vi ska vända på allt, men har du en förvaltningschef som undanhåller saker för den politiska ledningen hjälper ingen revision i världen, säger hon till GP.

Fint hus för nytt samboförhållande
Över en månad har gått sedan valet och än är det inte klart med styren överallt. Nu börjar det bli bråttom om man ska ha en chans att hinna med budgetarbetet. I Göteborg blev det klart i veckan. Där har miljöpartiet slutligt bestämt sig för rödgrönt samarbete. Ett samarbete som ska vara närmare än tidigare, vilket manifesteras i att man flyttar ihop. Kanske kan detta samboförhållande så småningom äga rum i Gunnar Asplunds rådhus, som stått tomt sedan tingsrätten flyttade till Göteborgs nybyggda rättscentrum. En utredning är tillsatt, som i första hand ska undersöka om kommunledningen skulle kunna flytta in. En förstudie ska presenteras i januari. Men samtidigt finns en oro för att husets inre med specialdesignade möbler, mattor och lampor i mjukt modernistisk stil kanske inte kommer att bevaras. Asplundentusiaster jorden runt gör sig redo för strid.

Inte en ny S-idé på 50 år?
Debatten är intensiv bland socialdemokratiska debattörer om varför valet gick som det gick, om vilken betydelse det röd-gröna samarbetet hade och varför detta samarbete nu sprack. Till de mera skoningslösa interna kritikerna hör Göran Greider som på Aftonbladet Debatt skriver:
I valet 2010 var det alltså ett helt halvsekel sedan socialdemokratin formulerade en intellektuellt och praktiskt hållbar idé om hur samhället ska omgestaltas i progressiv riktning. Tacka fan för att partiet i dag saknar profil! Sahlin och Östros sågs irrande på en spelplan som Borg och Reinfeldt definierat. Mittfältet i det egna rödgröna laget deltog knappt i spelet!Det rödgröna samarbetet är inte problemet. Det är heller inte lösningen på problemet. Lösningen på sfinxens gåta är socialdemokratin själv. Den måste återfinna en bärande idé om hur detta samhälle ska se ut och kan då inte nöja sig med en borgerlig spelplan.

Kvartett utan verklighetförankring
Skoningslös är också mediekrönikören Rolf van der Brink i sin analys i Dagens Media av de rödgrönas kampanjbild med de fyra partiledarna vandrade på en perrong. En bild som det tog reklambyrån en månad att komponera. Så här gick det till:
Tåget är påhittat och byggt på bildkombinationer av rymdskepp och tåg 3d-modellerat av Sweet Studio. Elledningarna i luften är autentiska och kommer från Södertälje Södra. Stensättningen på perrongen är 3D-modellerad. Partiledarna är fotograferade en och en av fotograf Kalle Gustafsson förmedlad av agenten Skarp. Ambitionen var att producera de bästa partiledarbilderna någonsin. Mona, Lars, Peter och Maria kläddes ”stadsmannamässigt” med märkeskläder, dock inget överdrivet extravagant. Lars Ohly skulle bära en röd slips. Men han ville inte. ”Den var inte han”.


Unga gillar sociala medier, politiker har tröttnat
I veckan kom statistik om ungdomars medievanor. Allt mindre TV, allt mer Internet är trenden. 98 procent av 12-16-åringarna tillbringar en del av sin fritid vid datorn. Mest med spel, men sociala medier tar allt mer av deras tid. Politikerna ägnar däremot allt mindre tid åt sociala medier. Efter valet har var tredje politikerblogg tystnat, visar en kartläggning som SVT:s Aktuellt. Det ger för lite väljarkontakt i förhållande till den tid det tar, motiverar två av de numera icke-bloggande riksdagsledamöterna sin tystnad.
Det var kul men syftet är ändå att nå ut med sitt budskap, och ser man då att man har väldigt få läsare börjar man fundera på om det finns bättre sätt att använda tiden, säger Helena Leander (MP).


Bengt Germundsson bloggar på
Om även de kommunala bloggarna tystnat lär väl Dagens Samhälle reda ut så småningom, även bland dem fanns stora planer före valet. En som inte tystnat är KD:s mest framgångsrike kommunpolitiker Bengt Germundsson i Markaryd. Han är förbryllad och besviken och kanske rent av förbannad även om han inte säger det rent ut över Göran Hägglunds besked att partiet släpper kravet på vårdnadsbidrag:
Jag tycker det är helt fel timing att redan efter en månad signalera detta budskap, samtidigt som vi försöker få in vårdnadsbidraget i många kommuner eller öka upp det från ett till två år. Lika fel anser jag det vara att föra ett resonemang om detta i media. Att så skett meddelades i en bisats några minuter innan Hägglund avslutade partifullmäktige samma dag.


Lokaljournalistiken ligger oss närmast
Lokalredaktioner försvinner ofta i dagstidningars sparprogram. Saknade av läsare i allmänhet och kommunpolitiker i synnerhet, eftersom de förlorar en kanal att nå ut. Visserligen en kanal man inte har kontroll över och som man ibland retat sig på, men det är än värre att inte ha någon  rapportering alls. I veckan var lokalredaktörer från hela landet samlade till Nära-konferens i Örebro för att diskutera lokal journalistik. Caroline Thorén på Medievärlden var där och berättade bland annat om Södermanlands Nyheters satsning på lokalredaktioner i Trosa och Gnesta.
Satsningen visar på en djupare förståelse för journalistikens kärna. Det är det om händer här och nu, nära läsaren som verkligen berör. Visst, de flesta tidningsläsare vill ha utrikesnyheter och nationella nyheter också men dessa nyheter kan du få var som helst. Det som händer utanför din husknut i Trosa, Staffanstorp eller Norsjö – det kan du bara få av din lokaltidning.

Grattis till en pigg 100-åring
Till sist ett grattis till en pigg 100-åring. Tidningen Kommunalarbetaren, som numera mest kallar sig KA, firade med stort kalas i veckan. ”Tidningen skall utgöra ett medel i vår agitation, ett medel att väcka de ännu sovande kommunalarbetarna i landet”, skrev förste redaktören FL Nordgren 1910. Dagens redaktör Liv Beckström gör en helt annorlunda tidning och uttrycker sig på ett annat sätt, men tidningens uppdrag är i grunden det samma.

Politiker som går och som stannar kvar

Den kommunale maratonmannen, Erik
Langby (M)  har styrt Nacka i 28 år

Ungefär var tionde som nästa vecka väljs till fullmäktige i kommun eller landsting kommer sannolikt att hoppa av sitt uppdrag innan mandatperioden är slut. Om den nyvalde är ung är risken för avhopp större. Tre år in i den nuvarande mandatperioden hade nästan var tredje ledamot under 25 lämnat sitt uppdrag.

Frågan är om detta är ett demokratiproblem. När det gällde de unga beror avhoppen ganska sällan på att de var missnöjda med uppdraget som sådant. Förklaringarna finns oftast utanför fullmäktigesalen. Vanligaste orsaken var att man flyttat för jobb eller studier. Fyra år är en lång tid om man är i 20-årsåldern och mycket kan hända.

Bland toppolitikerna har avhoppen varit rekordmånga den här mandatperioden, skriver Dagens Samhälle.  8 landstingsstyrelseordförande och 75 KS-ordföranden har lämnat sina uppdrag.. Mest uppmärksamhet fick Kristina Axén Olins uttåg ur Stockholmspolitiken. Medan andra gått till nya tunga uppdrag, som till exempel Trollhättans förra kommunalråd Gert-Inge Andersson (S), som nu är ordförande i Västra Götalandsregionen.

Men en del sitter kvar mandatperiod efter mandatperiod. Maratonlistan toppas av Erik Langby (M) som varit KS-ordförande i Nacka sedan januari 1983 och som kandiderar för en ny period. Nackas införande av fotvårdscheckar var första steget i den valfrihetsrevolution, som präglat svenska kommuner det senaste decenniet.

”Fotvårdscheckarna var ett litet system, men stod för en viktig princip och det var bra att komma igång. Sen följde hemtjänst, skolan och efter det en rad andra områden. Poängen är att det inte är vi politiker som är beställare, det är medborgarna, som ska bruka tjänsterna”, säger han till Dagens Arena som besökt Nacka i sin genomgång av partiernas mönsterkommuner.

.

För lite svärta i politisk komedi

Anja Lundqvist och Anna Åström, mor och dotter i
Kvinna under solen. Foto: Petra Hallberg

På Stockholms Stadsteaters Klarascen är det dagarna efter valet. Inget av blocken har fått egen majoritet. Socialliberalerna, ett parti som varken är höger eller vänster, är vågmästare och deras partiledare Anna Kruse går hemma och väntar på samtalet från talmannen. Samtalet som ska ge henne den ministerpost hon jobbat så hårt för och offrat så mycket för.

Louise Boije af Gennäs politiska komedi Kvinna klädd i solen visar vad detta offer består av. Äktenskapet knakar. Tonårsdottern är en ung cyniker på väg bort. Men framför allt har Anna Kruse, utmärkt spelad av Anja Lundqvist, offrat sig själv. 20 är i politiken har gjort henne till en manipulativ och skrupelfri exhibitionist för vilken makten betyder allt.

Är det sådana politiker är? Är det så man måste vara för att ta sig till toppen? Louise Boije af Gennäs pjäs bygger på och utnyttjar fördomarna mot politiker och journalister. Här finns givetvis också en journalist, som tycks mer intresserad av att umgås med än att granska politiker, vilket Anna Kruse inte är sen att utnyttja.

Det är tänkt att vara roligt och är det bitvis också. Pjäsen fångar skickligt upp tidsandan och bryter av med några dansnummer à la Let’s dance. Men bara den som vågar vara allvarlig  blir riktigt rolig. Nu är det för mycket fördomsbekräftande och det blir lite för trivsamt för att vara riktigt angeläget.

Måste politiker vara Mona-vanligt klädda?

Två stilsäkra sjukvårdspolitiker i Almedalen i fjol, Filippa Reinfeldt (M)
och Ingrid Lennerwald (S)

När redaktioner planerar sin valbevakning kommer man ofta till en punkt där man försöker hitta på något kul och oväntat. Något som får läsarna/tittarna/lyssnarna att haja till och som livar upp redaktionen. I år tycks många ha fastnat för politikernas klädstil. Svenska Dagbladets kulturdel hade i helgen en genomgång som sträckte sig från Lenins kostym från varuhuset PUB i Stockholm till de kostymer Maria Wetterstrand bär i riksdagens talarstol. Stilanalysen av klädseln på valaffischerna kom fram till att ingen tycks sträva efter att sticka ut.. ”De utstrålar alla en slags myspysighet och att de vill vara Mona-vanliga”, är tidningens slutsats.

Politikerbloggen har roat sig med en lista över de bäst klädda politikerna. I herrklassen segrar vänsterpartistiska riksdagsledamoten Hans Linde, följd av Göran Hägglund och Jan Elisasson. I damklassen är integrationsminister Nyamko Sabuni en självklar vinnare, övriga på pallen är Josefin Brink (V) och socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson.

Kommunpolitiken brukar ju schablonmäsigt avfärdas som grå. ”Inte för fint, inte för sjavigt”, är grundregeln när lokal- och regionpolitiker väljer kläder, enligt Dagens Samhälle. Men också där finns det de som sticker ut, till exempel Ulla-Maj Andersson (S) i Nordmaling och Acko Ankarberg Johansson (KD) i Jönköping. Deras stilar skiljer sig åt, men båda tycks ha insett att kläder är ett utmärkt hjälpmedel om man vill synas. Och det vill man väl som politiker?

Reservation hjälper inte alltid

Det spelar ingen roll hur mycket du argumenterar emot. Om du inte har reserverat dig i protokollet står du ändå bakom beslutet och är skyldig att försvara det.
Detta lär sig alla som engagerar sig i föreningsliv eller politiskt arbete snabbt. I bästa fall genom att mer erfarna talar om det, men ibland den genom att man först i efterhand förstår vad som gäller.
Att det är så här är grundläggande för den representativa demokratin. I rimligtvis borde det då också vara tvärtom. Den som har reserverat sig står inte bakom beslutet och är inte ansvarig.

Men så är det inte har vänsterpartisten Stefan Kärvling i Vänersborg fått erfara. Han reserverade sig mot bygget av Arena Vänersborg, som kom att kosta 140 miljoner i stället för 70 och hade ett tak som inte höll för snötrycket.
Detta fick fullmäktige att på revisorernas inrådan inte bevilja Barn- och ungdomsnämnden ansvarsfrihet. Inklusive Stefan Kärvling, trots att han hade reserverat sig.

Nu har han överklagat det beslutet till förvaltningsrätten. Ett annat överklagande gäller gränsdragningen mellan individuellt och kollektivt ansvar i en politisk nämnd. Utslagen inväntas med spänning, inte bara av Stefan Kärvling.