Hög tid organisera om Regeringskansliet

 ”Det krävs mer tonvikt på helhetsperspektiv och fler inslag av tvärsektoriell beredning inom Regeringskansliet. På så sätt kan regeringen ges bättre underlag för sin strategiska styrning och för prioriteringar i det löpande regeringsarbetet.”

Detta skulle kunna vara en initierad slutsats av haveriet på Transportstyrelsen, men formulerades faktiskt för tio år sedan. En översyn av Regeringskansliet var ett av huvudförslagen från Ansvarskommittén, som hade i uppgift att se över hela den svenska samhällsorganisationen. Kommittén, som leddes av dåvarande landshövdingen i Västmanland Mats Svegfors, levererade i politiskt samförstånd, ett digert betänkande som i stort sett inte ledde till någonting.

Detta framstår som ett förvaltningspolitikens Moment 22. Eftersom helhetssynen saknas på Regeringskansliet går det inte göra något åt bristen på överblick och att frågorna hanteras i stuprör. Det gäller 2007 såväl som 2017. Trots att behovet av helhetssyn knappast minskat på dessa tio år,. Utvecklingen går fort. Digitalisering är ett ord som inte förekommer en enda gång i Ansvarskommitténs slutbetänkande. Idag är det ett nödvändigt perspektiv för statliga utredare oavsett ämne.

Det finns mycket som oroar och upprör i det som i sommar avslöjats om den statliga styrningen. Transportsstyrelsen tidigare generaldirektör Staffan Wildlert använder ordet ”naivitet” för att förklara bristerna. Det låter ju nästan lite rart, men snarare handlar det om inkompetens. Om inte högsta ledningen är medveten om skyddsvärdet i de uppgifter om medborgare man hanterar blir det svårt att skapa säkerhetsmedvetande hos medarbetarna.

Risken är stor att samma ”naivitet” finns hos andra myndigheter. Liksom hos kommunerna, som i en sammanställning i våras pekades ut som ”sämst i klassen” när det gällde att skydda sig mot cyberhot och informationsläckage. Detta trots att man hanterar såväl känsliga personuppgifter som samhällsviktiga system, som avlopp och vattenförsörjning.

”Ledningarna har inte en aning om vilka risker man utsätter sig för”, hävdade i en debattartikel, vd:n för ett av de konsultföretag som nu kan räkna med nya uppdrag när cheferna kommer tillbaka från semestern och vill försäkra sig om att de inte själva varit ”naiva”.

De avslöjade bristerna och naiviteten är allvarliga i sig, men när det kombineras med en känsla av att det i Regeringskansliet, som ska vara den samordnande funktionen, fortfarande inte finns vare sig helhetsperspektiv eller krismedvetande blir det riktigt bekymmersamt. Att problemet inte är nytt gör inte oron mindre. 

Regeringar kommer och går, men stuprören består. Det är dags för den översyn Ansvarskommittén föreslog för tio år sedan.

Texten även publicerad i VLT den 10 augusti 2017.

Den farliga tystnaden när alla är överens

En interiörbild från 1920-talet i det ångkraft-
verk som för 400  miljoner ska bli äventyrsbad
i Västerås. Foto: Vattenfall

Jag har stor respekt för kommunpolitiker och brukar vara den förste att försvara dem. De allra flesta drivs av en stark vilja att förvalta skattepengar och förtroende väl samtidigt som man vill åstadkomma förbättringar som gynnar kommunen och dess invånare. Ibland anklagas de för att käbbla. Politiskt pajkasteri för sakens skull gör ingen människa glad, men kommunpolitik blir ofta som sämst när alla är så överens att det blir tyst. I synnerhet om man är överens om något som befinner sig i gränsen för det tillåtna. När man för att åstadkomma de projekt man så gärna vill ha för att hamna på kartan blundar för såväl juridiska komplikationer som ekonomiska förnuftsargument.

Inte sällan sker detta när det gäller sådant som sägs gynna näringslivet och/eller idrotten och besöksnäringen. Peab fick ett lån på 15 miljoner efterskänkt när man köpte Ängelholms flygplats. I Solna blev staden så iblandad i arenabygget att roller förväxlades. I Vimmerby fick inte den högsta budgivaren köpa Astrid Lindgrens värld för att ta några exempel.

I Västerås, där jag bor, finns ett gammalt ångkraftverk. En asbestbemängd tegelhög, enligt vissa. Ett industriminne väl värt att bevara enligt andra. Här har länge funnits planer på att bygga ett äventyrsbad kombinerat med ett Science Center. För fem år sedan skrev kommunen ett samarbetsavtal med Peab. Bolaget skulle bygga, kommunen förband sig att hyra för 15 miljoner plus index i 25 år.
Åren har gått men inget har hänt och kommunen hade därmed möjlighet att dra sig ur det omdiskuterade avtalet. Men nyligen kallade man till presskonferens och meddelade att nu ska äventyrsbadet Kokpunkten bli verklighet. Ett nytt avtal var skrivet, utan debatt, utan politiska beslut och utan upphandling. Villkoret att badet skulle kopplas till de andra delarna var borta. Kommunens 15 miljoner i 25 år var kvar.

I går var Peab inbjudna till kommunfullmäktige. Man visade sina bilder, behövde inte svara på några frågor och tackades med en applåd. Därefter övergick fullmäktige till ärendelistan. Bland annat hade man en utdragen debatt om upphandlingspolicy, där det talades mycket om halalaslakt, men inget om Kokpunkten. När alla är överens blir det tyst. Debatten fortsätter i andra forum än fullmäktige, vilket inte stärker den lokala demokratin eller förbättrar synen på kommunpolitiker.

Politiker ska inte vara jurister

Efterlyses: Bättre politiker, skrev Dagens Arenas chefredaktör Erik Sundström i veckan. Med bättre politiker menade han sådana som var mer kunniga om upphandling. Politiker som förmår ställa krav och som använder upphandling som ett verktyg för att nå sociala mål.

Ardalan Shekarabi, kriskommissionär och
forskare om offentlig upphandling.
Foto: Lena Dahlström

En färsk rapport från Konkurrensverket visar att staten, kommunerna och landstingen köper varor, tjänster och entreprenader för omkring 500 miljarder kronor per år. De som ogillar detta har på senare tid haft en hel del dåliga exempel att peka på. Sjukhusmaten i Stockholm som blivit dyr och illasmakande. En friskola med en rektor som dömts för pedofili. Förskolor som inte uppfyller kraven vare sig när det gäller lokaler eller pedagogik.

Exempel som visar på systemet har oacceptabla brister, men som knappast kommer att stoppa utvecklingen. Den ökade andelen privata utförare, har som Erik Sundström påpekar också haft positiva effekter i form av bättre kvalitet och utbud, höjd effektivitet och nöjda medarbetare. Upphandling har kommit för att stanna, konstaterar han.

En uppfattning som delas av ordföranden i den socialdemokratiska kriskommissionen Ardalan Shekarabi, som efter valförlusten återvänt till Uppsala universitet juridiska institution för att forska om offentlig upphandling. Han vill se hårdare krav på de privata utförare och att de förtroendevalda ska ha bättre juridiska kunskaper.

Jag håller med honom om den första punkten. Jag har aldrig förstått hur de som förespråkar fler privata utförare har kunnat släppa ifrån sig pengar och verksamhet med så dålig kontroll som det i många fall visat sig vara. Men däremot ska det inte ställas krav på att förtroendevalda att de har kunskaper i upphandlingsjuridik. Deras uppgift är att formulera kraven och se till att det finns professionella inköpare som behärskar avtalsskrivandets svåra konst.

Den ökade andelen upphandling förändrar inte kärnan i politikerrollen att vara medborgarföreträdare och se till att skattepengar används rätt. Men förutsättningarna är annorlunda i Täby där nästan hälften av verksamheten sköts av privata utförare och i Högsby och Skinnskatteberg där drygt 99 procent görs i egen regi, enligt en nyligen publicerad sammanställning från Svenskt Näringsliv