Smärtsam väg mot operation

Kvinnan vars blick möter min i skyltfönstrets spegling stödjer sig på en krycka och ser påtagligt plågad ut. Hon kämpar målmedvetet på, men håller inte samma tempo som omgivningen. Kvinnan är jag, men det är inte den kvinna jag vill vara. Jag vill vara stark och målmedveten. Ha kraft att göra det jag vill, inte behöva nöja mig med det jag kan. Men det var länge sedan jag fullt ut levde upp till det idealet.



Med hjälp av stavar, smärtstillande och god vilja tog
jag mig en bit upp på Kinesiska muren för en månad
sedan. I morgon opereras min  värkande höft.



I snart tio år har min högra höft begränsat mig. Vid den första röntgenundersökningen bedömdes min höftledsartros som begynnande. Jag gick till sjukgymnast och fick övningar som jag genomförde med varierande intensitet beroende på vad livet i övrigt krävde av mig. Men vi levde hyggligt ihop under rätt många år, jag och artrosen. Säkert fanns det saker jag inte kunde göra, men det kändes inte som om jag behövde avstå från särskilt mycket. Jag hade också turen av att ha ett jobb som inte krävde så mycket rörlighet. Värst var det när vi skulle vara sociala och till exempel spela bowling. Eller när vi på en chefskonferens skulle paddla kajak för att öva samarbete. Det gick inte, men mina tillkortakommanden gav de andra cheferna en del lärdomar om vad det innebär att någon med funktionshinder i sin arbetsgrupp.

För drygt två år sedan blev besvären värre. Att ta på strumpor blev en daglig kamp, promenaderna blev allt kortare och jag orkade inte stå ens ett normalt fördrinksmingel utan fick låtsas få telefonsamtal för att få anledning att gå och sätt mig. Jag röntgades på nytt. Läget hade försämrats och min artros klassades nu som måttlig. Nya övningar hos sjukgymnasten, men eftersom jag inte märkte någon skillnad tröttnade jag, skam till sägandes.

I höstas blev det än sämre och jag vaknade flera gånger per natt av att jag hade ont. Jag lyckades övertyga min familjeläkare om att remittera mig till ortoped. Efter fyra månaders väntan, då jag successivt fick allt mera besvär, fick jag till slut träffa en specialist. Då hade jag så ont när jag gick att sjukgymnasten utrustat mig med krycka.

Ortopeden undersökte, tittade på röntgenplåtarna, beskrev vad som skulle göras och vilka risker det kunde innebära. Frågade om jag ville göra ingreppet. Jag svarade ja utan tvekan. Det är en fråga om livskvalitet, nu känner jag mig som en 80-åring, var min motivering. Jag förstår det, sa doktorn och skickade mig till planeringssköterskan.

Hon varande mig för att väntan kunde bli sex månader, men frågade också om jag kunde tänka mig att bli opererad med kort varsel om det dök upp en återbudstid. Även här svarade jag ja. För tre veckor sedan fick jag beskedet att någon annans förhinder var till min fördel.

I morgon är det dags om inget tillstöter med mig eller på sjukhuset. Jag är förberedd och utrustad. Hemmet är försetts med toalettstolsförhöjare, en inredningsdetalj man aldrig ser i hemtidningarnas badrumsreportage. Jag har också strumpåtagare, gritptång och kryckor. För sjukvården är detta rutin, varje år får mer än 15 000 personer sin slitna höftled utbytt. För mig är det allt annat än rutin. Jag räknar med några smärtsamma dagar framöver, men att jag på sikt ska få mindre ont och se en gladare i kvinna i skyltfönstrens speglar.

I vårdgarantin finns inga garantier

När man i många år följt vården från journalistikens åskådarplats är det intressant att se det inifrån. En evigt återkommande fråga har varit vårdens tillgänglighet och vårdköernas längd. En fråga som regeringen nu försökt komma åt genom vårdgaranti till medborgarna och en kömiljard till landstingen att dela på om man lyckas hålla de utlovade väntetiderna.
Jag kan nu konstatera att om den ersättningen varit knuten till individ hade det inte trillat ut några pengar till Landstinget Västmanland för min vård. Jag har i många år haft en värkande höft. I somras blev besvären värre för att i höstas bli riktigt plågsamma och starkt begränsande. Jag började då min vandring genom vårdapparaten.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få den specialistvård man behöver.

Landstinget höll den inledande nollan. Att komma fram till vårdcentralen är idag inget problem. Man knappar in sitt telefonnummer så ringer de tillbaka på överenskommen tid. Alldeles utmärkt. Men sedan sprack det. Jag fick vänta 24 dagar på att träffa distriktsläkaren. Hon skrev en remiss till ortopeden. Det resulterade i ett brev där de med hänvisning till vårdgarantin skrev att de skulle kalla mig inom tre månader. Med detta lät jag mig nöja, men när det mesta av de 90 dagarna gått ringde jag. Beskedet då var att de inte klarar 90 dagar, men eftersom jag hörde av mig fick jag en tid. 124 dagar efter att remissen hade skickats.

I veckan var dagen D, som i doktor på ortopeden. En vänlig, pedagogisk läkaresom snabbt konstaterade att tiden nog var mogen för operation för min del. Om jag var beredd att ta de risker en operation alltid innebär. Det var jag och efter en stunds väntan fick jag träffa en planeringssjuksköterska.

”Vi har sex månaders väntetid för höftledsoperationer” var hennes besked. En smärtfri sommar kunde jag knappast räkna med. Vårdgaranti nämnde hon inte alls. När jag tog upp det sa hon att visst var det så, men då görs det Privat, vilket hon fick att låta som något suspekt. Ville jag utnyttja garantin skulle jag höra av mig när tiden var ute. Jag hävdade att jag redan hade 34 dagar till godo eftersom jag fått vänta för länge i första skedet. Ett synsätt hon inte hade någon  förståelse för. Nu hade landstinget 90 nya dagar på sig. Får de ett återbud hör de av sig.

Jag är besviken och irriterad. Dels för att jag får vänta och fortsätta att ha ont. Dels för den attityd som visades till det som ska vara en garanti. Ingen information utan uppmaning. Inget beklagande. Det är så det är bara och det har jag att finna mig i.

Statistiken visar att Västmanland, som framgår av diagrammet nedan, ligger på riksgenomsnittet. 88 procent får sin specialiståtgärd inom 90 dagar. Uppsala är sämst med 77 procent, Gävleborg bäst där klarar man 97 procent inom vårdgarantins ram. När det gäller höftledsoperationer ligger Västmanland i bottenskiktet som har mer än 90 dagars väntetid. Om jag däremot bott i Hässleholm eller Kalmar hade jag inte behövt vänta mer än högst fyra veckor. Lär av dem, Västmanland.

Läget för vårdgarantin i hela landet när det gäller specialiserad vård.
Källa: vantetider.sehttp://www.vantetider.se/