Hur ska det gå för kommunerna?

Under detta millenium har det producerats en större utredning som rör kommunernas uppdrag vart tredje år. Den senaste är den nyligen presenterade Kommunutredningen, som tagit ett helhetsgrepp på kommunerna i tider av urbanisering, demografiska utmaningar och digitalisering. Ett stort uppdrag med höga förväntningar på konkreta resultat.

En astronaut svävade över publiken när   Kommun-
utredningen presenterades i Ingenjörssalen.

Men den slutliga lösningen på hur landets 290 kommuner ska klara att leverera likvärdig demokrati, service och välfärd till invånarna. kom inte den här gången heller. 

- Det finns inget alexanderhugg som löser allt, konstaterade utredningens ordförande den socialdemokratiska riksdagsledamoten Niklas Karlsson från Landskrona, vid ett seminarium arrangerat av studieförbundet SNS den 2 mars.

Ett sådant förlösande hugg hade nog ingen på allvar väntat sig, men många hade nog hoppats på mer efter tre års utredande. Det mest uppmärksammade förslaget är att staten ska kunna gå in betala skulderna för kommuner som frivilligt går samman. Dyrt och orättvist, tyckte M-, L-, KD- och SD-ledamöterna, som samfällt reserverade sig. Därmed finns ingen majoritet i riksdagen om förslaget skulle komma så långt, vilket inte är så sannolikt eftersom det handlar om en kostnad på uppåt 500 miljarder. 

Rättviseaspekten är också problematisk. För mig känns förslaget som om en pappa skulle betalar lånen för den skuldsatte sonen om han gifter sig, medan de barn som redan är gifta och har skött sin ekonomi blir utan. Å andra sidan: vem vill slå sig ihop med någon med stora skulder?

Utredningen föreslår också att personer som väljer att jobba i en glesbygdskommun ska få sina studieskulder gradvis avskrivna. Ett förslag som välkomnades av kommunföreträdarna i debatten Carola Gunnarsson (C) från Sala och SKR:s styrelsen och Britta Flinkfeldt (S) från Arvidsjaur. Bristen på kompetent personal är ett minst lika stort problem i små kommuner som bristen på pengar. 

_ Money talks, sa Britta Flinkfeldt, som hoppas detta ska locka lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare och andra kvalificerade yrkesgrupper att jobba i glesbygd. 

Mer generella och färre riktade statsbidrag är ett annat förslag. Det är de flesta för. I princip, men den politiska logiken gör att det i praktiken alltid kommer nya öronmärkta pengar. Man vinner inga val på att lova höjda generella statsbidrag, ty om sådana brukar det heta att de försvinner i svarta hål. Medan däremot det parti som får i genom gratis glasögon, fler böcker i skolbiblioteken eller subventionerade solceller kan kalla till presskonferens och tala om hur viktiga de är.

Kommunsammanslagningar föreslås inte eftersom det inte ingick i uppdraget. Utredningen hoppas att det ska ske ändå  på frivillig väg.  Teoretiskt skulle det behövas 25000–30000 invånare i en kommun för att den skulle klara sina uppgifter. Så stora är inte ens hälften av kommunerna idag, medianen ligger runt 15 000.

I verkligheten är detta idealläge näst intill omöjligt att åstadkomma. Kommuner som är små mätt i antal invånare är stora till ytan, vilket gör att man inte vinner så mycket en sammanslagning, Det finns också starka demokratiska argument emot. Medborgarna gillar inte att gå ihop med grannkommunen. Det visar exemplet Öland, som består av Borgholm med knappt 11 000 invånare och Mörbylånga med dryga 15 000. Ett självklart sammanslagningsprojekt kan det tyckas. Om man inte är ölänning. Det blev ett tydligt nej både 2009 och 2019, när man folkomröstade om saken.

Om inget görs kommer allt fler kommuner att få svårt att klara service och välfärd och den svenska modellen med självstyrande kommuner hotas. Det framhöll Ardalan Shekarabi när utredningen tillsattes och det framhöll Niklas Karlsson nu när utredningen är klar.

Och den som måste göra något är i slutänden staten. Frivilliglinjen lår inte leda till särskilt många kommunsammanslagningar. Vi har att vänta fler kommunutredningar. Ingen kommer att heta Självstyrelseutredningen eller Kommunsammanslagsningskommittén. Men det är de frågorna som det kommer att handla om.  På sikt är det svårt att se hur det ska gå att behålla självstyret och det lokala ansvaret för välfärdstjänsterna utan det smärtsamma arbete det innebär att rita om kommunkartan.

Den som lever får se Det kommer att ta sin tid, jag tror inte det blir klart under min livstid.

Betänkandet har titeln Starkare kommuner - med kapacitet att klara välfärdsuppdraget (2020:8). I en artikel på DN Debatt ger ordföraden Niklas Karlsson en kortversion av förslaget.

SNS-seminariet finns att se här: https://www.sns.se/aktuellt/niklas-karlsson-presenterar-kommunutredningen/

Besvärande kunskapsbrist

Någon mer okontroversiell slutsats i en forskningsrapport än att det behövs mer forskning är svår att tänka sig. Ju mer man vet, desto mer frågor väcks. Dessutom behöver forskare nya uppdrag. Men när en grupp forskare i SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser kom fram till att vi inte har metoder för att mäta resultatet av de senaste decenniernas stora samhällsförändringar i form av konkurrensutsättning, valfrihet och privatisering väckte det en debattstorm. Stormen svepte med sig SNS forskningschef, vd och en del av organisationens trovärdighet.

Privatiseringar och konkurrensutsättning är en av svensk politiks mest ideologiska frågor där känslorna är starka och båda sidor har sina ståndpunkter klara. Det är av ondo, menar vänstern, som tyckte sig ha fått stöd för sin uppfattning när rapporten inte kunde hitta några positiva effekter. Privatiseringsförespråkarna avfärdade rapporten som tendentiös eller rent av bedrövlig, för att citera Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström.

När känslorna är starka brukar inte förnufts- och kunskapsargument väga särskilt tungt. Kanske är det därför det inte blivit någon verklig diskussion om det som är rapportens verkliga slutsats. Att vi inte vet vad vi får för våra skattepengar eller hur vi ska styra och mäta för att vara säkra på att pengarna används rätt.

En slutsats så uppseendeväckande att den borde leda till åtgärder direkt. I 20 år har vi förändrat samhällsorganisationen och vårt sätt att använda skattemedel på ett grundläggande sätt. Ett sätt som många tycker är bra. Få vill tillbaka till den tid när samhället egenmäktigt bestämde åt oss om skola, vård och omsorg. Men det är bekymmersamt att vi vet så lite om vilka effekterna blivit och om pengarna används effektivt.

De som borde vara mest angelägna om mer fakta är konkurrensens och valfrihetens vänner. Systemets trovärdighet klarar inte alltför många avarter som nu senast Kristinaskolan i Täby. Enligt Skolinspektionens tillsyn saknades det mesta på skolan, medan ägarna har plockat ut 10 miljoner ur bolaget.

Texten även publicerad i VLT 11 oktober 2011

Offentlignormativiteten väcker känslor

Jag lärde mig ett nytt ord i veckan: offentlignormativ. Det är samhällsdebattens motsvarighet till genusdebattens heteronormativ. Där är det den heterosexualiteten som är norm. I samhällsdebatten är det den offentliga utföraren som i kraft av sin storlek blir den som allt jämförs med.

Ordet lanserades av Praktikertjänsts VD Carola Lemne på det SNS-seminarium där den omdiskuterade rapporten Konkurrensens konsekvenser presenterades. Carola Lemne har varit ordförande i den referensgrupp som varit knuten till rapportarbetet. Hon instämde i det som är rapportens huvudslutsats: Att det finns så lite  kunskaper om konsekvenserna av det systemskifte som skett i Sverige de senaste 20 åren i och med att de offentliga monopolen brutits upp och privata utförare kommit in.

Bristen på kunskap är, enligt Carola Lemne, extra beklaglig eftersom det finns så mycket känslor och åsikter kring frågan. Något som den senaste tidens debatt  visat. Sällan har en rapport, från det vanligtvis näringslivsvänliga SNS, blivit så hyllad av vänsterdebattörer, medan Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström dömt ut den som ”undermålig”. Forskningschefen Laura Hartman har också tvingats till en pinsam rättelse av sammanfattningen när det gäller friskolors rätt att välja elever.

Det som gör vänsterfolket glada och upprör näringslivet är forskningschefen Laura Hartmans slutsats  att det inte gått att hitta några vinster av konkurrensutsättning. Kritiken, bland annat framförd av borgerliga politiker i Stockholms läns landsting, gäller framför allt att hon bortser från att valfriheten i sig är en vinst. En åsikt som med kraft framfördes vid seminariet av Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson. Han hyllade den svenska modellen med gemensam finansiering, som gör att alla har möjlighet att välja i kraft av sin skol- eller vårdpeng.

En återgång till offentliga monopol är varken möjlig eller önskvärd. Detta är en ny svensk modell, som behöver förbättras för att försäkra oss om att skattepengar används rätt. Det handlar bland annat om bättre regelverk som stoppar dem som missbrukar systemet, om att hitta former för jämförelser som gör att val kan fattas på god grund och att hitta ersättningssystem som belönar den som levererar kvalitet på ett effektivt sätt. Det förutsätter bättre kunskap än vi har idag, kanske också att offentlignormativiteten försvagas.