Visar inlägg med etikett valfrihet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett valfrihet. Visa alla inlägg

måndag 16 september 2013

Valfrihet inte alltid det viktigaste

Jag är i grunden positiv till valfrihet. Eftersom människor är olika är det bra om inte alla är hänvisade till en enda stor organisation, som riskerar att glömma bort vem den är till för. Men efter att den senaste tiden ha studerat hur man i olika delar av landet jobbar med att förbättra vården av de mest sjuka äldre har jag börjat tvivla. 
För den som är gammal och skör är kanske valfrihet inte det
viktigaste.


Sköra gamla behöver insatser av olika slag. I stort sett lika länge som vi har haft äldreomsorg har det tvistats om vad som är sjukvård, och alltså ska betalas av landstinget, och vad som är det som tidigare kallades fattigvård, idag socialtjänst, och som är kommunens ansvar.  Denna strid var ett genomgående tema i rapporten "Från fattigvård till valfrihet", som jag skrev för SKL 2011.

Olika organisatoriska grepp har tagits för att de gamla inte ska märka att det är olika huvudmän. Ett är att kommunalisera hemsjukvården, som Västmanland gjorde i fjol. Det är inget magiskt trick som löser alla problem. Gränsen finns kvar fast den dras på ett annat, sannolikt bättre, ställe. Ofta märker brukaren inte av denna gräns men ibland kan den förvandlas till en avgrund.

Sköra gamla med många olika sjukdomar och mediciner behöver framför allt helhet och samlade grepp men vården och omsorgen blir allt mer fragmentiserad. På vardera sidan om äldrevårdens gränslinje står inte  bara kommun och landsting, utan också en rad olika utförare som sinsemellan konkurrerar med varandra men som också ska samarbeta.

Det bidrar inte till helhet. När dessutom ersättningssystemet är utformat för att belöna vissa insatser blir det riktigt rörigt. Inte minst i primärvården som ska se till helheten. Pengarna styr, oavsett driftform. Politikerna belönar den som gör det som är rätt för dagen med öronmärkta bidrag.

“Personalen sliter som illrar för att uppfylla alla krav, som ger extra ersättning, men ingen hinner se till helheten”, beskriver en kommunal äldreomsorgschef läget. Om systemet har blivit svåröverskådligt för henne hur ska det då inte vara för den som är gammal och sjuk?

Den som har tur kan hamna i ett projekt där man provar gränsöverskridande samarbete. Då kan det bildas en enklav där det blir riktigt bra så länge projektpengarna räcker. Sedan är risken att det bli som vanligt, det vill säga var och en ser till sin budget och ingen har helhetssyn, vilket gör att de gamla far illa. I det läget är nog inte valfrihet viktigast.


Texten även publicerad i VLT 16 september 2013


 

 

onsdag 26 juni 2013

Det svårhanterliga fria valet

Texten även publicerad  VLT 26 juni 2013
Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på tv-journalisten Elisabeth Höglunds 70-åriga syster. I en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Kommunen lät min syster leva i misär” beskrev hon hur hennes syster tvingades leva instängd i köket utan möjligheter att ta sig till övervåningen där toaletten fanns. Huset stank av avföring, som förvarades i säckar. Kommunen kände, enligt Elisabeth Höglund väl till förhållandena, men hade vägrat systern hjälp.
Det är en förfärlig historia, som väckte de läsarreaktioner man kunde förvänta sig. Eftersom jag har som grundinställning att tro människor, inklusive kommunala tjänstemän, om gott tills motsatsen bevisas misstänkte jag att krönikan inte gav hela sanningen utan snarare var en förtvivlad anhörigs reaktion. Misstanken visade sig befogad. Problemet är inte i första hand att kommunen vägrat ge kvinnan hjälp utan att kvinnan vägrat släppa in de som har till uppgift att hjälpa.

”Vi som socialtjänst eller kommun kan aldrig kan tvinga en vuxen myndig individ att ta den hjälp vi erbjuder. Vi kan inte heller tvinga någon som är sjuk att ta emot vård”, skriver socialchefen i en kommentar.
Verkligheten är sällan så enkel som den framställs i en krönika. I den här historien finns åtminstone tre sanningar, vilka vi känner till två, den anhöriges och kommunens. Huvudpersonens egen version har vi inte hört.

Kommunen har enligt Socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att invånarna får det stöd och hjälp de behöver. Men vuxna och myndiga människor har tolkningsföreträde om vad de behöver. Det sammanfallet inte alltid med vad omgivningen tycker att de borde ha, men man bestämmer själv över sitt liv. Det kan till exempel gälla den gamle som inte vill flytta från sitt ensligt belägna hem för att komma inom räckhåll för hemtjänsten. Den sjuke som säger nej till behandling. Maken som hellre kämpar själv än låter den dementa hustrun flytta till boende.

Jag tror ingen i grunden vill ha det annorlunda, men individens fria val blir ibland svårhanterligt om man vill väl. Oavsett om det är grannar, anhöriga eller medier, som ska skildra en verklighet som inte alltid är så svart-vit att man med automatik kan utse kommunen till skurk i alla lägen.

tisdag 11 oktober 2011

Besvärande kunskapsbrist

Någon mer okontroversiell slutsats i en forskningsrapport än att det behövs mer forskning är svår att tänka sig. Ju mer man vet, desto mer frågor väcks. Dessutom behöver forskare nya uppdrag. Men när en grupp forskare i SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser kom fram till att vi inte har metoder för att mäta resultatet av de senaste decenniernas stora samhällsförändringar i form av konkurrensutsättning, valfrihet och privatisering väckte det en debattstorm. Stormen svepte med sig SNS forskningschef, vd och en del av organisationens trovärdighet.

Privatiseringar och konkurrensutsättning är en av svensk politiks mest ideologiska frågor där känslorna är starka och båda sidor har sina ståndpunkter klara. Det är av ondo, menar vänstern, som tyckte sig ha fått stöd för sin uppfattning när rapporten inte kunde hitta några positiva effekter. Privatiseringsförespråkarna avfärdade rapporten som tendentiös eller rent av bedrövlig, för att citera Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström.

När känslorna är starka brukar inte förnufts- och kunskapsargument väga särskilt tungt. Kanske är det därför det inte blivit någon verklig diskussion om det som är rapportens verkliga slutsats. Att vi inte vet vad vi får för våra skattepengar eller hur vi ska styra och mäta för att vara säkra på att pengarna används rätt.

En slutsats så uppseendeväckande att den borde leda till åtgärder direkt. I 20 år har vi förändrat samhällsorganisationen och vårt sätt att använda skattemedel på ett grundläggande sätt. Ett sätt som många tycker är bra. Få vill tillbaka till den tid när samhället egenmäktigt bestämde åt oss om skola, vård och omsorg. Men det är bekymmersamt att vi vet så lite om vilka effekterna blivit och om pengarna används effektivt.

De som borde vara mest angelägna om mer fakta är konkurrensens och valfrihetens vänner. Systemets trovärdighet klarar inte alltför många avarter som nu senast Kristinaskolan i Täby. Enligt Skolinspektionens tillsyn saknades det mesta på skolan, medan ägarna har plockat ut 10 miljoner ur bolaget.

Texten även publicerad i VLT 11 oktober 2011

tisdag 26 april 2011

Hemtjänst och förtjänst

Förra året gick hemtjänsten inom Västerås kommunala utförare Proaros med ett underskott på 9 miljoner kronor. Samtidigt som privata utförare kan dela ut vinst till sina ägare. En klen tröst är att det ser ungefär likadant ut i många andra kommuner. Hur kan det komma sig, är en fråga som många ställer sig. Bland annat ledningen för Sveriges Kommuner och Landsting, som anlitat forskare för att ta reda på orsakerna.


En viktig förklaring är att ersättningen för de utförda tjänsterna bygger på kommunernas genomsnittskostnader. Den nyetablerade utförare som tänker nytt har därför stora möjligheter att driva verksamheten effektivare och ta hem mellanskillnaden som vinst..

En än viktigare förklaring är att privata utförare har större möjligheter att välja hur och var man vill jobba. I Västerås är det exempelvis bara ett av de privata hemtjänstföretagen som erbjuder service i glesbygd. Sådana val kan en kommun inte göra. Den måste erbjuda fullt sortiment, vilket innebär högre kostnader än ett mer begränsat uppdrag. Dessutom måste kommunen ta hand om dem som de privata utförarna nobbar

Personalens inställning till jobbet kan också förklara en del, enligt forskarna från Kefu, (Rådet för Kommunalekonomisk forskning och utbildning vid Lunds universitet) som bland annat ha studerat några enheter inom primärvården i Västmanland och hemtjänsten i Västerås. De som väljer att jobba hos en liten utförare är mer engagerade och tar ett större helhetsansvar, vilket gör att företagen kan jobba flexiblare.

Skillnaderna mellan privata och offentliga utförare är störst i starten. Efter en tid brukar de offentliga anpassa sig till den nya verkligheten och tänka mer företagsekonomiskt. Sannolikt kommer kommunerna bli bättre på att utforma ersättningssystemen så att de speglar verkligheten. Mycket möda kommer också att ägnas åt att hitta system för att ha koll på kvaliteten. Att ta reda på vad man får för skattepengarna. Oavsett om utföraren är privat eller om man driver i egen regi.

Texten även publicerad i VLT 26 april 2011