Kärleken, döden och Carema

Texten även publicerad i VLT 26 januari 2013

Filmen heter Amour och det är verkligen en film om kärlek. Men inte de romantiska komediernas sprittande och passionerade kärlek utan den åldrade kärleken. Den stillsamma, varma gemenskap som förhoppningsvis finns där när man levt hyggligt lyckliga i nästan alla sina dagar och vet att slutet oåterkalleligt närmar sig.  En film om sådan kärlek i dödens skugga låter ju outsägligt tungt och trist, men detta franska kammarspel, som begränsas av väggarna i parets lägenhet, är oavbrutet fascinerande.

När hustrun drabbas av en stroke och hamnar i rullstol blir hon lovad att inte behöva åka tillbaka till sjukhuset. Maken håller sitt löfte, men till ett oerhört högt pris. I takt med att hennes tillstånd försämras blir han inte längre hennes man utan hennes vårdare, visserligen med lite hjälp av vårdpersonal men huvudansvaret är hans. Dygnet runt, sju dagar i veckan. Tyngden i detta ansvar, både mentalt och fysiskt kan man tydligt se i filmens skildring av vardagssysslorna. Tyngden för henne av att vara beroende av sin man anas i Emmanuelle Rivas vackra, allt mer sorgsna ansikte.

I Sverige skulle det nog vara hemtjänstens vårdbiträden som skulle stå för avlastningen, inte som i filmen privata sköterskor som får pengar i handen. Men även här vilar ett tungt ansvar på anhörigvårdare av båda könen. Man vill klara sig på egen hand. Man vill fortsätta leva tillsammans, inte komma och hälsa på den andre på en institution. Men undersökningar visar att många svenskar också räds beroendet av nära anhöriga.

Lämna hellre över mig till Carema när den dagen kommer än att du sliter ut dig på det här viset, sa jag till min man efter biobesöket. Men som så mycket annat som gäller åldrandet är man mer rationell när man har det på distans. När den dagen verkligen kommer är det inte säkert att självinsikten räcker till. ”Ska jag sitta där med en massa glömska kärringar”, undrade en mig närstående argt när hennes demens gjorde vardagen alltför tung för hennes man. Hon slapp, men även där blev den åldrade kärlekens pris högt.

Ingen vet hur det blir när den dagen kommer då vi behöver hjälp. Men i väntan på detta kan man med fördel se Michael Hanekes mästerliga men annorlunda iscensättning av filmkonstens eviga teman, döden och kärleken.

 

 

 

 

På maktens elitnivå tillåts inga misstag

Vinare och förlorare i kamplen om makten Philip Seymour
Hoffman och Ryan Gosling i slutscenen i Maktens män

Skilsmässor och arvskiften lär vara det som väcker människors sämsta sidor. Att inte partipolitik i val- och nomineringstider finns med på den listan måste bero på att så få har sett partiarbete inifrån. Det behöver inte handla om partiledarposter, också i lokala partiorganisationer kan det bli riktigt smutsigt när namnen på vallistorna ska fastställas.


Det handlar om makt och prestige och det handlar om att vinna. Om inte till varje pris, så näst intill. Mycket sker i slutna rum, men ibland tar någon så stora risker att han eller hon blir avslöjad. Med risk för att skada den sak eller den person man är beredd att göra allt för att gynna.  Det senaste exemplet är Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg, som under signaturen Ove Tove under flera år från regeringskansliets dator skrivit nedsättande omdömen om sina partikamrater på olika webbforum. Om riksdagsledamoten Annelie Enochson, som tillhör Odell-förespråkarna i partiet, har han, enligt Dagens Nyheter, bland annat skrivit att hon är ” beredd att gå över andra lik för att få fäste för sina idéer”.

Göran Hägglund fick kännedom om detta före jul, men först igår fick Henrik Ehrenberg lämna sin post. Han fick dock inte sparken, vilket borde ha varit det naturliga. I stället omplaceras han till andra uppgifter inom regeringskansliet. Politik är en förtroendebransch och det här skadar inte bara Ehrenberg utan också Göran Hägglund. Om det gynnar Mats Odell i partiledarstriden återstår att se.

Vänsterns partiledarstrid avgörs idag. Där är det inte lika spännande. Frågan är om Jonas Sjöstedt får någon kvinna vid sin sida eller inte. Ulla Andersson kommer från Gävle, Rosanna Dinamarca från Trollhättan så de kan ju även när det gäller bostadsort vara ett komplement till Sjöstedt, som tvingas bo på Östermalm i diplomathustruns tjänstebostad. ”En ganska trist stadsdel”, som han hoppas familjen snart kan flytta ifrån, säger han till Aftonbladet.
Den som är intresserar sig för politikens maktspel kan med fördel roa sig med att se det i Hollywoodversion. Maktens män med George Clooney och Ryan Gosling, ger ingen vacker bild av det politiska spelet, men det är spännande och här finns repliker för Henrik Ehrenberg och andra att fundera över. Till exempel: "This is the elite divison, a mistake and you're out."

Politik i verkligheten och på film

Det här var veckan när snön föll utan hänsyn till att två av tre kommuner redan förbrukat sin budget för snöröjning. Veckan när vi fick en ny grundlag, som nog inte kommer att engagera medborgarna särskilt mer än den gamla. Det var också veckan när effekterna av socialdemokraternas kris för första gången avspeglades i opinionssiffrorna, rekordlåga 27,7 procent. Moderaternas siffra i Synnovate-mätningen var 37,5 procent, större än S och V tillsammans.


Hur många partiledare är kvar vid nästa val?
Göran Hägglund var veckans mest utsatta partiledare. Det började med att partiets starkaste kommunpolitiker Bengt Germundsson i Markaryd kritiserade sin partiledare för att han ifrågasatte vårdnadsbidraget. Därmed öppnades dammluckorna och kritiken blev allt mer intensiv inte minst i partiorganet Kristdemokraten. I tunga distrikt som Uppsala, Kronoberg, Kalmar och Västra Götaland säger sig ordförandena inte ha förtroende för Göran Hägglund. Faller Hägglund kan han dra Maud Olofsson och Jan Björklund med sig i fallet. De övriga borgerliga partierna tynar i skuggan av de stora moderaterna och då sitter partiledarna löst, är slutsatsen i en analys i Fokus. En tung politisk reporter jag träffade i veckan trodde att alla partiledarna utom möjligen Jan Björklund och Jimmie Åkesson skulle vara utbytta till nästa val. I Fredrik Reinfeldts fall skulle det i så fall vara en frivillig avgång eftersom han då aldrig skulle riskera att förlora ett val.

Det räcker inte med gamla fina Palme-citat
I efterdyningarna av Mona Sahlins avhopp skriver Stig-Björn Ljunggren i Piteå-Tidningen om längtan efter en ny gemenskap i en tid individualistisk konsumism. En längtan som han inte tycks övertygad om att socialdemokratin lyckas fånga:
Det höjs nu röster för att socialdemokratins vägval ska vara ett återupprättande av den traditionella samhällsordningen, där vi alla går mot ljuset som det uppenbarats i rådslag och gamla fina texter av Olof Palme. Förr kunde gemenskapen baseras på hotet om helvetet. Men nu är det klimathotet som används för att de solitära individerna ska förmås lämna sina självförverkligandeprojekt och ansluta sig till den nya gemenskapen. Så låt mig gissa att försöken att återupprätta folkhemsgemenskapen inte längre kommer att vara enbart Sverigedemokraternas angelägenhet. Nu rustar den socialdemokratiska vänstern för att ta över initiativet.

Utbildning till unga arbetslösa
En av de stora utmaningarna för politiker i hela Europa är ungdomsarbetslösheten. 5,2 miljoner unga i EU går utan jobb, Sverige ligger bland de högsta. Här är ungefär en av fem som är under 25 år arbetssökande. De allra flesta unga arbetslösa både i Sverige och i övriga EU saknar gymnasieutbildning. I veckan kom TCO med ett förslag om en ungdomsgaranti som skulle ge alla under 25 år rätt till en gymnasieutbildning. På DN Debatt skriver utredaren Jonas Olofsson och TCO:s samhällspolitiske chef:
Lågutbildade unga och unga vuxna ska slussas över från arbetsförmedlingarna och socialtjänsten till utbildningscentren. På utbildningscentren ska man utforma individuella handlingsplaner i samverkan med de unga som tydliggör vilka steg som måste tas för att förverkliga målet att uppnå en gymnasiekompetens. Planen bygger på ett ömsesidigt ansvar. Den som påbörjar en utbildning erbjuds ett särskilt vuxenstudiestöd samtidigt som den som inte är benägen att hålla överenskommelsen avstängs från stöd.
I början av nästa år kommer SKL med en rapport om samma ämne. Även där kommer det att handla mycket om utbildningens betydelse.

Offentliga chefer mer begåvade
I offentlig sektor träffar man ofta på ett mindervärdighetskomplex i förhållande till den privata sidan.. HR-konsulten Source har undersökt om det finns något fog för att offentliga chefer skulle vara sämre än de privata. Genomgången av arbetspsykologiska testdata från 558 ledare visar att så inte är fallet. Tvärtom offentliga chefer ligger högre när det gäller generell begåvning, som är den urvalsfaktor som har högst korrelation med framgång i arbetslivet. Så sträck på er  och tala väl om vad det innebär att jobba för det allmännas bästa. Det gäller att vända bilden om man ska lyckas attrahera unga framtidslöften. Annars finns risk att framtida chefstester ger ett annat resultat, påpekar Jana Cagin på Source.

Hur kul är svensk politik på film?

Björn Kjellman spelar en folkpartiledar med byxorna nere.

Många politiskt intresserade har Vita huset som sin favorit bland TV-serier. De vassa dialogerna och det starka engagemanget hos president Bartlett och hans stab fångade även dem annars väljer nyheter och debattprogram. En som tittat mycket på Vita huset är Wilhelm Behrman, före detta politisk reporter och manusförfattare till filmen Fyra år till, som har premiär idag. Det är en romantisk komedi om en folkpartiledare, spelad av Björn Kjellman, som blir nyförälskad. Komplikationen är inte att föremålet är en man utan att han är socialdemokratisk statsekreterare. Hur kul är det? Inte särskilt, tycker Fokus kulturskribent Elsa Westerstad, som längtar efter en svensk film som tar politik på allvar. Ungefär som Vita huset. Jättekul och ett par nivåer smartare än normalt i svensk film, tycker Karolina Eriksson i Svenska Dagbladet. Återstår att skaffa sig en egen uppfattning. Det andra försöket till svensk komedi i politisk miljö Starke man i SVT, har jag övergett. Lars-Göran Bengtsson i Svinarp blir väldigt tröttsam i längden.