Välfärd viktigare än fiskar

Denna blogg har de senaste åren i huvudsak varit ett arkiv för krönikor jag publicerat på VLT:s ledarsida. Nu har det uppdraget upphört så när skrivlusten faller på tänkte jag återuppliva den för texter om aktuella samhällsfrågor. 

----------------------------------------------------------------------------------------------

I Svartåns mynning i Västerås pågår sedan drygt ett år byggandet av fisktrappa. Eller faunapassage

Arbetet med fisktrappan vid Fiskartorget har
hålit på ett år.Kostnaden för första etappen
beräknas till23miljoner.

som man föredrar att kalla det för att markera att alla arter är välkomna. Ett fint och vällovligt projekt för att rädda hotade arter, som stör mig varje gång jag passerar. Enligt senaste prognosen kommer den att kosta 23 miljoner kronor, 4 miljoner mer än beräknat. Men det räcker inte. En andra etapp är planerad för ytterligare 13,5 miljoner kronor.

De pengarna borde satsas på människor inte på fiskar.

Alla som haft någon form av ekonomiskt ansvar vet att det alltid finns sådant som man gärna vill ha men inte har råd med. Det gäller för en tonårings månadspeng, för familjebudgetar, för företag. Och just nu i högsta grad för offentliga budgetar. Det framgår med skrämmande tydlighet i vårens ekonomirapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Den demografiska utvecklingen gör att alla de pengar som kommuner och landsting har, och inte så lite till, behövs för att möta den demografiska utvecklingen. Det vill säga att för att klara välfärden för de allt fler gamla och unga. Över hela landet måste det byggas nya skolor, förskolor, sjukhus och äldreboenden för att klara de växande behoven. Skatteintäkterna kommer inte att öka i samma takt som behoven av välfärd. Men det är inte det enda bekymret. Dessutom kommer det att råda brist på arbetskraft.

Kommuner och landsting har tack vare högkonjunkturen haft några goda år. Hög sysselsättning ger goda skatteintäkter och färre som behöver ekonomiskt bistånd. Markförsäljningar har gett tillskott på många håll. Dessutom har det varit billigt att låna, vilket lett till att låneskulden ökat.

 Men 2020 förväntas degoda åren vara över. Kommuner och regioner kommer att behöva effektivisera, spara och kanske höja skatten. Samt prioritera, eftersom pengarna inte räcker till grunduppdraget med välfärden får man avstå från annat, till exempel fisktrappor.

Men kommunerna klarar inte detta på egen hand, framhåller SKL. Staten måste också ta ett större ansvar genom ökade generella statsbidrag och mindre detaljstyrning. Mycket av de senare årens statsbidragshöjningar har varit riktade bidrag, till sådant som rikspolitiker anser angeläget. Av kommunfolk ofta kallat pressmeddelandepengar eftersom de, oavsett regering, ofta tillkommer för att ministrar ska kunna visa handlingskraft i en aktuell fråga.

De demografiska utmaningarna borde ha större inflytande även över statens prioriteringar. Inte heller där har man råd med allt. Den familjevecka som nu läggs in i föräldraförsäkringen är något av en fisktrappa. Det vill säga något som är trevligt att ha men som egentligen inte har råd med. Jag tror landets barnfamiljer skulle vara mer betjänta av mer pengar till barnens skola och förskola eller till äldre släktingars omsorg än en veckas extra föräldraledigt.

Det blir inte lätt att vara politiker när man kan tvingas till att både dra ner på det som tas för självklart och inte har råd med det lilla extra. Det som kan göra att man vinner val.

Demensvården bättre än sitt rykte

Sven är en stor och kraftfull man. En gång var han också en man med makt, van att få sin vilja igenom. Idag är han dement och vill för ögonblicket bara en sak, att komma in på sitt rum. Problemet är att han tagit fel på dörr och ägnar all sin kraft åt att komma in i grannens rum. Personalen, som är vana vid att ha koll på den vandrande Sven gör vad de kan för att få honom på andra tankar så att han släpper taget om dörrkarmen och går någon annanstans. Det sker med en kombination av lugnande ord, lämpor och att rent fysiskt ställa sig i vägen för honom. Då är det lätt hänt att olyckan är framme så att antingen någon av personalen eller Sven gör sig illa. 

Det här är en vardagssituation som visar vilket svårt jobb demensvårdens personal har. Jag såg mycket av det under de nästan tre år jag regelbundet besökte min mamma på ett demensboende i Stockholm. Jag såg också mycket av omtanke och av insatser långt över vad man kan förvänta sig. Visst fanns där ibland också nonchalans och slarvig städning, men jag tycker på det hela taget att hon blev väl omhändertagen sina sista år.

Därför gör det mig bedrövad å personalens vägnar när jag ser att demensvården beskriv som ett träsk av vanvård i en serie artiklar i Aftonbladet. En del i serien var en lista över de 271 Lex Sarah-anmälningar som gjordes 2013. En av dessa gällde Västerås. Eftersom det här finns ungefär 500 platser i särskilt boende för dementa är det kanske inte så alarmerande. I all verksamhet där människor inblandade sker misstag. Lex Sarah är ett sätt att göra sådana misstag kända så att de inte upprepas. Därför är det viktigt att personal och chefer inte drar sig för att rapportera av rädsla för att bli uthängda.

Två  av tre svenskar känner sig otrygga med att åldras i Sverige enligt en undersökning som SVT låtit Sifo göra. Jag tillhör för det mesta den trygga tredjedelen. När jag oroas är det inte av braskande rubriker om enskilda misstag utan av faktatyngda lågmälda texter om systemfel . Förra veckan kom ytterligare en på DN Debatt. Där visar TCO hur illa rustat samhället är att möta de demografiska utmaningarna när befolkningen åldras. Alltså den oundvikliga fråga som borde dominera valrörelsen, men som ingen vågar ta i för att den är för svår.

Texten även publicerad i VLT den 31 januari 2014

PS
Facket driver på debatten om välfärdens finansiering. Den 31 januari kritiserade Sacos samhällspolitiske chef Robert Boije på DN Debatt politikerna för dölja problemet och inte tala klarspråk om att det behövs mer egenfinansiering. Han fick mothugg av Kommunals Kristina Mårtensson och Torbjörn Dalin, som menade att välfärden måste skattefinansieras även i framtiden.

 

Äldrerapport med frågetecken

Förstatligande av skolan som en väg till bättre resultat och större nationell likvärdighet är skoldebattens eviga fråga Just nu parkerad i Leif Lewins utredning om kommunaliseringens effekter.  Även inom äldreomsorgen skiljer sig resultat och resurser mellan olika delar av landet, men där hör man sällan krav på förstatligande. Därför väcktes mitt intresse när jag såg att Arena Idé på försommaren presenterat en rapport med rubriken ”Nationalisera äldreomsorgen?” Intressant, hur hade jag kunnat missa den?

Besvikelsen blev stor när jag läst rapporten och insett det handlar om rubriksättning som mer hör hemma i Hänt i veckan. Rubriken saknar täckning i texten. Möjligen hade den varit korrekt om rapporten hetat ”Nationalisera finansieringen av äldreomsorgen”, men även då hade man nog känt sig lite lurad. I en intervju i Kommunalarbetaren ställs relevanta frågor om rapporten och dess rubrik till rapportförfattaren Olav Fumarola Unsgaard. Han medger där att rubriken är hårdragen och att han inte direkt förordar en nationalisering:

– Det är ju ett frågetecken på titeln, men vi tycker att man allvarligt måste se över alla alternativ, inklusive en nationalisering, säger han till KA.

Att alla alternativ måste ses över, är ju den vanligaste slutsatsen när det handlar om äldreomsorgens framtida finansiering. Olav Fumarola Unsgaard resonerar kring en äldreomsorgsförsäkring. Argumenten för är att det gör det offentliga åtagandet tydligt och stärker den enskildes rätt. Den främsta invändningen är att en försäkringslösning innebär en urholkning av den generella välfärden eller också bara blir en förtäckt öronmärkt skatt. I sin synnerligen försiktiga personliga slutsats förordar Unsgaard en försäkring som är så skattelik som möjligt…

Olav Fumarola Unsgaard lägger större vikt vid personalens arbetsvillkor än de flesta andra debattörer på det här området. Hög andel tillfälligt anställda och hög personalrörlighet försvårar möjligheterna att styra verksamheten och utnyttja personalen effektivt, menar han. Lösningen är fler heltider, högre löner och bättre arbetsmiljö för att göra yrket mer attraktivt. Han pekar också problemet med det minskade intresset för gymnasiets vårdutbildningar, något som ju även utbildningsministern  nyligen uppmärksammat. Jan Björklund hoppas öka intresset genom en särskild undersköterskeexamen och genom att ge vårdprogrammet få en särskild inriktning mot sjuksköterska..

Välfärdens framtida finansiering och personalförsörjning är svåra frågor. Trots rapportens brister ska Arena Idé ändå ha heder av att man oförtrutet fortsätter arbetet med att hålla liv i debatten när så många vill glömma den just för att den är så svår. Debatten kanske hade livats upp om man mer direkt föreslagit en nationalisering av äldreomsorgen, men det hade varit ett stickspår. Precis som när det gäller skolan är det viktigare att diskutera verksamhetens kvalitet och innehåll än huvudmannaskapet

Rörig styrning av välfärden

Att styrning ska vara tydlig och strukturerad får man lära sig första dagen på de grundläggande chefskurserna.  Behovet blir inte mindre för att man kommer högre upp i beslutshierarkierna, men på det som kan ses som den högsta nivån, den statliga styrningen, är det väldigt dåligt med struktur och tydlighet idag. Om detta har det pratats åtskilligt under Almedalsveckan. Veckan är ju ständigt ifrågasatt, men en av de klara fördelarna är att det här finns utrymme för öppna samtal över de gränser som präglar vardagen.

Politikens medialisering blir högst påtaglig under Almedals-
veckan. Foto: Region Gotland

Vid ett av veckas seminarier illustrerades problemet med den bristande styrningen med ett gymnastiksalsgolv där linjer för olika sporter finns uppritade. Det ser rörigt ut men fungerar i praktiken rätt hyggligt. Deltagarna vet om de ska spela basket eller badminton och vilka linjer som gäller.  Men så tydligt är det inte för dem ska se till att vård, skola och omsorg fungerar.

"Det är som att skicka ut någon i gymnastiksalen och säga att de ska spela sport", menade Hans Winberg frå tankesmedjan Leading Health Care.

Om man ska spela sport blir det rätt rörigt. Det är det också många gånger inom de offentliga verksamheterna. Inte minst inom vårdområdet där det idag  finns tolv myndigheter, som överlappar varandra, delvis gör samma saker och sänder motstridiga budskap. Regeringens utredare Stefan Carlsson har föreslagit att alla tolv ska läggas ner och ersättas med fyra nya myndigheter. På så vis ska den statliga nivån bli bättre både på att styra och stödja kommuner och landsting, som utför tjänsterna

"Här finns stora pengar att spara. En halv miljard på myndighetsstrukturen, men det är småpengar jämfört med vad som finns att vinna på effektivare arbetssätt", sa Stefan Carlsson på ett seminarium med rubriken Makt eller slakt, arrangerat av Socialstyrelsen.

Socialstyerelsen är en av de myndigheter som försvinner i Stefan Carlssons förslag. Generaldirektör Lars-Erik  Holm tvivlar på att styrningen verkligen blir bättre. Att förslaget tagit så väl emot av kommunföreträdare såg han som ett varningstecken.

"Det finns risk för att det starka kommunala självstyret leder till kommunal egoism", varnade han.

Utifrån praktikerns perspektiv beskrev Haninges äldrechef Ewa Kardell att den statliga tillsynen och styrningen upplevs som både kortsiktig och osystematisk.  En förklaring till kortsiktigheten är att politiken idag är så mediestyrd. När medierna påpekar en brist eller en skillnad mellan olika delar i landet är riksdag och/eller regering snabba att föreslå åtgärder eller tillsätta en utredning. Socialstyrelsen hade i fjol närmare 200 regeringsuppdrag, vilket tränger undan mer långsiktiga uppgifter.

Vid ett seminarium arrangerat av Sveriges Kommuner ochLandsting (SKL) diskuterades om olikhet egentligen är ett problem. Det kan också vara en drivkraft för förändring.  Så har de Öppna jämförelserna fungerat. Eftersom ingen vill vara sist leder öppenhet om resultat till att alla strävar efter att bli bättre. Som exempel togs Norbergs kommuns skolor. När den första Öppna jämförelserna på skolområdet presenterades för sex år sedan hamnade Norberg på plats 266 när landets 290 kommuner rankades. Tack vare systematiskt arbete ligger man i år på 13 plats.

I panelen ingick bland annat förra S-ledaren Mona Sahlin, som är en betydligt intressantare debattör nu när hon kan säga vad hon tycker och inte vad hon förväntas. Hon påpekade att skillnader och orättvisor inte är samma sak. Bra skillnader finns och de ska politiken försvara.

"Resurser ska vara olika eftersom förutsättningar är olika", sa hon bland annat med adress till ”ni politiker”.

Utanför Almedalens seminarierum är det svårt att problematisera välfärdsdebatten och diskutera styrsystem. I stället hamnar diskussionen lätt i låsningar kring privat och offentligt och om vinster ska förbjudas. För att komma ifrån denna låsning har de tre tankesmedjorna Leading Health Care, Fores och Entreprenörskapsforum dragit i gång ett forskningsprojekt kallat Uppdrag Välfärd, som presenterades under seminarierubriken ”Välfärden är värd en bättre debatt”.

"Det går inte att gå tillbaka till 70-talet. Idag kan inte debatten gälla OM vi ska ha alternativ i välfärdssektorn utan HUR alternativen ska se ut. Det finns oändligt många sätt", framhöll Fores chef Martin Ådahl.

Frågan lär återkomma i Almedalen 2013, förhoppningsvis på ett sådant sätt att valrörelsen 2014 inte handlar om ja eller nej till vinster i välfärden. Man skulle önska en debatt om hur staten kan kontrollera kvaliteten utan att göra ramarna så trånga att välfärdens aktörer och leverantörer inte har utrymme för kreativitet och innovation utan reduceras till utförare av detaljerade riktlinjer utformade långt från verkligheten.

Hur länge ska man egentligen jobba?

65-årsdagen har varit arbetslivets målsnöre för min generation. Liksom i så många andra sammanhang gäller här att krafterna räcker vägen ut, men inte längre. Många kör inte för fullt mot slutet utan går i mål avstannande. För att orken eller ambitionerna inte räcker Eller för att omgivningen har tappat intresse för vad de presterar. För en del blir detta ointresse ett skäl att kliva av i förtid. Har man tur kan det göras med goda villkor eftersom arbetsgivaren är beredd att betala för att kunna sätta in en yngre förmåga. För andra beror avhoppet på att kroppen eller, allt oftare, själen säger ifrån . Numera är det inte benbrott utan psykiska sammanbrott som är orsak till de flesta förtidspensioneringarna. Oavsett vilket blir det ekonomiskt kännbart att sluta i förtid.

Pensionsåldersutredare Ingemar Eriksson tror att ekono-
miska incitament får fler att vilja jobba längre.
Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

De som har varit lyckligt lottade tidigare i arbetslivet struntar ofta i målsnöret och jobbar glatt vidare. Även om det på det nytryckta visitkortet ofta står konsult i stället för den gamla yrkestiteln. Men det spelar inte så stor roll. Jobbar gör de, så länge deras tjänster är efterfrågade.

Fler borde jobba bortom 65 om pengarna ska räcka när vi lever längre, har varit budskapet för dagen idag. Arbetslivet kan sträcka sig till 75 år och man måste vara beredd att byta karriär mitt i arbetslivet, var budskapet från Fredrik Reinfeldt i en intervju  i Dagens Nyheter. Ett budskap som inte ger några omedelbara popularitetspoäng, men det är ändå välgörande att statsministern börjar tala om den fråga som centrala politiker länge skyggat för: Hur ska pengarna räcka till pensioner och välfärd när allt färre ska försörja allt fler.

Det enda sättet är att antingen tidigarelägga inträdet i arbetslivet radikalt eller senarelägga uttåget. Eftersom det knappast är realistiskt att ungdomar börjar jobba när de är 15-16 är det nödvändigt att höja pensionsåldern, var budskapet från Lena Lundkvist på SCB som var en av talarna på det frukostseminarium med rubriken Bortom 65, som regeringens Framtidskommission ordnade idag.

Frågan är hur det ska gå till. Ingemar Eriksson, som har regeringens uppdrag att utreda pensionsåldern, deklarerade sin tro på ekonomiska incitament. Om man ser att det lönar sig att jobba längre, kommer man att fortsätta ett tag till. Men frågan är om det räcker. Det behövs också en attitydförändring. Från de blivande pensionärerna, som behöver vara beredda att byta arbetsuppgifter och jobba längre. Från arbetsgivarna, som behöver anpassa arbetsuppgifter och arbetsmiljö till en annan åldersstruktur.

Målsnöret kommer alltså sannolikt att flyttas fram, vilket många nog är beredda på. ”Det har skett en tillnyktring i förväntningarna”, konstaterade professor Joakim Palme. Men till 75 år det nog inte många som kan tänka sig att fortsätta, men det trodde nog inte statsministern heller. Men med sitt utspel har han förberett marken för de förslag som kommer från pensionsålderutredningen. Förslag som för trovärdighetens skull bör föregås av ändrade regler för riksdagsmännens pensioner. De kan idag tacka för sig när de är 50 år om de suttit i tolv år. Om medborgarna förväntas jobba längre eller byta arbetsuppgifter, bör deras valda ombud göra det också.

Hur ska de viktigaste jobben bli populärast?

Sveriges viktigaste jobb finns inom välfärdssektor, är ett återkommande budskap från Sveriges Kommuner och Landting (SKL), senast framfört i en rapport om rekryteringsläget. Möjligen skulle man kunna invända att jobben inom varu- och tjänsteproduktionen som ger skatteunderlaget för välfärdstjänsterna är minst lika viktiga. Men en sådan viktighetsvärdering vore lite om att diskutera hönan eller ägget. Det ömsesidiga beroendet går inte att komma ifrån. Så låt gå för SKL:s värdering: Sveriges viktigaste jobb finns i välfärdssektorn.

Problemet är att de viktigaste jobben inte är de mest eftertraktade jobben. Kommuner och landsting hamnar lågt när unga ska lista vilka de helst vill ha som sin framtida arbetsgivare. Idag finns ju även många privata utförare, men frågan är om de är särskilt mycket populärare. Den senaste tidens debatt om riskkapitalisternas intåg och äldreomsorgens brister har knappast varit positiv för Caremas och andra privata utförares attraktionskraft för unga arbetssökande.

Ungdomsbarometern visar att unga vill ha jobb där de kan känna att de gör en insats och får uppskattning, vilket ju välfärdssektorn kan erbjuda. Men kännedomen om vilka jobb som finns är låg. Många hamnar ju på jobb inom sektorn och trivs då bra. Undersökningar bland kommun- och landstingsanställda visar att de känner att de har viktiga och meningsfulla uppgifter, som de utför med stort engagemang och stark motivation. Däremot är de inte alltid så stolta över att tala om var de jobbar.

Denna dåliga image är problematisk med tanke på vad sektorn står inför. Idag jobbar var fjärde anställd, 1,1 miljoner människor i välfärdssektorn. Under perioden 2010-2019 behöver man rekrytera över 420 000 medarbetare för att fylla luckorna efter dem som går i pension och för att klara den ökade efterfrågan när såväl de unga som de gamla blir fler. Ett särskilt problem är det stora behovet av chefer eftersom chefskapet idag är en av sektorns brister. 15000 av 37 000 chefer i kommun och landsting går i pension de kommande åren.

Bryter man ner siffror regionalt blir läget än mer bekymmersamt. I många glesbygdskommuner skulle man inte klara ersättningsrekryteringarna ens om alla nyutbildade ungdomar stannade och tog jobb i kommunen.

Någon enkel och snabb lösning på detta finns naturligtvis inte. Men en god början är att se och erkänna problemet och inse att man måste bli bättre. Både när det gäller att ge personalen lön efter prestation och att få de att känna stolthet över vad de gör och vem de jobbar för. Det är ju faktiskt inte den anonyma kommunen eller dess utförare utan medborgarna. De som inte skulle klara sin vardag om det inte fanns personal som såg till att skolor, äldreomsorg, vattenförsörjning och en hel del annat fungerade. Det som många känner är de viktigaste jobben.

Kurvans kraft är obeveklig

Gunnar Wetterberg gör demografin
spännande i sin bok Kurvans kraft.
Foto:Peter Rosén

När alla sedan länge övergått till Powerpoint höll historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg fast vid sin slitna overheadbild. Den äldsta i svensk historia, enligt satirikerna i radioprogrammet Public Service. Bilden visar hur Sveriges befolkning förändras och vilka konsekvenser det får för behovet av vård, skola och omsorg. Det låter ju inte särskilt dramatiskt, men kurvan innehåller politisk och ekonomisk sprängkraft. Nu har Gunnar Wetterberg utvecklat innehållet i sin gamla kära bild till en bok som fått titeln Kurvans kraft (Weyler).

Gunnar Wetterberg ser demografi bakom allt. Få delar hans passion för befolkningsutveckling, men i Wetterbergs version blir det faktiskt både begripligt, lärorikt och inte minst oroande. Problemet är att en allt större del av befolkningen inte arbetar. Frågan är då hur vi skapar och finansierar system som erbjuder rimlig välfärd åt alla?

Ofta sätts likhetstecken mellan demografiska problem och problemet att klara den framtida äldreomsorgen. Demografin berör alla generationer, även om problemen ser olika ut. Utbildning, jobb och bostäder för de stora 90-talistkullarna är också en fråga om demografi. Liksom självklart äldreomsorgen, som det ju har stormat om denna höst. Trots att de vårdkrävande gamla just nu, och ytterligare ett decennium, är relativt få.

Sannolikt är det vi nu sett bara en västanfläkt jämfört med vad som väntar om vi inte hittar långsiktiga lösningar för att klara kostnaderna. En utveckling som också riskerar att undergräva den solidariska finansieringen. Den som har råd väljer andra alternativ och är då inte villig att via skattsedeln bidra till det gemensamma.

Frågan är vilka möjligheter som finns att diskutera den här typen av svåra, långsiktiga frågor. Det kräver politiskt mod och fantasi, vilket det inte finns utrymme för när det ständigt kommer nya opinionsmätningar. Dessutom riskerar skuldkrisen att leda till ekonomiska akututryckningar. Men som Gunnar Wetterberg konstaterar, befolkningskurvans kraft är obeveklig. Människorna finns där och ställer krav, som måste hanteras.

Texten även publicerad i VLT 3 december 2012

Lärobok i åldrande för nygamla

De nygamla kommer att bli ett allt mer påtagligt inslag i samhället. Det är de stora årskullar som nyss gått, eller snart går, i pension. En generation av individualister med andra förutsättningar, förmågor och förväntningar än tidigare generationer och som därför behöver lära sig att bli gamla.

Till sin hjälp har de nu fått en lärobok skriven av den pensionerade fysikprofessorn och författaren Bodil Jönsson. Den heter När horisonten flyttar sig – Att bli gammal i en ny tid . Bodil Jönsson är skicklig på att fånga upp frågor i tiden. 1999 gav hon ut Tio tankar om tid, som sålt i över 650 000 exemplar. Den satte fingret på den växande stressen och fick oss att tala om ställtid och tidstjuvar.

I spåren på den nya boken tror jag att det kommer att talas om årsringar. Som barn trodde Bodil Jönsson att hon, precis som träden, hade årsringar inom sig. En tanke som åter har börjat leva hos henne. ”Vad vi visar för varandra vad gäller utseende, beteende och intressen motsvarar visserligen oftast den senaste årsringen, men allt tidigare finns där också. Det är det som ger djupet och bakgrunden”, skriver hon.

En vacker tanke liksom hennes övertygelse att den stridbara 40-talistgenerationen kommer att ta saken i egna händer och på något kreativt sätt se till att det ångestskapande gapet mellan framtida behov och resurser fylls. Hon får åldrandet att framstå som ett riktigt spännande skede i livet och jag hoppas att hon har rätt.

På kort sikt tror jag att hon har det. 40-talisterna har några goda år framför sig. Åtminstone de som har hyggliga pensioner och får vara friska, vilket är allt fler. Men om de nygamla lever tills den dag de blir gammelgamla blir det inte så stor skillnad mot förr. Inför demensen och åldrandets multisjukdomar är vi alla lika. Då är vi beroende av att det finns personal som vill jobba med gamla och pengar att betala deras löner, så att alla som behöver kan få likvärdig vård och omsorg.

Men fram till dess gäller det att ha så roligt det går och låta årsringarna svänga i takt med Spotifymusiken.
Texten även publicerad i VLT den 7 juni.

Bodil Jönsson fångar tidens frågor

Med boken Tio tankar om tid, som kom 1999, fick fysikprofessorn Bodil Jönsson stressade människor att stanna upp för en stund och tänka efter. Plötsligt var ställtid ett ord på allas läppar och vi började fundera över tidstjuvarna i våra liv. Boken har sålts i 650 000 exemplar, vilket väl får ses som ett tidens tecken.

Bodil Jönsson har i sin nya bok fångat
 en  fråga i tiden: åldrandet.

Frågorna i boken är fortfarande aktuella, men Bodil Jönsson har nu gått vidare och hittat en ny fråga i tiden..Hon är numera professor emirata. En av de många 40-talister som tar steget från yrkeslivet till… Ja vad går de till? Vad innebär det att bli pensionär idag? Det är frågor som Bodil Jönsson tar upp i sin nya bok När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid.

Alla vet att pensionärerna blir många i framtiden. Alla har också sett prognoserna där gapet mellan behov och resurser är ångestframkallande stort. Prognoser som Bodil Jönsson betecknar som patetiska och kanske farliga eftersom de kan bli självuppfyllande profetior.

”Vi som är äldre har en skyldighet att hjälpa till med motbilder, som kan ge inspiration till andra analyser, reflexioner och strategier, kort sagt riktar uppmärksamheten åt andra håll”, skriver hon.

Precis som många efter Tio tankar om tid talade om ställtid tror jag nu många kommer att tala om årsringar. Som barn trodde hon att hon, precis som träden, hade årsringar inom sig. En tanke som nu börjat leva upp hos henne. ”Vad vi visar för varandra vad gäller utseende, beteende och intressen motsvarar visserligen oftast den senaste årsringen, men allt tidigare finns där också. Det är det som ger djupet och bakgrunden”, skriver hon.

Många kommer att leva en tredjedel av sina liv som pensionärer. Det innebär helt andra förutsättningar än tidigare generationer. Det handlar om att bli gammal i en ny tid. En tid där möjligheterna är stora och där de nyblivna pensionärerna är resursstarka på många vis. Även om de kan behöva lära sig att bli gamla. Ett annat uttryck från boken som nog kan få spridning är lärpuckel. Vi har en första i barndomen och en andra i ålderdomen.

”När årsringar börjar blanda sig när man inte längre krampaktigt behöver ägna sig åt att hålla ihop sin senaste årsring utan kan och vågar släppa fram också alla de andra”. Faktiskt får hon åldrandet att låta riktigt spännande.

PS
Som den moderna pensionär Bodil Jönsson är har hon självklart en blogg där hon resonerar vidare om bokens tema. Där finns också en studiehandledning för den som vill läsa systematiskt ihop med andra.

Än så länge råder kommunalekonomiskt solsken

Just nu är det inte så illa, men på några års sikt hotar underskott. Så brukar det låta i SKL ekonomirapporter. Så även idag när årets vårrapport presenterades.

2009 och 2010 var två av de resultatmässigt bästa åren någonsin, 2011 blir också mycket bra, sektorns överskott beräknas till 15 miljarder. 2012 och 2013 blir lite sämre, men ändå inte så tokiga, 2014 har överskottet krympt till 2 miljarder och 2015 beräknas ett sammanlagt underskott på 4 miljarder.
Trots ständiga varningar om underskott på några års sikt har kommunerna redovisat överskott under hela 2000-talet. Landstingen hade under de första åren några år med underskott, men på senare år har man samfällt lyckats nå överskott. Även om skillnaderna är stora. Sektorn som helhet har haft överskott sedan 2004.

Man skulle kunna ironisera över SKL-ekonomernas prognoser som aldrig slår in, men det vore orättvist. Sådana här prognoser ska inte slå in. De ska visa på allvaret i situationen och så ska medlemmarna rationalisera och staten höja statsbidraget och så klarar man överskott ett år till.

SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall, är ganska nöjd idag.
men orolig för det ekonomiska läget på sikt.

Om man blickar bortom 2015 och tittar på välfärdens finansiering på sikt finns det mer anledning att vara orolig. I ekonomirapporten påminner SKL om fjolårets uppmärksammade rapport Framtidens utmaningar, som räknade fram att skatten behöver höjas med 13 kronor för att klara demografins och de stigande förväntningarnas krav. Den oron är svårare att avfärda än prognoserna om underskott 2015. Olyckskorparna har alltid kraxat, men nu finns stor anledning att ta oron på allvar.

”Diskussionen om hur finansieringen ska se ut kan inte vänta till problemen blir akuta. Det här är en fråga som nu måste få ta större plats i den offentliga debatten”, skriver tjänstemännen i rapporten.
Det har vi hört förut, liksom mycket annat i rapporten. SKL:s ordförande Anders Knape sammanfattade detta vid presskonferensen:
- Inte mycket nytt under solen.
Må så vara, men frågan är hur man får i gång en seriös debatt om molnen borta vid horisonten, som riskerar skymma solen.

Frikort kan ge felprioriteringar

Socialministern väcke känslig fråga när
han tog upp högskostnadsskyddet.
Foto: Johan Ödmann

Vissa saker förstår man inte. Till exempel varför inte gränsen för frikort i vården och för högkostnadsskyddet för läkemedel stillsamt höjs med 20-30 kronor per år. Då skulle priset hänga med kostnadsutvecklingen och man skulle slippa sådant som upplevs som chockhöjningar.

I en intervju i Svenska Dagbladet igår sa socialminister Göran Hägglund att en höjning skulle kunna bli aktuell i höstbudgeten: ”Så länge man inte höjer summan med den allmänna prisutvecklingen innebär det ju i praktiken att staten subventionerar mer och mer av läkemedelsanvändningen och det har vi ju egentligen inte fattat något beslut om"
Högkostnadsskyddet har sedan 1999 legat på 1800 kronor. Om läkemedelsförmånen hängt med prisutvecklingen skulle högkostnadsskyddet idag ha legat på 2200 kronor. Reaktionerna på Hägglunds uttalande lät inte vänta på sig. ”Gör man läkemedlen dyrare kan jag lova att det blir rejäla protester. Det vore som ett slag i magen på pensionärerna som sett sina pensioner sänkas”, dundrade PRO:s ordförande Curt Persson.

I SvD-artikeln pekade SKL ut som en ivrare av höjda egenavgifter för läkemedel. Men det var bara resonemang av enskild tjänsteman, SKL har inte tagit ställning, betonar man från högsta ort. Men eftersom SKL i andra sammanhang brukar oroa sig för välfärdens framtida finansiering hade det funnits skäl att problematisera frågan. Höjda egenavgifter löser inte problemet men kan behöva finnas med som en möjlig åtgärd. Inte bara för läkemedel utan också för sjukvård. Där går frikortsgränsen vid 900 kronor.

”Nästa gång blir det gratis”, sa receptionisten glatt när jag kom till mitt åttonde sjukgymnastbesök. Där fick jag trängas med pigga pensionärer med frikort som tränade på landstingets maskiner. På Friskis & Svettis några hundra meter bort hade de fått betala 100 kronor i månaden med pensionärsrabatt. Men lika lite som det finns några gratisluncher finns det någon gratisvård eller rehabilitering. Alltför låga gränser för frikort ökar risken för felprioriteringar så att resurser satsas på de hyggligt friska i stället för de svårt sjuka.

Demografisk utmaning

Jag vet inte hur många artiklar och rapporter jag läst som börjat: Vi lever allt längre och andelen äldre i befolkningen kommer att öka. Efter en beskrivning av hur det leder till att gapet mellan resurser och efterfrågan växer utmynnar det hela alltid i konstaterandet: Det börjar bli bråttom att hitta lösningar för välfärdens framtida finansiering.

Förra veckan var det dags igen när SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson presenterade siffror för hur kommunernas försörjningsbörda påverkas av de demografiska förändringarna. Solna och Sundbyberg ligger bäst till med en försörjningsbörda på 2,0, vilket innebär att man har lika många som jobbbar som saknar jobb. Västerås ligger på genomsnittet för riket, som är 2,3. Det är alltså fler som inte jobbar än som jobbar. Skinnskatteberg, Hallstahammar och Arboga ligger redan idag på 2,5. Om 20 år kommer 200 av landets 290 kommuner att befinna sig på den nivån. Västerås är en av dem.

Skillnader mellan olika delar av landet skapar spänningar. Servicen måste vara likvärdig i hela landet. För att åstadkomma detta har vi kommunal skatteutjämning. Ett komplicerat system som jämnar ut skillnader i kostnader och skattekraft mellan kommunerna. Därför är den höga försörjningsbördan inte bara ett problem för dem som bor i orter där rollatorerna är fler än banvagnarna utan för hela landet. Frågan är hur systemet förmår hantera de växande skillnaderna? Hur villiga kommer de välmående kommunerna att vara med att bidra till utjämningen när de själva har problem att klara kostnaderna för äldreomsorgen?

Det borde diskuteras, men inte som ett skattetekniskt problem utan som en del i en övergripande politisk debatt om välfärdens framtida finansiering. Det krävs nytänkande och mod för att hitta lösningar som står sig över ett eller flera regeringsskiften. Tyvärr kan jag inte se några tecken på att det i dagens politiska klimat finns förutsättningar för en sådan debatt. Vilket är mycket oroande. Det är bråttom. Snart kommer 40-talisterna att ställa krav på äldreomsorg.

Texten även publicerad i VLT 1 mars 2011

Hur stora olikheter klarar kommunerna?

Det som gör det så intressant med kommuner är att de är så olika. Trots att de har ett gemensamt uppdrag och hyggligt lika förutsättningar tack vare skatteutjämningssystemet som jämnar ut skillnader mellan intäkter och kostnader. Egentligen är ju själva vitsen med kommuner att de ska vara olika. Att var och en ska ha rätt att hitta de bästa lösningarna för den egna befolkningen inom de ramar som den nationella lagstiftningen ger.

SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson
vill få igång diskussion om kommunernas
allt tyngre försörjningsbörda.

Frågan är dock hur mycket olikhet systemet kan hantera. SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson visade på DN Debatt igår hur olika försörjningsbörda landets kommuner kommer att ha fram till år 2040. Solna och Sundbyberg har då som nu en försörjningsbörda på 2,0, vilket innebär att varje arbetande ska försörja sig själv och ytterligare en person.

Snittet för hela landet är 2,3, men redan idag finns det avfolkningskommuner som ligger på 2,5. Om 20 år kommer även idag välmående kommuner som Danderyd, Vellinge och Helsingborg ligga på den nivån. Tolv kommuner kommer att ha en försörjningsbörda på 3,0, vilket innebär att man har mindre än tre av tio i arbete. Orsaken till skillnaderna är att varken de äldre eller jobben är jämt fördelade över landet.

Detta är sannerligen inte första gången som konsekvenserna av den ökade andelen äldre för välfärdens finansiering påpekas. I fjol kom SKL:suppmärksammade rapport Framtidens utmaning och den tvärpolitiska Timbro/Arena-rapporten Vi har råd med framtiden. Det nya är att siffrorna brutits ner på kommunnivå. Men detta är inget som kan lösas på kommunnivå. Det krävs ett nationellt samlat grepp. Det krävs debatt och det krävs nytänkande. Framför allt krävs politiska initiativ för att hitta långsiktiga lösningar som överlever ett eller flera regeringsskiften.

Länge sas det när den här frågan kom upp att ”det börjar bli bråttom”. Det stadiet är förbi. Nu är det bråttom. Det politiska läget är dock inte direkt sådant att det finns förutsättningar för att träffa långsiktiga överenskommelser. Det är bekymmersamt.