Adjö PO och PON! Välkommen MO och MEN!

I slutet på 1960-talet sålde Aftonbladet och Expressen tillsammans mer än en miljon tidningar per dag. Landet tapetserades med löpsedlar som skrek ut dagens nyheter. Ingen kunde undgå den som hamnade på bild där. Att köpa en kvällstidning var en daglig rutin för många, men långt ifrån alla gillade vad som skrevs. Politiker, i synnerhet de styrande socialdemokratrna, var starkt missnöjda med pressetiken och hotade med lagstiftning.

Pressens organisationer insåg faran och lyckades efter många turer få till stånd en modell för självsanering som fick politikerna att dra tillbaka förslagen om statligt ingripande.  1969 inrättades PO Allmänhetens pressombudsman, som ett komplement till Pressens opinionsnämnd PON som funnits sedan 1916.

PO, blivande MO Ola Sigvardsson, medieforskaren Torbjörn
von Krogh och Lena Hörngren under Svensk Mediehistorisk
 förenings samtalskvällom det nya medietiska systemet.
Foto: Anders Lif

PO firar alltså 50-årsjubileum i år men gör det med gravöl. Vid årsskiftet slutar Ola Sigvardsson som PO och blir MO, Allmänhetens medieombudsman. Samtidigt försvinner 103-åringen PON och ersätts av Mediernas etiska nämnd, MEN. Det är inte bara ett namnbyte utan en rejäl och länge efterlängtad förändring. Nykomlingarna ska prova alla publiceringar, oberoende av publiceringsform. Alltså även radio- och tv-sändningar, när det gäller intrång i privalivet, och webbpubliceringar. Sajter och poddar som har en ansvarig utgivare och ett utgivningsbevis kan ansluta sig till systemet och på så sätt låta sig granskas.

Om detta talades det på ett möte i Stockholm hos Svensk Mediehistorisk förening den 26 november. Journalisten och medieforskaren Torbjörn von Krogh redogjorde för turerna kring PO:s tillkomst. Ola Sigvardsson, resonerade kring de centala begreppen: allmänintresse och offentlig person. Alla som agerar i offentligheten är inte offentliga personer. Man bör skilja på samhällsbärare och underhållare, framhöll PO.

Jag deltog i samtalet i egenskap av mångårig ledamot i PON. Åren 1995-2000 var jag ledamot på Journalistförbundets mandat, 2011-2017 var jag representant för Sveriges Tidskrifter. Det är ett ganska tidskrävande uppdrag, men jag ser det som ett privilegium att ha fått vara med. Här handlar det inte om att förhandla eller att tolka paragrafer utan att med respekt för mediernas samhällsgranskande uppdrag ge upprättelse åt människor som anser sig utsatta för en publicitetsskada. Det görs i öppna och resonerande samtal där olika erfarenheter möts och argument prövas.

Jag hoppas att detta öppna och  resonerande samtalsklimat även kommer att prägla  den nya nämnden. Chansen finns. Även om  granskningsområdet vidgats  är strukturen densamma. Liksom sin föregångare kommer den nya nämnden att bestå av ledamöter som företräder de branschorganisationer, som står bakom och finansierar systemet och representanter för allmänheten.

Precis som i slutet av 1960-talet finns det idag röster som argumenterar för en statlig reglering av medierna med motivering att pressetiken brister. Därför är det bra att de seriösa medierna, som har ansvarig utgivare har samlats kring denna modell.

Ett gemensamt pressetiskt system har diskuterats och utretts i decennier. Ett tag befarade jag att det liksom höghastighetstågen och ombyggnaden av Slussen i Stockholm skulle höra till sådant som man i min ålder inte skulle få uppleva under sin livstid. Men vid årsskiftet händer det. Välkommen MO och MEN.

Utan lokala medier svajar demokratin

När jag som ung praktikant kom in på VLT:s redaktion 1970 pratades det fortfarande om Den stora festen. Kalaset när man firade att tidningen passerade 50 000 exemplar i upplaga. Västerås växte och tidningen med den och att det en dag skulle bli en 60 000-fest var en självklarhet. 1976 kändes det snubblande nära, 59 200 exemplar.

Det blev aldrig någon 60 000-fest. När jag lämnade tidningen år 2000 var upplagan 47 600 ex. Vid den senaste officiella mätningen var upplagan 25 300. Fast idag talar man hellre om räckvidd för att få med de digitala läsarna.

Det är denna utveckling som ligger bakom Bonniers och Amedias köp av VLT och de andra Mittmediatidningarna. Men det var inte affären som fick mig att leta gamla upplagesiffror i KB:s tidningsdatabas utan en artikel av medieanalytikern Olle Lidbom i tidskriften Axess.

Han har djupdykt i statistik om medievanor och kommit till en högst oroande slutsats, inte bara för tidningsföretagens ägare och anställda utan också för demokratin.

”Vi får snart ett samhälle utan massmedier med en gemensam verklighetsbild. Och utan ett demokratiskt kitt.”, var hans budskap.

Han visar att de äldre håller kvar vid sina medievanor. De läser dagstidningar, ser på nyheter på TV och lyssnar på radio. De yngre gör snart varken det ena eller det andra. De söker sig till tjänster som Snapchat, Youtube, Whatsappl med flera. Det är globala och nischade kanaler som är oberoende av sändningstid och centraliserad distribution. De är, betonar Olle Lidbom, inga massmedier utan nischmedier och därmed försvinner gemenskapen.

Vi som jobbade på VLT under det förra milleniets sista decennier kände det som om ”alla” nåddes av det vi gjorde. Det var inte sant ens då. Då yngre och låginkomsttagarna var redan på väg bort.  Men majoriteten av västeråsarna blev informerade via tidningen. Om något inte stått att läsa i VLT kändes det inte som det hänt på riktigt.

Att detta försvunnit har en demokratisk betydelse som inte bara handlar om minskad kommunbevakning utan om identitet och sammanhang. En god lokaltidning med en bred samhällsbevakning som når ut till majoriteten av invånarna har historiskt utgjort grunden för lokaldemokratin.

Utan 

Den grunden svajar idag betänkligt. Risken är att också den lokala demokratin svajar. när debatt handlar om att så högt som möjligt framföra sina krav, utan att lyssna och ta argument.  Frågan är hur man återskapar ett lokalt demokratiskt samtal när vi, trots att vi sitter bredvid varandra, befinner oss i skilda världar. Att rädda och utveckla det som är kvar av lokaljournalistik är nödvändigt men inte tillräckligt. Det behövs något nytt utifrån dagens förutsättningar, vilket kräver inte bara optimism och strategi utan också kapital. Jag hoppas och tror att Bonniers och Amedia har det.

Texten även publicerad i VLT den 28 februari 2019

Mediedrev behövs i en demokrati

Är mediedrevens tid förbi? Anders Borg skulle efter sommarens händelser nog inte svara ja på den frågan. Knappast heller Anna Kinberg Batra och definitivt inte Håkan Juholt. Men när tankesmedjan Timbro presenterade sin nya antologi Skampåle –tio essäer om mediedrev menade flera att dreven är passé. Författaren och journalisten Per Svensson till och med dödförklarade genren.

Det får ses som en retorisk överdrift. Medieforskningen visar att dreven minskat under 2000-talet i hela Norden. Men visst förekommer det fortfarande avslöjanden som växer och syns överallt och blir drev som leder till att någon avgår. Det Per Svensson dödförklarar är snarare en tid och en mediesituation som idag känns avlägsen.

Det var den tid när kvällstidningarna hade en gemensam upplaga över en miljon ex per dag. När deras löpsedlar fanns överallt. När Socialdemokraterna var det obestridda maktpartiet och deras företrädare det givna bytet. Ove Rainer, Björn Rosengren, Ebbe Carlsson, Mona Sahlin för att nämna några av de klassiska dreven. Det var en tid när tidningarna hade till synes obegränsade resurser. När datorer och internet hade mycket liten påverkan på vanligt folks liv.

Det är en tid som idag gör en lite nostalgisk. Inte minst när det gäller detta med medias resurser. Stora avslöjanden som ger drev är resurskrävande. De bygger inte på ett anonymt tips från en sommarfest utan är underbyggda med fakta, dokument och mycket jobb.

Dagens drev är mer personorienterade och ofta av karaktären pratskandaler. Det handlar om att någon sagt fel snarare än gjort fel. Åsa Romson gjorde sig skyldig till flera sådana vilket bidrog till hennes fall. Pratskandalerna passar också bra för sociala medier. Det är lätt att uppröras över ett dumt uttalande och klicka det vidare. Och så är löpelden igång.

Timbros bok är intressant men man har lite otur med tajmingen eftersom den utkommer när vi fortfarande står mitt i det största avslöjandet på länge. Transportstyrelseskandalen har redan fällt två ministrar och en statssekreterare. Vi har knappast sett slutet, men det är tydligt att det är en praktskandal och ingen pratskandal.

Det visar också än en gång betydelsen av gedigen grävande journalistik. Det är lätt att tycka synd om den som drabbas av ett drev. Men dreven behövs i en demokrati för att påminna makthavare om att de är granskade. Därför oroas jag mest av alla drev som inte gått för att det inte funnits resurser för lokal granskande journalistik. I boken tas Svedala som exempel, men det finns nog många andra kommuner där makthavare kan sova gott utan att oroa sig för minsta lilla drev.

Texten även publicerad i VLT den 6 september 2017

Demokratin blir sämre utan lokala medier

När jag som 20-årig praktikant klev in på VLT:s redaktion var det en värld av män, skrivmaskiner och tät cigarettrök. De såg inte så märkvärdiga ut men jag visste att dessa män, och deras fåtaliga kvinnliga kollegor, hade ett viktigt demokratiskt uppdrag. De skulle granska, kommentera och informera för att bidra till det offentliga samtalet.  Jag var storögt lycklig för att få vara en del av detta viktiga, som kom att bli mitt arbetsliv i 29 år.
Dagens redaktion har inte många likheter med den arbetsplats som mötte mig för 46 år sedan. Än sen då, tycker kanske de som jobbar på resebyrå eller i banksektorn. Ingen bransch är likadan som på 1970-talet, men när det gäller mediebranschen är det inte bara en företagsekonomisk fråga. Medierna har ett grundläggande uppdrag i demokratin.

Demokratin behöver medier, som informerar, granskar och kommenterar.  Inte minst gäller det den lokala demokratin men just nu är krisen mest akut för lokalmedier. Inte alla dock. De tidningar som ägs av familjerna Ander i Värmland och Fredriksson i Småland klarar sig bättre än familjerna Hjörnes och de forna Pers-tidningarna. Skillnaden är att de framgångsrika har hållit fast vid det strikt lokala och vårdat sin lokala marknad. De har inte blivit del av konglomerat med oklara strategier.

En lokal tidning måste vara en del av lokalsamhällets liv och vara där människor finns, digitalt såväl som på plats. Bara då kan man hitta den rätta blandningen av att ge folk det de vill ha och det som överraskar dem så att de tappar andan. Bara då blir den angelägen. Bara då finns det en chans att människor är villiga att betala.

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men det stärker knappast betalningsviljan att likt Linda Hedenljung i torsdagens VLT skälla och svära åt läsarna. Man måste ha något att erbjuda som har betydelse i människors vardag.

Det är inget Alice Bah-Khunke kan fixa, som Mittmedia tycks tro. En sådan journalistik förutsätter engagerade ägare, chefer med handlingsutrymme och stolta medarbetare. Tar man inte det demokratiska uppdraget på större allvar än man gjort på senare år finns ingen anledning för kultur- och demokratiministern att engagera sig. Mediepolitik ska inte vara branschstöd utan demokratistöd.

Texten även publicerad i VLT den 27 augusti 2016.

 

Mediedrev kan bli arbetsmiljöproblem

Fredrik Reinfeldt har kommit ut ur tystnaden efter valförlusten med en bok och därtill hörande intervjuer och teve-framträdanden. Mitt intresse för att läsa boken är svagt.  Av recensionerna och intervjuer att döma är det en strikt kontrollerad man som talar, vilket lett till en ospännande bok. ”Inga interiörer, inga känslor, knappt några hårda ord”, för att citera Daniel Suhonen i Expressen.

Men ett citat avviker från mönstret. Det är från DI Weekend och handlar om konsekvenserna av mediedrev: ”Något händer med dig och det dödar något i din själ. Det är därför jag kallar det dödstraff för du blir aldrig samma person efteråt.”

En forskargrupp vid högskolan i Borås har
studerat mediedrev med ett arbetsmiljö-
perspektiv.

Fredrik Reinfeldts starka känslor kring detta förvånar. Även om folk i hans omgivning drabbats har han ju själv varit tämligen förskonad från mediedrev. Kanske tack vare den återhållsamhet som gör hans bok så tråkig.

Reinfeldts uttalande dyker upp i minnet när jag läser rapporten Att möta media och undvika personfokuserade drev, skriven av en grupp forskare vid Högskolan i Borås med professor Lotta Dellve i spetsen. Det handlar om en verklighet långt från regeringskansliet, nämligen chefer i vård och omsorg som varit utsatta för vad de uppfattar som drev.

Det går inte att jämföra med vad exempelvis Mona Sahlin och Ulrica Schenström upplevt,  men i lokala medier har det varit stort fokus på dessa chefer. De skulle nog, av djupintervjuerna att döma, hålla med Reinfeldt att upplevelsen varit en livsavgörande händelse, som förändrat deras syn på sig själva, sitt jobb och sin omgivning. För Lotta Dellve gör det dreven till ett arbetsmiljöproblem.

Ingen av de intervjuade har begått något brott utan de har skött sitt jobb efter bästa förmåga. Ett jobb som innebär att genomföra svåra förändringar. Ofta finner sig de kritiserade cheferna stå ensamma i stormen. Kollegor och högre chefer drar sig undan, som vore de rädda att smittas av den ovälkomna uppmärksamheten. Inte heller politikerna träder fram, trots att det i många fall handlar om politiska beslut.

Media har självklart ett ansvar att granska och att utkräva ansvar. Men detta utkrävande bör göras hos de som har ansvaret, inte av den som råkar stå närmast. Ansvariga politiker måste också stå upp för sina beslut. Även när det blåser.

Texten även publicerad i VLT den 26 september 2015

 

 

Digitaliseringen en naturkraft ingen undgår

Diginomics är ett begrepp som var okänt för mig till för ett par veckor sedan. Det handlar om digitaliseringens effekter på ekonomin. Hälften av alla jobb som finns idag förutspås vara borta inom 20 år. Nya jobb kommer förstås, men av ett annat slag och knappast lika många som de som försvinner.
”Digitaliseringen är som en naturkraft, den går inte att stoppa”, sa Swedbanks chefekonomi Anna Felländer när jag intervjuade henne om diginomics. Ingen kommer undan.

Ta min egen bransch som exempel. Trots de stora förändringarna i medierna har jag och många andra journalister trott oss ha en unik kompetens, som inte kan ersättas av maskiner. Folk vill veta vad som händer och det kan vi berätta. Bara människor kan fånga ögonblicket och förklara sammanhangen.

Vi hade fel. Möjligen kan man säga att våra kunskaper har varit svårare att ersätta än grafikers och redigerares, men nu är det skribenternas tur. Utvecklingen av robotgenererad journalistik går snabbt. VLT:s nya ägare Mittmedia är en av föregångarna i Sverige.

Tidskriften Wired har förutspått att 90 procent av nyhetstexterna kommer att vara skrivna av robotar inom ett decennium. Än så länge handlar det mest om siffertyngda sport- och ekonomitexter. Men ingen tror att det stannar där. Journalisten Barbara Ehrenreich visar i en bokrecension i New York Times att det även går att effektivisera bokrecenserandet med hjälp av datorer och algoritmer.

Säkert kommer kloka och reflekterande människor att skriva insiktsfulla och tänkeväckande recensioner, krönikor och andra texter även i framtiden. Men det är tveksamt om skribenterna får betalt. I artikeln pekar Barbara Ehrenreich på en parallell utveckling till robotarna. Vi jobbar allt mer gratis. Bland annat gör vi sådant som anställda bank- och resebyråtjänstemän gjorde förr. Eller journalister. Bokbloggarna med kvalificerade recensioner är många och görs oftast för nöjes skull.

Det här perspektivet ser man sällan i jobbdebatten. Jag kan förstå att politiker inte vill prata om en naturkraft, som man inte vet hur man ska hantera.   Men jag var mer framtidsoptimist när jag inte visste vidden av diginomics.

Texten även publicerad i VLT 25 maj 2015

 

 

Västerås mer ömkansvärt än exotiskt

Under de tio år jag jobbade i Stockholm mötte mitt val av bostadsort ofta förundran och förvåning. ”Västerås”, sa stockholmarna med ett tonfall som fick mig att känna mig mer ömkansvärd än exotisk.
Reaktionen kom inte bara från de som bodde på Södermalm eller i Vasastan utan även från de som hade nästan lika lång resväg som jag till jobbet. Västerås var för dem något lantligt, fjärran medan man som boende i Åkersberga kunde se sig som tillhörande en urban elit med de privilegier det innebär. Till exempel att med SL-kortet kunna åka till jobbet för 790 kronor, medan västeråspendlarna idag får betala 3 090 kronor i månaden.

Slussen är en fråga som engagerar stockholmarna men inte
många andra, till deras förvåning.

Stockholmarna har tillgång till den mest skattesubventionerade kollektivtrafiken i landet. Här finns mest kultur i alla former och här är läkartätast. Ingetdera är något de ägnar särskilt mycket tanke åt utan tycker snarare att utbudet kunde vara ännu bättre. Arbetslösheten är låg, men däremot är det som bekant ont om bostäder. Det är det på många andra håll också så det är snarast ett nationellt problem, även om bristen är störst i Stockholm.

Stockholm är också journalisttätast, vilket gör att huvudstadens bekymmer ofta framstår som hela landets problem. Utformningen av Slussen i Stockholm till exempel. Varför ska vi engagera oss i era lokala planfrågor, ni bryr er ju inte om våra, undrade jag när någon i en middagskonversation förundrades över att hela landet inte protesterade.

Det var väl mest sagt som en provokation. Sådant kan man kosta på sig när man har förmånen att röra sig både bland storstadsbor och i det provinsiella Västerås men det finns allvarliga tecken på att storstad och landsbygd, dit Västerås nog får räknas i det här sammanhanget glider isär. Man vet allt mindre om varandra och bryr sig därför mindre.

Nedmonteringen av lokaljournalistiken bidrar till detta. Om det inte finns någon regelbunden bevakning i riksmedia utan bara journalister som rycker ut vid behov blir bilden skev eftersom den riskerar att domineras av extrema brott, till exempel en dagispedofil i Högsby, eller lantliga idyller. Vardagen av oss som bor utanför storstäderna blir osynlig för beslutsfattare och opinionsbildare. Risken finns att det får politiska konsekvenser i form av minskat valdeltagande eller fler röster på partierna i politikens ytterkanter.

 

Åsiktifieringen tar över partier och medier

Jag lärde mig ett nytt ord häromdagen: åsiktifiering. Även om ordet är nytt är företeelsen det beskriver välbekant. Det handlar om att åsikter tar allt mer utrymme. Inte bara på ledarsidor och i olika debattforum utan också i nyhetsförmedlingen. Ordet lanserades i en förvalsdebatt på Publicistklubben i Stockholm av DN-krönikören Viktor Barth-Kron, själv en skicklig aktör på de rappa åsikternas arena.

Håller svensk media på att politiseras, var frågan för dagen.  Svaret var nog i huvudsak nej. I synnerhet om man med politisering menar partipolitisering. Mona Sahlin, som ingick i panelen, menade att även partierna var på väg att avpolitiseras och i stället åsiktifieras i och med att personen spelar större roll än värdegrunden.

Vem som säger något blir viktigare än vad som sägs, vilka fakta det bygger på och vilken betydelse det har. Någon som har stort genomslag i sociala medier hävdar någonting. De som håller med skickar budskapet vidare med gillande. De som är emot uttrycker sitt ogillande och så lever frågan sitt eget liv. Klickmonstret har tagit över och till slut kanske frågan kommer upp i kvällens Aktuelltsändning med motiveringen att det stormat i sociala medier.

Anders Borgs avklippta hästsvans är ett aktuellt exempel. Ett frisörbesök som tolkades och övertolkades under ett dygn tills intresset riktades åt annat håll. Statsministerns tevelicens är en annan sådan fråga. Helt betydelselös egentligen, men lätt att tycka om och lätt att projicera sina åsikter om Fredrik Reinfeldt på.

Åsiktifieringen har beror inte bara på det finns folk med åsikter utan har också ekonomiska orsaker. Åsikter är billiga, kunskaper är dyra. I synnerhet om det är okända kunskaper som ska grävas fram till exempel om romska register eller mutor i Uzbekistan. Det är sådant som de traditionella dagstidningarna och public service står för. Public services roll kommer att stärkas om man lyckas bevara sin trovärdighet.

Men dagspressen och i synnerhet lokala medier är hårt ekonomiskt pressade och har allt svårare att klara sitt uppdrag som oberoende granskare och folkbildare. Ett uppdrag som innebär att ge underlag för åsikter inte bara att sprida löst tyckande. Valrörelserna 2014 blir ett test av hur man klarar det demokratiska uppdraget. Hur det gick får vi veta när det så småningom blir dags för eftervalsdebatter.

Texten även publicerad i VLT 14 november 2013

PS : Debatten kan ses i sin helhet här: http://youtu.be/GnjTZ1uOkKw

 

Ta debatten till vardags!

Taxichauffören, som enligt legitimation i fönstret, heter Börje retar upp sig på några småstökiga tonårskillar som passerar för nära hans bil. Han är snabb i sitt fördömande, som inte beror så mycket på vad killarna gjort som på vilka de är och varifrån han tror deras föräldrar kommer. Jag är trött och mumlar något vagt om att ”ungdomar är ungdomar” och hoppas att han tolkar det som att jag kraftfullt tar avstånd. Det gör han självklart inte och efteråt skäms jag. Jag borde ha tagit debatten.
Debatten har debatterats flitigt den senaste tiden. Ger man legitimitet åt rasistiska åsikter genom att släppa fram dem på debattsidor och i tv-program? Eller är det snarare så att rasismen växer om åsikterna tystas ner i stället för att bemötas i debatt? Jag är beredd att svara ja på båda dessa frågor.
Om det inte finns starka publicistiska skäl finns det ingen anledning att ge utrymme åt rasistiska åsikter i tv-soffor eller på debattsidor. I detta ligger ingen diskriminering och det innebär ingen censur. Man får tycka vad man vill men man har ingen rätt att få sina åsikter publicerade. Om man inte startar sin egen publikation och blir sin egen utgivare förstås, det står var och en fritt.

Däremot tycker jag att vi alla borde var modigare än jag i taxin och ta debatten mot fördomar i vardagen. Säga emot eller begära fakta om någon framför svepande generaliseringar. Protestera när det påstås att ett eller annat inte får sägas i det här landet. Det mesta får sägas och det ska vi vara stolta över. Men yttrandefrihet innebär ingen rätt att slippa bli motsagd.

Sociala medier bidrar till att tonen i det offentliga samtalet blir allt mer oförsonlig. Det är lätt att leverera en verbal smocka men svårt att vara nyanserad på de 140 tecken som twitter erbjuder. Det här smittar av sig och leder till ett allt mer polariserat samtalsklimat. Vi etiketterar oss själva och vår omgivning och hör inte vad den andre faktiskt säger utan bara vad vi förväntar oss att han ska säga.

Möjligen är det lika naivt att citera Martin Luther King som att sjunga We shall overcome, men jag tror i alla fall att de goda människornas tystnad är farligare än de onda människornas brutalitet. Vi har alla ett ansvar.

Texten även publicerad i VLT 22 april 2013

Orimligt medieuppbåd för nynazist i fullmäktige

Kommunfullmäktige i Lidköping har efter avhopp fått en ny ledamot. Normalt skulle detta bara föranleda en notis Nya Lidköpings-Tidningen och den nyvalde utan uppmärksamhet ta sin plats i fullmäktigesalen. Men när Curt Linusson i veckan debuterade i den folkvalda församlingen var ett medieuppbåd på plats. Anledningen Curt Linusson betraktas som nynazist. Han är invald på ett Sverigedemokratiskt mandat, men har sagt sig komma att företräda Svenskarnas Parti. Ett parti som SD inte vill ha att göra med, av förklarliga skäl. De ligger långt från den nolltolerans mot rasism som Jimmie Åkesson förespråkat.

Curt Linusson kommer att vara politiskt betydelselös i såväl Lidköpingsfullmäktige som i rikspolitiken. Presidiet kommer att se till att han håller sig till de frågor fullmäktige har att behandla. Något stöd från övriga partier för sina förslag kan han inte räkna med. Ändå har hans inträde i fullmäktige bevakats av riksmedier som om denne enskilde ledamot i en relativt liten kommuns fullmäktige skulle vara ett hot mot demokratin. Han har fått uttala sig om både det ena och det andra och har fått en spridning för sina idéer som han bara kunnat drömma om.

Argumentet är sannolikt att sådana idéer bör lyfta fram i ljuset. Men om idéerna och budbäraren är politiskt betydelselösa kanske de ska få ligga kvar i mörkret. Den rimliga bedömningen av Curt Linusson är att räkna in honom i kategorin kommunala stollar. Sådana finns det ett antal av och de fullmäktige som drabbas får lära sig att hantera dem i enlighet med sunt förnuft och kommunallagen.

En politisk slutsats finns dock att dra av Curt Linusson fullmäktigeplats. Att det är dags att ändra vallagen. Curt Linusson kom in tack vare att ett handfull personer skrivit hans namn på Sverigedemokraternas valsedel i Lidköping. Han tycks ju inte ha något emot att hamna på ett SD-mandat, men det finns andra som plötsligt upptäckt sig vara invalda av ett parti som de inte tillhör och inte vill ha att göra med utan att kunna göra något åt det.

Som Valmyndigheten konstaterade i utvärderingen av valet2010 är det dags att avskaffa den fria nomineringsrätten och införa förhandsregistrering av kandidater. Jag hade önskat att någon journalist ställt frågor om detta till ansvarig minister i stället för att fråga Curt Linusson om vad han tycker om Adolf Hitler.

Tidningsekonomi och demokrati hänger ihop

Dalademokraten har varslat två av tre anställda. Nio tjänster försvinner på Norrköpings Tidningars redaktion, lika många på Corren i Linköping. På Dagbladet i Sundsvall halveras personalstyrkan. På Årets Dagstidning, Helsingborgs Dagblad, slutar 19 personer, varav 9 på redaktionen. Av Göteborgspostens 350 anställda har var sjunde accepterat erbjudande av avgångsvederlag.
Detta är de neddragningar på svenska dagstidningar som Medievärlden rapporterat om den senaste månaden. En längre tidsperiod hade gett en längre lista. Få dagstidningar har denna höst undgått sparpaket.

Detta är inte bara ett arbetsmarknadsproblem i en bransch där arbetslösheten redan tidigare är ett stor det är också en utveckling som har demokratiska konsekvenser. Lokala medier har en viktig roll för den lokala demokratin. Där kan medborgarna få veta vilka frågor som är aktuella och vilka beslut som fattas. Där kan beslutsfattare få del av den lokala opinionen. Där finns utrymme för en lokal debatt, både mellan partierna och med medborgarna.

Ledarskribenten Peter Götell hade i en debattartikel i Medievärlden ett exempel på vilken betydelse lokala medier har för det lokala engagemanget. Nyligen genomfördes kommunala folkomröstningar i Sunne och i Tyresö. I Sunne, där omröstningen gällde nedläggning av skolor, röstade mer än i hälften. I Tyresö, där det handlade om taxorna i äldreomsorgen, inte ens var tredje. Dessa två kommuner skiljer sig åt i flera avseenden, men en viktig skillnad är tillgången till lokala medier. Medan Tyresö, liksom andra kommuner i Stockholms närhet, befinner sig i medieskugga, finns det i Sunne flera lokala medier, som alla rapporterat och debatterat inför folkomröstningen.

Risken är stor att medieskuggan, som hittills varit ett storstadsfenomen, brer ut sig i neddragningarnas spår. Lokalredaktörer som med dagliga rundor håller koll på vad som händer i kommunhus och på nämndsammanträden blir allt sällsyntare. På centralredaktionerna blir det allt färre som ska fylla allt fler kanaler. Risken är stor att den relativt resurskrävande lokala samhällsjournalistiken prioriteras ner och att tidningarnas demokratiska betydelse därmed minskar.

Dagstidningens styrka och existensberättigande är blandningen av högt och lågt, att olika röster kommer till tals och den lokala igenkänningen. I denna blandning saknas allt oftare det granskande och resonerande samhällsreportaget. I stället blir det av blåljusnyheter och  personcentrerade nyheter där enskilda får berätta om hur illa de behandlats av olika myndigheter. Artiklar som inte sätter in frågan i något sammanhang eller ger några kunskaper utan bara sprider misstro och missnöje.

För den lokala demokratins skull räcker det allstå inte med att det finns lokala medier, det måste också finnas en vilja från dessa medier att fylla en demokratisk roll. En roll som dessutom kan vara ekonomisk lönsam.  Läsarna är knappast villiga att betala för tidningar som inte ger något av substans som man inte visste förut. Det är bara att instämma i vad Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola, skriver i Medievärlden:

”I längden är satsningar på lokal journalistik dessutom något som läsarna vill ha, visar alla typer av läsarundersökningar. Det är i den lokala journalistiken som medieekonomin och tidningarnas betydelse för demokratin kan mötas.”

Pressetiken gäller även prinsessor

Hovauditör är en lika fin som svårbegriplig titel. Det låter som något från sagans värld. ”Då blev konungen upprörd och kallade in sin hovauditör…” skulle man kunna tänka sig som text till en bild av en man i peruk och knäbyxor träder fram inför den kronprydda konungen på hans tron. Men en hovauditör har snarare en välskräddad mörk kostym eftersom det handlar om kungahusets advokat. Idag innehas titeln av Axel Calissendorf, advokat med inriktning på affärsjuridik, delägare i advokatbyrån Roschier, gift med en av Högsta domstolens domare.
Idag har fler än vanligt kommit i kontakt med hans titel. På DN Debatt kräver Axel Calissendorf en ny lagstiftning för att i svensk lag införa regler till skydd för privatlivet. Bakgrunden är de smygtagna bilderna av prins William och prinsessan Catherine på en fransk terrass. Bilder som i Sverige endast publicerats av Se & Hör.

”Det råder ingen tvekan om att bilderna på hertigparet i Se & Hör inte tillgodoser något allmänintresse och att hertigparets rätt till sitt privatliv har kränkts”, skriver Axel Calissendorff.

En åsikt som det är lätt att instämma i. Bilderna är privata och totalt ointressanta, om det inte vore för att det är en prins som smörjer in sin hustru med solkräm. Se & Hör hade gjort svensk yttrandefrihet en tjänst om de avstått från publicering eftersom den leder till sådana krav som Axel Calissendorf nu framför: Att lagstiftningen ska skärpas.

Nyligen har Yttrandefrihetskommittén till branschens lättnad kommit fram till att någon grundlagsändringinte behövs. En slutsats som även tidigare utredningar ställt sig bakom eftersom det vore en inskränkning av yttrandefriheten. För att stoppa kraven på lagstiftning har medierna kommit överens om ett system för självsanering, där Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON)  är de centrala beståndsdelarna. Ett system där människor enkelt och utan formkrav kan få sin sak provad om de utsatts för publicitetsskada. Risken är stor att branschens intresse för att upprätthålla detta system skulle svalna om lagen skärps.

I den allmänhet som PO tjänar ingår för övrigt även kungahuset. Det svenska kronprinsessparet, som ju får finna sig i publicitet, tycks ha bestämt sig för att markera mot alltför närgången bevakning. Det senaste året har PO och PON fått ta emot två anmälningar från hovauditören som ombud för paret.  Det första fallet gällde Se & Hör som spekulerade i Prins Daniels vacklande hälsa. I det andra fallet gällde det Hänt Extra, som klandrades för rubriken "Illamående, huvudvärk och yrsel ... KRONPRINSESSAN NÄRA MISSFALL - nu varnar vännerna VICTORIA".

Båda publiceringarna fälldes. Även för en prins hör sjukdom till den privata sfär som i publicistiskt hänseende måste hanteras med stor försiktighet, ansåg nämndens majoritet i fallet med prinsDaniel. I den andra fallet var motivet för fällningen att det inte framgick att det handlade om en annan kronprinsessan. ”Varken kronprinsessan eller någon annan ska behöva acceptera att knytas till integritetskänsliga uppgifter som inte är sanna”, var nämndens bedömning. PON lär knappast behöva ta ställning till bilderna på det solande brittiska prinsparet, men om så vore är det knappast troligt att utslaget skulle bli annat än en fällning.

Oetiskt av Rapport om flickmord

I helgen mördades en 13-årig flicka i Täby. En 32-årig granne är anhållen på sannolika skäl misstänkt för mord. Åklagaren är förtegen  så vi vet väldigt lite  om vad som hänt och varför. Dock vet man att detta  är en extremt ovanlig typ av brott. Sammanlagt har färre än fem 13-åriga flickor mördats de senaste 20 åren.

– Det är så ovanligt att det inte ens finns något mönster, säger Mikael Rying, kriminolog på Rikspolisstyrelsen till Svenska Dagbladet. Barn under 15 år blir i 90 procent av fallen mördade av sina föräldrar. Gärningsmän utanför den närmaste familjen är ovanliga. Bland de flickor som är över 15 år är det i stället vanligare att gärningsmannen är en pojkvän eller annan nära manlig bekant

Men även om det är ovanligt har det nu likväl hänt. Det inträffade är en ofattbar tragedi, som naturligtvis drabbar flickans familj hårdast, men likt ringar på vattnet också andra som känt henne eller som bor i samma område. Till de drabbade hör hennes vänner och skolkamrater. Barn som fått sin trygghet skakad och behöver hjälp av kloka och insiktsfulla vuxna att hantera den skräck och oro en händelse som denna väcker. Känslor som sannolikt förstärks av att det av allt att döma är någon i flickans nära omgivning som begått mordet.

Vad dessa barn inte behöver  är ett TV-team som kommer och sticker en mikrofon i ansiktet på dem och undrar hur det känns. Men SvT:s Rapport hade igår det dåliga omdömet att åka ut till flickans skola och ställa den frågan till hennes kamrater. Självklart var de ledsna, självklart tyckte de att det var otäckt. Även om reportern var hänsynsfull i sitt frågande borde de inte lockas att visa sin sorg och oro i TV. En TV-kamera på en skolgård och chansen att få vara i TV är en lockelse för barn, som inte förstår konsekvenserna av att ställa upp och svara på frågor.

I avsnittet om  yrkesregler i Spelreglerna för press, radio och TV  står att man vid anskaffning av material ska visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt och vid bildanskaffning i samband med olyckor och brott.

Enligt min bedömning har Rapport med detta inslag brutit mot båda dessa regler, vilket är extra allvarligt eftersom det handlar om barn. Att samma fråga ställdes till flickans grannar upprör mig inte lika mycket. Men jag tycker att även det är en journalistik som inget tillför utan bara utnyttjar en tragedi till att skapa ett meningslöst inslag.

 

 

Twitter visar våra sämsta sidor

Texten även publicerad i VLT 19 juni 2012

Den första reaktionen när jag läser ett infamt twitter är ofta ett tyst småelakt hihi. Ungefär som i skolan när någon var elak och orättvis mot någon man inte gillade. Men då som nu byts fnittret  snabbt i olust.  Detta har den utsatte inte gjort sig förtjänt av.

Twitter är ett utmärkt verktyg att på 140 tecken snabbt och effektivt få veta vad som händer. I världen, på seminariet man själv inte hade möjlighet att gå på eller bland folk man känner eller än intresserad av vad de tycker. Mitt eget twitterflöde är en blandning av politiker och andra maktmänniskor, svenska och utländska medier, kultur- och mediafolk samt några som jag tycker är allmänt kloka eller roliga. Det ger mig en känsla av att vara med och tilltalar min djupt rotade längtan efter nyheter.

Men allt oftare får detta flöde mig att fundera vart det offentliga samtalet är på väg. Ett förfluget ord eller en illa vald formulering kan blåsas upp till vad kvällstidningarna kallar en twitterstorm. Hårdast drabbat av detta var Håkan Juholt med kända konsekvenser. Fredrik Reinfeldts mindre väl valda ord om ”etniskt födda svenskar mitt livet ” fick hans politiska motståndare att försöka överträffa varandra i sarkasmer om hans syn på invandrare och om att han var ute och fiskade i Sverigedemokraternas grumliga vatten. 

Den viktiga sakfråga om den höga arbetslösheten bland utrikesfödda och ungdomar försvann helt.  Inte heller blev det mycket debatt om en annan viktig fråga; hur tillsyn av vård och omsorg ska organiseras efter att  partisekreterare Kent Perssons presentation av partiets arbetsgrupps förslag.  Det försvann i spekulationer om en spricka inom regeringen.

Kent Persson fick ta på sig dumstruten i svensk politik eftersom han inte tycktes ha koll på att en sådan myndighet är på gång på initiativ av KD. Här var Göran Hägglund snabb med Twittertummen, vilket är begripligt men kanske inte så klokt. Det borde ligga i en partiledares intresse att bekämpa twittrifiering. 140 tecken är väldigt lite för att förmedla ett budskap. Det blir mest slängar ungefär som gliringar på en skolgård.

Förödelsen efter ett mediedrev

Omslaget till den fortbildande tidningen Äldreomsorg senaste nummer visar stor förödelse och har rubriken Efter drevet. Syftet med temanumret är att visa olika sidor av några av de drev som drabbat äldreomsorgen de senaste åren och vilka konsekvenser de fått. Det är intressant läsning både ur ett medie-och ur ett äldreomsorgsperspektiv.

Förödelsen efter ett mediedrev kan onekligen bli stora både för människor och för organisationer. Ett av de exempel som lyfts fram är Piteå, som blev skräckexemplet på dålig demensvård efter ett reportage i Uppdrag Granskning i september 2010. Detta efter att tidigare ha varit det goda och prisbelönta föredömet. Idag finns inte mycket av den utvecklingskraften kvar. ”Det är som en grå filt ligger över oss”, sa en av de ansvariga i Piteå jag pratade med häromdagen.

Docent Peter Westlund konstaterar i sin genomgång av Piteåfallet att drevet inte handlat om de äldres väl och ve.
"Personalen har skjuit dem framför sig för att kunna stärka sin arbetsmiljö och bemanning", skriver han.

Också professor Håkan Jönson noterar de äldres frånvaro i rapporteringen. Det är arbetsmiljöperspektivet som dominerar, konstaterar han. Eftersom jobb inom omsorgen är nedvärderade och underbetalda blir det svårt för personalen att ge de äldre värdig vård och omsorg. Lösningen blir då bättre arbetsvillkor för personalen i förhoppning att det indirekt ska komma de äldre till del. Håkan Jönsson håller delvis med om detta, men skulle vilja att de äldre, som ju är experter på sina egna liv får större utrymme.

I en annan artikel tar Håkan Jönson upp riskerna för att drevrapporteringen och politikernas vilja att visa snabb handlingskraft leder till att mer kontroll och hårdare tillsyn. ”Detta kan behövas men på sikt står inför risken att hela frågan om äldreomsorg knyts upp kring kontroll, hot och bestraffning”, befarar han.

Annat läsvärt i detta temanummer är psykologen Maria Wramsten Willmars beskrivning av hur chefer upplever att hamna i medias fokus, intervjuer med Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström samt Sagan om den svenska hemtjänsten, skriven av två veteraner i branschen Tullia von Sydow och Lillemor Wiklund. Carema Cares informationschef Elisabeth Frostell får ge företagets version av Caremaskandalen. En artikel som med fördel kan läsas ihop med Dagens Samhälles granskning av DN:s bevakning av Koppargården.

”Ingenting av det som hänt har gått obemärkt förbi”, skriver Elisabeth Frostell. Något som nog de flesta som berörts av ett mediadrev kan skriva under på.

Allt mer ljus på de politiska kommentatorerna

Efter Juholtaffärens crescendo har den politiska journalistiken återgått till sin normala lunk Stefan Löfvens och hans gäng kan jobba in sig i lugn och ro medan de ser förtroendesiffrorna stiga i höjden. Regeringen ligger sedvanligt lågt och får kritik för detta, men kritik för passivitet får aldrig samma kraft som när någon gör misstag.

Ny forskningsantologi om nordiska medie-
skandaler.

Annat var det under den långdragna Juholtkrisen. När det fanns så mycket tid och så många sidor att fylla och där det egentligen hände väldigt lite. I stället fick kommentatorerna stort utrymme. I direktsändning från Sveavägen skulle de svara på studiorportrarnas frågor om vad som egentligen hände bakom de stängda dagarna och vad som skulle hända härnäst. Frågor som saknade svar, men som ändå besvarades med stor pondus.

I sinom tid kommer Juholtkrisen säkert att analyseras av forskarna. I väntan på det kan man läsa den nyutkomna nordiska antologin ”Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries”. I ett av kapitlen har professor Lars Nord på Mittuniversitetet analyserat de politiska kommentatorernas roll. Han tycker att de har fått allt större roll på politikernas bekostnad. 

”Medielandskapet har förändrats och tolkningarna har fått ett oproportionerligt stort utrymme. Det tvingas även fram överdrivet provocerande tolkningar för att slå sig igenom mediebruset för att man ska höras”, säger han till den mediegranskande sajten Second Opinion.

Även om politiker twittrar och bloggar är det genom de stora nyhetsförmedlarna som de flesta får information om vad politiker vill och gör. Om då utrymmet för rapportering minskar och spekulationer ökar får de kommenterande journalisterna en stor makt. En makt som förstärks om alla säger samma sak.

”Kommentatorerna fungerar som moderna historieberättare som dramatiserar de aktuella händelserna, ofta i väl regisserat samspel med nyhetsjournalistiken. Vissa kommentatorer har högre status än andraoch detta kan avgöra vilken vändning en medieskandal tar” skriver Lars Nord på sin blogg.

Antologin har getts ut av Nordicom, ett center för nordisk medie- och kommunikationsforskning knutet till Göteborgs universitet. Ett kapitel ägnas till exempel frågan om manliga och kvinnliga politiker behandlas olika. Ett annat hur politiska motståndare utnyttjar mediedrev. Exemplen kommer från hela Norden. Detta är inte bara ett svenskt fenomen.

Om en rumpklapp och medialt medberoende



Klappen som vållade tittarstorm. Foto. SVT

Det är inte acceptabelt att bli klappad i rumpan på jobbet. Detta gäller oavsett jobb, alltså även för programledare i Melodifestivalen. Thorsten Flinck överskred en gräns i direktsändning i lördags. Fullt medvetet och med lycklig min, vilket sannolikt hade mindre med klappen i sig att göra och mer med de rubriker han kalkylerade med.

En kalkyl som visade sig helt riktig. Thorsten Flinck lever idag mindre på sitt artisteri och mer på sitt gränsöverskridande. Det var inte i första hand för att höra honom sjunga att han reser sig igen som även de som normalt är ointresserade av schlagerjippot satt framför TV:n i lördags. Vi satt där i spänd förväntan på att se om han skulle falla i direktsändning eller vad han annars skulle hitta på.

” Media har vant sig vid leverans och tittar skuldmedvetet bort efter det att de lustiga citaten har levererats”, skrev Jenny Strömstedt i Expressen innan lördagens sändning och konstaterar att det finns sådant kring Thorsten Flinck som inte går att skriva om:

”Sådant som gör ont och värker genom livet hos andra människor. Sådant som i perspektiv får skrattet att fastna i halsen”.

Den sekundsnabba beröringen av Gina Dirawis bakdel var det som förde Thorsten Flinck till löpsedlarna den här gången. Upprördheten har varit stor, fördömandena hårda. Gina Darawi själv tycks mera irriterad på medierna än på Thorsten Flinck.

”Skriv om de tunga bidragen istället,” skrev hon på Twitter i går. En önskan som inte hade effekt. Historien lever vidare ytterligare en dag. Enligt Aftonbladet ställer Gina Darawis pappa SVT mot väggen. ”Det är inte okej”, säger han, enligt tidningen, men enligt Ginas twitter har han inte velat kommentera saken. ”Vilken fantasi”, skriver hon.

Hon lär få vänja sig vid mer , när Melodifestivalen rullar vidare ytterligare fem veckor. ”Medialt medberoende”, kallar Jenny Strömstedt relationen mellan Thorsten Flinck och medierna. Samma sak gäller mellan Melodifestivalen och medierna. Där det ju numera inte är vad som händer på scen utan på efterfesterna som dominerar rapporteringen. Av enda anledning att det finns en efterfrågan. Webbstatistiken ger omedelbara besked om vad som blir läst och då levereras mer av samma.

Men några mer rumpklappar lär det inte bli. Det är inte det värsta som hänt i TV-historien, men det är ett sundhetstecken att så många reagerar. Det är inte okej i något sammanhang. Punkt slut, för att citera feministen Stefan Löfven.

Sluta tugga om S-krisen!

Det var nästan som julafton i lördags. Åtminstone i den meningen att det kändes omistligt att sitta vid TV:n klockan tre på eftermiddagen. Håkan Juholt hade kallat till presskonferens i Öskarshamn och fast man ju visste att budskapet bara kunde vara ett ville man se det direkt. Att vi sedan missade Ögonblicket eftersom SVT schabblade är en annan historia.

Precis som inför ett större idrottsevenemang satt det tyckare i soffan och analyserade det som skulle hända redan innan det skett. Sedan fortsatte analyserandet och tyckandet i direktsändning hela eftermiddagen, även om man kan gissa att det efter hand tunnades ut framför TV-apparaterna. Direktsändningarna har nu upphört, men tyckandet pågår i olika nyhetsprogram i samma spår. Snabb eller öppen process? Vilka är de tänkbara namnen? Varför säger alla tunga namn nej? Kan  Margot Wallström ändra sig?

Det räcker nu! Så länge inget nytt händer eller någon hittar en jätteintressant vinkel på ämnet tycker jag att den socialdemokratiska processen ska hamna långt ner på nyhetslistorna. Jag tycker också att man ska lämna Håkan Juholt i fred. Låt forskningen bedöma hans gärning, som han själv sa i sitt avskedstal. Att han thailunchar i Linköping och reafyndar på Coop i Fittja är inget som behöver rapporteras.

Kanske borde media ägna mer uppmärksamhet åt ett annat parti med ledarkris. Förvisso betydligt mindre än Socialdemokraterna, men KD är faktiskt ett regeringsparti. På lördag avgörs om Göran Hägglund eller Mats Odell ska leda partiet. Förvänta er inga röjda TV-tablåer eller statsvetarprofessorer i direktsändning, men det är ett för svensk dagspolitik nog så viktigt beslut som ska fattas i Västerås.

En vinkel, som jag inte har hört någon panel debattera eller läst, som har sin giltighet på såväl S- som KD-krisen är vilken betydelse det som nu sker har för synen på politiker och det politiska uppdraget. Om man är ung och samhällsengagerad lockas man att ge sig in i en verksamhet där man ägnar all sin energi åt form- och personfrågor? Vill man gå med i organisationer där man hugger knivar i ryggen på varandra och stundtals handskas varslöst med sanningen för att rädda sitt skinn eller komma åt motståndaren? Jag tvivlar på det och befarar att dessa två partiers kris fördjupar den kris som partierna befinner sig i och kan bidra till att demokratin försvagas. Det borde någon ta upp i en panel eller soffa!

Journalistik får inte bara handla om att väcka känslor

Om vi fick välja skulle nog de flesta vilja dö mitt i steget vid hög ålder. Att få leva livet fullt ut till sista dagen. Tyvärr är detta få förunnat. De flesta får uppleva hur krafterna tryter och tillvaron begränsas. I värsta fall så till den grad att man blir liggande beroende av andra för att klara också de mest basala funktionerna. Att detta inte alltid fungerar som det borde har vi kunnat läsa, se och höra mycket i medierna denna höst.

En bild från äldreomsorgens vardag på Mälarbackens
gruppboende maj 2009.

En del har varit avslöjanden som upprört och med rätta fördömts. Men är en medieboll kommer i rullning är inte allt som kommer fram relevant, även om det är sant.

Det här gör att många inte känner igen sig i den bild som ges. Det gäller de som har anhöriga i äldreomsorgen och tycker att de där får en vård och omsorg som präglas av såväl omvårdnad som empati, men också många anställda. En av dem är sjuksköterskan Charlotta Leijonflycht, som tog till orda på DN Debatt i veckan. Hennes utgångspunkt var fallet med den dementa kvinnan som enligt medierapporteringen svalt ihjäl på ett Caremaboende.

”Att en mycket gammal människa äter mindre och mindre och till slut bara tar emot vätska är en naturlig process. Ett skeende som inte är påkallat av olycka eller akut sjukdom, utan endast av hög ålder. När den gamla människan slutligen slutar dricka tar livet slut. Under tiden har personen gått ned i vikt och är högst troligt undernärd”, skriver Charlotta Leijonflycht.

Av egen erfarenhet vet jag att detta är en ytterst plågsam process också för de anhöriga. Plågsam för att ett liv obevekligt närmar sig sitt slut. Hur gärna skulle man önska att det fanns något som kunde göra att man fick tillbaka den sjuke till sitt gamla jag. I tunga stunder kanske man rent av kan tycka att personalen borde tvångsmata den gamla, men det varken kan eller bör de göra. Livet måste få ha sin gång, tills det är slut. Men att inget finns att göra innebär inte att det är vanvård

Rubrikerna att dementa svälter ihjäl är för övrigt inte det enda i höstens rapportering där vårdpersonal har svårt att känna igen sig. På Kvalitetsmässan konstaterade en kommunal enhetschef i äldreomsorgen som jag träffade att rapporteringen måste vara väldigt vinklad. Hon drog den slutsatsen utifrån rapporteringen om att Carema vägde blöjor, vilket blivit själva sinnebilden av deras jakt på vinst.

”Vi väger också blöjor. Vi ser det som kvalitetssäkring eftersom det syftar till att ge de gamla rätt inkontinensskydd”, sa denna enhetschef. Vilket väl ungefär är vad Carema utan nämnvärd framgång försökte säga i pressmeddelanden efter avslöjandet.

Äldreomsorgen har brister, som självklart ska fram i ljuset, debatteras och åtgärdas. Brister som väcker känslor eftersom det väcker oron för det egna åldrandet och ger dåligt samvete för hur man själv agerar mot gamla i sin närhet.. Men äldreomsorg är också komplicerad eftersom det handlar om etik, medicin, ekonomi och juridik. Men media nöjer sig med att väcka känslor utan att spegla komplexiteten. Det skadar den trovärdighet som deras existens bygger på.

PS
Den mediegranskande sajten Second Opinion intervjuar den 14 december Charlotta Leijonflycht under rubriken "Herregud så medierna får till det om äldreomsorgen"

Politiskt engagemang kan vara en belastning

Det har vairt några intensiva nyhetsdagar. Viktigast av allt är egentligen eurokrisen, men eftersom de europeiska ekonomiska frågorna är så svårgripbara och konsekvenserna av ett misslyckande så skrämmande bortser jag från den och ägnar mig åt  mer hanterbara händelser på hemmaplan.


Från makten till ingenting
Drygt ett år har gått sedan valet. Därmed finns det ett antal människor som i ett år varit befriade/utslängda (stryk det som ej önskas) från politiken. Att en del av dem som lämnat fortsatt får betalt har inte kunnat undgå någon. Vissa ersättningar sticker i ögonen, inte minst de som går till gamla borgarråd i Stockholm, men för den skull är inte hela systemet orimligt. Den som ger upp sin karriär för att under några år jobba heltid inom demokratin måste ha någon form av övergångslösning. Helsingborgs Dagblad har i en serie artiklar visat verkligheten för några av dem som lämnade politiken i fjol. Rubriken är ”Från makten till … ingenting”, vilket visar vad det handlar om. ”Det upplevs att jag är för politisk fortfarande. Det är som om de vill sätta mig i karantän”, säger Marie Weibull Kornias som fick lämna riksdagen efter fyra år.

Politik ingen merit
Att politiska ambitioner inte är någon merit visar också den sorglustiga historien om Markus Birros korta inhopp som partiledarkandidat för KD. Ett inhopp som ledde till att han fick sparken som programledare för TV4. En kanal som för övrigt rekryterade Gustav Fridolin direkt från riksdagen när han hoppade av för några år sedan. Birros märkliga beteende fick twittrarna att gå i spinn och försöka överträffa varandra i sarkasmer. Hade det varit en skolgård hade det varit kvalificerad mobbning. Medidebattören Emanuel Karlsten menar i ett klokt inlägg att det i stället handlar om ”hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans”

Så fungerar mediedrev
Vi har också haft ett mindre mediedrev kring Fazers kinapuffar. Ni vet den gula godispåsen med en snedögd kines, som kritiserats för rasism. Upphovet var en krönika av Patrik Lundberg på hd.se, där han beskrev den vardagsrasism han utsätts för på grund av sitt asiatiska utseende. ”Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi”. En välskriven text i ett angeläget ämne, men där huvudfrågan kom bort på grund av en mening om kinapuffar. En mening som fick medierna att gå i gång och förde Patrik Lundberg till SvT:s Debattstudio. En upplevelse han i en uppföljande krönika beskriver så här: ”Debatten blir inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den blir sjuttiosju resor värre. Jag lyckas få fram mitt budskap, men det drunknar i det hav av galenskap som programformatet provocerar fram Vad jag först ville säga har glömts bort. Så funkar mediedrevet.”

Slösas utjämningspengarna bort?
Det kommunala skatteutjämningen skapar inga mediedrev eller stormar i sociala medier. Men är nog så viktigt. Gunnar Wetterberg gör i Expressen ett försök att få i gång en debatt om systemet som han i grunden tycker är nödvändigt och bra. Dock vill han att det ändras så att det främjar kommunal effektivitet. ”Det är orimligt att systemet ska bekosta kommunhus för tretusen invånare eller bittesmå gymnasier vid världens ände” skriver han bland annat. För att främja effektiviteten i sektorn föreslår Gunnar Wetterberg att staten återinför bromsen från 1990-talet och straffar kommuner som höjer skatten genom att ta tillbaka en del av skattehöjningen. Hade kommunpolitiker i glesbygd twittrat lika mycket som mediemänniskor i storstad hade det nog blivit en liten storm kring förslaget.