Kommunens pengar räcker inte till

Om man är bortbjuden tar man som god gäst inte bilder av husets slitna soffa. Därför lät jag mobilkameran ligga när jag nyligen var i Västerås stadshus fullmäktigefoajé trots att jag såg de fransiga karmarna på sofforna i det som ska vara stadens finrum som en symbol för det ekonomiska läget: Västerås stads ekonomi blir allt mer bekymmersam.

Visserligen har staden gott om pengar. Reavinsterna var rekordstora i fjol men det finns ingen anledning till jubel. Utgifterna är större än kostnaderna, vilket är ohållbart. För kommuner, liksom för familjer. Samma ekonomiska lagar gäller.

Tillfälligtvis kan man ta av sparkapitalet eller låna men i längden kan man inte göra av med mer pengar än man får in. Dessutom måste man ha en marginal så att man klarar om något oförutsett händer och för att ersätta det som blivit slitet, en soffa till exempel. Eller gamla avloppsrör för att ta ett mer tyngande kommunal ersättningsinvestering.

I Västerås stads årsredovisning för 2015, som omsluter 7 miljarder, finns flera varningstecken. Kostnader och intäkter håller inte jämna steg. Kostnaderna ökade med 3,5 procent, intäkterna med bara 3 procent. Västerås uppfyller inte kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning: resultatet, exklusive reavinster, ska vara minst 2 procents överskott. 2014 var underskottet 0,2 procent, i fjol hade det växt till -0,7 procent. Starten på 2016 tyder på att obalanserna består, även om sparbeting är utdelade.

Ett antal tuffa beslut väntar den styrande blocköverskridande koalitionen i Stadshuset. Erfarenheterna från kommuner som provat sådant styre är att det blir dyrare. Alla måste få med några hjärtefrågor. En annan erfarenhet är att det blir svårare att hålla ihop ju närmare valet man kommer.

Frågan är om vem som kommer att få svika sitt vallöfte. Socialdemokraterna som gick till val på att höja skatten. C och KD som lovat oförändrad skatt. Oavsett vilket går det nog att hitta lite pengar till snyggare soffor i fullmäktigefoajén. Gäster bör ju inte ana att det är lite knapert.

Texten även publicerad i VLT den 30 mars 2016

 

 

 

 

Digitaliseringen en naturkraft ingen undgår

Diginomics är ett begrepp som var okänt för mig till för ett par veckor sedan. Det handlar om digitaliseringens effekter på ekonomin. Hälften av alla jobb som finns idag förutspås vara borta inom 20 år. Nya jobb kommer förstås, men av ett annat slag och knappast lika många som de som försvinner.
”Digitaliseringen är som en naturkraft, den går inte att stoppa”, sa Swedbanks chefekonomi Anna Felländer när jag intervjuade henne om diginomics. Ingen kommer undan.

Ta min egen bransch som exempel. Trots de stora förändringarna i medierna har jag och många andra journalister trott oss ha en unik kompetens, som inte kan ersättas av maskiner. Folk vill veta vad som händer och det kan vi berätta. Bara människor kan fånga ögonblicket och förklara sammanhangen.

Vi hade fel. Möjligen kan man säga att våra kunskaper har varit svårare att ersätta än grafikers och redigerares, men nu är det skribenternas tur. Utvecklingen av robotgenererad journalistik går snabbt. VLT:s nya ägare Mittmedia är en av föregångarna i Sverige.

Tidskriften Wired har förutspått att 90 procent av nyhetstexterna kommer att vara skrivna av robotar inom ett decennium. Än så länge handlar det mest om siffertyngda sport- och ekonomitexter. Men ingen tror att det stannar där. Journalisten Barbara Ehrenreich visar i en bokrecension i New York Times att det även går att effektivisera bokrecenserandet med hjälp av datorer och algoritmer.

Säkert kommer kloka och reflekterande människor att skriva insiktsfulla och tänkeväckande recensioner, krönikor och andra texter även i framtiden. Men det är tveksamt om skribenterna får betalt. I artikeln pekar Barbara Ehrenreich på en parallell utveckling till robotarna. Vi jobbar allt mer gratis. Bland annat gör vi sådant som anställda bank- och resebyråtjänstemän gjorde förr. Eller journalister. Bokbloggarna med kvalificerade recensioner är många och görs oftast för nöjes skull.

Det här perspektivet ser man sällan i jobbdebatten. Jag kan förstå att politiker inte vill prata om en naturkraft, som man inte vet hur man ska hantera.   Men jag var mer framtidsoptimist när jag inte visste vidden av diginomics.

Texten även publicerad i VLT 25 maj 2015

 

 

Tack för lånet av stränder och hav

Delar den gotländska strand vi lånar om sommaren,

Vi är många som nu har anledning att nynna på Elisabet Hermodssons Sommargästens visa när vi njuter av sommaren i delar av landet där vi annars inte bor:

”Jag lånat dina stränder, jag lånade ditt hav. Jag fick ur dina händer det bästa sommaren gav”.

Själv lånar jag norra Gotlands stränder. Ett lån jag är tacksam för hela året eftersom det ger så mycket av natur- och skönhetsupplevelser, förutom sommarnöjen i form av umgänge och avkoppling.   

Frågan är om vi sommargotlänningar är snyltgäster, eftersom vi inte betalar kommunalskatt här? Det är i vilket fall en vanlig uppfattning bland lokaltidningarnas insändarskribenter. Detta framfördes direkt till oss av en nitisk kommunanställd på återvinningscentralen när vi inte förstod oss på den gotländska sopsorteringen. Men även om vi inte betalar skatt gör vi vad vi kan för att tacka för lånet av stränderna genom att bete oss som anständiga gäster som gör rätt för sig.

Hos de flesta gotlänningar kan inställningen till turism beskrivas som kluven men övervägande positiv. Visst blir det trångt och ibland lite stökigt, men de flesta inser att Gotland skulle vara en sämre vinterregion utan sommargästerna. Till exempel har få orter med 500 invånare kvar sin butik men på Fårö lever ICA-butiken vidare. De närmare 1 500 helårsarbeten turismen ger är heller inte att förakta eller intäkterna från att hyra ut stugor och lägenheter. En Visbyfamilj kan finansiera utlandssemestern på att hyra ut sin lägenhet under Almedalsveckan.

20 av 290 kommuner i landet klassas som turism- och besöksnäringskommuner. Ingen finns i våra västmanländska trakter och här kan man bara drömma om de intäkter turismkommunerna har. Men det gäller att inte låta drömmarna fara ut i kostsamma projekt för att sätta orten på kartan. Lär av Götene, som skulle dra nytta av populariteten hos Jan Guillous Arnböcker och satsade på en medeltidsby. Ett fiasko som kostat närmare 100 miljoner.

Men även om få kan locka massorna kan alla orter få fler besökare med rätt marknadsföring, enligt den engelska turismforskaren JohnHeeley. Det gäller att utveckla det man har för dem som är intresserade. Västmanland har inget hav, men stränder och skogar för sommargäster att låna och besjunga finns det gott om.

Texten även publicerad i VLT den 5 augusti 2013
 

Bräcklig ekonomi i kommunerna

Texten även publicerad i VLT 17 oktober 2012

Om man låter Google slå larm när kombinationen kommun plus ekonomi dyker upp får man så här i budgettider mycket läsning. I många kommuner är läget bekymmersamt. Andra kan glatt informera medborgare och lokala medier om att ekonomin är i balans.

Ganska många räddas från underskott tack vare återbetalda sjukförsäkringspengar från AFA, som är det försäkringsbolag som har hand om försäkringarna i kollektivavtalen. Eftersom antalet personer som beviljats sjukersättning minskat får arbetsgivarna tillbaka pengar, vilket förstärker kassorna i kommuner och landsting med 11,7 miljarder.

För Västerås stad betyder återbetalningen ett tillskott på 94 miljoner. En ansenlig summa, men dock bara en dryg procent av omsättningen, som i fjol var 7,5 miljarder. Resultatet för 2012 beräknas bli ett överskott på 269 miljoner. Därmed klarar Västerås med marginal de 2 procents överskott som anses som god ekonomisk hushållning för kommuner och landsting.

Landstinget i Västmanland klarar det inte, trots AFA-pengarna, men det är det å andra sidan få landsting som gör. Hög pensionsskuld, stigande kostnader för specialistsjukvården och stora investeringsbehov är några av förklaringarna till att landstingen har ännu kärvare ekonomi än kommunerna.

Det framgår av Sveriges Kommuner och Landstings nyligen publicerade Ekonomirapport. Som helhet beräknas kommuner och landsting redovisa ett överskott på 18 miljarder 2012. Men nästan två tredjedelar av detta beror alltså på AFA. Det känns lite bräckligt att ekonomin är så beroende av sådana tillfälliga pengar. Det är ungefär som om en familjs semester avgörs av om det blir någon skatteåterbäring. Eller om det är riktigt kärvt: om man kan behålla sommarstugan eller inte.

På längre sikt är det än bräckligare. Nästa år är AFA ingen räddare och många måste höja skatten. 2014 får kommunerna hoppas på valgodis i form av extra statsbidrag till vård, skola och omsorg, men sen går det utför. Även om världsekonomin så sakteliga återhämtar sig. Gör den inte det kommer även de kommunala ekonomikurvorna att peka brant neråt.

 

Varning för kommunalt tunnelseende

Texten även publicerad i VLT 28 februari 2012

När kommunala engagemang motiveras med att man vill sätta orten på kartan och locka besökare från när och fjärran väcks min misstänksamhet. Alltför ofta har det visat sig att sådana satsningar präglats av glädjekalkyler och förhoppningar snarare än marknadsanalyser och realism. Ett slags kommunalt tunnelseende.

Den nu planerade skidtunneln på Rocklunda i Västerås kan bli ytterligare ett i raden av riskprojekt där en kommun till slut tvingas gå in och ta sitt ansvar. Kommunalrådet Ulla Persson (S) hävdar visserligen att inga kommunala pengar står på spel i tunneln. Men tanken är att kommunen ska hyra av byggaren och sedan hyra ut i andra hand till ett bolag som sköter driften. En konstruktion som innebär att kommunen står för risken. Dessutom diskuteras kommunala pengar i form av avgifter från skolor som ska dit och åka skidor när naturen är snöfri.

Kommunen är nödvändig som garant för tunnelprojektet. Hade det varit en säker investering hade byggare och driftbolag kunnat låna pengar på vanligt sätt.

Erfarenheterna från landets hittills enda skidtunnel i Torsby stärker oron. Tunneln invigdes 2006 och kostade 62 miljoner, som huvudsakligen kom från EU och kommunen. Till en början ägde kommunen 51 procent. 2008 fick man ta över såväl driftansvaret som de ackumulerade förlusterna. I fjol hade man 31 000 besökare och fick ett litet plus tack vare den snöfattiga hösten.

På några års sikt kan Torsby och Västerås räkna med hårdnad konkurrens om de skidåkare som inte kan vänta tills snön kommer. Tunnlar planeras i bland annat Hässleholm, Göteborg och Bålsta. Det senare är en jätteanläggning som om den blir verklighet innebär att Västeråstunneln riskerar förlora stockholmarna.

I dessa tider av ekonomisk osäkerhet är det märkligt att de styrande i Västerås, med undantag för miljöpartiet, är så riskbenägna. Än finns bara en avsiktsförklaring. Kliv av medan tid är och låt näringslivet sköta detta på egen hand. Om det betyder att det inget blir är det nog lika bra. Folkhälsan påverkas knappast. Det är bättre att folk är ute och går i friska luften än åker skidor i en tunnel.

Politiskt engagemang kan vara en belastning

Det har vairt några intensiva nyhetsdagar. Viktigast av allt är egentligen eurokrisen, men eftersom de europeiska ekonomiska frågorna är så svårgripbara och konsekvenserna av ett misslyckande så skrämmande bortser jag från den och ägnar mig åt  mer hanterbara händelser på hemmaplan.


Från makten till ingenting
Drygt ett år har gått sedan valet. Därmed finns det ett antal människor som i ett år varit befriade/utslängda (stryk det som ej önskas) från politiken. Att en del av dem som lämnat fortsatt får betalt har inte kunnat undgå någon. Vissa ersättningar sticker i ögonen, inte minst de som går till gamla borgarråd i Stockholm, men för den skull är inte hela systemet orimligt. Den som ger upp sin karriär för att under några år jobba heltid inom demokratin måste ha någon form av övergångslösning. Helsingborgs Dagblad har i en serie artiklar visat verkligheten för några av dem som lämnade politiken i fjol. Rubriken är ”Från makten till … ingenting”, vilket visar vad det handlar om. ”Det upplevs att jag är för politisk fortfarande. Det är som om de vill sätta mig i karantän”, säger Marie Weibull Kornias som fick lämna riksdagen efter fyra år.

Politik ingen merit
Att politiska ambitioner inte är någon merit visar också den sorglustiga historien om Markus Birros korta inhopp som partiledarkandidat för KD. Ett inhopp som ledde till att han fick sparken som programledare för TV4. En kanal som för övrigt rekryterade Gustav Fridolin direkt från riksdagen när han hoppade av för några år sedan. Birros märkliga beteende fick twittrarna att gå i spinn och försöka överträffa varandra i sarkasmer. Hade det varit en skolgård hade det varit kvalificerad mobbning. Medidebattören Emanuel Karlsten menar i ett klokt inlägg att det i stället handlar om ”hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans”

Så fungerar mediedrev
Vi har också haft ett mindre mediedrev kring Fazers kinapuffar. Ni vet den gula godispåsen med en snedögd kines, som kritiserats för rasism. Upphovet var en krönika av Patrik Lundberg på hd.se, där han beskrev den vardagsrasism han utsätts för på grund av sitt asiatiska utseende. ”Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi”. En välskriven text i ett angeläget ämne, men där huvudfrågan kom bort på grund av en mening om kinapuffar. En mening som fick medierna att gå i gång och förde Patrik Lundberg till SvT:s Debattstudio. En upplevelse han i en uppföljande krönika beskriver så här: ”Debatten blir inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den blir sjuttiosju resor värre. Jag lyckas få fram mitt budskap, men det drunknar i det hav av galenskap som programformatet provocerar fram Vad jag först ville säga har glömts bort. Så funkar mediedrevet.”

Slösas utjämningspengarna bort?
Det kommunala skatteutjämningen skapar inga mediedrev eller stormar i sociala medier. Men är nog så viktigt. Gunnar Wetterberg gör i Expressen ett försök att få i gång en debatt om systemet som han i grunden tycker är nödvändigt och bra. Dock vill han att det ändras så att det främjar kommunal effektivitet. ”Det är orimligt att systemet ska bekosta kommunhus för tretusen invånare eller bittesmå gymnasier vid världens ände” skriver han bland annat. För att främja effektiviteten i sektorn föreslår Gunnar Wetterberg att staten återinför bromsen från 1990-talet och straffar kommuner som höjer skatten genom att ta tillbaka en del av skattehöjningen. Hade kommunpolitiker i glesbygd twittrat lika mycket som mediemänniskor i storstad hade det nog blivit en liten storm kring förslaget.

Är Surahammar näst bäst eller bland de sämsta?

Har Surahammar Sveriges näst bästa företagsklimat eller hör man till den sämsta tiondelen? Svaret beror på vem som frågar. I Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimat kom Surahammar på plats 264 bland Sveriges 290 kommuner. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) nyligen mätte blev det en silvermedalj.

Förklaringen är olika sätt att mäta och att man delvis mäter olika saker. SKL-mätningen bygger helt på enkätsvar från företagare som haft kontakt med kommunen om bygglov, markupplåtelse, brandtillsyn, miljö- och hälsoskydd eller serveringstillstånd. Även i Svenskt Näringslivs mätning är företagarnas bedömningar en viktig del, men här ingår också andra faktorer som kommunalskatt, konkurrensutsättning och andel i arbete. Faktorer som inte ger en liten S-styrd kommun som Surahammar några höga poäng.

Näringslivsfrågor har hög prioritet i kommunerna, oavsett politiskt styre. Svenskt Näringslivs ranking har hittills varit det vedertagna sättet att mäta om man lyckats. Men det har också muttrats om att mätningen är politiserad och att det trots intensivt arbete inte går att förbättra sin placering eftersom strukturella faktorer väger tungt.

Muttrandet har fått SKL att göra en egen mätning. Tanken är att den ska vara mer användbar som arbetsredskap eftersom den mäter sådant som kommunerna direkt kan påverka. I hög grad handlar det om bemötande och tillgänglighet, ”Vi är smidiga, det är en liten kommuns fördel”, är kommunalrådet Britt-Inger Fröbergs förklaring i tidningen Dagens Samhälle till Suras topplacering.

Smidighet är bra. God personkännedom, som är en annan av fördelarna med en liten kommun, är också bra. Men det gäller att inte bli alltför följsam och inte alltför mycket kompis. En kommun måste ibland även säga nej, med risk för att det innebär att man halkar ner några pinnhål i nästa års ranking.
Fotnot. Övriga Västmanlandskommuners placeringar i SKL:s respektive Svenskt näringslivs ranking: Köping 7/192, Västerås 42/29, Norberg 66/258, Hallstahammar 67/140, Fagersta 104/228, Arboga 158/176. I topp hamnade Salem respektive Solna.

Texten även publicerad i VLT den 13 september 2011

Offentlignormativiteten väcker känslor

Jag lärde mig ett nytt ord i veckan: offentlignormativ. Det är samhällsdebattens motsvarighet till genusdebattens heteronormativ. Där är det den heterosexualiteten som är norm. I samhällsdebatten är det den offentliga utföraren som i kraft av sin storlek blir den som allt jämförs med.

Ordet lanserades av Praktikertjänsts VD Carola Lemne på det SNS-seminarium där den omdiskuterade rapporten Konkurrensens konsekvenser presenterades. Carola Lemne har varit ordförande i den referensgrupp som varit knuten till rapportarbetet. Hon instämde i det som är rapportens huvudslutsats: Att det finns så lite  kunskaper om konsekvenserna av det systemskifte som skett i Sverige de senaste 20 åren i och med att de offentliga monopolen brutits upp och privata utförare kommit in.

Bristen på kunskap är, enligt Carola Lemne, extra beklaglig eftersom det finns så mycket känslor och åsikter kring frågan. Något som den senaste tidens debatt  visat. Sällan har en rapport, från det vanligtvis näringslivsvänliga SNS, blivit så hyllad av vänsterdebattörer, medan Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström dömt ut den som ”undermålig”. Forskningschefen Laura Hartman har också tvingats till en pinsam rättelse av sammanfattningen när det gäller friskolors rätt att välja elever.

Det som gör vänsterfolket glada och upprör näringslivet är forskningschefen Laura Hartmans slutsats  att det inte gått att hitta några vinster av konkurrensutsättning. Kritiken, bland annat framförd av borgerliga politiker i Stockholms läns landsting, gäller framför allt att hon bortser från att valfriheten i sig är en vinst. En åsikt som med kraft framfördes vid seminariet av Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson. Han hyllade den svenska modellen med gemensam finansiering, som gör att alla har möjlighet att välja i kraft av sin skol- eller vårdpeng.

En återgång till offentliga monopol är varken möjlig eller önskvärd. Detta är en ny svensk modell, som behöver förbättras för att försäkra oss om att skattepengar används rätt. Det handlar bland annat om bättre regelverk som stoppar dem som missbrukar systemet, om att hitta former för jämförelser som gör att val kan fattas på god grund och att hitta ersättningssystem som belönar den som levererar kvalitet på ett effektivt sätt. Det förutsätter bättre kunskap än vi har idag, kanske också att offentlignormativiteten försvagas.

Med kvaliteten i fokus

Drygt två månader återstår tills Kvalitetsmässan invigs den 15 november. En mässa som för folk i offentlig sektor är vad Bokmässan är för bokbranschen och Medicinska riksstämman för läkarna. Dock inte lika medialt uppmärksammad Att förbättra offentlig verksamhet anses ju inte lika spännande som författande eller vita rockar.

Intresset hos målgruppen är dock stort. Anmälningarna är vid den här tidpunkten 2009, så mässgeneralen Sven Wiberg, som varit med på alla tolv mässorna, tror på nytt rekord. Vid förra mässan hade man 3 800 seminariedeltagare och 7 200 mässbesökare, som tillsammans drack över 17000 koppar kaffe under tre dagar, för att ta några siffror ur statistiken.

Till mässan hör också nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, som jag är redaktör för. I det senaste numret uppmärksammas bland annat det nya Nationella rådet för innovation och kvalitet i offentlig verksamhet. Rådet ska, under ledning av Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, komma med förslag på lösningar på problem kring styrning och kvalitet som alla är medvetna om men ingen lyckats lösa. En av ledamöterna i rådet är SKL:s VD Håkan Sörman, som nu får chansen att komma med kommunala tips till staten. En inte alltför vild gissning är att han kommer att tala om fördelarna med öppna jämförelser.

I nyhetsbrevet ger några välkända ekonomer sina rätt dystra bedömningar av det ekonomiska läget. Ökande arbetslöshet, som leder till lägre skatteintäkter, är det stora orosmomentet för kommuner och landsting inför slutspurten av budgetarbetet.

Här finns också intervjuer med två intressanta kvinnor, Stockholms länspolismästare Carin Götblad, som ger ledarskapstips, och den professionella äventyraren Renata Chlumska, som nu förbereder sig för ett nytt spännande projekt, som ska föra henne högra än Mount Everests topp.

Finalisterna till Götapriset är nu klara. Glada Hudikteatern, Bålstapolarna, skolförbättringsprogrammet Ida i Västerås och det mobila akutteamet för äldre i Växjö gör upp om årets pris. Glada Hudikteatern får ses som favorit i kraft av att vara mest välkänt. Men det är inte säkert att det är det som väger tyngst för juryn. Glada Hudikteatern står på scen under Kvalitetsmässans invigning, om de också får kliva fram som vinnare vid kvällens gala återstår att se.

Skuldkrisens effekter närmar sig kommunerna

Det är långt mellan kongressen i Washington och kommunhuset i Sorsele, men det spelar ingen roll i den globaliserade ekonomin. Likt ringar på vattnet når effekterna så småningom också periferin. Det var knappast någon överraskning för de ekonomiansvariga i kommuner och landsting att skuldkrisen skulle få effekter, men igår kom det svart på vitt i en skatteunderlagsprognos från SKL.

”Finansoron försvagar kommunernas ekonomi”, konstaterar ekonomerna på Hornsgatan i Stockholm.

SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall är betydligt mindre op-
timistisk idag än i vårens ekonomiprognos.

Sysselsättningen, det vill säga att folk har jobb och därmed betalar skatt, är avgörande för kommunernas ekonomi. Oro och osäkerhet kring vad som ska hända med den globala och nationella ekonomin får nu såväl företag som hushåll att bli försiktigare. Då försvagas efterfrågan. Arbetsmarknaden försämras och därmed kommunernas ekonomi. SKL beräknar minskningen till 5 miljarder jämfört med tidigare optimistiska prognoser. Men fortfarande räknar man med en ökning av skatteunderlaget, 3,3 procent jämfört med tidigare 4,2. Resultatet försämras inte i lika hög grad eftersom man även lönekostnaderna beräknas sjunka.

Mycket av det som nu händer ger obehagliga associationer till 2008. Säkert påminner sig många kommunala ekonomichefer om hur allt dystrare skatteunderlagsprognoser då avlöste varandra. SKL påpekar också att osäkerheten just nu är ovanligt stor. En väl motiverad reservation. I prognosen räknade man med det femte jobbskatteavdraget, som skulle ha gett hushållen mer pengar. Samma dag som prognosen presenterades fortsatte den finansiella oron och börsfallen. Idag skriver di.se att Stockholmsbörsen faller handlöst under förmiddagen.

Den kommunala ekonomin är inte direkt beroende av börsutvecklingen, men likt ringar på vattnet når ekonomiska nedgångar alltid de kommunala budgetarna i form av lägre skatteintäkter och ökade kostnader för försörjningsstöd. Frågan är hur stora effekterna blir den här gången. Hoppas kan man ju alltid men det skulle förvåna om detta blir  den sista nedskrivningen av skatteunderlaget från SKL denna höst.

Än så länge råder kommunalekonomiskt solsken

Just nu är det inte så illa, men på några års sikt hotar underskott. Så brukar det låta i SKL ekonomirapporter. Så även idag när årets vårrapport presenterades.

2009 och 2010 var två av de resultatmässigt bästa åren någonsin, 2011 blir också mycket bra, sektorns överskott beräknas till 15 miljarder. 2012 och 2013 blir lite sämre, men ändå inte så tokiga, 2014 har överskottet krympt till 2 miljarder och 2015 beräknas ett sammanlagt underskott på 4 miljarder.
Trots ständiga varningar om underskott på några års sikt har kommunerna redovisat överskott under hela 2000-talet. Landstingen hade under de första åren några år med underskott, men på senare år har man samfällt lyckats nå överskott. Även om skillnaderna är stora. Sektorn som helhet har haft överskott sedan 2004.

Man skulle kunna ironisera över SKL-ekonomernas prognoser som aldrig slår in, men det vore orättvist. Sådana här prognoser ska inte slå in. De ska visa på allvaret i situationen och så ska medlemmarna rationalisera och staten höja statsbidraget och så klarar man överskott ett år till.

SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall, är ganska nöjd idag.
men orolig för det ekonomiska läget på sikt.

Om man blickar bortom 2015 och tittar på välfärdens finansiering på sikt finns det mer anledning att vara orolig. I ekonomirapporten påminner SKL om fjolårets uppmärksammade rapport Framtidens utmaningar, som räknade fram att skatten behöver höjas med 13 kronor för att klara demografins och de stigande förväntningarnas krav. Den oron är svårare att avfärda än prognoserna om underskott 2015. Olyckskorparna har alltid kraxat, men nu finns stor anledning att ta oron på allvar.

”Diskussionen om hur finansieringen ska se ut kan inte vänta till problemen blir akuta. Det här är en fråga som nu måste få ta större plats i den offentliga debatten”, skriver tjänstemännen i rapporten.
Det har vi hört förut, liksom mycket annat i rapporten. SKL:s ordförande Anders Knape sammanfattade detta vid presskonferensen:
- Inte mycket nytt under solen.
Må så vara, men frågan är hur man får i gång en seriös debatt om molnen borta vid horisonten, som riskerar skymma solen.

Hemtjänst och förtjänst

Förra året gick hemtjänsten inom Västerås kommunala utförare Proaros med ett underskott på 9 miljoner kronor. Samtidigt som privata utförare kan dela ut vinst till sina ägare. En klen tröst är att det ser ungefär likadant ut i många andra kommuner. Hur kan det komma sig, är en fråga som många ställer sig. Bland annat ledningen för Sveriges Kommuner och Landsting, som anlitat forskare för att ta reda på orsakerna.


En viktig förklaring är att ersättningen för de utförda tjänsterna bygger på kommunernas genomsnittskostnader. Den nyetablerade utförare som tänker nytt har därför stora möjligheter att driva verksamheten effektivare och ta hem mellanskillnaden som vinst..

En än viktigare förklaring är att privata utförare har större möjligheter att välja hur och var man vill jobba. I Västerås är det exempelvis bara ett av de privata hemtjänstföretagen som erbjuder service i glesbygd. Sådana val kan en kommun inte göra. Den måste erbjuda fullt sortiment, vilket innebär högre kostnader än ett mer begränsat uppdrag. Dessutom måste kommunen ta hand om dem som de privata utförarna nobbar

Personalens inställning till jobbet kan också förklara en del, enligt forskarna från Kefu, (Rådet för Kommunalekonomisk forskning och utbildning vid Lunds universitet) som bland annat ha studerat några enheter inom primärvården i Västmanland och hemtjänsten i Västerås. De som väljer att jobba hos en liten utförare är mer engagerade och tar ett större helhetsansvar, vilket gör att företagen kan jobba flexiblare.

Skillnaderna mellan privata och offentliga utförare är störst i starten. Efter en tid brukar de offentliga anpassa sig till den nya verkligheten och tänka mer företagsekonomiskt. Sannolikt kommer kommunerna bli bättre på att utforma ersättningssystemen så att de speglar verkligheten. Mycket möda kommer också att ägnas åt att hitta system för att ha koll på kvaliteten. Att ta reda på vad man får för skattepengarna. Oavsett om utföraren är privat eller om man driver i egen regi.

Texten även publicerad i VLT 26 april 2011

Ministrar blåste liv i SKL-kongressen

En valkongress på SKL är ungefär lika spännande som ett fullmäktigesammanträde i . Surahammar. Majoritetsförhållandena är klara och allt är uppgjort i förväg. Enda osäkerhetsmomentet är Sverigedemokraterna som står utanför överenskommelserna och därför kan komplicera för presidiet. Så också på dagens SKL-kongress.



Integrationsminister Erik Ullenhag betonade att kom
munerna har ett fortsatt ansvar för flyktingmottagandet

 Sverigedemokraterna yrkade på att de skulle få plats i styrelsen, vilket alla andra var emot. Så efter votering och lite teknikstrul, med de till synes så smidiga röstdosorna blev det som de övriga partierna kommit överens om i förväg. Anders Knape omvaldes till ordförande och får nu föra kommunernas och landstinges talan i ytterligare fyra år.
För att blåsa lite liv i valkongresser krävs extern hjälp. Vid den förra, och första, hade man anlitat Fredrik Lindström, som underhöll med att tala om språkets betydelse. I år var kongressen kombinerad med ordförandedag och till sådana hör ministermedverkan, den här gången i form av Anders Borg och Erik Ullenhag.
Anders Borg kan den dag han befrias från politiken försörja sig som ståuppare eller föreläsare. Avspänt och utan manus spatserade han fram och tillbaka över scenen i Folkets hus och redogjorde för det ekonomiska läget. I världen, där det är lite bekymmersamt. I Sverige, där det är bättre än på de flesta andra håll, men eftersom läget är som det är i världen måste Sverige vara försiktigt. Det gäller att ha ordning och reda i såväl stats- som kommunfinanserna var budskapet från finansministern till de församlade kommunpolitikerna.
”Var inte övermodga, fortsatt vardagsgnetandet”, uppmanade han dem. Anders Borg betonade också betydelsen av att kommunerna tar sitt ansvar för skolan för att Sverige ska klara den globala konkurrensen.
Erik Ullenhag var mindre mästrande, men betonade att den nyligen genomförda etableringsreformen, som kritiserades på DN Debatt, inte innebär att kommunerna kan abdikera från sitt ansvar för de nyanlända flyktingarna. Tunga bitar i mottagandet är fortfarande kommunernas ansvar.
8-10 november möts de 451 ombuden igen i Norrköping för den ordinarie kongressen. Då handlar det om politik och debattivern blir förhoppningsvis högre än den brukar vara på fullmäktige i Surahammar.

Demografisk utmaning

Jag vet inte hur många artiklar och rapporter jag läst som börjat: Vi lever allt längre och andelen äldre i befolkningen kommer att öka. Efter en beskrivning av hur det leder till att gapet mellan resurser och efterfrågan växer utmynnar det hela alltid i konstaterandet: Det börjar bli bråttom att hitta lösningar för välfärdens framtida finansiering.

Förra veckan var det dags igen när SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson presenterade siffror för hur kommunernas försörjningsbörda påverkas av de demografiska förändringarna. Solna och Sundbyberg ligger bäst till med en försörjningsbörda på 2,0, vilket innebär att man har lika många som jobbbar som saknar jobb. Västerås ligger på genomsnittet för riket, som är 2,3. Det är alltså fler som inte jobbar än som jobbar. Skinnskatteberg, Hallstahammar och Arboga ligger redan idag på 2,5. Om 20 år kommer 200 av landets 290 kommuner att befinna sig på den nivån. Västerås är en av dem.

Skillnader mellan olika delar av landet skapar spänningar. Servicen måste vara likvärdig i hela landet. För att åstadkomma detta har vi kommunal skatteutjämning. Ett komplicerat system som jämnar ut skillnader i kostnader och skattekraft mellan kommunerna. Därför är den höga försörjningsbördan inte bara ett problem för dem som bor i orter där rollatorerna är fler än banvagnarna utan för hela landet. Frågan är hur systemet förmår hantera de växande skillnaderna? Hur villiga kommer de välmående kommunerna att vara med att bidra till utjämningen när de själva har problem att klara kostnaderna för äldreomsorgen?

Det borde diskuteras, men inte som ett skattetekniskt problem utan som en del i en övergripande politisk debatt om välfärdens framtida finansiering. Det krävs nytänkande och mod för att hitta lösningar som står sig över ett eller flera regeringsskiften. Tyvärr kan jag inte se några tecken på att det i dagens politiska klimat finns förutsättningar för en sådan debatt. Vilket är mycket oroande. Det är bråttom. Snart kommer 40-talisterna att ställa krav på äldreomsorg.

Texten även publicerad i VLT 1 mars 2011

Hur stora olikheter klarar kommunerna?

Det som gör det så intressant med kommuner är att de är så olika. Trots att de har ett gemensamt uppdrag och hyggligt lika förutsättningar tack vare skatteutjämningssystemet som jämnar ut skillnader mellan intäkter och kostnader. Egentligen är ju själva vitsen med kommuner att de ska vara olika. Att var och en ska ha rätt att hitta de bästa lösningarna för den egna befolkningen inom de ramar som den nationella lagstiftningen ger.

SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson
vill få igång diskussion om kommunernas
allt tyngre försörjningsbörda.

Frågan är dock hur mycket olikhet systemet kan hantera. SEB:s välfärdsekonom Jens Magnusson visade på DN Debatt igår hur olika försörjningsbörda landets kommuner kommer att ha fram till år 2040. Solna och Sundbyberg har då som nu en försörjningsbörda på 2,0, vilket innebär att varje arbetande ska försörja sig själv och ytterligare en person.

Snittet för hela landet är 2,3, men redan idag finns det avfolkningskommuner som ligger på 2,5. Om 20 år kommer även idag välmående kommuner som Danderyd, Vellinge och Helsingborg ligga på den nivån. Tolv kommuner kommer att ha en försörjningsbörda på 3,0, vilket innebär att man har mindre än tre av tio i arbete. Orsaken till skillnaderna är att varken de äldre eller jobben är jämt fördelade över landet.

Detta är sannerligen inte första gången som konsekvenserna av den ökade andelen äldre för välfärdens finansiering påpekas. I fjol kom SKL:suppmärksammade rapport Framtidens utmaning och den tvärpolitiska Timbro/Arena-rapporten Vi har råd med framtiden. Det nya är att siffrorna brutits ner på kommunnivå. Men detta är inget som kan lösas på kommunnivå. Det krävs ett nationellt samlat grepp. Det krävs debatt och det krävs nytänkande. Framför allt krävs politiska initiativ för att hitta långsiktiga lösningar som överlever ett eller flera regeringsskiften.

Länge sas det när den här frågan kom upp att ”det börjar bli bråttom”. Det stadiet är förbi. Nu är det bråttom. Det politiska läget är dock inte direkt sådant att det finns förutsättningar för att träffa långsiktiga överenskommelser. Det är bekymmersamt.

Politiker ska inte vara jurister

Efterlyses: Bättre politiker, skrev Dagens Arenas chefredaktör Erik Sundström i veckan. Med bättre politiker menade han sådana som var mer kunniga om upphandling. Politiker som förmår ställa krav och som använder upphandling som ett verktyg för att nå sociala mål.

Ardalan Shekarabi, kriskommissionär och
forskare om offentlig upphandling.
Foto: Lena Dahlström

En färsk rapport från Konkurrensverket visar att staten, kommunerna och landstingen köper varor, tjänster och entreprenader för omkring 500 miljarder kronor per år. De som ogillar detta har på senare tid haft en hel del dåliga exempel att peka på. Sjukhusmaten i Stockholm som blivit dyr och illasmakande. En friskola med en rektor som dömts för pedofili. Förskolor som inte uppfyller kraven vare sig när det gäller lokaler eller pedagogik.

Exempel som visar på systemet har oacceptabla brister, men som knappast kommer att stoppa utvecklingen. Den ökade andelen privata utförare, har som Erik Sundström påpekar också haft positiva effekter i form av bättre kvalitet och utbud, höjd effektivitet och nöjda medarbetare. Upphandling har kommit för att stanna, konstaterar han.

En uppfattning som delas av ordföranden i den socialdemokratiska kriskommissionen Ardalan Shekarabi, som efter valförlusten återvänt till Uppsala universitet juridiska institution för att forska om offentlig upphandling. Han vill se hårdare krav på de privata utförare och att de förtroendevalda ska ha bättre juridiska kunskaper.

Jag håller med honom om den första punkten. Jag har aldrig förstått hur de som förespråkar fler privata utförare har kunnat släppa ifrån sig pengar och verksamhet med så dålig kontroll som det i många fall visat sig vara. Men däremot ska det inte ställas krav på att förtroendevalda att de har kunskaper i upphandlingsjuridik. Deras uppgift är att formulera kraven och se till att det finns professionella inköpare som behärskar avtalsskrivandets svåra konst.

Den ökade andelen upphandling förändrar inte kärnan i politikerrollen att vara medborgarföreträdare och se till att skattepengar används rätt. Men förutsättningarna är annorlunda i Täby där nästan hälften av verksamheten sköts av privata utförare och i Högsby och Skinnskatteberg där drygt 99 procent görs i egen regi, enligt en nyligen publicerad sammanställning från Svenskt Näringsliv

Pojken och vargen i kommunversion

Kommer ni ihåg sagan om pojken och vargen? Han som skrek ”vargen kommer” så många gånger att när vargen till slut kom var det ingen som lyssnade. Kommunvärldens motsvarighet till denne sagans pojke är Svensk Kommunratings VD Hans Jensevik, som då och då går ut och larmar om kommunernas ekonomi. Senast i veckan i en debattartikel i Dagens Industri. Kommunerna är för Sverige vad Grekland är för EU och riskerar att bli nästa finansiella bubbla, hävdade han bland annat.

Udden i artikeln var riktat mot det kommunägda finansbolaget Kommuninvest, som ibland kallar sig Kommungälden för att markera att man är en samhällsnyttig och allmän verksamhet. Lånta fjädrar och falsk marknadsföring, menar Hans Jensevik som menar Kommuninvests obligationer mer är att jämföra med amerikanska subprimelån än med statliga Riksgälden.



Jokkmokks bild av Jokkmokk har inte
mycket likhet med Grekland

 Artikeln kompletterades med en Greklandslista, med kommuner som enligt Kommunrating har en ohanterlig nivå på sin låneskuld. Sorsele, Bräcke, Höör och Jokkmokk var de som därmed fick den föga smickrande beteckningen PIIG-kommuner. PIIG är den internationella affärspressens beteckning på valutaunionens ekonomiska problembarn Portugal, Italien, Irland och Grekland.
Såväl de utpekade kommunerna som Kommunivests vd Tomas Wernergren avfärdar kritiken:
"Vi har ett system för när kommuner får stora utgifter, till exempel en stor andel vårdbehövande. Då finns skatteutjämningssystemet som gör att den drabbade kommunen inte behöver hamna i en situation som till exempel Grekland inom EU", säger Tomas Werngren till DI.

Är då Hans Jensevik som ger ut en publikation med det förpliktande namnet Kommunexperten. helt fel ute? Nja, förvisso finns det kommuner med ekonomiska problem, som kan förväntas bli värre framöver i takt med att pensionsskulden ska betalas av. Inte minst gäller det den typ av små glesbygdskommuner som finns på Greklandslistan. Jämförelsen med Grekland haltar dock betänkligt. Det finns ju mer tydliga system för transfereringar mellan stat och kommun inom Sverige än mellan EU centralt och en enskild medlemsstat,
Men om läget för någon kommun skulle bli så illa att den egentligen skulle behöva gå i konkurs kan vi nog räkna med att Hans Jensevik träder fram och säger: Ni borde ha lyssnat på mig.

Veckan när namnet Tranås spreds över världen

Det här var veckan när den internationella terrorismen på allvar kom till Sverige. Även om vi förskonades från de konsekvenser självmordsbombaren sannolikt avsett. Det var veckan när snö och kyla fortsatte att ställa till problem i trafiken. Veckans ifrågasatta partiledare var Lars Ohly, som dock inte lyssnar på Stig Henrikssons avgångskrav utan säger sig vilja vara kvar till 2014. Det var också veckan när handbollsdamerna gladde de idrottsintresserade och riksbanken höjde räntan.


Tranås och Luton i mediernas centrum

Bilden av Tranås om kommunen själv får välja, den som spritts över
världen denna vecka är en annan.

Att komma på kartan är något varje kommun strävar efter. När det sker är det dock sällan av de skäl man hoppats på. Två kommuner som hamnat på den mediala kartan efter själlvmordsbomben på Drottninggatan är småländska Tranås och brittiska Luton. På båda ställena har journalister stått utanför tomma hus, pratat med oförstående grannar och försökt förklara det ofattbara. Luton har mer vana av att förknippas med terrorism än Tranås. Sydsvenskan har varit där och bland annat träffat Sarah Allen, som är ansvarig för ”sammanhållning” och ”det inkluderande” i kommunen. I det arbetet ingår den  kampanjen ”Luton in Harmony”. Kampanjen uppmanar invånarna att bli vänner med människor med andra bakgrunder och att förstå deras värderingar. ”Visst tycker vissa att vi indoktrinerar folk. Men vad är det för fel på att vilja lära sig andras värderingar? Man behöver inte acceptera dem”, säger Sarah Allen.

Lokalbefolkningen känner inte igen sig
Malmö har efter skjutningarna också fått mycket oönskad publicitet. Medier från hela världen har kommit för att söka svar på frågor om främlingsfientligheten i Sverige. Eftersom journalister gärna intervjuar journalister har det inneburit många intervjuer för Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström. Senast var det ett team från Barcelona som cyklade ut till Sydsvenskans höghus på hotellets lånecyklar i snöovädret, berättar Medievärlden. De bilder tillresta journalister har förmedelat har inte alltid känts igen av malmöborna själva, oavsett om journalisterna kommit från Stockholm eller Barcelona. Detta har gett anledning till funderingar på Sydsvenskans redaktion.
”Det är nyttigt att bli omskriven, för du förstår vad orden gör med den som får orden på sig. När du är en del av ett omskrivet område förstår du vad som kan hända när orden används för att etikettera den verklighet som du lever i.”, säger  Daniel Sandström.

Fungerande motmedel mot terrorism
Hur förebygger man extremism, har varit en återkommande fråga den här veckan. En fråga som en del har försökt vidga till att inte bara handla om muslimska terrorister. Bland dem Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar:
Det effektivaste försvaret mot självmordsbombare och separatistiska mördare, mot så kallade vänsterradikala grupper som tillgriper ”direktaktion” och mot skjutgalna högerextremister är: Fungerande dagis, systematiskt arbete mot mobbning, närvarande vuxna, ett samhälle som är öppet för diskussion och där politiska motståndare visar respekt för varandra. Ett okorrumperat land där välfärden är någorlunda hyggligt fördelad.

Inte i alla svenska muslimers namn
Författaren och journalisten Mustafa Can reagerar i Svenska Dagbladet mot att han som muslim så ofta fått frågan ”Hur känns det”. Som om alla muslimer har ett kollektivt ansvar för det som hänt. Under rubriken Inte i mitt namn, påminner han om varför de flesta flyktingar kommit till Sverige:
Skulle samma människor som vandrade över snöklädda berg med barn i famnen, slavarbetade i gränsstäder, trängdes på lastbilsflak och i containrar där de tävlade om luften med andra flyktingar plötsligt avsäga sig friheten de riskerat livet för, för att i stället böja huvud inför den som lockar med sprängdeg och en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd?

Sverige har upplevt politiskt våld förr
Per Virtén, som annars mest kan läsas på Dagens Arena har anlitats av engelska The Guardian för att förklara vad som händer i Sverige. Han påminner om att Sverige har en lång historia av politiskt våld även om den har varit av ett annat slag än det vi nu upplevt. Exempelvis Lasermannen och skytten i Malmö:
They were small and isolated actors in a global white-power movement, but neither of them is called a terrorist. Is the idea of a terrorist becoming an ethnic concept? Will it become something exclusively linked to Islam, whereby imams are held to account by journalists?

Nu är det bra, men sämre tider väntar
Allt har trots allt inte handlat om självmordsbombaren denna vecka. Bland annat har SKL presenterat sin Ekonomirapport. En rapport som visar på rekordresultat. 2010 beräknas kommuner och landsting redovisa ett överskott på 19 miljarder kronor. Detta tack vare att man trots extra konjunkturstöd från staten har varit försiktiga med nya utgifter. Nästa år försvinner de extra miljarderna, men ändå gör det goda utgångsläget att man räknar med ett överskott på 7 miljarder 2011. Men sen är det mera osäkert. Så det är ungefär som vanligt när det gäller prognoser för kommunal ekonomi: Just nu är det ganska bra, men det ser sämre ut framöver. Så kommer det sannolikt att låta även 2012. Vilket inte behöver betyder att prognosmakarna år dåliga, utan visar att kommuner och landsting är bra på att anpassa sig till en föränderlig verklighet.

Statsministern om året som snart gått
Jobbtillväxt är ordet statsminister Fredrik Reinfeldt väljer för att sammanfatta 2010 i en intervju i tidningen Fokus. Mest stolt är han över att alliansen fick förnyat förtroende i valet. På frågan om vilken nyhetshändelse som påverkat honom mest svarar han den europeiska krisen ” Jag kan inte peka på en enskild händelse, det har snarare präglat hela året. Kanske i skarp kontrast till en allt bättre svensk utveckling. Jag tycker att det ibland har varit svårt att se den skillnaden växa och förklara den.”. På måndag sammanfattar statsministern året mer officiellt i sitt traditionella jultal.

Valet viktigare än framtiden

Det är svårt att få politiker att tala om framtidsfrågor under en valrörelse, är en gammal sanning som bekräftades på nytt idag. Mats Odell (KD) och Thomas Östros skulle debattera kommunalekonomiska frågor på Kommek, den kommunalekonomiska mässan i Malmö. Jag hade som debattledare strängt tillhållit dem att debatten skulle handla om finansieringsprincipen, balanskravet och utjämningssystemet och annat som kunde vara intressant för de 900 kommunekonomerna i publiken.
Men de båda kom snabbt in på de politiska dagsfrågorna. Antagligen för att det är där deras åsikter går mest isär. När det gäller de övergripande kommunala frågorna har de en rätt stor samsyn. Dessutom finns det ju utredningar att hänvisa till när det gäller utjämningssystemet, balanskravet och demokratifrågor.
Kanske blir det ytterligare en utredning. Om välfärdens långsiktiga finansiering, som Borgkommissionen föreslog i somras. Varken Mats Odell eller Thomas Östros var främmande för tanken. Även om ingen av dem egentligen trodde att det problemet var så stort som kommissionen och tidigare SKL:s beredning hävdat. Det löser sig nog om verksamheterna effektiviseras och fler kommer i jobb. Det kan man ju alltid hoppas, men det är oroande att rikspolitiker tar så lätt på den här frågan.

Lästips:

Lars-Göran Bengtsson, alias Anders Jansson, Svinarps starke man

Kommeks populärste politiker

Kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson från Svinarps kommun i Norra Skåne tog hem mest applåder under Kommekinvigningen. TV-serien Starke man, om livet i Svinarps kommunhus, kan räkna med många tittare i den här gruppen när den drar i gång 26 september.

Är all publicitet verkligen god?

Förslaget om en butler i tunnelbanan får ses som valrörelsen hittills mest hånade förslag. Men Ilija Batljan ångrar det inte eftersom det gett så mycket publcitet säger han till Dagens Samhälles webb-TV från Kommek.

Den eviga regionfrågan
Kommunminister Mats Odell tog inte upp regionfrågan i sitt inledningsanförande på årets Kommek. För två år sedan sa han att frågan skulle vara löst "på torsdag", påminner Sacos samhällsekonomiske chef Gunnar Wetterberg på Sydsvenskan Debatt.

Hur oeniga är Östros och Odell om kommunekonomi?

Efter att i sju veckor ha varit helt koncentrerad på Gotlands kommun är det dags att åter vidga vyerna. Nästa vecka är det Kommek, den kommunalekonomiska sammandragningen i Malmö. Där ska jag som ett av mina första frilansuppdrag leda en debatt mellan Mats Odell (KD) och Thomas Östros (S) om den ekonomiska politiken med tonvikt på den kommunala ekonomin.
Det är att få herrarna att koncentrera sig på det senare som blir utmaningen. Det viktigaste för kommunernas och landstingens ekonomi är att folk har jobb, men de närmare 1000 personer som anmält sig till den här debatten är inte betjänta av en allmänpolitisk jobbdebatt, som den här valrörelsen sannolikt kommer att överflödas av. Nu gäller det att få debattörerna att inrikta sig på det mer specifikt kommunala. Till exempel statsbidragen, och då inte bara hur stora de ska vara utan också hur de ska fördelas. Annat som kan intressera denna publik tror jag är skatteutjämning, balanskrav och välfärdens finansiering på sikt.
Blockpolitiken är påtaglig också i de kommunalekonomiska frågorna visar en sammanställning som tidskriften Kommunal Ekonomi gjort. Men det finns också stora åsiktsskillnader inom blocken. Moderaterna är till exempel mer skeptiska till kommunerna som konjunkturutjämnare än övriga i alliansen. Vänsterpartiet vill skärpa skatteutjämningen, medan övriga rödgröna partier är rätt nöjda med nuvarande system.
I sitt svar på Kommunal Ekonomis enkät svarar socialdemokraterna att det behövs en större översyn av kommunernas ekonomiska förutsättningar. Det kan det finna anledning att fråga Thomas Östros mer om. Mats Odell kan nog räkna med frågor om vad han tycker att han åstadkommit sina fyra år som kommunminister. Förslag på frågor och andra synpunkter inför debatten mottages tacksamt. Antingen som en kommentar eller via e-post: lena.horngren@gmail.com.

Dagens lästips:
Välfärd som tuggummi
På Sydsvenskans ledarsida resonerar krönikören Henric Borgström om det i hans tycke allt mer söndertuggade begreppet välfärd, bland annat apropå Mona Sahlins nya bok.
Forever young?
Dagens Samhälles krönikör Magnus Wrede hittar överraskande likheter mellan 100 meterslöparen Merlene Ottey och Nackas kommunalråd Erik Langby.
Varnande exempel
Konkurrensverket ska nu granska Landskrona kommuns upphandlingsrutiner, sedan Landskronaposten i en serie artiklar avslöjat att fastighetsavdelningens alla måleriuppdrag utan upphandling gått till två firmor man haft goda relationer med.