Visar inlägg med etikett vårdköer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vårdköer. Visa alla inlägg

tisdag 20 mars 2012

Insikter från vårdsal 4 på ortopeden

Sambandet mellan äldreomsorgens brister och bristen på vårdplatser på sjukhusen har det talats mycket om bland vårdproffs på senare år. Enkelt uttryckt handlar det om att gamla i brist på annat hamnar på sjukhusplatser som inte är lämpade för dem, samtidigt som vårdköerna växer och folk ibland får ligga i sjukhuskorridorer på överfulla sjukhus. Jag förstår sambandet, men det har ändå varit en abstraktion för mig tills jag förra veckan hamnade på en fyrbäddssal på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus i Västerås.


En första aning fick jag redan eftermiddagen innan min höftledsoperation. Planeringssköterskan ringde och sa att på grund av många akutfall kanske alla planerade operationer måste ställas in nästa dag. Ett väldigt nedslående besked för den som är mentalt inställd på operation och redan har skubbat sig en gång ända ner mellan tårna med desinficerande medel. Men eftersom det fanns visst hopp skulle jag fortsätta förberedelserna och infinna mig som planerat på sjukhuset klockan 8.

Tor-Göran Henrikssons skulptur, från Galleri Astley
 i Uttersberg i höstas, visar hur man känner sig
som patient.


När jag kom kunde man fortfarande inte ge besked om jag skulle bli opererad. Frågan var om man skulle kunna skicka hem tillräckligt många för att ha en säng till mig när jag kom tillbaka från operation. Det har visst varit en massa inom äldreomsorgen, var doktorns förklaring när han ritade en hoppingivande pil på min högra höft. Jag behövde dockinte åka hem. Klockan 10 fick jag en säng och dropp, sex timmar senare satte operationen i gång. Allt gick bra.

På sal 4 var vi en rygg och en höft i 60-årsåldern och två fallskador i 80-årsåldern. Vi yngre damer var glada och tacksamma för att ha blivit opererade och gjorde vårt bästa för att komma i gång snabbt. De äldre låg mest. Den ena var lätt dement och undrade då och då var hon var och om hon inte borde till sjukhus nu när hon hade så ont. Hon krävde mycket av personalens tid för ren omvårdnad som hade mycket lite med hennes skadade axel att göra.

Den andra damen var mindre skadad och gav intryck av att vara mycket nedstämd, för att inte säga deprimerad. Hon skickades hem dagen efter med löfte om hemtjänst fem-sex gånger per dygn och uppmaning att ta kontakt med distriktsläkaren. ”Det blir väl bra mamma”, sa den besökande dottern uppmuntrande. Mamman sa ingenting. Både jag och personalen tyckte synd om henne.

Min amatörbedömning från grannsängen är att båda damerna hade behövt något annat än specialistvård på en ortopedavdelning. En vård där man kunde se till hela deras situation och anpassa insatserna efter det. De sängar de lämnade skulle då kunna användas till patienter som behöver få sina ryggar och höfter opererade så att de västmanländska vårdköerna minskar och landstinget slipper kostnader för att köpa vård på privatsjukhus i Stockholm.

Detta har ofta sagts, men har visat sig så svårt att åstadkomma, även om det just nu finns lite mer hopp än vanligt. Mest sjuka äldre-satsningen pågår och har som motto Nu eller aldrig. Ett motto som inofficiellt är på väg att formuleras till Nu och alltid. Man får aldrig säga aldrig när det gäller vården och omsorgen om de mest behövande äldre.

En annan sak som ofta sägs om svensk vård är att patienterna är nöjda när de väl kommer fram och hamnar rätt. Det kan jag också bekräfta. Jag och min höft har blivit mycket väl omhändertagna av alla inblandade. Nu är det upp till mig att ta hand om den nya höftleden och träna upp den så att vi fungerar ihop. ”Ha tålamod och var inte övermodig”, uppmanade mig doktorn när han skickade hem mig. Just nu känns det som en minst lika stor utmaning som att gå nerför en trappa med kryckor.

fredag 13 januari 2012

I vårdgarantin finns inga garantier

När man i många år följt vården från journalistikens åskådarplats är det intressant att se det inifrån. En evigt återkommande fråga har varit vårdens tillgänglighet och vårdköernas längd. En fråga som regeringen nu försökt komma åt genom vårdgaranti till medborgarna och en kömiljard till landstingen att dela på om man lyckas hålla de utlovade väntetiderna.
Jag kan nu konstatera att om den ersättningen varit knuten till individ hade det inte trillat ut några pengar till Landstinget Västmanland för min vård. Jag har i många år haft en värkande höft. I somras blev besvären värre för att i höstas bli riktigt plågsamma och starkt begränsande. Jag började då min vandring genom vårdapparaten.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få den specialistvård man behöver.

Landstinget höll den inledande nollan. Att komma fram till vårdcentralen är idag inget problem. Man knappar in sitt telefonnummer så ringer de tillbaka på överenskommen tid. Alldeles utmärkt. Men sedan sprack det. Jag fick vänta 24 dagar på att träffa distriktsläkaren. Hon skrev en remiss till ortopeden. Det resulterade i ett brev där de med hänvisning till vårdgarantin skrev att de skulle kalla mig inom tre månader. Med detta lät jag mig nöja, men när det mesta av de 90 dagarna gått ringde jag. Beskedet då var att de inte klarar 90 dagar, men eftersom jag hörde av mig fick jag en tid. 124 dagar efter att remissen hade skickats.

I veckan var dagen D, som i doktor på ortopeden. En vänlig, pedagogisk läkaresom snabbt konstaterade att tiden nog var mogen för operation för min del. Om jag var beredd att ta de risker en operation alltid innebär. Det var jag och efter en stunds väntan fick jag träffa en planeringssjuksköterska.

”Vi har sex månaders väntetid för höftledsoperationer” var hennes besked. En smärtfri sommar kunde jag knappast räkna med. Vårdgaranti nämnde hon inte alls. När jag tog upp det sa hon att visst var det så, men då görs det Privat, vilket hon fick att låta som något suspekt. Ville jag utnyttja garantin skulle jag höra av mig när tiden var ute. Jag hävdade att jag redan hade 34 dagar till godo eftersom jag fått vänta för länge i första skedet. Ett synsätt hon inte hade någon  förståelse för. Nu hade landstinget 90 nya dagar på sig. Får de ett återbud hör de av sig.

Jag är besviken och irriterad. Dels för att jag får vänta och fortsätta att ha ont. Dels för den attityd som visades till det som ska vara en garanti. Ingen information utan uppmaning. Inget beklagande. Det är så det är bara och det har jag att finna mig i.

Statistiken visar att Västmanland, som framgår av diagrammet nedan, ligger på riksgenomsnittet. 88 procent får sin specialiståtgärd inom 90 dagar. Uppsala är sämst med 77 procent, Gävleborg bäst där klarar man 97 procent inom vårdgarantins ram. När det gäller höftledsoperationer ligger Västmanland i bottenskiktet som har mer än 90 dagars väntetid. Om jag däremot bott i Hässleholm eller Kalmar hade jag inte behövt vänta mer än högst fyra veckor. Lär av dem, Västmanland.

Läget för vårdgarantin i hela landet när det gäller specialiserad vård.
Källa: vantetider.sehttp://www.vantetider.se/

tisdag 29 mars 2011

Moroten eller piskan

Eva Nilsson Bågenholm, äldre-
samordnare som funderar över hur
bidrag kan bidra till utveckling
70 procent av de västmanlänningar som skulle opereras av specialist behövde i februari vänta max 60 dagar. En klar förbättring jämfört med månaden innan, då bara 59 procent fick sin operation inom ramen för vårdgarantin. Skillnaden är betydelsefull inte bara för patienterna utan också för landstinget. I och med att man klarar 70 procent får man del av regeringens kömiljard, som ska stimulera landstingen att få ner väntetiderna i vården.

Kömiljarden är ett exempel på en prestationsbaserad ersättning. Med hjälp av finansiella morötter vill regeringen styra landstingen att jobba effektivare för att få bort vårdköerna . I andra sammanhang tillämpar regeringen piskan genom att bestraffa den som gör fel. Piteå kommun riskerar ett vite på 1 miljon kronor om man inte förbättrar bemanningen inom demensvården. Ett ärende som följs med spänning av många andra kommuner.

Hittills har prestationsbaserade ersättningar mest förekommit i landstingen. Men tycks nu på väg också i kommunerna. Regeringens nytillträdda äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, funderar över man skulle kunna använda sådana för att få kommunerna att ta bättre hand om multisjuka gamla. Vilket kan behövas, det här är en grupp där bristerna är stora idag.

Kanske kan det också vara ett sätt att förbättra resultaten i skolan. Ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape (M) är inte främmande för den tanken. Han tycker att resultatförsämringen i skolan är oacceptabel. För att komma till rätta med det problemet, och minska kritiken mot kommunen som ansvariga för skolan, vill han att kommunledningarna ska engagera sig mer i skolfrågorna. Ett engagemang han tror skulle bli starkare om det fanns ekonomiska incitament.

Så har det i alla fall fungerat när det gäller vårdköerna. Moroten har än en gång visat sig effektivare än piskan. Men för att effekten av kömiljarden ska bli långsiktig gäller det att alla inblandade ser att det lönar sig att göra rätt. Om morötterna inte når dem som möter patienterna är risken stor att allt snart blir som vanligt igen.
Texten även publicerad i VLT den 29 mars 2011