Visar inlägg med etikett skola. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skola. Visa alla inlägg

söndag 9 juni 2019

Sanning och lögn om Västerås skolsatsning


Vid frukostbordet i morse delade jag på Facebook en debattartikel från Lärarnas riksförbund och ifrågasatte deras mantra om att återrförstatligande är lösningen på skolans alla problem. Detta ledde oväntat till att jag blev anklagad för att sprida lögner av kommunalrådet Jesper Brandberg (L). I min värld är detta en grav anklagelse och en märklig ingång i en debatt som borde kunna vara saklig.


Brandbergs anklagelser utlöstes av att jag i uppdateringen i förbigående uttryckte min oro för skolutvecklingen i min hemkommun.  Västerås har i många år tillhört i bottenskiktet i skolrankningar både när det gäller resultat och resurser. Detta har den styrande S-, C-, MP- och L-majoriteten som ambition att ändra på. Man tillför pengar, men man får dessa satsningar att låta mer än vad det är eftersom man inte är tydlig med att det också kommer besparingar eftersom man inte kompenserar fullt ut för pris- och lönehöjningar.

Jag betvivlar inte majoritetens goda vilja när det gäller att förbättra resultateten i Västerås skolor, men jag tvivlar på att det de gör är tillräckligt för att det ska märkas för elever och lärare i vardagen.  Det är många års försummelser, med olika majoriteter, som nu ska kompenseras. Dessutom ställer demografin, det vill säga kraftiga ökningar av de resurskrävande grupperna, barn och äldre, kommunerna inför enorma utmaningar, de närmaste åren. Behoven växer snabbare än resurserna. Inga kommunpolitiker kommer att kunna göra allt man vill och allt som medborgarna förväntar sig.

Ödmjukhet ligger inte för politiker, så det kanske man inte ska begära. Men en mindre demagogisk och mer pedagogisk ansats vore önskvärd från den styrande majoriteten i Västerås för att förklara för medborgarna vilka utmaningar kommunen står inför. Framtidstro är bra, att ge folk realistiska förväntningar är bättre. Då minskar risken för svekdebatter.

Det jag enligt Brandberg ljugit om var att majoriteten ”talar om satsningarna men drar ner i smyg”.  En uppfattning som för övrigt delas av oppositionen både till vänster och höger. Med detta menade jag att man talar tyst om att satsningarna urholkas direkt eftersom man inte kompenserar fullt ut för löne- och prishöjningar. När SVT vid presentationen av budgetförslaget pressade kommunstyrelsens ordförande Anders Teljebäck (S) på den punkten svarade han:

-Det är ju inte riktigt full löne- och priskompensation. Vi lägger ut en nivå och sen får nämnderna och förvaltningar jobba med utgångspunkt ifrån det.

Som varje rektor eller annan chef med budgetansvar vet betyder det i klartext att man får dra ner.

För övrigt anser jag att skolan även fortsättningsvis ska vara kommunernas ansvar. Det anser inte Liberalerna på riksplanet. Det hade varit intressant att höra vad den liberale kommunpolitikern Jesper Brandberg tycker om den saken eftersom det var vad mitt Facebookinlägg handlade om.






fredag 8 december 2017

Vi ville väl men gjorde fel i flyktingpolitiken

Flyktingströmmen 2015 fick många av oss att känna att man borde göra en insats. Jag blev god man.  Under drygt ett år följde jag två afghanska killars väg genom asylprocessen. Från början såg jag det som en självklarhet att de skulle få stanna. Bara några byråkratiska hinder klarats av skulle de få börja det svenska liv de hoppats på. Det blev inte så.

Processen drog ut på tiden och hopp övergick i misströstan. År som skulle ha varit aktiva ungdomsår blev år av passiv väntan för dem som liksom så många andra i samma situation. Förslösade år, för Sverige om det är här de ska leva sina vuxna liv. För Afghanistan om de ska tillbaka dit.

Sveriges hantering av den här gruppen kännetecknas av att vilja väl men göra fel. Regeringspartiernas kompromiss från förra veckan innebär att den linjen fortsätter. Den som har varit här minst 15 månader, som var under 18 år vid ankomsten och som studerar på gymnasieskola ska få möjlighet att slutföra sin utbildning och etablera sig på arbetsmarknaden. Riktigt vad förslaget innebär och vilka konsekvenser det kommer att få är fortfarande oklart

Dock tycks det som att skolresultat ska väga tyngre än skyddsbehov. Gymnasielagen, som trädde i kraft 1 juni, och som nu får ökad betydelse lägger ett tungt ansvar på lärare och skolledare för de asylsökande elevernas framtid. Lärare har upplevt sig som gränspoliser och utsatts för hård press från elever vars framtid avgörs av lärarens betygssättning.

Förespråkarna för att de unga asylsökande ska få stanna framhåller ofta att detta är en välintegrerad och studiemotiverad grupp. Alla lärare upplever det inte så och statistiken talar ett annat språk. ESO-rapporten Ankomst och härkomst visar att de ensamkommande löper en signifikant högre risk att inte klara skolan. Den statlig utredningen Fler nyanlända ska uppnåbehörighet till gymnasiet (SOU 2017:54) visade att endast 1 procent av eleverna på språkintroduktionsprogrammet klarar gymnasieexamen inom tre år, knappt 7 procent klarar det inom fyra år.

Det är inte konstigt. Afghanerna jag var god man för, hade 15 timmar undervisning i veckan. Vid utvecklingssamtalet framhölls att man också måste jobba hemma. Men det är svårt att finna motivation för det när man inte vet om man kommer att få användning för sin utbildning.

Kommunerna är också oroliga för hur de ska klara att e de nyanlända det stöd de behöver inom ramen för ordinarie skolpeng g. I en debattartikel i Dagens Samhälle krävde kommunstyrelsens ordförande i Pajala Jan Larsson (S) ett extra riktat statsbidrag. Annars finns risk för att man i kommunerna hamnar i en trist diskussion om att skolan som helhet måste spara mer för att ge de nyanlända eleverna den utbildning de behöver.

Frågorna är många på skolområdet. Andra frågor som söker svar är var de unga nyanlända ska bo. De nya reglerna kan omfatta 8000-9000 unga människor. För att deras etablering ska bli lyckad måste det finnas en plan för hur bostadsfrågan ska lösas. 
En annan fråga, som är om möjligt än svårare för politikerna, är hur de unga männen ska hitta någon att gifta sig med. I åldersgruppen 15-24 år är det idag nästan 50 000 fler män än kvinnor

Rejält höjd återvändarersättning, som ger förutsättningar för de unga männen att återvända till hemlandet för att börja på nytt och bilda familj kanske vore ett sätt att både vilja väl och göra rätt. Samtidigt vore det ett sätt för Sverige att ta vårt ansvar för att vi gett falska förhoppningar och drog ut processen orimligt länge.

En kortare version av texten var publicerad i VLT den 8 december 2017.









måndag 31 mars 2014

Politiker släcker eld med bensin

”Att lösa problem genom en ny inspektion är som att släcka eld med bensin.”
Liknelsen från Institutet för Framtidsstudiers vice vd Anders Ekholm är drastisk, men i högsta grad aktuell. De senaste åren har vi fått en rad myndigheter med uppdrag att inspektera i efterhand. Därtill ett oöverblickbart antal tvingade regler från myndigheter plus detaljerade skall-krav i upphandlingar. När en ny kris uppstår svarar de ansvariga med att lova skärpta regler och hårdare kontroller. Man skvätter alltså lite mer bensin på den pyrande elden och förvånas över att det inte slutar brinna.

Anders Ekholms uttalande gjordes på Äldreriksdagen, så det handlade i första hand om äldreomsorgen, som haft sin beskärda del av skandaler, inspektioner och kontroller. Samtidigt som internationella jämförelser pekar på att den svenska äldreomsorgen ligger i topp. De gamla och deras anhöriga är på det hela taget nöjda, även om man skulle vilja ha bättre mat och större möjligheter att komma ut. Nöjdheten beror antagligen för att det där finns ett lokalt handlingsutrymme, för chefer och personal att göra det de finner bäst för sina gamla.

Även om jag satt på Äldreriksdagen fick Anders Ekholms uttalande mig att tänka på skolan, där resultatet av PISA-undersökningen, satt i gång en intensiv krishantering, där nog det mesta tyvärr handlar om att släcka eld med bensin. Ett tag kändes det som att det inte gick en dag utan en nytt skolutspel från den ena eller andra sidan. Samtidigt som lärarna kämpar på med vardagen och det som trots allt är viktigast, lärandet i klassrummet.
Anders Ekholm hänvisade till forskning som visar att organisation och struktur spelar mycket liten roll för resultatet i en verksamhet. Det som har effekt är stöd i verksamheten och frihet för utveckling, alltså åtgärder som påverkar mötet mellan profession och de man är till för. Men svensk debatt om skola vård och omsorg handlar just nu nästan bara om organisation och struktur, inte minst huvudmannaskap och driftsformer. Däremot diskuteras mycket lite hur man kan skapa bättre förutsättningar för det avgörande mötet i verksamheten.

En sådan inriktning skulle kräva en vilja till samsyn och långsiktighet. Det är svårt att åstadkomma ett valår, men på något sätt måste vi både förebygga bränder och stoppa dem som sprutar bensin på brandhärdarna.   
Texten även publicerad i VLT 31 mars 2014
PS. Dagens artikel från DN Debatt av Göran Hägglund och hans norske kollega Bent Høie om förstatligande av sjukvården är ytterligare ett i raden av exempel där fokus läggs på organisation och huvudmannaskap, inte på det verkligt viktiga.

tisdag 17 juli 2012

Alla olikheter är inte orättvisor

Texten även publicerad i VLT 17 juli 2012

Vid ett av Almedalens många seminarier diskuterade Socialsty-
relsens generaldirektör Lars-Erik Holm, Mona Sahlin, regionrå-
det Monica Sehlin (KD) och dokumentärfilmaren Martin Borgs
olikheter och orättvisor. Foto: SKL
Ingen kommun är den andra lik. Alla landsting är olika. Därmed innebär det skillnad var man bor. Senast sådana skillnader orsakade rubriker gällde det läkemedlet Yervoy, som förbättrar chanserna till förlängt liv för patienter med svårt malignt melanom. Men som alla inte får eftersom priset är så högt. I Västmanland är det inte totalstopp, målet är att tre-fem patienter ska få behandlingen i år.
Man behöver inte vara personligen drabbad av hudcancer för att uppröras över att bostadsorten avgör möjligheterna till en livsförlängande behandling. Hälso- och sjukvårdslagen slår fast allas rätt till vård på lika villkor och att den som är störst behov ska komma först. Krav som knappast kan sägas vara uppfyllda här.

Därmed är skillnader i tillgång på cancerläkemedel, att anse som orättfärdig. Men alla skillnader är inte dåliga och innebär inte orättvisa. I ett system som det svenska med decentraliserat ansvar för vård, skola och omsorg är olikheter oundvikliga och många gånger utvecklande. Men skillnader måste kunna försvaras.

För att skillnader ska kunna försvaras och förstås måste de vara synliga. Både beslutsfattare och medborgare måste veta hur det ligger till, bara då kan det bli en förändring. Detta är tanken bakom de öppna jämförelser, som kommuner och landsting lagt mycket möda på. Inte utan motstånd, men heller inte utan resultat.

Norbergs skolor är ett sådant exempel. När de första öppna jämförelserna på skolområdet presenterades för sex år sedan hamnade Norberg på plats 266 av landets 290 kommuner. Tack vare systematiskt arbete ligger man i år på 13:e plats. Liknande exempel på lyckat förbättringsarbete kan hittas inom strokevården och för fallskador inom äldreomsorgen.

Ingen vill ligga sist. Därför kommer alla att sträva efter att bli bättre, men i en rankning kommer likväl någon alltid att vara sist. Förhoppningsvis är det inte samma kommun hela tiden. Dessutom måste lägstanivån vara godtagbar. Alltför stora skillnader i tillgång till bra skola och livsavgörande vård kan inte försvaras.

PS
I en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver Sveriges Kommuner och Landsting tillsammans med ledande företrädare för landets regionala cancercentra hur samordningen ska förbättras och introduktionen av nya cancerläkemedel ska skyndas på. Men, påpekar man, det går inte att bortse från att samhällets resurser är begränsade och man kan därför inte avstå från de svåra frågorna, som journalistiken skyggar för: "Det går därför inte att undvika frågan om hur mycket det är värt att förlänga ett liv eller till och med bota en patient med en livshotande sjukdom. Denna fråga måste diskuteras brett i samhället.", skriver man bland annat






tisdag 22 maj 2012

Se upp för ängslighetens kultur

Texten även publicerad i VLT 22 maj 2012

En ängslighetens kultur sprider sig inom vård, skola och omsorg. Rädslan för att göra fel har blivit så stor att den är en felkälla i sig. Till en del beror detta på att kvalitetsmedvetandet har ökat, vilket är positivt. Nackdelen är att allt mer tid går åt till registrering och rapportering. Alla kan notera en missad rapport, medan en missad omtanke eller ett försök till omtänkande inte syns.

Politiker och chefer känner sig trygga om de får rapporter som ger en känsla av kontroll. Men för dem som jobbar närmast elever, gamla och sjuka ökar stressen. Lärarförbundet publicerade nyligen en rapport som visade att allt mer av medlemmarnas tid går till administration, vilket går ut över eleverna.

Inom sjukvården finns en rad olika kvalitetsregister, som ger värdefull information om vad som fungerar och inte fungerar vid olika behandlingar. Men bra register förutsätter bra grunddata, vilket tar tid.

”Man upplever att man slits från vårdtagarna, som behöver hjälp till andra måsten. Det läggs på så mycket andra sysslor, som inte är vårdande”, beskrev professorn i omvårdnad Gunilla Strandberg problemet i ett radioprogram nyligen.

Nästa verksamhet i tur att byråkratiseras tycks vara demensvården. Som svar på den senaste tidens kritik har Socialstyrelsen kommit med förslag nya föreskrifter. Där sägs bland annat att den som driver ett demensboende regelbundet ska redovisa bemanningen i förhållande till det totala behovet av insatser, något som oroar bland annat föreningen Sveriges Socialchefer:

”Här skapas ett administrativt arbetsmoment som inte tillför vården och kvaliteten av vården någonting! Snarare blir effekten den motsatta”, skriver de i sitt remissyttrande.

Kvalitetsuppföljningar är viktiga men kan bli ett hot mot kvaliteten om det blir ett självändamål. För den som befinner sig en bit ifrån är det alltid lätt att kräva en utvärdering eller en uppföljning för säkerhets skull. Men det gäller också att fråga sig till vad nytta och till vilket pris.

fredag 11 maj 2012

När viljan att göra rätt leder fel

En ängslighetens kultur sprider sig inom vård, skola och omsorg. Om man ständigt är ifrågasatt blir man till slut så rädd för att göra fel att detta blir en felkälla i sig. Denna kultur är sannolikt baksidan av den ökade medvetenheten om kvalitetens betydelse. Tidigare fick medborgarna ta vad som bjöds dem och vara tacksamma för vad de fick, vilket de inte sällan var. Nu har människor lärt sig att ställa krav och har fått möjlighet att välja bort. Det gör dem starkare och utförarna i bästa fall kvalitetsmedvetna, i sämsta fall skrämda till formalism. Till ängslan bidrar också det nya medielandskapet. Twitter, bloggar och Facebook ger alla ett forum för att ge röst åt sitt missnöje. Eller för all del också sin belåtenhet, men det är inte lika problematiskt.

I en sådan kultur blir det viktigt för de ansvariga att kunna visa vad gjorts om man får kritik. Arbetet riskerar att bli allt mer formaliserat och registrering och rapportering blir en allt större del av jobbet. Det tar tid ifrån elever, patienter och brukare. Det som är arbetets innehåll och som gör det meningsfullt. Lärare kritiserade i en nyligen publicerad undersökning från Lärarförbundet den ökade administrationen.

”Nu ska allt dokumenteras och bedömas. Så var det inte när jag började jobba 1995 (…) Man kan jobba dygnet runt om man vill, det skapar en enorm stress.”, berättade en lärare i SvD tidigare i år.

Lärarna har nyligen fått stöd från utbildningsministr Jan Björklund (FP) som lovat en översyn. "Sammantaget har det blivit för mycket av byråkratiskt arbete för lärarna, medgav han i en intervju i Rapport nyligen.

I sjukvården finns en rad olika kvalitetsregister, men också ett motstånd mot den tid detta tar.

”Man upplever att man slits från vårdtagarna, som behöver hjälp till andra måsten. Det läggs på så mycket andra sysslor, som inte är vårdande… och kanske framför allt - datorn. All dokumentation som ska göras, man ska mäta saker, det ska kvalitetssäkras. När då vårdarna inte upplever att det här ger bättre vård, då det stressigt och dåligt samvete”, beskriver Gunilla Strandberg, tidigare sjuksköterska men nu professor i omvårdnad läget i P1- programmet ”Att aldrig räcka till”, som sändes i Tendens i P1 den 25 januari 2012.

I Socialstyrelsens förslag till nya föreskrifter för bemanningen av demensvården kommer också ett nytt uppdrag som ökar administrationen. Den som driver ett boende ska regelbundet redovisar hur boendet är bemannat i förhållande till det totala behovet av hemtjänstinsatser, något som oroar Föreningen Sveriges Socialchefer:

”Här skapas ett administrativt arbetsmoment som inte tillför vården och kvaliteten av vården någonting! Snarare blir effekten den motsatta, nämligen ett behov av ytterligare personal som ska administrera istället för att använda resurserna i den direkta vården”, skriver de i sitt remissyttrande till förslaget.

Kvalitetsuppföljningar är viktiga men får inte bli ett hot mot kvaliteten genom att de tar mer än det tillför från det egentliga uppdraget. För den som befinner sig en bit ifrån är det alltid lätt att kräva en utvärdering eller en uppföljning. Det gäller också att fråga sig till vad nytta, till vilket pris och med vilket verktyg. Till stressen och tidsåtgångn bidrar också att it-systemen inte alltid underlättar utan blir ett stressmoment i sig. På det området ropar verksamheternas folk på kvalitetsuppföljningar.


onsdag 30 november 2011

Inget mirakel I Nossebro men trots allt ett gott jobb

Glada och stolta Nossebroelever från Essungas hemsida.
Den här veckan var det Nossebro skolas tur att gå från hjälte- till skurkstatus i nyhets-rapporteringen. Grundskolan i den lilla västgötakommunen Essunga har gjort en remarkabel förbättring av resultaten. På några år gick man från botten till toppen i SKL:s öppna jämförelser. Inte genom massiva resursökningar utan genom systematiskt arbete baserat på aktuell skolforskning. Viktiga inslag har varit höga förväntningar på eleverna och extra stöd till de svaga eleverna i deras vanliga klass. Något som gett mycket uppmärksamhet och många studiebesök.

I veckan gav Dagens Nyheter en annan bild av Nossebro skola. ”Mirakelskola ger eleverna överbetyg" löd rubriken. Elevernas resultat på de nationella proven var inte lika bra som deras slutbetyg. Mer än varannan elev fick högre slutbetyg i matte än de presterat på nationella provet. En lärare i matematik tycks systematiskt ha gett eleverna glädjebetyg. Viljan att vara bäst tycks ha vägt tyngre än känslan för rättvisa.

Nu har Nossebro skola fått en fuskstämpel på sig, vilket skämmer ett annars gott arbete. Undervisningsrådet Ulla-Britt Norin, som inspekterat skolan, är kritisk mot skillnaderna mellan nationella prov och betyg, men också imponerad:

”Man har fått eleverna med på tåget. Till och med bland pojkarna har det blivit positivt att anstränga sig i skolan och sådant ser jag inte på särskilt många ställen”, säger hon till Dagens Nyheter.

Även SKL anser att Essunga fortsatt är ett gott föredöme. I år har100 procent av Essungas elever i årskurs 9 fått minst godkänt på det nationella ämnesprovet i svenska. 98,5 procent skrev minst godkänt i engelska och i matematik var andelen 95 procent. Vi behöver fler Essunga, menar Per-Arne Andersson, som är chef för avdelningen för lärande och arbetsmarknad.

”I ett förändringsarbete går inte allt som på räls. Men alternativet vore att inte gör någonting. Vi kan inte ha en situation där ängslighet premieras framför vilja och mod att försöka vända en utveckling”, påpekar han på SKL:s webbplats.

Så det är nog förhastat att ställa in planerade studiebesök i Essunga. Snarare finns där ytterligare en lärdom att dra. Att viljan att tävla och vara bäst får inte bli så stark att man bryter mot reglerna. Oavsett gren är doping aldrig en bra metod för den som vill bli vinnare i längden.

tisdag 10 maj 2011

För tidigt döma ut de nya yrkesprogrammen

En av de viktigaste förändringarna i den nya gymnasieskola som införs i höst är en större åtskillnad mellan högskoleförberedande och yrkesprogram. De senare blir mer tydligt yrkesförberedande och ger inte högskolebehörighet. Nu kommer rapporter från intagningsnämnder i hela landet att de nya yrkesprogrammen är mindre lockande än de gamla. Antalet sökande har minskat med mellan 2 och 12 procentenheter i de sju län där Skolverket i gjort en preliminär genomgång.


Mikael Damberg (S) är snabb med
att kritisera den nya gymnasieskolan.
”Niondeklassarna är smartare än regeringen”, utbrister socialdemokraternas utbildningspolitiske talesman Mikael Damberg skadeglatt i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Han får mothugg av Umeådocenten Jonas Olofsson, som forskat om de svenska yrkesutbildningarna. Han tycker att Mikael Damberg har större anledning att vara bekymrad än glad.

Det Jonas Olofsson tycker borde bekymra är två tendenser som länge varit tydliga: Sverige har hög ungdomsarbetslöshet och brist på kvalificerade yrkesarbetare inom många områden. Det senare gör att också industriföreträdare oroas över det minskade antalet sökande till yrkesprogrammen. Kanske mest för att man nu riskerar att mista de mer studiemotiverade ungdomarna som vill ha möjlighet att söka till högskolan.
Själv tycker jag att det är tidigt att vara vare sig skadeglad eller alltför bekymrad. Om de ungdomar som nu väljer yrkesprogram fullföljer sin gymnasieutbildning eftersom den passar dem bättre än de gamla programmen är mycket vunnet. Om vi samtidigt fått fler ungdomar som gått högskoleförberedande utbildningar är svårt att se som ett problem. Men för att den optimismen ska bli verklighet krävs att skolorna erbjuder bra praktikplatser. På den punkten är jag däremot orolig, vilket jag gett uttryck för tidigare på denna blogg och i den rapport om ungdomsarbetslöshet jag skrivit för SKL.

Den oron förstärks av uppgifter om att eleverna på dagens lärlingsprogram måste ordna sina egna praktikplatser och att en del elever inte kommer ut på arbetsplatser utan blir kvar på skolan i något som kallas lärlingsliknande utbildningar. Det har man prövat i Danmark och Österrike. Där ses det som ett nödvändigt ont när man inte får tag på riktiga lärlingsplatser. Det är nämligen svårt också i dessa länder där lärlingssystemet sedan länge är etablerat. Här är det en utbildningsform utan traditioner, vilket knappast gör det lättare. Men även om den oron finns är det för tidigt att döma ut GY2011 innan den ens har börjat.

fredag 15 april 2011

Problemfylld skoldebatt ett problem i sig

Skolan har varit väldigt i fokus den senaste tiden. I Dagens Nyheter har Maciej Zaremba avslutat sin polemiska granskning av den svenska skolan. En dyster läsning, där de två huvudförklaringarna till det förfall han ser i den svenska skolan är den usla lärarutbildningen och kommunaliseringen. Artiklarna engagerar, men samtidigt skapar den polemiska tonen en misstro, som stärks när fakta ifrågasätts.

Skolverkets nya generaldirektör Anna
Ekström ger hopp om ny energi i skol-
debatten. Foto: Ann Ek
Aftonbladet anslöt till den polemiska linjen och kallade först sin skolsatsning Skolraset. När det ifrågasattes bytte man namn till Skolgranskning. Det är ett så kallat realtidsgräv där läsarna kan bidra genom att via twitter och kommentarer. Man direktrapporterar också från skoldemonstrationer i Borås och Katrineholm för att visa hur starkt missnöjet med skolan är.Det är kraftfull kvällstidningsjournalistik, dock utan riktigt tunga avslöjanden än så långe.
Som motvikt till Aftonbladet och annan negativ rapportering om skolan startades bloggen Skollyftet med tillhörande twitterflöde av några lärare som ville ha en mer konstruktiv skoldebatt. Om man blir deprimerad av den vanliga debatten kan man gå in där och bli lite förhoppningsfull.
Skolan är så central i samhället. Barn- och ungdomstiden går inte i repris och bristerna får därför så långtgående konsekvenser. Därför ska skolan självklart debatteras och ansvar för misstag utkrävas. Men det är ju inte hela bilden av den svenska skolan. Ibland kan jag fundera över om inte den problemorienterade debatten, bidrar till skolans problem. Skolan är Sveriges största arbetsplats, hur påverkas de som varje dag går dit av att deras arbete så ofta pekas ut som undermåligt?
Kanske kan man hoppas på att skoldebatten får mer energi och en annan ton när nuvarande Saco-ordföranden Anna Ekström blir generaldirektör för Skolverket.

tisdag 29 mars 2011

Moroten eller piskan

Eva Nilsson Bågenholm, äldre-
samordnare som funderar över hur
bidrag kan bidra till utveckling
70 procent av de västmanlänningar som skulle opereras av specialist behövde i februari vänta max 60 dagar. En klar förbättring jämfört med månaden innan, då bara 59 procent fick sin operation inom ramen för vårdgarantin. Skillnaden är betydelsefull inte bara för patienterna utan också för landstinget. I och med att man klarar 70 procent får man del av regeringens kömiljard, som ska stimulera landstingen att få ner väntetiderna i vården.

Kömiljarden är ett exempel på en prestationsbaserad ersättning. Med hjälp av finansiella morötter vill regeringen styra landstingen att jobba effektivare för att få bort vårdköerna . I andra sammanhang tillämpar regeringen piskan genom att bestraffa den som gör fel. Piteå kommun riskerar ett vite på 1 miljon kronor om man inte förbättrar bemanningen inom demensvården. Ett ärende som följs med spänning av många andra kommuner.

Hittills har prestationsbaserade ersättningar mest förekommit i landstingen. Men tycks nu på väg också i kommunerna. Regeringens nytillträdda äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, funderar över man skulle kunna använda sådana för att få kommunerna att ta bättre hand om multisjuka gamla. Vilket kan behövas, det här är en grupp där bristerna är stora idag.

Kanske kan det också vara ett sätt att förbättra resultaten i skolan. Ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape (M) är inte främmande för den tanken. Han tycker att resultatförsämringen i skolan är oacceptabel. För att komma till rätta med det problemet, och minska kritiken mot kommunen som ansvariga för skolan, vill han att kommunledningarna ska engagera sig mer i skolfrågorna. Ett engagemang han tror skulle bli starkare om det fanns ekonomiska incitament.

Så har det i alla fall fungerat när det gäller vårdköerna. Moroten har än en gång visat sig effektivare än piskan. Men för att effekten av kömiljarden ska bli långsiktig gäller det att alla inblandade ser att det lönar sig att göra rätt. Om morötterna inte når dem som möter patienterna är risken stor att allt snart blir som vanligt igen.
Texten även publicerad i VLT den 29 mars 2011

fredag 25 mars 2011

Allt från högklackat till äldresamordning

Tina Thörner medverkar på Kvalitetsmässan i Göteborg i
november och intervjuas i senaste nyhetsbrevet.
Kvalitetsmässan är mötes- och marknadsplats för folk i offentlig sektor. Här blandas högt och lågt, nytta och nöje på ett sätt som 2009 lockade 7000 mässbesökare och 3 800 konferensdeltagare. 15-17 november i år är det dags igen och arbetet med att boka talare pågår som bäst på kansliet på Östra hamngatan i Göteborg. Bredden på mässan speglas också i mässans nyhetsbrev, som jag är redaktör för. I veckan har årets andra nummer skickats ut till 30 000 personer. Här är en del av innehållet:

Prestationsbaserade ersättningar, som till exempel kömiljarden, har vanliga inom landstinget och kan nu vara på väg i större skala också inom kommunerna. Regeringens äldresamordnaren Eva Nilsson Bågenholm, funderar bland annat över hur man kan hitta en modell som belönar kommuner som gör rätt för de svårast sjuka äldre. SKL:s ordförande Anders Knape tror att en extra pengar efter prestation skulle kunna förbättra resultaten i skolan.

SKL har kongress nästa vecka. Att Anders Knape då väljs om är lika säkert som att Håkan Juholt väljs av socialdemokratera. I SKL-styrelsen blir det därutöver en hel del nya namn, som presenteras i nyhetsbrevet, liksom vilka som föreslås bli ordföranden i de olika beredningarna.

Regeringen har nyligen presenterat rektorslyftet, en fortbildning som ska stärka rektorernas roll som pedagogiska ledare. Men frågan är om det blir något verkligt lyft. Skolledarnas ordförande Lars Flodin och chefen för SKL:s avdelning för lärande och arbetsmarknad Per- Arne Andersson, är båda tveksamma.

Alf Rehn är ett finlandssvenskt ungt stjärnskott på den internationella föreläsarmarknaden. På Kvalitetsmässan kommer han att tala om kreativitet, som ju alla säger sig älska. Men riktig kvalitet är inte något gulligt, utan kan vara riktigt läskigt, eftersom det tvingar oss att ifrågasätta invanda sätt att tänka, säger Alf Rehn.

En annan av Kvalitetsmässans föreläsare är Tina Thörner, kartläserskan som bytte ut rallyoverallen mot paljettklänning och blev folkets favorit i Let’s dance. I intervjun ger hon sitt bästa tips för att röra sig snyggt i högklackat.

tisdag 15 mars 2011

Fel fokus kräva återgång till statlig skola

Organisationsförändringar är den enkla lösningen på svåra problem. I alla fall ser det så ut på konsulternas overheadbilder. I verkligheten brukar det vara annorlunda. Efter ett tag visar det sig att det inte vara organisationen som var problemet, men riktigt vad problemet är har man svårt att peka på eftersom man varit så upptagna med att diskutera organisation.

Svenska skolan har stora problem med sjunkande resultat och elever som lämnar skolan utan godkända betyg. Lärarnas Riksförbund har haft en, säger en, lösning på det problemet, att återförstatliga skolan. Ett budskap som ordföranden Metta Fjelkner har upprepat till leda i alla skoldebatter, oavsett ämne.
Jan Björklund tycks inte nöjd med utbildningsministern,
att döma av hans och Metta Fjelkners debattartikel
Även Folkpartiet vill att staten ska återta ansvaret för skolan från kommunerna. Men sedan Jan Björklund fick hand om utbildningspolitiken och om folkpartiet har man legat lågt i frågan. I stället har de möjligheter ministeruppdraget ger använts för att stärka statens grepp om skolan. Bland annat har Skolinspektionen inrättats, lärarutbildningen förändrats och snart får vi en ny skollag.

Men Jan Björklund tycks inte nöjd med utbildningsministerns insatser och gör nu gemensam sak med Metta Fjelkner. I en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet kräver de återförstatligande. Förutom att det är lite konstigt att en minister skriver debattartiklar och ställer krav på regeringen är det helt fel fokus att söka sig tillbaka till gamla lösningar. I stället borde såväl lärarfack och minister ägna sin kraft att få de redan beslutade stora förändringar som väntar i höst att fungera så bra som möjligt.
En skön kontrast till det eviga ältandet om huvudmannaskapet för skolan var den konferens om multisjuka äldre som idag ägde rum i Norra Latin i Stockholm. Även det är en svår fråga, där lösningen ibland är organisationsförändringar, som en kommunalisering av primärvården. Men den här dagen var befriande fri från sådana patentlösningar. I stället diskuterade man hur man skulle förändra perspektiv. Ledordet för dagen kom från framgångsrika Värnamo lasarett. Där har man slutat säga att man har patienten i fokus. I stället har vården patientens fokus, vilket är en himmelsvid skillnad. Till exempel spelar huvudmannaskap väldigt liten roll. Tänk om skoldebatten också kunde byta perspektiv till att ha elevens fokus, då skulle helt andra frågor diskuteras än stat eller kommun.

Intensiv debatt i olika forum
För den som vill läsa mer om debatten om skolans huvudmannaskap kommer här några lästips:
Forskaren Erik Lakomaa, håller inte med Metta Fjelkner och Jan Björklund:
Det är det naivt att tro att man genom att återförstatliga skolan skulle kunna lösa de problem som beskrivs..
Föga överraskande håller heller inte SKL:s VD Håkan Sörman med Björklund och Fjelkner. I sitt veckobrev skriver han:
På SKL jobbar vi intensivt för att på olika sätt förse skolan med möjligheter att bli bättre. Och det är i kommunerna dessa möjligheter finns.
SKL har också i dagarna publicerat en rapport om kommunalsieringen.

Lärarnas Riksförbund väljer i stället antologins form för att bilda opinion för sin åskikt. Antologin heter: Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen?" (Ekerlids förlag). Bland de medverkande författarna finns Kjell-Olof Feldt, Heléne Fritzon, Ann-Cathrine Haglund, Rossana Dinamarca,  Ylva Johansson, Lars Leijonborg och Ingegerd Wärnersson. En av de medverkande är Bengt Silfverstrand, före detta S-riksdagsledamot, som idag ångrar  kommunaliseringen. På Aftonbladet Debatt skriver han under rubriken: Förlåt lärare, jag gjorde fel.

PS 16 mars
Folkbladets chefredaktör Widar Andersson, med förflutet som S-riksdagsman och ordförande i Friskolornas riksförbund uppmärksammar LR-boken i dagens ledare. Titelns fråga om vem som vann besvarar han så här:

Man kan säga att Persson vann eftersom han bröt upp ett stendött system. Metta Fjelkner vann eftersom hennes envetna motstånd mot Perssons reform har burit ny frukt. Jan Björklund vann eftersom han i det väsentliga har återförstatligat skolan.

tisdag 8 februari 2011

Sveriges modigaste lärare

Stavros Loucas en av superpedagogerna i Klass 9A.Foto: SVT
Sveriges just nu modigaste lärare är Johnny och Malin som undervisar i matte respektive NO på Mikaelskolan i Örebro. De har öppnat dörrarna till sina klassrum och släppt in såväl tv-kameror som tre superpedagoger. Aldrig att jag som ung nyutbildad journalist hade vågat låta en superjournalist analysera min intervjuteknik i tv. Däremot skulle jag gärna inta Gunilla Hammars roll som klok gumma om någon kom på idén att göra motsvarande serie i redaktionsmiljö…

Jag är övertygad om att det kommer att gå bra för Malin och Johnny, liksom för eleverna i Klass 9A. Att det i sista avsnittet skulle vara lika stökigt som i inledningsavsnittet strider mot tv-dramaturgin. Det som oroar mig är alla andra unga, osäkra lärare som inte blir coachade av superpedagoger. De som är offer för en usel lärarutbildning och en svajig skolpolitik. Resultatet syns i klassrummen, i betygsstatistiken och internationella mätningar som senast PISA-undersökningen. En synnerligen dyster läsning.

Politiker, både nationellt och lokalt, har självklart sin del av ansvaret. Men lärarkåren kan inte bara skylla på politikerna, Om lärarna envisas med att vägra ta sin del av ansvaret kan den svenska skolan aldrig bli tillräckligt bra, skriver Malin Siwe i Fokus som en kraftfull reaktion på ett inlägg av Metta Fjelkner på Newsmill, där hon hävdade att det var fel att skuldbelägga lärarna för skolans problem.

På Newsmill ger för övrigt 9A-läraren Johnny sin syn på sin undervisning och den verklighet han lever i. Bland annat påpekar han att han under inspelningstiden tidvis hade 22 lektioner i veckan. Kanske inte så konstigt att han inte orkar göra lektionerna till show som den karismatiske Stavros Louca.

Det ska bli spännande att följa fortsättningen av Klass 9A. Att den skulle leda till en skoldebatt som inte bara kör i gamla hjulspår vågar man väl inte hoppas på.

tisdag 1 februari 2011

Risk för en ny flumskola

Lockropen har blivit allt mer förföriska. ”Vill du bli artist, stylist eller reseledare? I så fall är vi gymnasiet för dig”, försäkrar ett nyetablerat Västeråsgymnasium. Andra lockar med hundar och hästar, dans och innebandy.

Det är inte lätt för de elever och föräldrar som innan den 1 mars ska ha gjort sitt val. Förutom den svårighet det i sig innebär att välja mellan de 32 olika alternativ som finns i Västerås gäller valet en ännu oprövad skolform. I höst startar det nya gymnasiet GY2011 med 18 program och 60 inriktningar.

Den stora förändringen är uppdelningen mellan högskoleförberedande och yrkesinriktade program. Jag är försiktigt optimistisk inför GY2011. Det måste vara bättre erbjuda dem som är inriktade på att jobba alternativ som gör dem bättre förberedda för yrkeslivet. Förutsatt det senare går att komplettera till högskolebehörighet om man kommer på att det är det man vill.

Denna optimism kombineras dock av en gnagande oro att skolorna ger ungdomarna falska förhoppningar. ”Välj efter intresse. Det val du gör måste kännas rätt för dig”, är rådet på Västerås stads hemsida. Visst är det så, men jag saknar ett tillägg till det rådet. Ta också reda på var de framtida jobben kommer att finnas. Det är ju knappast troligt att den västmanländska arbetsmarknaden om tre år står och väntar på ett gäng nyutbildade artister och stylister.

Den bild många skolor ger i marknadsföringen är väldigt hobbybetonad. Det är ungdomar som spelar i band, fixar med hår och smink och gör något obestämbart vid en dator. Vore inte uttrycket flumskola så slitet skulle det ligga nära till hand.

En annan oro gäller att skolan inte får fram tillräckligt med bra praktik- och lärlingsplatser. Det är inte lätt, kan man se i de EU-länder som redan har den här inriktningen på gymnasieskolan. Praktiken måste på ett tydligt sätt vara en del av utbildningen. Skolan kan inte bara släppa iväg eleverna och låta dem vara företagens ansvar. Idag brister det enligt Skolinspektionen när det gäller uppföljning, kontakt och betygssättning. Denna brist får inte följa med till det nya gymnasiet.

Texten även publicerad i VLT 1 februari 2010

tisdag 9 november 2010

Stat eller kommun inte den viktigaste skolfrågan

Krönika publicerad i VLT 9 november 2010
Av alla hätska möten jag varit på som journalist finns inget som överträffar det när Göran Persson mötte Västerås lärare efter strejken och beslutet om skolans kommunalisering 1989. Lärarna var arga, besvikna, oroliga. Skolministern föreföll nöjd med att frågan var avslutad och att han fått som han ville. Att jag senare inte har haft några problem att tro på skildringar av Göran Persson som ledare som inte har några problem att köra över folk beror i hög grad på det här mötet.

Kanske är det sättet kommunaliseringen genomfördes på som gör att frågan lever efter mer än 20 år. Att köra över folk är inget bra sätt om man vill få dem med på en förändring. Lärarnas Riksförbund (LR) har fortsatt driva att staten bör återta ansvaret för skolan.

Förra veckan var frågan åter aktuell. På debattplats i Svenska Dagbladet skrev LR:s ordförande Metta Fjelkner om det glädjande med att det andra, större, lärarfacket Lärarförbundet nu tyckte som de och ville öka statens ansvar för skolan. Föga kunde hon ana att Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén samma dag hade en artikel på DN Debatt med precis motsatt innehåll. Dessutom skriven tillsammans med deras gemensamma motpart, ordföranden för Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape (M).

Sveriges lärare vill inte ha tillbaka den statliga skolan, var deras budskap. Till stöd för den uppfattningen hänvisade de till en undersökning som visade att bara 1 procent av lärarna tyckte att byte av huvudman vore en lösning på skolans problem. Att det finns problem är det ingen som förnekar, inte minst är skillnaden mellan olika skolors resultat ett stort problem. Kommunerna har anledning att vara självkritiska över sitt sätt att sköta skolan.

Men det är svårt att se att problemens lösning är att Skolsverige skulle ägna tid, kraft och resurser åt en gigantisk organisationsreform. I stället måste man koncentrera sig på hur man ge lärarna stöd för att klara sitt uppdrag bättre och hur skolan kan motverka effekterna av segregationen i samhället. Inte för att göra lärarfacken glada utan för elevernas och därmed för framtidens skull.

måndag 1 november 2010

Facklig splittring om statlig skola

”Lärarna efterlyser ökat statligt ansvar”, löd rubriken på SvD Brännpunkt idag

”Sveriges lärare vill inte ha tillbaka den statliga skolan”, konstaterades på DN Debatt.

Att de båda lärarförbunden och deras ordförande inte alltid är överens, är något som ofta döljs av en gemensam front mot arbetsgivaren i förhandlingstider. Men idag gjorde de stora morgontidningarnas debattsidor skillnaderna uppenbara. På DN Debatt skriver Lärarförbundets Eva-Lis Sirén tillsammans med SKL:s ordförande Anders Knape att lärarna inte vill ha en statlig skola. De hänvisar bland annat till en undersökning som visar att bara 1 procent av lärarna anser att ett byte av huvudman vore lösningen på skolans problem.

På SvD:s Brännpunkt uttrycker Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner sin glädje över att Lärarförbundet nu tycker som LR och vill öka statens ansvar för skolan. ”Det är en styrka att de två lärarorganisationerna menar att statens ansvar för skolan måste öka”, skriver hon.

Det är märkligt att LR är så fokuserat på huvudmannaskapsfrågan. Att man år efter år fortsätter att driva en återgång till ett system med stora brister i stället för att fokusera på hur man kan förbättra förutsättningarna för dagens skola. Det är där lärares och skolledares kraft behövs, inte till att genomföra en gigantisk och kostsam organisationsförändring. Det vore bra med en samsyn om att det inte var bättre förr, att mycket brister idag, inte minst likvärdigheten och att alla goda krafter nu bör samlas kring hur man kan åstadkomma förbättringar för framtiden. En samsyn som inte bara borde omfatta de båda lärarförbunden utan också gärna utbildningsdepartementet.

fredag 15 oktober 2010

Revision blir spännande i skandalernas skugga

Det här är veckan när regeringen presenterade en nyhetsfattig budfet, när Thomas Boström i sin frånvaro blev den mest uppmärksammade riksdagsmannen, när världen gladdes med gruvarbetarna i Chile och när sjukvårdens överbeläggningar än gång hamnade i fokus. Plus en del annat, som man kan läsa om här:

Skandalomsusat prestigebygge
I dagarna börjar balkarna för Nationalarenan i Solna resas. Bygget om var tänkt att bli en nationell stolthet, men har kommit att förknippas med mutor och osunda relationer mellan kommun och byggare. Tidskriften Fokus berättar hela historien om arenabygget i sitt senaste nummer. Men de som kom skandalen på spåret var Johan Delby och Måns Wikstrand på Dagens Samhälle. Vid en genomgång av höga tjänstemäns sidoinkomster i våras upptäckte de att Solnas stadsdirektör Sune Reinhold nya bolag och plötsliga höga inkomst, som visade sig komma från Arenabolaget. Nu pågår en förundersökning om mutbrott.

Vilken revisor kan man lita på?
I spåren på Uppdrag Granskningss Göteborgsavslöjanden och Solna affären fick ESO (Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi) stor uppmärksamhet för sin rapport om kommunal revision. Ett ämne som annars inte brukar locka särskilt stora skaror till en presskonferens. Olle Lundin ifrågasätter att kommunerna har förtroendevalda revisorer. ”Granskning av de egna partikamraterna kan vara svåra att förena med de höga krav på oberoende som normalt ställs på revisionen, säger han.. Lars Munters, förtroendevald M-revisor i Stockholm håller inte med. I en debattartikel i Dagens Samhälle pekar han på de misstag som professionella revisorer gjort, senast i HQ-härvan.

Fackets vånda över Sverigedemokraterna
Debatten om Sverigedemokraterna fortsätter om än med avtagande intensitet. I ett intressant reportage på Dagens Arena diskuteras LO-fackets förhållningssätt till medlemmar som är Sverigedemokrater. I Bjuv, SD:s starkaste kommun, är SD-medlemmen Allan Jönsson skyddsombud vid tegelbruket Höganäs Bjuf, vilket Metall efter viss vånda accepterat. Magnus Manhammar som lett ett LO-projekt mot Sverigedemokraterna i valrörelsen, oroas mest över SD:s starka stöd bland ungdomar.
"Det här är en lika viktig kamp som i arbetarrörelsens begynnelse för 100 år sedan. Det här handlar om precis lika grundläggande värderingar: klassbegreppet, solidariteten, antirasismen", säger han.

Partiledare gillade skandalfri valrörelse
I måndags hade Publicistklubben sin traditionella eftervalsdebatt. Alla partiledare var inte på plats, men Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var där. Avsaknaden av skandaler gladde. Kritiken gällde bland annat vad Fredrik Reinfeldt kallade medias ”blodslängtan”, avsaknaden av kunniga specialreportrar samt Kristian Luuks roll i SVT:s valvaka. Bara Sverigedemokraterna ansåg att sociala medier spelat någon roll. Debatten kan ses i sin helhet på PK:s hemsida. Dagens Nyheter hade ett utförligt referat.

Ilija Batljan kritiserar de egna
Landstingsrådet Ilija Batljan är en  folkhemssosse, enligt egen utsago. En högersosse enligt sina kritiker. Han är också en populär sosse, med många personkryss.I en artikel i Veckans Affärer är han inte nådig i sin kritik av partiet. Han ogillar det rödgröna samarbetet och partiets skattepolitik. På frågan om vad som var den största missen i valrörelsen svarar han:
”Avsaknaden av politik. Det saknades en helhetsdiskussion om vår vision. I stället för att förklara vår helhetssyn bildade vi ett slags lapptäcke av sakfrågor och kompromisser som inte hängde ihop.”

S långsiktiga misslyckande
I Dagens Arena konstateras att Socialdemokraternas tillbakagång inte beror på misstag i årets valrörelse utan har pågått i mer än 20 år. Förklaringen är att i takt med att skillnaderna i samhället ökat har det blivit allt svårare att vara ett brett parti som lockar mer än 40 procent av väljarkåren. En av de intervjuade statsvetarna Stefan Svallfors säger:
När (S) ändå försöker skapa en politik som ska attrahera denna breda koalition av väljare så upplevs den ofta som ”hattig. Det framstår som att man pytsar ut olika politiska förslag för att blidka enskilda väljargrupper snarare än som att man har en sammanhållen politik.

Från sämsta till bästa skolan på tre år
En  intressant skolartikel hittade jag i Sydvenskan. Den handlar om hur Nossebro skola på tre år gick från att vara sämst till bäst utan att det kostade några extra pengar. Man bestämde sig helt enkelt att jobba i enlighet med vad forskningen säger. Bland annat slutade man plocka ut elever med problem ur klassrummen. I stället plockade man in lärare.
– Jag kallar det en synvända. Synvändan kommer från den pedagogiska forskningen, det är ju inte så att vi har kommit på egna tankar plötsligt. Oavsett vilken forskare vi läste, sa de samma sak: att alla vill vara med i klassrummet, säger rektor Lasse Björkqvist.

Hjälp att undvika byråkratspråk
Ingen vill skriva som en byråkrat, knappast ens byråkraterna själva. Det offentliga språket ska enligt språklagen från i fjol vara vårdat, enkelt och begripligt. Om man som skribent vill kontrollera hur pass begriplig ens text är finns verktyget Lix, påminner Lisa Bjerre i en krönika i tidningen Journalisten. Denna text har en lixvärde på 44, vilket gör att den är en normalsvår tidningstext. Byråkrattexter ligger över 60, barnböcker under 30.