Vi ville väl men gjorde fel i flyktingpolitiken

Flyktingströmmen 2015 fick många av oss att känna att man borde göra en insats. Jag blev god man.  Under drygt ett år följde jag två afghanska killars väg genom asylprocessen. Från början såg jag det som en självklarhet att de skulle få stanna. Bara några byråkratiska hinder klarats av skulle de få börja det svenska liv de hoppats på. Det blev inte så.

Processen drog ut på tiden och hopp övergick i misströstan. År som skulle ha varit aktiva ungdomsår blev år av passiv väntan för dem som liksom så många andra i samma situation. Förslösade år, för Sverige om det är här de ska leva sina vuxna liv. För Afghanistan om de ska tillbaka dit.

Sveriges hantering av den här gruppen kännetecknas av att vilja väl men göra fel. Regeringspartiernas kompromiss från förra veckan innebär att den linjen fortsätter. Den som har varit här minst 15 månader, som var under 18 år vid ankomsten och som studerar på gymnasieskola ska få möjlighet att slutföra sin utbildning och etablera sig på arbetsmarknaden. Riktigt vad förslaget innebär och vilka konsekvenser det kommer att få är fortfarande oklart

Dock tycks det som att skolresultat ska väga tyngre än skyddsbehov. Gymnasielagen, som trädde i kraft 1 juni, och som nu får ökad betydelse lägger ett tungt ansvar på lärare och skolledare för de asylsökande elevernas framtid. Lärare har upplevt sig som gränspoliser och utsatts för hård press från elever vars framtid avgörs av lärarens betygssättning.

Förespråkarna för att de unga asylsökande ska få stanna framhåller ofta att detta är en välintegrerad och studiemotiverad grupp. Alla lärare upplever det inte så och statistiken talar ett annat språk. ESO-rapporten Ankomst och härkomst visar att de ensamkommande löper en signifikant högre risk att inte klara skolan. Den statlig utredningen Fler nyanlända ska uppnåbehörighet till gymnasiet (SOU 2017:54) visade att endast 1 procent av eleverna på språkintroduktionsprogrammet klarar gymnasieexamen inom tre år, knappt 7 procent klarar det inom fyra år.

Det är inte konstigt. Afghanerna jag var god man för, hade 15 timmar undervisning i veckan. Vid utvecklingssamtalet framhölls att man också måste jobba hemma. Men det är svårt att finna motivation för det när man inte vet om man kommer att få användning för sin utbildning.

Kommunerna är också oroliga för hur de ska klara att e de nyanlända det stöd de behöver inom ramen för ordinarie skolpeng g. I en debattartikel i Dagens Samhälle krävde kommunstyrelsens ordförande i Pajala Jan Larsson (S) ett extra riktat statsbidrag. Annars finns risk för att man i kommunerna hamnar i en trist diskussion om att skolan som helhet måste spara mer för att ge de nyanlända eleverna den utbildning de behöver.

Frågorna är många på skolområdet. Andra frågor som söker svar är var de unga nyanlända ska bo. De nya reglerna kan omfatta 8000-9000 unga människor. För att deras etablering ska bli lyckad måste det finnas en plan för hur bostadsfrågan ska lösas. 

En annan fråga, som är om möjligt än svårare för politikerna, är hur de unga männen ska hitta någon att gifta sig med. I åldersgruppen 15-24 år är det idag nästan 50 000 fler män än kvinnor

Rejält höjd återvändarersättning, som ger förutsättningar för de unga männen att återvända till hemlandet för att börja på nytt och bilda familj kanske vore ett sätt att både vilja väl och göra rätt. Samtidigt vore det ett sätt för Sverige att ta vårt ansvar för att vi gett falska förhoppningar och drog ut processen orimligt länge.

En kortare version av texten var publicerad i VLT den 8 december 2017.