Förödelsen efter ett mediedrev

Omslaget till den fortbildande tidningen Äldreomsorg senaste nummer visar stor förödelse och har rubriken Efter drevet. Syftet med temanumret är att visa olika sidor av några av de drev som drabbat äldreomsorgen de senaste åren och vilka konsekvenser de fått. Det är intressant läsning både ur ett medie-och ur ett äldreomsorgsperspektiv.

Förödelsen efter ett mediedrev kan onekligen bli stora både för människor och för organisationer. Ett av de exempel som lyfts fram är Piteå, som blev skräckexemplet på dålig demensvård efter ett reportage i Uppdrag Granskning i september 2010. Detta efter att tidigare ha varit det goda och prisbelönta föredömet. Idag finns inte mycket av den utvecklingskraften kvar. ”Det är som en grå filt ligger över oss”, sa en av de ansvariga i Piteå jag pratade med häromdagen.

Docent Peter Westlund konstaterar i sin genomgång av Piteåfallet att drevet inte handlat om de äldres väl och ve.
"Personalen har skjuit dem framför sig för att kunna stärka sin arbetsmiljö och bemanning", skriver han.

Också professor Håkan Jönson noterar de äldres frånvaro i rapporteringen. Det är arbetsmiljöperspektivet som dominerar, konstaterar han. Eftersom jobb inom omsorgen är nedvärderade och underbetalda blir det svårt för personalen att ge de äldre värdig vård och omsorg. Lösningen blir då bättre arbetsvillkor för personalen i förhoppning att det indirekt ska komma de äldre till del. Håkan Jönsson håller delvis med om detta, men skulle vilja att de äldre, som ju är experter på sina egna liv får större utrymme.

I en annan artikel tar Håkan Jönson upp riskerna för att drevrapporteringen och politikernas vilja att visa snabb handlingskraft leder till att mer kontroll och hårdare tillsyn. ”Detta kan behövas men på sikt står inför risken att hela frågan om äldreomsorg knyts upp kring kontroll, hot och bestraffning”, befarar han.

Annat läsvärt i detta temanummer är psykologen Maria Wramsten Willmars beskrivning av hur chefer upplever att hamna i medias fokus, intervjuer med Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström samt Sagan om den svenska hemtjänsten, skriven av två veteraner i branschen Tullia von Sydow och Lillemor Wiklund. Carema Cares informationschef Elisabeth Frostell får ge företagets version av Caremaskandalen. En artikel som med fördel kan läsas ihop med Dagens Samhälles granskning av DN:s bevakning av Koppargården.

”Ingenting av det som hänt har gått obemärkt förbi”, skriver Elisabeth Frostell. Något som nog de flesta som berörts av ett mediadrev kan skriva under på.

Insikter från vårdsal 4 på ortopeden

Sambandet mellan äldreomsorgens brister och bristen på vårdplatser på sjukhusen har det talats mycket om bland vårdproffs på senare år. Enkelt uttryckt handlar det om att gamla i brist på annat hamnar på sjukhusplatser som inte är lämpade för dem, samtidigt som vårdköerna växer och folk ibland får ligga i sjukhuskorridorer på överfulla sjukhus. Jag förstår sambandet, men det har ändå varit en abstraktion för mig tills jag förra veckan hamnade på en fyrbäddssal på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus i Västerås.


En första aning fick jag redan eftermiddagen innan min höftledsoperation. Planeringssköterskan ringde och sa att på grund av många akutfall kanske alla planerade operationer måste ställas in nästa dag. Ett väldigt nedslående besked för den som är mentalt inställd på operation och redan har skubbat sig en gång ända ner mellan tårna med desinficerande medel. Men eftersom det fanns visst hopp skulle jag fortsätta förberedelserna och infinna mig som planerat på sjukhuset klockan 8.

Tor-Göran Henrikssons skulptur, från Galleri Astley
 i Uttersberg i höstas, visar hur man känner sig
som patient.

När jag kom kunde man fortfarande inte ge besked om jag skulle bli opererad. Frågan var om man skulle kunna skicka hem tillräckligt många för att ha en säng till mig när jag kom tillbaka från operation. Det har visst varit en massa inom äldreomsorgen, var doktorns förklaring när han ritade en hoppingivande pil på min högra höft. Jag behövde dockinte åka hem. Klockan 10 fick jag en säng och dropp, sex timmar senare satte operationen i gång. Allt gick bra.

På sal 4 var vi en rygg och en höft i 60-årsåldern och två fallskador i 80-årsåldern. Vi yngre damer var glada och tacksamma för att ha blivit opererade och gjorde vårt bästa för att komma i gång snabbt. De äldre låg mest. Den ena var lätt dement och undrade då och då var hon var och om hon inte borde till sjukhus nu när hon hade så ont. Hon krävde mycket av personalens tid för ren omvårdnad som hade mycket lite med hennes skadade axel att göra.

Den andra damen var mindre skadad och gav intryck av att vara mycket nedstämd, för att inte säga deprimerad. Hon skickades hem dagen efter med löfte om hemtjänst fem-sex gånger per dygn och uppmaning att ta kontakt med distriktsläkaren. ”Det blir väl bra mamma”, sa den besökande dottern uppmuntrande. Mamman sa ingenting. Både jag och personalen tyckte synd om henne.

Min amatörbedömning från grannsängen är att båda damerna hade behövt något annat än specialistvård på en ortopedavdelning. En vård där man kunde se till hela deras situation och anpassa insatserna efter det. De sängar de lämnade skulle då kunna användas till patienter som behöver få sina ryggar och höfter opererade så att de västmanländska vårdköerna minskar och landstinget slipper kostnader för att köpa vård på privatsjukhus i Stockholm.

Detta har ofta sagts, men har visat sig så svårt att åstadkomma, även om det just nu finns lite mer hopp än vanligt. Mest sjuka äldre-satsningen pågår och har som motto Nu eller aldrig. Ett motto som inofficiellt är på väg att formuleras till Nu och alltid. Man får aldrig säga aldrig när det gäller vården och omsorgen om de mest behövande äldre.

En annan sak som ofta sägs om svensk vård är att patienterna är nöjda när de väl kommer fram och hamnar rätt. Det kan jag också bekräfta. Jag och min höft har blivit mycket väl omhändertagna av alla inblandade. Nu är det upp till mig att ta hand om den nya höftleden och träna upp den så att vi fungerar ihop. ”Ha tålamod och var inte övermodig”, uppmanade mig doktorn när han skickade hem mig. Just nu känns det som en minst lika stor utmaning som att gå nerför en trappa med kryckor.

Grattis-bok till förtroendevalda

Min och Dagens Samhälles bok Grattis
du är förtroendevald har nu kommit ut.

Under mina tio år som chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle mötte jag många förtroendevalda. Kunniga, engagerade människor med en stark vilja att åstadkomma resultat. En del hade politiken som yrke, men för många var detta en fritidssyssla. Dessa möten har gjort att jag sätter fritidspolitiker högt på listan över människor värda beundran.


Samtidigt insåg jag under här åren att uppdraget är allt annat än lätt. Förväntningarna och kraven är många på de förtroendevalda. Från den kommunala apparaten, från partiet, från väljarna, från och medierna och inte minst ställer många stora krav på sig själva. I synnerhet för den som är ny på sin post kan det här kännas tungt.

När jag efter tiden på Dagens Samhälle fick frågan från SKL Kommentus om att skriva en handbok för nya förtroendevalda kändes det därför som ett lockande uppdrag. Inte minst för att det gav möjlighet att använda de kunskaper jag samlat på mig under chefredaktörsåren.

Boken fick titeln Grattis du är förtroendevald för att markera att det är ett roligt och viktigt uppdrag som man ska vara stolt över. I dagarna kom det första exemplaret från tryckeriet. Min förhoppning är att boken ska vara ett stöd för den som är ny i rollen som förtroendevald eller på väg mot sitt första uppdrag. Boken ger baskunskaper om ramarna för uppdraget när det gäller juridik och ekonomi, men också tips och inspiration som kan vara till nytta i vardagen, till exempel om relationen till tjänstemännen, om hur man beter sig mot journalister och vad man bör tänka på när man som politiker använder sociala medier.

Tipsen kommer i hög grad från erfarna förtroendevalda, som delar med sig av sina lärdomar. Intervjuerna har gjorts av Dagens Samhälles duktiga reportrar Cecilia Granestrand, Anna-Lena Immo, Påhl Ruin, Måns Wikstrand och Magnus Wrede.

Politikens vardagshjältar om sitt uppdrag

Enkäter har alltid varit ett viktigt inslag i Dagens Samhälle, liksom tidigare KommunAktuellt. Vi ställde en fråga till en grupp av våra läsare, sammanställde svaren och lät dem snabbt få del av resultatet. Kanske är det sistnämnda förklaringen till att enkättyngda politiker och tjänstemän så villigt svarade på tidningens frågor.


Denna enkätentusiasm innebar att det var ett oemotståndligt förslag statsvetarprofessorn Mikael Gilljam kom med 2007. En totalenkät till alla ledamöter i kommun- och landstingsfullmäktige. Dagens Samhälle gick in med pengar samt råd och dåd. I gengäld fick vi formulera några egna frågor och första tjing på resultatet. Våren 2009 resulterade det i ett antal intressanta artiklar om bland annat hot och våld, synen på antalet uppdrag och på direktdemokrati. Ett år senare skrev forskarna själva mer utförligt om resultatet på en blogg på Dagens Samhälles webbplats.

Nu finns resultatet också i bokform, utgivet av SKL Kommentus. Politik på hemmaplan. Tiotusen politiker tycker om politik och demokrati, heter den. Författare är Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell, alla statsvetare vid Göteborgs universitet. Här finns mycket intressant läsning för dem som intresserar sig för lokal demokrati och för de människor som ägnar en inte oväsentlig del av sin fritid åt att få den att fungera. Bland annat konstateras att den av tradition så samförståndsinriktade kommunpolitiken inte alltid är så fridfull. Friskolor, vårdnadsbidrag och privata entreprenörer skapar konflikter. Den högsta konfliktnivån uppmättes i lilla skånska Höör och gällde friskolor.

Den ökade konfliktnivån beror i hög grad på att rikspolitikens allianser och motsättningar i allt högre grad också präglar det politiska livet i kommunerna. Detta förstärks säkert ytterligare under den nyss inledda mandatperioden. De blocköverskridande styrena har blivit färre, även om miljöpartiet lokalt fortfarande inte är en given spelare i det rödgröna laget, visar en färsk sammanställning från SKL.

Om en saknad minister och en go gubbe som blev arg

Det här är veckan när skott i Malmö gav obehagliga associationer till Lasermannen och hans tid. När det blev sorgligt påtagligt att den svenska insatsen, som det brukar kallas, i Afghanistan handlar om att delta i ett krig. Det var också veckan när Henrik Berggren till alla politikintreserades förvåning inte blev nominerad till Augustpriset för sin Palmebiografi och när den första snön föll över Mellansverige. Här är några lästips från veckans flöde:


Vem ska SKL nu lobba mot?
Det är lite oväntat att Ilmar Reepalu (S) saknar Mats Odell (KD). Men det gör han faktiskt. Kanske inte så mycket personen som hans tidigare funktion som kommunminister. Någon sådan finns inte i den nya regeringen. Detta har fått Ilmar Reepalu att skriva brev till statsministern:
”En sådan viktig post kan rimligen inte ha glömts bort vid regeringsbildningen. Därför skulle jag vilja be dig att reda ut detta missförstånd och se till att berörda personer vid kammarkansliet och regeringskansliet, och även kommunerna via Sveriges Kommuner och Landsting, snarast informeras om vem som har posten som kommunminister”, skriver han.
Något officiellt svar har han ännu inte fått. Men till Skånska Dagbladet säger statsministerns pressekreterare att kommunerna får vända sig till olika ministrar beroende på vilken fråga det handlar om.

Korruption gör go gubbe förbannad
Göteborgsandan har fått skulden för den korruption som avslöjats i kommunen. Den kopplingen upprör den som mer än någon annan förkroppsligat denna anda, förra kommunalrådet Göran Johansson (S).

Ogillar svarmålningen av
Göteborgsandan

”Goa gubbar” är inte gubbar. Det är en sinnesstämning, en atmosfär och det har inget med gubbar eller damer att göra, inte ett skit. Det är inte bra när det blir så här. Det är att göra parti¬politik av det. Mutskandalen är motsatsen till Göteborgsandan, säger han till Sydsvenskan som gjort en ambitiös genomgång av korruption och korruptionsrisker.
Staffan Andersson, universitetslektor vid Linnéuniversitetet i Växjö och redaktör för boken ”Korruption, maktmissbruk och legitimitet”, har en annan förklaring.
”Bolagiseringen har ofta försvårat insyn och övervakning av den kommunala verksamheten. Det har ökat riskerna för korruption, säger han till Sydsvenskan.

I mesta flyktingkommunen är SD svaga
Expressen har besökt den kommun som tar emot flest flyktingar i förhållande till sin befolkning, nämligen Sveriges näst minsta kommun Sorsele i Västerbottens inland. Här tog Sverigedemokraterna bara ströröster. Tidningen har träffat flyktingar som tycker folk är snälla, men längtar till Stockholm där det finns jobb och släktingar. De infödda Sorselebor tidningen träffat tycker att kommunen mest tänker på de pengar flyktingarna för med sig. Men nu har S tagit över och mottagandet kanske minskar.
”De sista fyra, fem åren har det kommit så många flyktingar att det blivit svårt att ta hand om alla. Vi har saknat integrationen i samhället. Vi behöver satsa mer på svenskan och skaffa fram fler praktikplatser, säger nya kommunalrådet Caisa Abrahamsson (S).

Journalister behöver värdegrund att stå på
Inte bara inom partierna utan också inom medierna pågår en eftervalsdebatt. Inte minst om bevakningen av Sverigedemokraterna, både under valrörelsen och när valresultatet stod klart. Medievärldens chefredaktör Axel Andén betonar betydelsen av att journalister har en värdegrund för att kunna reda ut konsekvenserna av resenomang och åsikter:
Jag tror att när det gäller rasism är det farligt med historielös journalistik och journalistik utan värdegrund. Men jag tror också att journalister som reflexmässigt avskyr SD men inte vet riktigt varför har bidragit till en dålig bevakning av partiet. Jag säger inte att journalister inte ska ha känslor mot rasism, men det är bra att vara på det klara med varför, och att det är detta varför som får betydelse för vinklar, frågor och följdfrågor.


Sociala medier bra att ha om drevet kommer
En av de mest sociala medier-frälsta politikerna är Lilith Svensson (KD), fullmäktigeledamot från Varberg. Hon hoppades att de skulle föra henne hela vägen till riksdagen, men så blev det inte. Trots det tvivlar hon inte på att detta är rätta sättet att kommunicera, skriver hon i Medievärlden:
För dem som kan hantera de sociala medierna på rätt sätt kan dessa vara en möjlighet att få komma till tals när ett mediadrev går, för dem som inte klarar av det kan de, genom en ogenomtänkt kommentar, dra igång detsamma. Jag ser sociala medier som ett verktyg att skapa nya nätverk, en möjlighet att föra dialog, att få respons på den politik som jag driver, att ta del av andras åsikter och lära mig nya saker.

Fint pris till Dagens Samhälle
Till sist ett grattis till Dagens Samhälle som vid Sveriges Tidskrifters branschgala i onsdags fick ta emot Årets Marknadsföringspris. Det får man för undersökningen Varumärkesprotokollet som visar för företag hur starka – eller svaga – deras varumärken är bland beslutsfattare i kommuner och landsting. I motiveringen sas bland annat:
För befintliga och potentiella annonsörer kan kunskap om det egna varumärkets styrka, eller brist därav, bli en aha-upplevelse när de presenteras på ett nytt sätt. När kunskapen förmedlas av en tidskrift som med stor kännedom om sin målgrupp också lyckas visa hur den kan hjälpa till att öka varumärkets styrka, blir det relevant för båda.

Adjö till Dagens Samhälle

Skrivbordet är städat. Alla lådor är tömda. Papper som jag trodde var oumbärliga har kastats i återvinningstunnorna. Alla namnskyltar jag sparat under året är slängda (bilden). Det är dags att säga adjö till Dagens Samhälle. Visserligen kommer jag att jobba för fullt under Almedalsveckan och upprätthålla utgivar- och vd-skap fram till 16 augusti när Mats Edman är på plats, men skrivbordet lämnar jag idag.

Jag tittar ut genom redaktionsfönstret och ser både Katarinahissen och Gröna Lund-tornet gå upp och ner. Djurgårdsfärjan pilar fram och tillbaka. Strömmens vatten glittrar. Utsikten från skrivbordet är en av de saker jag kommer att sakna. Jag kommer också att sakna de människor som varit en del av min vardag här på tidningen. Jag kommer att sakna tidningsutgivningens rytm. Även om jag många söndagskvällar suckat över att ledarna kommer så tätt och funderat över vad som ska bli veckans ämne...

Men var sak har sin tid. Jag har varit chefredaktör i tio år. Jag kom till KommunAktuellt i september 2000. Jag ledde arbetet med att skapa Dagens Samhälle. Nu är det dags att pröva något annat. Att som frilans och konsult använda de kunskaper jag skaffat mig under de här åren och tidigare på Vestmanlands Läns Tidning.
Skriva kommer jag att fortsätta med bland annat på denna blogg. Även om jag nu tar några dagars uppehåll för att ladda upp inför Almedalsveckan. Vi kanske ses där, eller här eller i något annat sammanhang.