Vår anonyma äldreminister

Först när han hade passerat insåg jag att den unga småbarnspappan jag just mött i Västerås

Så här ser hon ut vår äldreminister Åsa
Regnér, som ännu inte visat vad hon vill
på sitt tyngsta ansvarsområde.
Foto: Kristian Pohl/ Regeringskansliet

centrum var sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S). Det fick mig att förundras över att de nya makthavarna i Rosenbad är så anonyma. Vem skulle till exempel känna igen barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) om de såg henne utanför den politiska maktens boningar?

Att hennes utseende är okänt spelar egentligen inte så stor roll. Värre är att jag trots ett specialintresse för äldrefrågor inte vet vad hon vill. Ett besök på regeringens hemsida ger få ledtrådar. Under rubriken ”Tal” kan man under Åsa Regnérs namn ta del av fem framträdanden. Inget handlar om de äldre.  Av de 20 pressmeddelanden som lagts ut gäller ett äldreområdet. Det berättar att Åsa Regnér ska inviga Äldreomsorgsdagarna. Ett tal som alltså inte går att ta del av på hemsidan.

Bland de nio debattartiklarna blir det till slut ett napp. Det är en artikel publicerad i Dagens Samhälle med rubriken ”Vår budget ökar tryggheten”. Den innehåller tre huvudpunkter. Åtta miljarder till ökad bemanning, ett första steg till sänkt skatt för pensionärer samt att arbetet med en nationell kvalitetsplan ska inledas. ”Jämlikhet, trygghet, delaktighet och inflytande är viktiga utgångspunkter för detta arbete”, skriver ministern. Inte direkt höjden av konkretion.

Pensionshöjningen och bemanningsmiljarderna försvann när budgeten underkändes, men det skulle inte kosta något för ministern att tala om hur hon ser på de utmaningar äldreomsorgen står inför. Den äldreutredning alliansregeringen tillsatt för komma med förslag om detta stoppade Åsa Regnér bland det första hon gjorde som minister.

På äldreministerns bord vid tillträdet fanns också slutrapporten från den nationella äldresamordnaren. Under fyra år har drygt 4 miljarder satsats på bättre vård för sjuka äldre. Där konstaterats att staten inte får släppa greppet, då är risken att allt återgår till det gamla. Men någon reaktion på detta från Åsa Regnér har jag inte kunnat upptäcka.

Alice Bah Kunke hade inte varit minister många dagar när hon avkrävdes en vision för kulturområdet. Äldreministern har det fridfullare, men nu är det dags att Åsa Regnér visar vad hon vill med det tyngsta av sina ansvarsområden.

 

 

 

Morotspengar skapar problem i vården

Moroten är bättre än piskan, visar all erfarenhet. Om man inte är ute efter blind lydnad utan vill åstadkomma bestående förändringar är det bättre att belöna den som gör rätt än att straffa den som begår misstag. Alliansregeringen överförde denna lärdom till hälso- och sjukvårdspolitiken.

Moroten heter i det här sammanhanget prestationsbaserad ersättning och var en viktig del i deras arbete att förändra såväl äldreomsorg som hälso- och sjukvård. 5,8 miljarder har satsats på 14 olika överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för att göra vården och omsorgen bättre och mer tillgänglig. Det är nte särskilt väl använda pengar att döma av en nyligen publicerad granskning från Riksrevisionen.

”Man kan fråga sig om regeringen tillämpat detta styrmedel på ett ansvarsfullt sätt och utifrån en samlad helhetssyn”, skriver revisionen bland annat.

Allvarligast är kanske kritiken att pengar efter prestation står i strid med målet om likvärdig vård i hela landet. Kömiljarden är den kanske mest kända ersättningen. Förra året fick alla landsting del av pengarna, men pengaregnet föll ojämnt.

Västmanland hade lyckats hyggligt med att få ner väntetiderna och fick 21,5 miljoner. Att jämföra med de ganska jämnstora Dalarna, som fick 1,1 miljoner och Kalmar läns landsting som fick 95,5 extra miljoner. Visserligen har landstingen mångmiljardbudgetar men det är definitivt mer än felräkningspengar.

En annan risk med morotsersättningar i vården är att landstingen koncentrerar sig på det som lönar sig och annan vård trängs undan. Eftersom pengarna är tillfälliga skapar det en ryckighet i landstingens planering. Kraven för att få del av pengarna är också så detaljerade att de underminerar landstingens självstyre.

I synnerhet S-märkta, landstingsråd, nickar säkert instämmande till Riksrevisionens synpunkter. Detta har de sagt många gånger under årens lopp. Nu blir det den nya regeringen som får dra slutsatserna av granskningen. Vad den vill återstår att se. Sjukvårdsfrågorna var näst intill osynliga under valrörelsen och den nya ministern, västeråsaren Gabriel Wikström (S), är orutinerad på sjukvårdsfrågor.

Ingen vill hålla i piskan så antagligen försöker man hitta någon ny och bättre morotssort. Utökade statsbidrag utan öronmärkning kan nog landstingen inte hoppas på.

Texten även publicerad i VLT den 4 oktober 2014
 

Insikter från vårdsal 4 på ortopeden

Sambandet mellan äldreomsorgens brister och bristen på vårdplatser på sjukhusen har det talats mycket om bland vårdproffs på senare år. Enkelt uttryckt handlar det om att gamla i brist på annat hamnar på sjukhusplatser som inte är lämpade för dem, samtidigt som vårdköerna växer och folk ibland får ligga i sjukhuskorridorer på överfulla sjukhus. Jag förstår sambandet, men det har ändå varit en abstraktion för mig tills jag förra veckan hamnade på en fyrbäddssal på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus i Västerås.


En första aning fick jag redan eftermiddagen innan min höftledsoperation. Planeringssköterskan ringde och sa att på grund av många akutfall kanske alla planerade operationer måste ställas in nästa dag. Ett väldigt nedslående besked för den som är mentalt inställd på operation och redan har skubbat sig en gång ända ner mellan tårna med desinficerande medel. Men eftersom det fanns visst hopp skulle jag fortsätta förberedelserna och infinna mig som planerat på sjukhuset klockan 8.

Tor-Göran Henrikssons skulptur, från Galleri Astley
 i Uttersberg i höstas, visar hur man känner sig
som patient.

När jag kom kunde man fortfarande inte ge besked om jag skulle bli opererad. Frågan var om man skulle kunna skicka hem tillräckligt många för att ha en säng till mig när jag kom tillbaka från operation. Det har visst varit en massa inom äldreomsorgen, var doktorns förklaring när han ritade en hoppingivande pil på min högra höft. Jag behövde dockinte åka hem. Klockan 10 fick jag en säng och dropp, sex timmar senare satte operationen i gång. Allt gick bra.

På sal 4 var vi en rygg och en höft i 60-årsåldern och två fallskador i 80-årsåldern. Vi yngre damer var glada och tacksamma för att ha blivit opererade och gjorde vårt bästa för att komma i gång snabbt. De äldre låg mest. Den ena var lätt dement och undrade då och då var hon var och om hon inte borde till sjukhus nu när hon hade så ont. Hon krävde mycket av personalens tid för ren omvårdnad som hade mycket lite med hennes skadade axel att göra.

Den andra damen var mindre skadad och gav intryck av att vara mycket nedstämd, för att inte säga deprimerad. Hon skickades hem dagen efter med löfte om hemtjänst fem-sex gånger per dygn och uppmaning att ta kontakt med distriktsläkaren. ”Det blir väl bra mamma”, sa den besökande dottern uppmuntrande. Mamman sa ingenting. Både jag och personalen tyckte synd om henne.

Min amatörbedömning från grannsängen är att båda damerna hade behövt något annat än specialistvård på en ortopedavdelning. En vård där man kunde se till hela deras situation och anpassa insatserna efter det. De sängar de lämnade skulle då kunna användas till patienter som behöver få sina ryggar och höfter opererade så att de västmanländska vårdköerna minskar och landstinget slipper kostnader för att köpa vård på privatsjukhus i Stockholm.

Detta har ofta sagts, men har visat sig så svårt att åstadkomma, även om det just nu finns lite mer hopp än vanligt. Mest sjuka äldre-satsningen pågår och har som motto Nu eller aldrig. Ett motto som inofficiellt är på väg att formuleras till Nu och alltid. Man får aldrig säga aldrig när det gäller vården och omsorgen om de mest behövande äldre.

En annan sak som ofta sägs om svensk vård är att patienterna är nöjda när de väl kommer fram och hamnar rätt. Det kan jag också bekräfta. Jag och min höft har blivit mycket väl omhändertagna av alla inblandade. Nu är det upp till mig att ta hand om den nya höftleden och träna upp den så att vi fungerar ihop. ”Ha tålamod och var inte övermodig”, uppmanade mig doktorn när han skickade hem mig. Just nu känns det som en minst lika stor utmaning som att gå nerför en trappa med kryckor.