Listning är inte granskning

I dagens VLT får läsarna veta vad tre namngivna skiftgruppchefer på Mälarenergi har för månadslön. Däremot har de ännu inte fått veta vilka konsekvenserna blir av att Västerås stad riskerar att tappa drygt 100 miljoner och Region Västmanland dubbelt så mycket om regeringens förslag tlll ny kommunal skatteutjämning genomförs vi årsskiftet.

De tre skiftgruppcheferna ingår i en ”granskning” av lönerna för 116 chefer på Västerås stads kommunala bolag. Men det finns ingen granskning i denna artikel. Detta är en listning utan allmänintresse. Att dessa chefers jobb är offentligt finansierade och att uppgifterna om löner är tillgängliga enligt offentlighetsprincipen försvarar inte en publicering.

Granskande journalistik innebär att självständigt ta fram uppgifter och värdera dem. Inte att ta fram offentliga uppgifter och publicera dem. En intressant lokaljournalistisk granskning av de kommunala bolagen hade exempelvis varit om man koncentrerat sig på bolagens vd-ar. Inte bara vad de har för lön utan också vad de gör på jobbet och för skattebetalarnas pengar. Vilka resultat levererar de, lever bolagen upp till ägardirektiv, hur mår deras personal med mera.

En sådan journalistik är resurskrävanade och resurser är det ont om idag. Nedslag görs men på det stora hela behöver politiker och tjänstemän i Västerås stad och i regionen inte oroa sig för att någon granskare dyker upp. Nästa vecka krymper resurserna ytterligare när sex tjänster försvinner från VLT för att förstärka tidningarna i länet. Därmed blir det färre reportrar och mindre resurser för lokal debatt och insändare. Risken är uppenbar att det blir än mindre granskning och för att det blir svårare att uppfylla lokaltidningens demokratiska uppdrag.

Kanske kan presstöd ge ett resurstillskott. Branschtidningen Dagens Media rapporterade i veckan att VLT nu närmar sig 30 procent i hushållstäckning och därmed är berättigat till presstöd. UNT, Sydsvenskan och Dagens Nyheter är i samma läge. Nerikes Allehanda, som också ingår i Mittmedia, beviljades i februari 25 miljoner i presstöd.

Det är tufft för mediebranschen idag. Jag har varit anställd på VLT i 29 år och medarbetat på frilansbasis i 9 år. Så det är med sorg i hjärtat jag följer utvecklingen för den bransch och den tidning jag har ägnat mitt yrkesliv. Men ju mer begränsade resurserna är desto viktiga hur man använder de man har.

VLT har en tid försökt värva nya prenumeranter med löften om riktig lokaljournalistik. För mig är det journalistik som beskriver sådant som är viktigt för människor där de bor. Sådant som gör dem klokare och gör att de förstår sitt lokalsamhälle bättre. För mig är det ofattbart att VLT inte ägnar den kraft man har till sådant som är viktigt i människors vardag. Just nu borde det vara prioriterat att försöka beskriva vad som kommer att hända när kommunens och regionens budgetar snabbt måste ställas om till nya förutsättningar till följd av förslaget om skatteutjämning. Hur blir det med skolsatsning och med vårdköerna när Västmanland ska bidra mer till övriga landet? Vad tycker Denise Norström och Anders Teljebäck om sitt partis förslag?

Oetiskt av Rapport om flickmord

I helgen mördades en 13-årig flicka i Täby. En 32-årig granne är anhållen på sannolika skäl misstänkt för mord. Åklagaren är förtegen  så vi vet väldigt lite  om vad som hänt och varför. Dock vet man att detta  är en extremt ovanlig typ av brott. Sammanlagt har färre än fem 13-åriga flickor mördats de senaste 20 åren.

– Det är så ovanligt att det inte ens finns något mönster, säger Mikael Rying, kriminolog på Rikspolisstyrelsen till Svenska Dagbladet. Barn under 15 år blir i 90 procent av fallen mördade av sina föräldrar. Gärningsmän utanför den närmaste familjen är ovanliga. Bland de flickor som är över 15 år är det i stället vanligare att gärningsmannen är en pojkvän eller annan nära manlig bekant

Men även om det är ovanligt har det nu likväl hänt. Det inträffade är en ofattbar tragedi, som naturligtvis drabbar flickans familj hårdast, men likt ringar på vattnet också andra som känt henne eller som bor i samma område. Till de drabbade hör hennes vänner och skolkamrater. Barn som fått sin trygghet skakad och behöver hjälp av kloka och insiktsfulla vuxna att hantera den skräck och oro en händelse som denna väcker. Känslor som sannolikt förstärks av att det av allt att döma är någon i flickans nära omgivning som begått mordet.

Vad dessa barn inte behöver  är ett TV-team som kommer och sticker en mikrofon i ansiktet på dem och undrar hur det känns. Men SvT:s Rapport hade igår det dåliga omdömet att åka ut till flickans skola och ställa den frågan till hennes kamrater. Självklart var de ledsna, självklart tyckte de att det var otäckt. Även om reportern var hänsynsfull i sitt frågande borde de inte lockas att visa sin sorg och oro i TV. En TV-kamera på en skolgård och chansen att få vara i TV är en lockelse för barn, som inte förstår konsekvenserna av att ställa upp och svara på frågor.

I avsnittet om  yrkesregler i Spelreglerna för press, radio och TV  står att man vid anskaffning av material ska visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt och vid bildanskaffning i samband med olyckor och brott.

Enligt min bedömning har Rapport med detta inslag brutit mot båda dessa regler, vilket är extra allvarligt eftersom det handlar om barn. Att samma fråga ställdes till flickans grannar upprör mig inte lika mycket. Men jag tycker att även det är en journalistik som inget tillför utan bara utnyttjar en tragedi till att skapa ett meningslöst inslag.

 

 

En suck av lättnad över kvittojournalistiken?

Annie Lööf har anledning att sucka på grund av kvittojournalis-
tiken, men hon suckar knappast av lättnad. Foto: Kristian Pohl. 

Det har skämtats flitigt om heliumballonger de senaste dagarna, både i det sociala umgänget och på sociala medier. Att Stiftelsen för strategisk forskning satsade 138 000 kronor på lila heliumballonger vid sitt exklusiva 15-årsfirande i Blå hallen har blivit symbolen för den offentliga slösaktigheten. Men i spåren på nya avslöjanden kommer också ifrågasättande av kvittojournalistiken och krav på en granskning av det som är stiftelsers och myndigheters uppdrag.

Jag efterlyste i min senaste VLT-krönika, även publicerad här på bloggen, en utvärdering av de projekt för kvinnligt företagande som Tillväxtverket varit engagerat i. Det är jag inte ensam om, men det har visat sig lättare sagt än gjort. Svenska Dagbladet har försökt, men det visades sig omöjligt. Regeringen slussar 375 miljoner kronor under 2007-2014 via Tillväxtverket till olika projekt. Vad det ger är det ingen som vet eftersom ingen vet vilka som deltagit, vilket är väl så upprörande som chokladprovningar och ballonger.

”Man satsar pengar och vill nå ut, men man har inte ens så pass koll att det går att följa upp om tjänsten haft något värde för mottagaren”, säger till SVD Barbro Widerstedt, analytiker på den statliga myndigheten Tillväxtanalys, som skrivit en kritisk rapport till regeringen.

De som producerar avslöjanden som får ministrar eller generaldirektörer att avgå blir snabbt journalistikens hjältar. Att Mattias Carlsson, som granskat representationen vid  Tillväxtverket och SSF,  finns med i diskussionerna om Stora Journalistprisets avslöjandeklass är givet, men konkurrensen är hård. I en artikel i tidningen Journalisten ifrågasätter frilansskribenten Håkan Lindgren den hyllade kvittojournalistiken eftersom den stirrar sig blind på restaurangnotorna i stället för att granska vad myndigheterna använder de övriga  99,8 procent av budgeten.

”Kvittojournalistik gör läsaren upprörd och samtidigt okunnig om de större sammanhangen. Det hänger ihop: ju okunnigare jag är, desto mer förbittrad och maktlös blir min upprördhet”, skriver Håkan Lindgren, som misstänker att makthavare drar en suck av lättnad när det bara är representationen som granskas.

Annie Lööf håller knappast med. Hon har haft all anledning att sucka den här veckan, men inte av lättnad. Näringsministern har varit hårt ansatt sedan det visat sig att departementet både haft egna notor av tvivelaktig karaktär, inte hållit isär regeringens pengar och partikassan och dessutom försökt krishantera detta på ett sätt som gjort krisen värre. För detta förtjänar hon kritik. Men det är svårt att bortse från att Annie Lööf som ung och kvinna är mer utsatt än herrarna hon har omkring sig i alliansledarkvartetten. Hon tycks heller inte ha fått den uppbackning hon skulle behöva från erfarna politiska tjänstemän.

Inte har hon mycket tröst att hämta i veckans mätningar. I Demoskops mätning får hon betyget 2, 17, bara snäppet bättre än Jimmie Åkesson I tidningenChefs granskning av hennes ledarskap, som sannolikt var gjord före den nuvarande krisen, får hon 28 av 40 poäng. Hon ifrågasätts för sin ålder, och för sin brist på yrkeserfarenhet och pondus.

Inget av detta bör ju vara någon överraskning för dem som har utsett henne. Men jag kan ibland tycka att vi i samhället idag gör unga kvinnor, och ibland män, en otjänst genom att låta ungdomlig glöd väga så tungt att vi ger dem uppdrag de inte är mogna för och sedan överger dem när de inte uppfyller förväntningarna. Än är Annie Lööf inte övergiven av sitt parti, men nervositeten ökar och frågan är hur länge hon själv orkar fortsätta att le lika glatt.

Hur mycket tillväxt har vi fått för pengarna?

Texten även publcierad i VLT 14 augusti 2012
FöretagarQunskap, Kvinnor Gör Mål, Företagsdax,  minSTInnovation i Mälardalen är projektnamn som knappast säger något utom för de närmast berörda. Det är några av de västmanländska projekt som, det i dagarna så omskrivna, Tillväxtverket varit engagerat i. Vad de kostat och hur mycket tillväxt dessa och andra satsningar som verket använt sin budget på 3,7 miljarder till är det få, om ens någon som vet. Däremot vet alla att 16 miljoner under tre år har använts till representation, medarbetardag på Grand Hotel, dyra seminarier och diverse förlustelser.

För denna användning av skattemedel förtjänar Tillväxtverket och dess ledning kritik och Dagens Nyheter, som grävde fram slöseriet efter ett läsartips, en eloge. Kvittojournalistik, kallas detta i branschen. En journalistik som ständigt tycks behövas som en kontroll av att offentliga medel används på rätt sätt.

Det är en journalistik som kräver noggrannhet, systematik och tålamod. Det tar tid och få redaktioner ger sig nog sig på en sådan granskning utan att ha ett tips om att det är motiverat. Men det finns alltid en risk att resultatet uteblir. Att en myndighet eller kommunal förvaltning sköter sin representation ger inga rubriker.

Ändå är detta trots allt en granska enkel journalistik. Man vet hur det borde vara och är det inte på det viset är nyheten och genomslaget givet. Det finns också en moralism att rida på. Det räcker inte att skriva att det handlar om offentliga medel utan det är ”dina skattepengar” som har förslösats på mat, alkohol och resor. Det är betydligt svårare att ge sig in och granska om en myndighet uppfyller sitt egentliga uppdrag. Hur mycket tillväxt har vi fått för Tillväxtverkets 3,7 miljarder?

Själv är jag till exempel inte hundraprocentigt övertygad om att Tillväxtverket använder mina skattepengar på bästa sätt i ett projekt som Kvinnor gör mål, som handlar om utveckling och samarbete för certifierade kroppsterapeuter. Ett av många projekt om kvinnligt företagande i länet jag gärna skulle se granskade.

 

 

Förödelsen efter ett mediedrev

Omslaget till den fortbildande tidningen Äldreomsorg senaste nummer visar stor förödelse och har rubriken Efter drevet. Syftet med temanumret är att visa olika sidor av några av de drev som drabbat äldreomsorgen de senaste åren och vilka konsekvenser de fått. Det är intressant läsning både ur ett medie-och ur ett äldreomsorgsperspektiv.

Förödelsen efter ett mediedrev kan onekligen bli stora både för människor och för organisationer. Ett av de exempel som lyfts fram är Piteå, som blev skräckexemplet på dålig demensvård efter ett reportage i Uppdrag Granskning i september 2010. Detta efter att tidigare ha varit det goda och prisbelönta föredömet. Idag finns inte mycket av den utvecklingskraften kvar. ”Det är som en grå filt ligger över oss”, sa en av de ansvariga i Piteå jag pratade med häromdagen.

Docent Peter Westlund konstaterar i sin genomgång av Piteåfallet att drevet inte handlat om de äldres väl och ve.
"Personalen har skjuit dem framför sig för att kunna stärka sin arbetsmiljö och bemanning", skriver han.

Också professor Håkan Jönson noterar de äldres frånvaro i rapporteringen. Det är arbetsmiljöperspektivet som dominerar, konstaterar han. Eftersom jobb inom omsorgen är nedvärderade och underbetalda blir det svårt för personalen att ge de äldre värdig vård och omsorg. Lösningen blir då bättre arbetsvillkor för personalen i förhoppning att det indirekt ska komma de äldre till del. Håkan Jönsson håller delvis med om detta, men skulle vilja att de äldre, som ju är experter på sina egna liv får större utrymme.

I en annan artikel tar Håkan Jönson upp riskerna för att drevrapporteringen och politikernas vilja att visa snabb handlingskraft leder till att mer kontroll och hårdare tillsyn. ”Detta kan behövas men på sikt står inför risken att hela frågan om äldreomsorg knyts upp kring kontroll, hot och bestraffning”, befarar han.

Annat läsvärt i detta temanummer är psykologen Maria Wramsten Willmars beskrivning av hur chefer upplever att hamna i medias fokus, intervjuer med Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström samt Sagan om den svenska hemtjänsten, skriven av två veteraner i branschen Tullia von Sydow och Lillemor Wiklund. Carema Cares informationschef Elisabeth Frostell får ge företagets version av Caremaskandalen. En artikel som med fördel kan läsas ihop med Dagens Samhälles granskning av DN:s bevakning av Koppargården.

”Ingenting av det som hänt har gått obemärkt förbi”, skriver Elisabeth Frostell. Något som nog de flesta som berörts av ett mediadrev kan skriva under på.

Allt mer ljus på de politiska kommentatorerna

Efter Juholtaffärens crescendo har den politiska journalistiken återgått till sin normala lunk Stefan Löfvens och hans gäng kan jobba in sig i lugn och ro medan de ser förtroendesiffrorna stiga i höjden. Regeringen ligger sedvanligt lågt och får kritik för detta, men kritik för passivitet får aldrig samma kraft som när någon gör misstag.

Ny forskningsantologi om nordiska medie-
skandaler.

Annat var det under den långdragna Juholtkrisen. När det fanns så mycket tid och så många sidor att fylla och där det egentligen hände väldigt lite. I stället fick kommentatorerna stort utrymme. I direktsändning från Sveavägen skulle de svara på studiorportrarnas frågor om vad som egentligen hände bakom de stängda dagarna och vad som skulle hända härnäst. Frågor som saknade svar, men som ändå besvarades med stor pondus.

I sinom tid kommer Juholtkrisen säkert att analyseras av forskarna. I väntan på det kan man läsa den nyutkomna nordiska antologin ”Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries”. I ett av kapitlen har professor Lars Nord på Mittuniversitetet analyserat de politiska kommentatorernas roll. Han tycker att de har fått allt större roll på politikernas bekostnad. 

”Medielandskapet har förändrats och tolkningarna har fått ett oproportionerligt stort utrymme. Det tvingas även fram överdrivet provocerande tolkningar för att slå sig igenom mediebruset för att man ska höras”, säger han till den mediegranskande sajten Second Opinion.

Även om politiker twittrar och bloggar är det genom de stora nyhetsförmedlarna som de flesta får information om vad politiker vill och gör. Om då utrymmet för rapportering minskar och spekulationer ökar får de kommenterande journalisterna en stor makt. En makt som förstärks om alla säger samma sak.

”Kommentatorerna fungerar som moderna historieberättare som dramatiserar de aktuella händelserna, ofta i väl regisserat samspel med nyhetsjournalistiken. Vissa kommentatorer har högre status än andraoch detta kan avgöra vilken vändning en medieskandal tar” skriver Lars Nord på sin blogg.

Antologin har getts ut av Nordicom, ett center för nordisk medie- och kommunikationsforskning knutet till Göteborgs universitet. Ett kapitel ägnas till exempel frågan om manliga och kvinnliga politiker behandlas olika. Ett annat hur politiska motståndare utnyttjar mediedrev. Exemplen kommer från hela Norden. Detta är inte bara ett svenskt fenomen.

Problemfylld skoldebatt ett problem i sig

Skolan har varit väldigt i fokus den senaste tiden. I Dagens Nyheter har Maciej Zaremba avslutat sin polemiska granskning av den svenska skolan. En dyster läsning, där de två huvudförklaringarna till det förfall han ser i den svenska skolan är den usla lärarutbildningen och kommunaliseringen. Artiklarna engagerar, men samtidigt skapar den polemiska tonen en misstro, som stärks när fakta ifrågasätts.

Skolverkets nya generaldirektör Anna
Ekström ger hopp om ny energi i skol-
debatten. Foto: Ann Ek

Aftonbladet anslöt till den polemiska linjen och kallade först sin skolsatsning Skolraset. När det ifrågasattes bytte man namn till Skolgranskning. Det är ett så kallat realtidsgräv där läsarna kan bidra genom att via twitter och kommentarer. Man direktrapporterar också från skoldemonstrationer i Borås och Katrineholm för att visa hur starkt missnöjet med skolan är.Det är kraftfull kvällstidningsjournalistik, dock utan riktigt tunga avslöjanden än så långe.
Som motvikt till Aftonbladet och annan negativ rapportering om skolan startades bloggen Skollyftet med tillhörande twitterflöde av några lärare som ville ha en mer konstruktiv skoldebatt. Om man blir deprimerad av den vanliga debatten kan man gå in där och bli lite förhoppningsfull.
Skolan är så central i samhället. Barn- och ungdomstiden går inte i repris och bristerna får därför så långtgående konsekvenser. Därför ska skolan självklart debatteras och ansvar för misstag utkrävas. Men det är ju inte hela bilden av den svenska skolan. Ibland kan jag fundera över om inte den problemorienterade debatten, bidrar till skolans problem. Skolan är Sveriges största arbetsplats, hur påverkas de som varje dag går dit av att deras arbete så ofta pekas ut som undermåligt?
Kanske kan man hoppas på att skoldebatten får mer energi och en annan ton när nuvarande Saco-ordföranden Anna Ekström blir generaldirektör för Skolverket.

Nyttiga och besvärliga reportrar

Under ganska många av mina snart 40 år som journalist har jag varit specialreporter. Som sådan var jag mycket nyttig och ganska besvärlig för mina arbetsledare. Nyttig eftersom jag var kunnig och leveranssäker. Besvärlig eftersom jag tyckte att jag visste bäst och att chefer inte skulle lägga sig i.

Kommunreportern är den av de spe-
cialreportrar som uppmärksammas i
Simos nyutkomna bok..

Ganska många år har jag också själv varit arbetsledare och uppskattat specialreportrar för deras kunskaper och produktivitet, men också ibland tyckt att de varit besvärliga. Visst är det väl bra om folk är självgående, men någon gång kunde de väl gå dit man sa åt dem, kunde jag ibland tycka när jag som nyhetschef skulle hantera flödet.

Idag är specialreportrar mer sällsynta på redaktionerna, visar en undersökning som Simo, Institutet för mediestudier, presenterade vid ett seminarium och i en bok i veckan. ”Jag ser mig som en företrädare för en utrotningshotad ras”, sa Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet.

En farhåga som jag tror är överdriven, även om förutsättningarna ändras för specialreportrar liksom för alla andra journalister till följd av sociala medier. Journalister måste vara mera öppna för läsarnas synpunkter och kommentarer via de nya kanalerna. Även det är såväl nyttigt som besvärligt. Nyttigt för att det ger tillgång till nya källor och perspektiv. Besvärligt för att läsare inte alltid tar journalisternas sanning given.
Men det kan också stärka specialreportrarnas roll. Att ha journalister som kan bedöma trovärdighet och substans på det som passerar i nyhetsflödet är en oerhörd tillgång för redaktioner. ”Vår överlevnad bygger på att vi har kvalificerade journalister”, sa Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson.

Om bloggar som tystnar och en politiker som fick nog

Det här var veckan när de rödgröna först pliktskyldigast presenterade sitt budgetalternativ och sedan gick skilda vägar. Veckan när Sofia Arkelsten (M) fick uppleva skillnaden mellan att vara en riksdagsledamot i mängden och att vara partisekreterare. Veckan när muthärvan i Göteborg växte ytterligare och när Jimmie Åkesson fick erfara att alla partiledare inte är lika. Att inte få komma på Nobelfesten smärtade nog mer än inte få sitta i samma sminkloge som Lars Ohly. Här lite smått och gott från veckan som gått.

Helena Nyhus hoppar av

Muthärvans första politiska offer

Muthärvan i Göteborg börjar nu också på politiska konsekvenser. Helena Nyhus (S) avgår som kommunalråd. Hon vill göra annat i livet, säger hon, men medger att turbulensen kring Uppdrag Gransknings avslöjande spelar roll. Helena Nyhus begick trippelfel där. Hon hade inte bara haft dålig koll som ordförande i idrotts- och föreningsnämnden, hon hade också serverat sin KS-ordföranden halvsanningar. Dessutom hade hon det dåliga omdömet att tala om för Janne Josefsson vad hon tyckte om Uppdrag Gransknings arbetsmetoder. I tron att kameran var avstängd, vilket den alltså inte var. Det var dumt, men det finns anledning att dela hennes oro för att det kan bli svårt att rekrytera nya politiker:

Det är en väldigt tuff situation att ta ansvar för saker som man möjligtvis inte kan kontrollera och granska. Jag tycker att vi ska vända på allt, men har du en förvaltningschef som undanhåller saker för den politiska ledningen hjälper ingen revision i världen, säger hon till GP.

Fint hus för nytt samboförhållande
Över en månad har gått sedan valet och än är det inte klart med styren överallt. Nu börjar det bli bråttom om man ska ha en chans att hinna med budgetarbetet. I Göteborg blev det klart i veckan. Där har miljöpartiet slutligt bestämt sig för rödgrönt samarbete. Ett samarbete som ska vara närmare än tidigare, vilket manifesteras i att man flyttar ihop. Kanske kan detta samboförhållande så småningom äga rum i Gunnar Asplunds rådhus, som stått tomt sedan tingsrätten flyttade till Göteborgs nybyggda rättscentrum. En utredning är tillsatt, som i första hand ska undersöka om kommunledningen skulle kunna flytta in. En förstudie ska presenteras i januari. Men samtidigt finns en oro för att husets inre med specialdesignade möbler, mattor och lampor i mjukt modernistisk stil kanske inte kommer att bevaras. Asplundentusiaster jorden runt gör sig redo för strid.

Inte en ny S-idé på 50 år?
Debatten är intensiv bland socialdemokratiska debattörer om varför valet gick som det gick, om vilken betydelse det röd-gröna samarbetet hade och varför detta samarbete nu sprack. Till de mera skoningslösa interna kritikerna hör Göran Greider som på Aftonbladet Debatt skriver:
I valet 2010 var det alltså ett helt halvsekel sedan socialdemokratin formulerade en intellektuellt och praktiskt hållbar idé om hur samhället ska omgestaltas i progressiv riktning. Tacka fan för att partiet i dag saknar profil! Sahlin och Östros sågs irrande på en spelplan som Borg och Reinfeldt definierat. Mittfältet i det egna rödgröna laget deltog knappt i spelet!Det rödgröna samarbetet är inte problemet. Det är heller inte lösningen på problemet. Lösningen på sfinxens gåta är socialdemokratin själv. Den måste återfinna en bärande idé om hur detta samhälle ska se ut och kan då inte nöja sig med en borgerlig spelplan.

Kvartett utan verklighetförankring
Skoningslös är också mediekrönikören Rolf van der Brink i sin analys i Dagens Media av de rödgrönas kampanjbild med de fyra partiledarna vandrade på en perrong. En bild som det tog reklambyrån en månad att komponera. Så här gick det till:
Tåget är påhittat och byggt på bildkombinationer av rymdskepp och tåg 3d-modellerat av Sweet Studio. Elledningarna i luften är autentiska och kommer från Södertälje Södra. Stensättningen på perrongen är 3D-modellerad. Partiledarna är fotograferade en och en av fotograf Kalle Gustafsson förmedlad av agenten Skarp. Ambitionen var att producera de bästa partiledarbilderna någonsin. Mona, Lars, Peter och Maria kläddes ”stadsmannamässigt” med märkeskläder, dock inget överdrivet extravagant. Lars Ohly skulle bära en röd slips. Men han ville inte. ”Den var inte han”.


Unga gillar sociala medier, politiker har tröttnat
I veckan kom statistik om ungdomars medievanor. Allt mindre TV, allt mer Internet är trenden. 98 procent av 12-16-åringarna tillbringar en del av sin fritid vid datorn. Mest med spel, men sociala medier tar allt mer av deras tid. Politikerna ägnar däremot allt mindre tid åt sociala medier. Efter valet har var tredje politikerblogg tystnat, visar en kartläggning som SVT:s Aktuellt. Det ger för lite väljarkontakt i förhållande till den tid det tar, motiverar två av de numera icke-bloggande riksdagsledamöterna sin tystnad.
Det var kul men syftet är ändå att nå ut med sitt budskap, och ser man då att man har väldigt få läsare börjar man fundera på om det finns bättre sätt att använda tiden, säger Helena Leander (MP).


Bengt Germundsson bloggar på
Om även de kommunala bloggarna tystnat lär väl Dagens Samhälle reda ut så småningom, även bland dem fanns stora planer före valet. En som inte tystnat är KD:s mest framgångsrike kommunpolitiker Bengt Germundsson i Markaryd. Han är förbryllad och besviken och kanske rent av förbannad även om han inte säger det rent ut över Göran Hägglunds besked att partiet släpper kravet på vårdnadsbidrag:
Jag tycker det är helt fel timing att redan efter en månad signalera detta budskap, samtidigt som vi försöker få in vårdnadsbidraget i många kommuner eller öka upp det från ett till två år. Lika fel anser jag det vara att föra ett resonemang om detta i media. Att så skett meddelades i en bisats några minuter innan Hägglund avslutade partifullmäktige samma dag.


Lokaljournalistiken ligger oss närmast
Lokalredaktioner försvinner ofta i dagstidningars sparprogram. Saknade av läsare i allmänhet och kommunpolitiker i synnerhet, eftersom de förlorar en kanal att nå ut. Visserligen en kanal man inte har kontroll över och som man ibland retat sig på, men det är än värre att inte ha någon  rapportering alls. I veckan var lokalredaktörer från hela landet samlade till Nära-konferens i Örebro för att diskutera lokal journalistik. Caroline Thorén på Medievärlden var där och berättade bland annat om Södermanlands Nyheters satsning på lokalredaktioner i Trosa och Gnesta.
Satsningen visar på en djupare förståelse för journalistikens kärna. Det är det om händer här och nu, nära läsaren som verkligen berör. Visst, de flesta tidningsläsare vill ha utrikesnyheter och nationella nyheter också men dessa nyheter kan du få var som helst. Det som händer utanför din husknut i Trosa, Staffanstorp eller Norsjö – det kan du bara få av din lokaltidning.

Grattis till en pigg 100-åring
Till sist ett grattis till en pigg 100-åring. Tidningen Kommunalarbetaren, som numera mest kallar sig KA, firade med stort kalas i veckan. ”Tidningen skall utgöra ett medel i vår agitation, ett medel att väcka de ännu sovande kommunalarbetarna i landet”, skrev förste redaktören FL Nordgren 1910. Dagens redaktör Liv Beckström gör en helt annorlunda tidning och uttrycker sig på ett annat sätt, men tidningens uppdrag är i grunden det samma.

Vardagskorruption ingen vill se

Krönika publicerad i VLT 12 oktober 2010

300 000 kronor, det är väldigt mycket pengar. Någonting i Janne Josefsson ton väcker alltid min oppositionslusta, så när jag började titta på Uppdrag Gransknings första program om korruptionen i Göteborg tänkte jag först: Ja,ja, Göteborgs stad har en omsättning på 23 miljarder, så det är väl en struntsumma. Men jag har tänkt om

300 000 kronor är väldigt mycket pengar. 30 000 är också mycket, till och med 3 000 kronor är en skam eftersom det handlar om offentliga medel. Därmed handlar det också om svikna förtroenden. Framför allt har de tjänstemän som skott sig svikit, men de politiker som har till ansvar att se till att kontrollerna fungerar kan inte svära sig fria.

Nu pågår en rad brottsutredningar mot. tjänstemän i Göteborg och fler lär det bli tror statsåklagare Nils-Erik Schultz. Har man väl lättat på locket så brukar det pysa ut mer. Frågan är nu hur unikt detta är. Kan det bara hända i Göteborg där goa gubbar dunkar varandra i ryggen? Eller skulle det se likadant ut i de flesta kommuner om man började granska verkligheten bakom triviala fakturor om sanering av badstränder och toaletter på idrottsplatser?

Man vill ju helst inte tro det. Vi svenskar är ju stolta över att bo i ett land fritt från korruption, men antagligen är vi aningslösa och blundar för de osunda relationer som kan uppstå mellan upphandlare och leverantörer. En sorts vardagskorruption, som ingen riktigt ser eller kallar vid dess rätt namn. Kanske börjar det på 3 000 kronors nivån. Det spelar ju inte så stor roll i ett miljonprojekt, så blir det 30 000 kronor, för det spelar ju inte heller så stor roll och så är man inte längre en hedervärd tjänsteman.

Men den som gett sig in på detta sluttande plan bör inte vara för säker. En dag kanske Janne Josefsson står utanför det fina nybyggda huset. Eller en lokaljournalist rustad med fakturakopior som han vill ha förklarade. Efter Motalaskandalen för 15 år sedan blev det ett uppsving för lokal granskande journalistik. Förhoppningsvis ser vi något liknande nu i spåren på Uppdrag Granskning.

Skilda världar i äldreomsorgen

Äldreomsorgschef Gunnar Lindberg och Gunvor Ahlin från Öjagården
var stolta mottagareav Götapriset på Kvalitetsmässan i fjol.

En ensam gammal man irrar runt mållöst letande i en ödslig korridor.

Skrattande gamla badar och cyklar tillsammans med leende personal.

Två bilder av svensk äldreomsorg. Två bilder från Öjagården i Piteå. Den första är från veckans Uppdrag Granskning, som ägnades demensavdelningen Vinden där man på grund av personalbrist låser in de gamla på nätterna. Den andra från Öjagruppen, som förra året fick Götapriset för sitt föredömliga utvecklingsarbete som är inriktat på att de gamla ska ha roligt.

Båda bilderna innehåller sin sanning. Demensvården på Öjagården och andra ställen är underbemannad. Min erfarenhet som anhörig är att en dement helst skulle ha en människa vid sin sida hela tiden.  Någon som fungerar som ställföreträdande hjärna och stilla oron hos den som inte längre har kontroll över tillvaron. Men även om det inte är möjligt finns inom äldreomsorgen också många som likt Öjagruppen ser på vad man kan göra för de resurser man har i stället för att fokusera på det man inte har.

Det hade varit intressant att höra vad kommunalrådet Peter Roslund (S) hade att säga om äldreomsorgen i Piteå. Han intervjuades visserligen i Uppdrag Granskning men fick inte mycket sagt i samtalet med Janne Josefsson och undersköterskan Elisabeth Marklund. Det var som att se någon försvarslös samtidigt anfallas av en stor schäfer och ettrig terrier. Han har inte en chans, det är bara att vänta på att det går över.

Journalistiskt trams i valdebatt

Panelen som igår förhördes om matpriser

Jag tror inte att vare sig Anders Borg eller Thomas Östros handlar mat särskilt ofta. För mig är det helt OK och jag utgår från att det är det för deras familjer också. Jag förväntar mig därför inte att de ska ha detaljkunskaper om matpriser, men det gör tydligen SvT:s valredaktion. Orimligt mycket tid ägnades under gårdagens ekonomidebatt åt frågesport om priser. Bäst lyckades Ulla Andersson (V) som nöjt kunde tala om priset på tomater med tioörings-precision.  Därefter fick de sju ekonomiska talespersonerna frågan om de bryr sig om vanligt folk när de dribblar med miljarder i statsbudgeten. Vad svaret blev kan ni säkert gissa. Ett sådant upplägg innebär journalistiskt trams och falsk folklighet. Tacka vet jag Ekots partiledarutfrågningar som präglas av journalistisk precision och respekt, både för lyssnarna och den intervjuade, idag Mona Sahlin.

Lästips:
Medborgare eller skattebetalare?
På Dagens Arena efterlyser Björn Elmbrant en debatt om medborgarbegreppet. Därtill inspirerad av förre kulturministern Bengt Göranssons uppmärksammade bok Tankar om politik och debatten om riskkapitalbolag som köper friskolor
Självstyrande lokalpolitiker eller småpåvar?
KD-ledaren tycks Göran Hägglund ogilla kommunalt självstyre. Åtminstone om det leder till att KD:s hjärtefrågor inte genomförs. I en intervju i Sydsvenskan vill han göra vårdnadsbidraget obligatoriskt. ”Vi stödjer inte kommunernas småpåvar”, säger ha
Skåne vill förbättra sitt rykte
Varken idag eller historiskt har Skåne gjort sig känt för att ha en välkomnande attityd till flyktingar. Nu försöker Region Skåne tvätta bort den främlingsfientliga stämpeln genom projektet Skåne i humanitetens tjänst. Projektet stöds av regionens dagstidningar som ställt upp med gratisannonser för att sprida budskapet, skriver Dagens Media.

Äras den som äras bör

Att dela ut pris är nästan lika roligt som att få pris. Man får en chans att lyfta fram något bra och man gör människor glada. I jobbet som chefredaktör för Dagens Samhälle ingår att varje år ut Columbi Ägg till bästa annonskampanj som riktar sig till offentlig sektor. Dessutom har jag de senaste åren deltagit i juryarbetet med de finaste kommun- och journalistutmärkelserna, Sveriges Kvalitetskommun respektive Stora journalistpriset.

Det är två priser av mycket olika karaktär. Kvalitetskommunpriset är en belöning av gemensam ansträngning, journalistpriset är oftast individuellt. Kommunalt kvalitetsarbete är ofta osynligt. Journalistik går ut på att synas. Men det finns också likheter. Båda priserna granskas noga av respektive bransch. Båda innebär en enorm kollegial bekräftelse. Båda pristagarna är rejält granskade av juryn innan.

När det gäller systematik och grundlighet är det nog få utmärkelser som slår Sveriges Kvalitetskommun. Vinnaren har granskats av SKL:s experter i Kommunkompassen och resultatet har mätts i Resultatvisaren. Det är ett stort arbete som tar tid. Priset delas ut i samband med Kvalitetsmässan vartannat år och i veckan inleddes arbetet med utse 2011 års vinnare, Snart är det dags för de kommuner som vill ha en chans att kliva upp på Göteborgsoperans scen som vinnare att anmäla sig.

Stora Journalistpriset är årligt och även där har juryn haft ett första möte. Nu väntar vi på en ström av goda texter coh spännande radio- och TV-inslag. Passa på och lyft fram något du tycker är prisvärt. Vem som helst kan nominera journalistik som man tycker är värt ”ett erkännande för framstående yrkesprestation”.

Inlägget även publicerat på DS-bloggen

310 val att bevaka

Få saker är så roliga som att prata om frågor man själv är engagerad av för intresserade åhörare. I dag hade jag och Dagens Samhälle-reportrarnaMagnus Wrede och Johan Delby den möjligheten. Åhörarna var 12 journalister, som deltog i Journalistfonden för vidareutbildnings kurs Webb, val och politisk extremism.

Under en vecka har de lyssnat på journalister och forskare som tagit upp olika aspekter på politisk extremism och dess konsekvenser för journalistiken. Man har också ägnat en hel del tid åt yttrandefrihets- och utgivarfrågor som ju ställs på sin spets när det handlar om obehagliga åsikter.

Till Dagens Samhälle kom de för att få en överblick av vad som händer i kommunerna och vilken roll Sverigedemokraterna har i den lokala politiken. Magnus Wrede visade på den mångskiftande kommunala verkligheten med allianser i allehanda sammansättningar, lokala partier, politiska vildar och tomma stolar. Johan Delby berättade om de granskningar vi gjort av SD:s faktiska inflytande. I vår värld har man ju redan erfarenhet av det som eventuellt kan bli resultatet av höstens riksdagsval; att ha Sverigedemokraterna som vågmästare.

Ingen annan redaktion har en sådan koll på de här frågorna som Dagens Samhälle. Det är roligt att få dela med sig av det kunnandet och att få lyfta fram det gedigna arbete som görs på redaktionen. Det är också roligt att kunna visa på den mångfald som finns inom den kommunala världen. Dagens Samhälle har ju faktiskt 310 val att bevaka i höst, riksdagsjournalisterna bara ett.

Inlägget är också publicerat på Dagens Samhälle-bloggen.

Journalistik i tre olika former

Att gör tidning är en väldigt påtagligt jobb. Varje onsdag kan Dagens Samhälles redaktion se resultatet av veckans insatser när tidningen levereras från tryckeriet. Diskussionen är snabbt igång. Åsikterna många. Efterklokheten ibland stor. Borde vi inte …? Hur kunde vi glömma att…? Men oftast känner vi oss nöjda med helheten. Och börjar med nästa tidning.

Idag är en tidning inte bara en pappersprodukt. Arbetet med Dagens Samhälle handlar i hög grad också om webben, som inte är påtagligt på samma vis. Där kan man inte säga att nu är vi klara och så här blev det. Webben blir aldrig färdig. För webben finns inga utrymmesbegränsningar. Allt går att få med, även om allt inte kan synas lika bra på förstasidan. Detta skapar sina egna avgränsningar och diskussioner.

Moderna medieföretag bedriver idag också journalistik i en tredje form där man bjuder in läsarna till seminarier eller möten. I samband med skolbilagan i mars hade Dagens Samhälle ett uppskattat seminarium om lärarnas arbetstider. I veckan kom äldrebilagan, som bland annat delades ut till alla 600 deltagarna på SKL:s äldreriksdag. Där bjöd vi också på lite livejournalistik i form av en heta stolen-utfrågning. Något vi har gjort i flera år, främst i samband med mässor men även vid vissa konferenser.

Den här gången intervjuade jag Per Borg (bilden), som är ordförande i Arenas och Timbros kommission om välfärdens finansiering, om hur pengarna ska räcka till framtidens sjukvård och äldreomsorg. Hans budskap var att partierna inte kan fortsätta blunda för frågan. Efter valet bör en utredning få i uppdrag att komma med förslag om vad som ska göras.

En sådan intervju ställer andra krav än att sitta på redaktionen och skriva ledare eller göra telefonintervjuer. Men journalistik är det lika fullt.

Detta inlägg har även publicerats på DS-bloggen