Klämda mellan förväntningar och ekonomi

Tidningen Fokus uppmärksammade jättedemonstrationen i
Kramfors  mot landstingets nerdragningar.

Om mer än 10 000 personer demonstrerat i Stockholm hade det blivit ett förstainslag i alla nyhetssändningar. Men en lika stor protest i Kramfors går spårlöst förbi riksmedierna. Inte förrän tidningen Fokus nyligen rapporterade kände jag till jättedemonstrationen i november mot nerdragningarna inom landstinget i Västernorrland.
För att klara ”en ekonomi i fritt fall” hade föreslagits nerdragningar som framför allt drabbade sjukhuset i Sollefteå, vilket ledde till ett nytt Ådalsuppror. Med talkörer, tutor och sammanbiten tystnad protesterade människor som redan förlorat så mycket av jobb och service mot ytterligare en försämring.

”Ropen skalla, sjukvård åt alla”, ropade demonstranter i alla åldrar och med skilda partisympatier.

Situationen lär upprepas på fler håll de kommande åren. Landstingssektorns ekonomi är nattsvart. I enskilda landsting, som Västernorrland, är läget katastrofalt. Västmanland klarar sig bättre än de flesta, även om sjukvården redovisar underskott.

”För att bryta utvecklingen krävs helt nya åtgärder”, konstateras i senaste ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Lätt att säga om man är ekonom på en centralorganisation. Svårt, för att inte säga omöjligt, vet varje landstingspolitiker, som vill bli omvald. Det som borde göras blir därför inte gjort.

”Vi har under lång tid negligerat strukturella problem, som är avgörande för hela systemets effektivitet, kanske i tron att det löser sig av sig själv”, skriver Nationella samordnaren för effektivare hälso- och sjukvård Göran Stiernstedt i sin nyligen presenterade slutrapport Effektiv vård, SOU 2016;2

För att öka effektiviteten vill han förändra balansen i sjukvården. Från de resursslukande, många gånger ineffektiva sjukhusen till en förstärkt primärvård med dygnet runt-ansvar. Omfördelning av arbetsuppgifter mellan yrkesgrupper, bättre IT-stöd och mindre detaljstyrning är andra förslag för att öka effektiviteten.

Rationella och kloka förslag, men inget av detta är sådant som ordnar sig av sig själv. Det kräver svåra beslut och ett tydligt politiskt ledarskap. Ropen lär skalla från både medborgare och personal om sjukhus läggs ner eller avlövas specialistmottagningar. Då krävs politiker med förmåga att förklara svåra sammanhang och mod att möta såväl utmaningar som demonstranter. Landstingspolitiker är ingen avundsvärd skara.

 

 

 

 

 

 

När vården gör intrång i det som ska värnas

Jag har läst och även skrivit åtskilligt om svårigheterna för vården att använda IT-tekniken effektivt och säkert. Trots det har jag i förtroende och med förtroende lämnat ifrån mig information om både det ena och det andra till landstinget och dess datorer. Med förhoppning om att det ska vara till nytta och snabbt ska kunna knappas fram på närmaste dator om jag blir akut sjuk. I övrigt skulle uppgifterna vila i frid på en server någonstans.

Att någon skulle ha intresse av att gå in och titta har nog aldrig fallit mig in. Om jag fått frågan om hur jag i så fall skulle reagera hade jag svarat med en axelryckning. Denna sorglösa inställning berodde dels på att jag bedömde uppgifterna är ointressanta, dels på att jag utgått från att vårdens personal har annat att göra. Eventuella lediga stunder vid datorn förmodade jag att de, liksom vi andra, ägnade åt att kolla på Hemnet och Facebook.

Ett brev häromveckan från landstingets chefsläkare Per Weitz fick mig att tänka om. Där informerades jag om att en anställd obehörigt läst min datajournal. Dataintrång är ett brott. Det skedda var polisanmält och personen hade fått sluta. Landstinget hade alltså gjort vad det skulle när skadan var skedd, men min reaktion blev inte en axelryckning. Till min egen förvåning kände jag starkt obehag, ungefär som om någon stått med kikare och spanat in i mitt sovrum.

Lite bättre kändes det när jag fick veta att det inte bara handlade om mig utan att vi var många som drabbats och att intrånget inte gjorts i den allmänna journalen utan bara bland remisser och remissvar.

Enligt grundlagen ska vi skyddas mot ”betydande intrång i den personliga integriteten”. Patientdatalagen reglerar hur sjukvården ska hantera våra personuppgifter. Lite är känt hur patienterna ser på integritetsfrågor, konstaterade Myndigheten för vårdanalys i en rapport nyligen. För de flesta finns lägen när annat är viktigare, till exempel patientsäkerhet om det handlar om liv och död.

Så jag fortsätter nog med min gamla strategi och skjuter undan oron och hoppas på det bästa. Det vill säga på att vården har tillgång till snabb och säker information när den behövs. Även om det sker till priset att någon nyfiken obehörig läser min journal.

 

OPS strider mot ekonomiskt bondförnuft

Det stormar kring Nya Karolinska sjukhuset. Den största blåsningen någonsin, enligt Ilija Batljan (S). En god affär för skattebetalarna, enligt Catharina Elmsäter-Svärd (M). Landstinget har valt en OPS-lösning, som innebär ett privat konsortium bygger och förvaltar sjukhuset, som landstinget sedan hyr.

Själv är jag i grunden väldigt skeptisk till OPS (offentlig privat samverkan) efter som det stör mitt ekonomiska bondförnuft, som jag haft stor nytta av, inte bara privatekonomiskt utan också som företagsledare och i olika styrelser. En viktig beståndsdel i detta är att man ska vara försiktig med att inteckna framtiden genom att binda upp sig med kostnader man inte kan påverka. I synnerhet om det handlar om sådant som är kul att ha, men inte är alldeles nödvändigt. Dit räknar jag i kommunala sammanhang evenemangshallar och idrottsarenor, som är populära i OPS-objekt.

Jag blir också misstänksam för att jag anar oheliga allianser. Politiker vill visa på resultat. Byggare vill bygga. Konsulter vill hitta lösningar. Advokater vill skriva och tolka avtal. Banker vill låna ut pengar till låg risk. Var för sig är detta helt legitima intressen, men om de samverkar riskerar det att bli dyrt. Notan hamnar till slut hos skattebetalarna.

Stockholm behöver ett nytt sjukhus, men det borde inte kräva några nya finansieringslösningar. Landstinget har en kreditvärdighet som gör att man kan låna pengar på egen hand. Kompetens att hålla koll på byggarna så att de blir klara i tid går att köpa.
Om det är juridiskt möjligt borde landstingsledningen backa bandet och sätta sig ner med oppositionen för att hitta en lösning som är långsiktigt hållbar och billigare för skattebetalarna.