Klämda mellan förväntningar och ekonomi

Tidningen Fokus uppmärksammade jättedemonstrationen i
Kramfors  mot landstingets nerdragningar.

Om mer än 10 000 personer demonstrerat i Stockholm hade det blivit ett förstainslag i alla nyhetssändningar. Men en lika stor protest i Kramfors går spårlöst förbi riksmedierna. Inte förrän tidningen Fokus nyligen rapporterade kände jag till jättedemonstrationen i november mot nerdragningarna inom landstinget i Västernorrland.
För att klara ”en ekonomi i fritt fall” hade föreslagits nerdragningar som framför allt drabbade sjukhuset i Sollefteå, vilket ledde till ett nytt Ådalsuppror. Med talkörer, tutor och sammanbiten tystnad protesterade människor som redan förlorat så mycket av jobb och service mot ytterligare en försämring.

”Ropen skalla, sjukvård åt alla”, ropade demonstranter i alla åldrar och med skilda partisympatier.

Situationen lär upprepas på fler håll de kommande åren. Landstingssektorns ekonomi är nattsvart. I enskilda landsting, som Västernorrland, är läget katastrofalt. Västmanland klarar sig bättre än de flesta, även om sjukvården redovisar underskott.

”För att bryta utvecklingen krävs helt nya åtgärder”, konstateras i senaste ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Lätt att säga om man är ekonom på en centralorganisation. Svårt, för att inte säga omöjligt, vet varje landstingspolitiker, som vill bli omvald. Det som borde göras blir därför inte gjort.

”Vi har under lång tid negligerat strukturella problem, som är avgörande för hela systemets effektivitet, kanske i tron att det löser sig av sig själv”, skriver Nationella samordnaren för effektivare hälso- och sjukvård Göran Stiernstedt i sin nyligen presenterade slutrapport Effektiv vård, SOU 2016;2

För att öka effektiviteten vill han förändra balansen i sjukvården. Från de resursslukande, många gånger ineffektiva sjukhusen till en förstärkt primärvård med dygnet runt-ansvar. Omfördelning av arbetsuppgifter mellan yrkesgrupper, bättre IT-stöd och mindre detaljstyrning är andra förslag för att öka effektiviteten.

Rationella och kloka förslag, men inget av detta är sådant som ordnar sig av sig själv. Det kräver svåra beslut och ett tydligt politiskt ledarskap. Ropen lär skalla från både medborgare och personal om sjukhus läggs ner eller avlövas specialistmottagningar. Då krävs politiker med förmåga att förklara svåra sammanhang och mod att möta såväl utmaningar som demonstranter. Landstingspolitiker är ingen avundsvärd skara.