Klämda mellan förväntningar och ekonomi

Tidningen Fokus uppmärksammade jättedemonstrationen i
Kramfors  mot landstingets nerdragningar.

Om mer än 10 000 personer demonstrerat i Stockholm hade det blivit ett förstainslag i alla nyhetssändningar. Men en lika stor protest i Kramfors går spårlöst förbi riksmedierna. Inte förrän tidningen Fokus nyligen rapporterade kände jag till jättedemonstrationen i november mot nerdragningarna inom landstinget i Västernorrland.
För att klara ”en ekonomi i fritt fall” hade föreslagits nerdragningar som framför allt drabbade sjukhuset i Sollefteå, vilket ledde till ett nytt Ådalsuppror. Med talkörer, tutor och sammanbiten tystnad protesterade människor som redan förlorat så mycket av jobb och service mot ytterligare en försämring.

”Ropen skalla, sjukvård åt alla”, ropade demonstranter i alla åldrar och med skilda partisympatier.

Situationen lär upprepas på fler håll de kommande åren. Landstingssektorns ekonomi är nattsvart. I enskilda landsting, som Västernorrland, är läget katastrofalt. Västmanland klarar sig bättre än de flesta, även om sjukvården redovisar underskott.

”För att bryta utvecklingen krävs helt nya åtgärder”, konstateras i senaste ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Lätt att säga om man är ekonom på en centralorganisation. Svårt, för att inte säga omöjligt, vet varje landstingspolitiker, som vill bli omvald. Det som borde göras blir därför inte gjort.

”Vi har under lång tid negligerat strukturella problem, som är avgörande för hela systemets effektivitet, kanske i tron att det löser sig av sig själv”, skriver Nationella samordnaren för effektivare hälso- och sjukvård Göran Stiernstedt i sin nyligen presenterade slutrapport Effektiv vård, SOU 2016;2

För att öka effektiviteten vill han förändra balansen i sjukvården. Från de resursslukande, många gånger ineffektiva sjukhusen till en förstärkt primärvård med dygnet runt-ansvar. Omfördelning av arbetsuppgifter mellan yrkesgrupper, bättre IT-stöd och mindre detaljstyrning är andra förslag för att öka effektiviteten.

Rationella och kloka förslag, men inget av detta är sådant som ordnar sig av sig själv. Det kräver svåra beslut och ett tydligt politiskt ledarskap. Ropen lär skalla från både medborgare och personal om sjukhus läggs ner eller avlövas specialistmottagningar. Då krävs politiker med förmåga att förklara svåra sammanhang och mod att möta såväl utmaningar som demonstranter. Landstingspolitiker är ingen avundsvärd skara.

 

 

 

 

 

 

568 styrdokument ingen garanti för bra vård

Landstinget må ha ont om pengar men det är ingen brist på styrdokument. Landstingsfullmäktige fick i veckan besked om att det finns 3 strategier, 20 policies, 264 riktlinjer och 281 handlingsplaner. En tänkbar reaktion på detta är:
Hälso- och sjukvård är en så komplicerad verksamhet att det behövs så mycket olika dokument för att ge västmanlänningarna en god vård.

Eller också:

En så komplicerad verksamhet som hälso- och sjukvård går inte att detaljstyra. Alla dessa dokument motverkar en god vård.

Jag är övertygad om att det är det sistnämnda som gäller. Säkert har dokumenten producerats med de bästa intentioner och är fyllda av förhoppningar om förbättringar. Att summan av alla dokument rent matematiskt blir 568 är lätt att räkna ut, men den sammanlagda effekten är det ingen som vet. Risken är att den är negativ. ”Överstyrning ger underproduktion” står det i en av de många rapporterna om sjukvårdens styrningsproblem som finns i min bokhylla.

Landstinget Västmanland är stolt över sin förbättrade städrutiner på vårdavdelningarna och borde nu sätta igång en storstädning i dokumentförrådet. Till att börja med skulle man kunna ta bort alla dokument som är motstridiga. Den vårdpersonal som bestämmer sig för att strikt följa en av de 281 handlingsplanerna löper en uppenbar risk att bryta mot minst en av de 264 riktlinjerna, eller kanske rent av en policy eller en strategi.

Men i så fall är nog vederbörande ofta omedveten om detta eller också gör man ett medvetet val utifrån vad som är bäst för patienten just då. Mångstyrighet leder till bångstyrighet. Risken med alltför många och motstridiga styrsignaler är att personalen väljer de som passar. Eller, vilket är än värre, lägger sitt sunda förnuft och sin professionella kunskap åt sidan, och gör som det står.

Då blir det inte sannolikt inte bra, varken för patient eller personal och vården får kritik från myndigheter och media. Risken är att de styrande då utfärdar riktlinje nummer 265 och eller handlingsplan 282 för att visa handlingskraft.

Landstingsrådet Denise Nordström (S) skyller dokumentmängden på staten och hävdar att det inte finns någon gräns. Jag hade önskat lite mer handlingskraft och en aning bångstyrighet mot statsmakten. Plus en aning självkritik, åtskilliga dokument är säkert lokalproducerade.

 Texten även publicerad i .VLT den 21 november 2015

PS

Ett lästips; I rapporten Framtidens hälsa, vård och omsorg: Detta kommer debatten att handla om från tankesmedjan Leading Health Care finns tankar om bättre sätt att styra vård än att öka detaljstyrningen ytterligare