Får man kalla Lambertz gubbsnygg?

Gubbsnygg… Bland alla orden i gårdagens flöde på de sociala medierna var det ordet jag fastnade för. Det användes av en klok och omdömesgill ung kvinna som förlorat förtroendet för Göran Lambertz på grund av hans agerande i Thomas Quick-debatten. Men eftersom han var gubbsnygg skulle hon ha teven på utan ljud nästa gång han var med. Min första tanke var att skriva en kommentar om att det inte var någon konst att framstå som gubbsnygg om man var med i samma sändning som Leif G W Persson.

Men vid närmare eftertanke bestämde jag mig för att avstå. Varför anser vi kvinnor att vi har rätt att kommentera mäns utseende på ett sätt som vi inte accepterar att män gör med kvinnor?

Jag skulle bli genuint upprörd om en betydligt yngre man kommenterat ett inslag med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg i någon aktuell juridisk fråga med att hon var gumsnygg. Ett ord som jag heller inte skulle gilla om det användes på mig själv. Däremot inbillade jag mig att Göran Lambertz, som är ungefär jämngammal med mig och Anne Ramberg, skulle vara rätt smickrad över epitetet gubbsnygg.

Vid närmare eftertanke kom jag fram till att det som vanligt i könssammanhang handlar om makt. Kvinnor kommenterar män ur ett underläge och tillåter sig en ton och ett ordval som annars inte skulle accepteras. Byt ut ordet man mot jude i en Ulla Skogh-sketch och många skulle lämna lokalen.

Men givetvis handlar det också om könsroller. Män med makt behåller sin attraktionskraft även om de blir lite till åren. De unga kvinnorna har en makt över männen tack vare sin ungdom. Attraktionskraften är inte lika självklar när det gäller unga män och äldre kvinnor på maktpositioner. De löper större risk att bli betraktade som morsor än sexobjekt. Men det kanske ändrar sig i takt med att de äldre kvinnorna blir fler och snyggare.

Oavsett kön följer med makt ett ansvar för orden. Jag minns hur jag efteråt skämdes när jag som VD en gång skämtsamt kallat min helt manliga, och mycket professionella, ledningsgrupp för ”pojkarna”. Det var lika oacceptabelt som när en manlig chef talar om sina kvinnliga underlydande som ”flickorna”.

 

 

 

Revision blir spännande i skandalernas skugga

Det här är veckan när regeringen presenterade en nyhetsfattig budfet, när Thomas Boström i sin frånvaro blev den mest uppmärksammade riksdagsmannen, när världen gladdes med gruvarbetarna i Chile och när sjukvårdens överbeläggningar än gång hamnade i fokus. Plus en del annat, som man kan läsa om här:

Skandalomsusat prestigebygge
I dagarna börjar balkarna för Nationalarenan i Solna resas. Bygget om var tänkt att bli en nationell stolthet, men har kommit att förknippas med mutor och osunda relationer mellan kommun och byggare. Tidskriften Fokus berättar hela historien om arenabygget i sitt senaste nummer. Men de som kom skandalen på spåret var Johan Delby och Måns Wikstrand på Dagens Samhälle. Vid en genomgång av höga tjänstemäns sidoinkomster i våras upptäckte de att Solnas stadsdirektör Sune Reinhold nya bolag och plötsliga höga inkomst, som visade sig komma från Arenabolaget. Nu pågår en förundersökning om mutbrott.

Vilken revisor kan man lita på?
I spåren på Uppdrag Granskningss Göteborgsavslöjanden och Solna affären fick ESO (Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi) stor uppmärksamhet för sin rapport om kommunal revision. Ett ämne som annars inte brukar locka särskilt stora skaror till en presskonferens. Olle Lundin ifrågasätter att kommunerna har förtroendevalda revisorer. ”Granskning av de egna partikamraterna kan vara svåra att förena med de höga krav på oberoende som normalt ställs på revisionen, säger han.. Lars Munters, förtroendevald M-revisor i Stockholm håller inte med. I en debattartikel i Dagens Samhälle pekar han på de misstag som professionella revisorer gjort, senast i HQ-härvan.

Fackets vånda över Sverigedemokraterna
Debatten om Sverigedemokraterna fortsätter om än med avtagande intensitet. I ett intressant reportage på Dagens Arena diskuteras LO-fackets förhållningssätt till medlemmar som är Sverigedemokrater. I Bjuv, SD:s starkaste kommun, är SD-medlemmen Allan Jönsson skyddsombud vid tegelbruket Höganäs Bjuf, vilket Metall efter viss vånda accepterat. Magnus Manhammar som lett ett LO-projekt mot Sverigedemokraterna i valrörelsen, oroas mest över SD:s starka stöd bland ungdomar.
"Det här är en lika viktig kamp som i arbetarrörelsens begynnelse för 100 år sedan. Det här handlar om precis lika grundläggande värderingar: klassbegreppet, solidariteten, antirasismen", säger han.

Partiledare gillade skandalfri valrörelse
I måndags hade Publicistklubben sin traditionella eftervalsdebatt. Alla partiledare var inte på plats, men Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var där. Avsaknaden av skandaler gladde. Kritiken gällde bland annat vad Fredrik Reinfeldt kallade medias ”blodslängtan”, avsaknaden av kunniga specialreportrar samt Kristian Luuks roll i SVT:s valvaka. Bara Sverigedemokraterna ansåg att sociala medier spelat någon roll. Debatten kan ses i sin helhet på PK:s hemsida. Dagens Nyheter hade ett utförligt referat.

Ilija Batljan kritiserar de egna
Landstingsrådet Ilija Batljan är en  folkhemssosse, enligt egen utsago. En högersosse enligt sina kritiker. Han är också en populär sosse, med många personkryss.I en artikel i Veckans Affärer är han inte nådig i sin kritik av partiet. Han ogillar det rödgröna samarbetet och partiets skattepolitik. På frågan om vad som var den största missen i valrörelsen svarar han:
”Avsaknaden av politik. Det saknades en helhetsdiskussion om vår vision. I stället för att förklara vår helhetssyn bildade vi ett slags lapptäcke av sakfrågor och kompromisser som inte hängde ihop.”

S långsiktiga misslyckande
I Dagens Arena konstateras att Socialdemokraternas tillbakagång inte beror på misstag i årets valrörelse utan har pågått i mer än 20 år. Förklaringen är att i takt med att skillnaderna i samhället ökat har det blivit allt svårare att vara ett brett parti som lockar mer än 40 procent av väljarkåren. En av de intervjuade statsvetarna Stefan Svallfors säger:
När (S) ändå försöker skapa en politik som ska attrahera denna breda koalition av väljare så upplevs den ofta som ”hattig. Det framstår som att man pytsar ut olika politiska förslag för att blidka enskilda väljargrupper snarare än som att man har en sammanhållen politik.

Från sämsta till bästa skolan på tre år
En  intressant skolartikel hittade jag i Sydvenskan. Den handlar om hur Nossebro skola på tre år gick från att vara sämst till bäst utan att det kostade några extra pengar. Man bestämde sig helt enkelt att jobba i enlighet med vad forskningen säger. Bland annat slutade man plocka ut elever med problem ur klassrummen. I stället plockade man in lärare.
– Jag kallar det en synvända. Synvändan kommer från den pedagogiska forskningen, det är ju inte så att vi har kommit på egna tankar plötsligt. Oavsett vilken forskare vi läste, sa de samma sak: att alla vill vara med i klassrummet, säger rektor Lasse Björkqvist.

Hjälp att undvika byråkratspråk
Ingen vill skriva som en byråkrat, knappast ens byråkraterna själva. Det offentliga språket ska enligt språklagen från i fjol vara vårdat, enkelt och begripligt. Om man som skribent vill kontrollera hur pass begriplig ens text är finns verktyget Lix, påminner Lisa Bjerre i en krönika i tidningen Journalisten. Denna text har en lixvärde på 44, vilket gör att den är en normalsvår tidningstext. Byråkrattexter ligger över 60, barnböcker under 30.

Ännu ett politikområde

Vi har utbildningspolitik, socialpolitik, flyktingpolitik, miljöpolitik och en hel del andra politikområden. Sedan några år har vi också, sent omsider, en spåkpolitik.

"Om man har mer än ett språk behöver man en språkpolitik", konstaterade professorn i Nordiska språk Olle Josephson, som i går kväll talade mycket underhållande om detta på Västerås stadsbibliotek.

Sverige har fem officiella språk utöver svenskan och si så där 180 andra språk. Exakt hur många är det ingen som vet, någon språkstatistik har vi inte.

Enligt språklagen, som infördes i fjol, ska det offentliga språket vara vårdat, enkelt och begripligt, vilket ju låter självklart. Men det är det inte. Det är ett protestantiskt synsätt på språket och inte helt okontroversiellt i EU-sammanhang. De sydligare medlemsländerna tycker att det offentliga språket ska vara mer sirligt och högtidligt. Kanske kommer det också in en del av det synsättet genom dokument som översätts.

På den punkten tycker jag att vi ska hålla på vårt lutherska arv och ta strid för begripligheten. "Bäst det språk som lättast gives lättast förstås" uttryckte Esaias Tegnér d.y saken. Olle Josephsons modernt funktionalisitska formulering var: Det som fungerar bra är bra.