Välfärd viktigare än fiskar

Denna blogg har de senaste åren i huvudsak varit ett arkiv för krönikor jag publicerat på VLT:s ledarsida. Nu har det uppdraget upphört så när skrivlusten faller på tänkte jag återuppliva den för texter om aktuella samhällsfrågor. 

----------------------------------------------------------------------------------------------

I Svartåns mynning i Västerås pågår sedan drygt ett år byggandet av fisktrappa. Eller faunapassage

Arbetet med fisktrappan vid Fiskartorget har
hålit på ett år.Kostnaden för första etappen
beräknas till23miljoner.

som man föredrar att kalla det för att markera att alla arter är välkomna. Ett fint och vällovligt projekt för att rädda hotade arter, som stör mig varje gång jag passerar. Enligt senaste prognosen kommer den att kosta 23 miljoner kronor, 4 miljoner mer än beräknat. Men det räcker inte. En andra etapp är planerad för ytterligare 13,5 miljoner kronor.

De pengarna borde satsas på människor inte på fiskar.

Alla som haft någon form av ekonomiskt ansvar vet att det alltid finns sådant som man gärna vill ha men inte har råd med. Det gäller för en tonårings månadspeng, för familjebudgetar, för företag. Och just nu i högsta grad för offentliga budgetar. Det framgår med skrämmande tydlighet i vårens ekonomirapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Den demografiska utvecklingen gör att alla de pengar som kommuner och landsting har, och inte så lite till, behövs för att möta den demografiska utvecklingen. Det vill säga att för att klara välfärden för de allt fler gamla och unga. Över hela landet måste det byggas nya skolor, förskolor, sjukhus och äldreboenden för att klara de växande behoven. Skatteintäkterna kommer inte att öka i samma takt som behoven av välfärd. Men det är inte det enda bekymret. Dessutom kommer det att råda brist på arbetskraft.

Kommuner och landsting har tack vare högkonjunkturen haft några goda år. Hög sysselsättning ger goda skatteintäkter och färre som behöver ekonomiskt bistånd. Markförsäljningar har gett tillskott på många håll. Dessutom har det varit billigt att låna, vilket lett till att låneskulden ökat.

 Men 2020 förväntas degoda åren vara över. Kommuner och regioner kommer att behöva effektivisera, spara och kanske höja skatten. Samt prioritera, eftersom pengarna inte räcker till grunduppdraget med välfärden får man avstå från annat, till exempel fisktrappor.

Men kommunerna klarar inte detta på egen hand, framhåller SKL. Staten måste också ta ett större ansvar genom ökade generella statsbidrag och mindre detaljstyrning. Mycket av de senare årens statsbidragshöjningar har varit riktade bidrag, till sådant som rikspolitiker anser angeläget. Av kommunfolk ofta kallat pressmeddelandepengar eftersom de, oavsett regering, ofta tillkommer för att ministrar ska kunna visa handlingskraft i en aktuell fråga.

De demografiska utmaningarna borde ha större inflytande även över statens prioriteringar. Inte heller där har man råd med allt. Den familjevecka som nu läggs in i föräldraförsäkringen är något av en fisktrappa. Det vill säga något som är trevligt att ha men som egentligen inte har råd med. Jag tror landets barnfamiljer skulle vara mer betjänta av mer pengar till barnens skola och förskola eller till äldre släktingars omsorg än en veckas extra föräldraledigt.

Det blir inte lätt att vara politiker när man kan tvingas till att både dra ner på det som tas för självklart och inte har råd med det lilla extra. Det som kan göra att man vinner val.

Vinner valet men förlorar kampen om skolan

Mycket är ännu oklart kring folkomröstningen om högstadiet i Virsbo, men jag dristar mig till att bli kommunal siare och tala om hur det kommer att gå:

• Valdeltagandet blir lågt om man ser till hela kommunen, men på en hygglig nivå i Virsbo.
• Det kommer att kosta Surahammars kommun runt 1 miljon kronor, bland annat för vallokaler, valförrättare och information.
• De som vill ha skolan kvar kommer att vinna valet.
• Skolan kommer ändå att läggas ner.

Den sista punkten grundar sig på vad kommunalrådet Britt-Inger Fröberg (S) har sagt. De övriga är kvalificerade gissningar utifrån den genomgång statsvetaren Ann-Cathrine Jungar från Södertörns högskola gjort av de 26 folkinitiativ som har tagits sedan reglerna ändrades 1 januari 2011. Genomgången är gjord på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och presenterades vid Demokratidagen nyligen.

2011 blev det svårare för kommunfullmäktige att säga nej till krav på folkomröstning. Det gjorde man nästan alltid tidigare när det räckte med enkel majoritet. Nu krävs att två tredjedelar röstar emot för att det ska bli avslag.

De nya reglerna har inneburit en kraftig ökning av antalet folkinitiativ. Oppositionen och missnöjda medborgare har fått en ny möjlighet att driva sina frågor, så som skett i Virsbo. Även på andra vis är detta ett ganska typiskt folkinitiativ. Skolfrågor dominerar, hittills i år gäller tre av fyra beslutade omröstningar skolor. Oftast är det ett sätt att försöka ändra ett redan fattat beslut, inte en ny fråga.

Av 26 folkinitiativ har 10 avslagits och 9 är i olika stadier av beredning. 7 folkomröstningar har genomförts. Initiativtagarna har vunnit alla. De som är engagerade i den fråga det gäller går och röstar, de andra stannar hemma. Valdeltagandet har varierat mellan 28 och 54 procent. Men valsegern betyder inte nödvändigtvis att initiativtagarna vinner till slut. Bara i 2 av de 7 omröstningarna har valresultatet respekterats.

Det låga valdeltagandet används ofta som skäl för att gå emot. Ann-Cathrine Jungar tycker att det styrande borde göra klart i förväg hur högt valdeltagande som krävs för att folkomröstningen ska vara styrande. Britt-Inger Fröberg borde ha gjort så i stället för att i förväg göra klart att omröstningen inte spelar någon roll. Hon hade nog fått som hon vill ändå men det hade varit ett demokratiskt snyggare sätt att hantera det på.

Texten även publicerad i VLT 29 april 2013

 

 

 

Bräcklig ekonomi i kommunerna

Texten även publicerad i VLT 17 oktober 2012

Om man låter Google slå larm när kombinationen kommun plus ekonomi dyker upp får man så här i budgettider mycket läsning. I många kommuner är läget bekymmersamt. Andra kan glatt informera medborgare och lokala medier om att ekonomin är i balans.

Ganska många räddas från underskott tack vare återbetalda sjukförsäkringspengar från AFA, som är det försäkringsbolag som har hand om försäkringarna i kollektivavtalen. Eftersom antalet personer som beviljats sjukersättning minskat får arbetsgivarna tillbaka pengar, vilket förstärker kassorna i kommuner och landsting med 11,7 miljarder.

För Västerås stad betyder återbetalningen ett tillskott på 94 miljoner. En ansenlig summa, men dock bara en dryg procent av omsättningen, som i fjol var 7,5 miljarder. Resultatet för 2012 beräknas bli ett överskott på 269 miljoner. Därmed klarar Västerås med marginal de 2 procents överskott som anses som god ekonomisk hushållning för kommuner och landsting.

Landstinget i Västmanland klarar det inte, trots AFA-pengarna, men det är det å andra sidan få landsting som gör. Hög pensionsskuld, stigande kostnader för specialistsjukvården och stora investeringsbehov är några av förklaringarna till att landstingen har ännu kärvare ekonomi än kommunerna.

Det framgår av Sveriges Kommuner och Landstings nyligen publicerade Ekonomirapport. Som helhet beräknas kommuner och landsting redovisa ett överskott på 18 miljarder 2012. Men nästan två tredjedelar av detta beror alltså på AFA. Det känns lite bräckligt att ekonomin är så beroende av sådana tillfälliga pengar. Det är ungefär som om en familjs semester avgörs av om det blir någon skatteåterbäring. Eller om det är riktigt kärvt: om man kan behålla sommarstugan eller inte.

På längre sikt är det än bräckligare. Nästa år är AFA ingen räddare och många måste höja skatten. 2014 får kommunerna hoppas på valgodis i form av extra statsbidrag till vård, skola och omsorg, men sen går det utför. Även om världsekonomin så sakteliga återhämtar sig. Gör den inte det kommer även de kommunala ekonomikurvorna att peka brant neråt.

 

Begriplig besvikelse över förnuftigt beslut

LR:s ordförande Metta Fjelkner får det
tufft att försvara avtalet för besvikna med-
lemmar. Foto: Elisabeth Olsson Wallin

Det blev ingen lärarstrejk, vilket det finns all anledning att vara glad över även om man tycker att lärare borde ha högre löner. Men det är knappast glädje som präglar stämningen i lärarrummen idag även om de får mer än andra i år. 4,2 i stället för 2,6 procent, som var märket i årets förhandlingar. Lärarna hade ju hoppats på mer. Missnöjet är nog störst där majoriteten tillhör Lärarnas Riksförbund, det mer stridslystna och högljudda av lärarförbunden.

Strejken var mycket nära. Sex av femton ledamöter i LR:s förbundsstyrelse röstade emot avtalet. Svekdebatten har också genast dragits igång.  I en debattartikel i Svenska Dagbladet varnar tre medlemmar för massavhopp från facket och kräver ordföranden Metta Fjelkners avgång.

”Ledningen i LR får göra sig beredde på att gå sin tuffaste rond hittills – mot sina egna medlemmar”, skriver de bland annat.

Läraren Magnus Blixt, som bloggar på LR:s hemsida, sammanfattar känslorna för avtalet så här:

”Jag önskar att budet varit sämre. Då hade jag utan tvekan kunnat säga NEJ. Jag vill inte säga JA, men jag kan inte heller säga NEJ med de fakta och alternativ som de facto ligger på bordet.”

Medlarna ler säkert nöjt om de läser detta. Det är ju det deras uppdrag går ut på. Att hitta ett bud som ingen av parterna kan säga nej till. Säkert finns det också inom SKL de som är missnöjda med avtalet, eftersom det blir dyrt. Men på den sidan är man nog mest nöjd med att det inte blev konflikt med de konsekvenser det skulle få för skolorna.

Magnus Blixt beskriver avtalstecknandet som en konflikt mellan förnuft och känsla. Förnuftet säger att det är så här långt man kan nå. Känslan att man borde få och hade förväntat sig mera. Hos medlemmarna dominerar känslan, men i förbundsledningen måste också förnuft råda, vilket gör det svårt att vara facklig ledare. Svekdebatten ör oundviklig eftersom man agiterat med känsla för att få medlemmarna med sig.

Jag har själv varit med om detta i egenskap av ledamot av Journalistförbundet styrelse under 1987-1995 då SJF hade flera strejker. Framför allt handlade det om högre löner, men också om upphovsrätt. Under förhandlingarna och när strejken var ett faktum var kraven oeftergivliga. När avtalet var undertecknat skulle man tillbaka och förklara varför det blev som det blev. Jag minns medlemsmöten som var som presskonferenser. Jag minns spänningen i rummet när det stod och vägde mellan ja och nej. Mellan förnuft och känsla.

I dessa diskussioner tillhörde jag dem som mera använde förnufts- än känsloargument. Därför tror  jag också att det var klokt av lärarförbunden att säga ja till budet. I dagens läge är opinionsbildning nog en bättre väg för höjda lärarlöner än konflikt. Inte minst lokalt, där ju utfallet för den individuella läraren avgörs. Kommunpolitikerna behöver bli bättre arbetsgivare för att få tyst på den eviga, och fruktlösa, debatten om att återförstatliga skolan.

Rörig styrning av välfärden

Att styrning ska vara tydlig och strukturerad får man lära sig första dagen på de grundläggande chefskurserna.  Behovet blir inte mindre för att man kommer högre upp i beslutshierarkierna, men på det som kan ses som den högsta nivån, den statliga styrningen, är det väldigt dåligt med struktur och tydlighet idag. Om detta har det pratats åtskilligt under Almedalsveckan. Veckan är ju ständigt ifrågasatt, men en av de klara fördelarna är att det här finns utrymme för öppna samtal över de gränser som präglar vardagen.

Politikens medialisering blir högst påtaglig under Almedals-
veckan. Foto: Region Gotland

Vid ett av veckas seminarier illustrerades problemet med den bristande styrningen med ett gymnastiksalsgolv där linjer för olika sporter finns uppritade. Det ser rörigt ut men fungerar i praktiken rätt hyggligt. Deltagarna vet om de ska spela basket eller badminton och vilka linjer som gäller.  Men så tydligt är det inte för dem ska se till att vård, skola och omsorg fungerar.

"Det är som att skicka ut någon i gymnastiksalen och säga att de ska spela sport", menade Hans Winberg frå tankesmedjan Leading Health Care.

Om man ska spela sport blir det rätt rörigt. Det är det också många gånger inom de offentliga verksamheterna. Inte minst inom vårdområdet där det idag  finns tolv myndigheter, som överlappar varandra, delvis gör samma saker och sänder motstridiga budskap. Regeringens utredare Stefan Carlsson har föreslagit att alla tolv ska läggas ner och ersättas med fyra nya myndigheter. På så vis ska den statliga nivån bli bättre både på att styra och stödja kommuner och landsting, som utför tjänsterna

"Här finns stora pengar att spara. En halv miljard på myndighetsstrukturen, men det är småpengar jämfört med vad som finns att vinna på effektivare arbetssätt", sa Stefan Carlsson på ett seminarium med rubriken Makt eller slakt, arrangerat av Socialstyrelsen.

Socialstyerelsen är en av de myndigheter som försvinner i Stefan Carlssons förslag. Generaldirektör Lars-Erik  Holm tvivlar på att styrningen verkligen blir bättre. Att förslaget tagit så väl emot av kommunföreträdare såg han som ett varningstecken.

"Det finns risk för att det starka kommunala självstyret leder till kommunal egoism", varnade han.

Utifrån praktikerns perspektiv beskrev Haninges äldrechef Ewa Kardell att den statliga tillsynen och styrningen upplevs som både kortsiktig och osystematisk.  En förklaring till kortsiktigheten är att politiken idag är så mediestyrd. När medierna påpekar en brist eller en skillnad mellan olika delar i landet är riksdag och/eller regering snabba att föreslå åtgärder eller tillsätta en utredning. Socialstyrelsen hade i fjol närmare 200 regeringsuppdrag, vilket tränger undan mer långsiktiga uppgifter.

Vid ett seminarium arrangerat av Sveriges Kommuner ochLandsting (SKL) diskuterades om olikhet egentligen är ett problem. Det kan också vara en drivkraft för förändring.  Så har de Öppna jämförelserna fungerat. Eftersom ingen vill vara sist leder öppenhet om resultat till att alla strävar efter att bli bättre. Som exempel togs Norbergs kommuns skolor. När den första Öppna jämförelserna på skolområdet presenterades för sex år sedan hamnade Norberg på plats 266 när landets 290 kommuner rankades. Tack vare systematiskt arbete ligger man i år på 13 plats.

I panelen ingick bland annat förra S-ledaren Mona Sahlin, som är en betydligt intressantare debattör nu när hon kan säga vad hon tycker och inte vad hon förväntas. Hon påpekade att skillnader och orättvisor inte är samma sak. Bra skillnader finns och de ska politiken försvara.

"Resurser ska vara olika eftersom förutsättningar är olika", sa hon bland annat med adress till ”ni politiker”.

Utanför Almedalens seminarierum är det svårt att problematisera välfärdsdebatten och diskutera styrsystem. I stället hamnar diskussionen lätt i låsningar kring privat och offentligt och om vinster ska förbjudas. För att komma ifrån denna låsning har de tre tankesmedjorna Leading Health Care, Fores och Entreprenörskapsforum dragit i gång ett forskningsprojekt kallat Uppdrag Välfärd, som presenterades under seminarierubriken ”Välfärden är värd en bättre debatt”.

"Det går inte att gå tillbaka till 70-talet. Idag kan inte debatten gälla OM vi ska ha alternativ i välfärdssektorn utan HUR alternativen ska se ut. Det finns oändligt många sätt", framhöll Fores chef Martin Ådahl.

Frågan lär återkomma i Almedalen 2013, förhoppningsvis på ett sådant sätt att valrörelsen 2014 inte handlar om ja eller nej till vinster i välfärden. Man skulle önska en debatt om hur staten kan kontrollera kvaliteten utan att göra ramarna så trånga att välfärdens aktörer och leverantörer inte har utrymme för kreativitet och innovation utan reduceras till utförare av detaljerade riktlinjer utformade långt från verkligheten.

Har Socialstyrelsen gått för långt?

Har Socialstyrelsen överskridit sina befogenheter genom sitt förslag till föreskrifter och allmänna råd om ansvar för personer med demenssjukdom? Två remissinstanser med så olika utgångspunkter som Domstolsverket och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ifrågasätter i sina remissvar Socialstyrelsens rätt att komma med så långtgående förslag.

Domstolsverket konstaterar att förslaget innebär betydande förändringar jämfört med hur socialtjänstlagen tillämpas idag. ”En fråga som då uppkommer är om förslagen kan anses falla inom ramen för gällande bestämmelser, och därmed också föreskriftsrätten, eller om ändringarna är av sådan omfattning att de behöver regleras i lag”, skriver Domstolsverket, som tycker att detta behöver utredas vidare.

SKL är mer polemiskt i tonen i sitt remissvar. ”Sammantaget anser förbundet att de föreslagna föreskrifter och allmänna råden har så omfattande brister av juridisk karaktär att de inte kan träda i kraft”, skriver SKL.

Juridiken är inte SKL:s enda skäl att anse att förslaget bör stoppas. Socialstyrelsens förslag berör två andra av förbundets hjärtefrågor, självstyret och finansieringsprincipen. Här är för mycket av statlig detaljstyrning, dessutom innebär förslaget merkostnader på mellan 4 och 13 miljarder, som SKL anser att kommunerna måste kompenseras för om förslaget genomförs.

SKL är inte ensamt om att vara kritiskt mot förslaget, även om  utgångspunkterna skiljer sig. Många välkomnar åtgärder för att förbättra för de demenssjuka men är tveksamma till om detta är rätt metod. Framför allt är många kritiska till den kraftigt utökade byråkrati som förslaget kommer att innebära.

Till de kritiska hör Demensförbundet, som hade velat se ett förslag om minimibemanning.

”Det slutliga omdömet är att utredningen är en ren skrivbordsprodukt. Istället för att lägga pengar på det som verkligen behövs – vårdpersonal närmast patienten och närvarande chefer, vill Socialstyrelsen lägga pengarna på en klumpig administrativ, byråkratisk apparat”, skriver förbundet genom sin ordförande Stina-Clara Hjulström.

Andra ifrågasättanden gäller vilka konsekvenserna blir för övrig äldreomsorg och annan kommunal verksamhet. Ganska många befarar också gränsdragningsproblem. Plus att kostnaderna oroar. I synnerhet om staten inte tillskjuter några nya pengar, vilket enligt Socialstyrelsen inte är meningen. Till de bekymrade på den punkten hör Föreningen Sveriges Socialchefer:

”I vår verklighet är, inte bara kommunernas, utan även statens resurser ändliga, och skall dessa föreskrifter och allmänna råd genomföras måste resurserna tas från andra verksamheter exempelvis skola, barnomsorg eller funktionshindrade”, skriver föreningen.

Trots kort remisstiden har ett 50-tal svar kommit in från kommuner, organisationer, företag inom vård- och omsorgsområdet samt från några enskilda personer. Efter en genomläsning är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Socialstyrelsens förslag inte är särskilt väl genomtänkt och genomarbetat. Här finns så många allvarliga invändningar när det gäller såväl juridik och ekonomi som det praktiska genomförandet att man tvivlar på att förslaget är genomförbart. Åtminstone inte till kommande årsskifte, vilket är Socialstyrelsens plan och en av de punkter där remissvarens budskap är tydligt: Det går inte.

Hur ska de viktigaste jobben bli populärast?

Sveriges viktigaste jobb finns inom välfärdssektor, är ett återkommande budskap från Sveriges Kommuner och Landting (SKL), senast framfört i en rapport om rekryteringsläget. Möjligen skulle man kunna invända att jobben inom varu- och tjänsteproduktionen som ger skatteunderlaget för välfärdstjänsterna är minst lika viktiga. Men en sådan viktighetsvärdering vore lite om att diskutera hönan eller ägget. Det ömsesidiga beroendet går inte att komma ifrån. Så låt gå för SKL:s värdering: Sveriges viktigaste jobb finns i välfärdssektorn.

Problemet är att de viktigaste jobben inte är de mest eftertraktade jobben. Kommuner och landsting hamnar lågt när unga ska lista vilka de helst vill ha som sin framtida arbetsgivare. Idag finns ju även många privata utförare, men frågan är om de är särskilt mycket populärare. Den senaste tidens debatt om riskkapitalisternas intåg och äldreomsorgens brister har knappast varit positiv för Caremas och andra privata utförares attraktionskraft för unga arbetssökande.

Ungdomsbarometern visar att unga vill ha jobb där de kan känna att de gör en insats och får uppskattning, vilket ju välfärdssektorn kan erbjuda. Men kännedomen om vilka jobb som finns är låg. Många hamnar ju på jobb inom sektorn och trivs då bra. Undersökningar bland kommun- och landstingsanställda visar att de känner att de har viktiga och meningsfulla uppgifter, som de utför med stort engagemang och stark motivation. Däremot är de inte alltid så stolta över att tala om var de jobbar.

Denna dåliga image är problematisk med tanke på vad sektorn står inför. Idag jobbar var fjärde anställd, 1,1 miljoner människor i välfärdssektorn. Under perioden 2010-2019 behöver man rekrytera över 420 000 medarbetare för att fylla luckorna efter dem som går i pension och för att klara den ökade efterfrågan när såväl de unga som de gamla blir fler. Ett särskilt problem är det stora behovet av chefer eftersom chefskapet idag är en av sektorns brister. 15000 av 37 000 chefer i kommun och landsting går i pension de kommande åren.

Bryter man ner siffror regionalt blir läget än mer bekymmersamt. I många glesbygdskommuner skulle man inte klara ersättningsrekryteringarna ens om alla nyutbildade ungdomar stannade och tog jobb i kommunen.

Någon enkel och snabb lösning på detta finns naturligtvis inte. Men en god början är att se och erkänna problemet och inse att man måste bli bättre. Både när det gäller att ge personalen lön efter prestation och att få de att känna stolthet över vad de gör och vem de jobbar för. Det är ju faktiskt inte den anonyma kommunen eller dess utförare utan medborgarna. De som inte skulle klara sin vardag om det inte fanns personal som såg till att skolor, äldreomsorg, vattenförsörjning och en hel del annat fungerade. Det som många känner är de viktigaste jobben.

Man ska aldrig säga aldrig om äldreomsorgen

Nu eller aldrig ska det ske. Nu ska det äntligen bli ordning och reda i vården och omsorgen om de mest sjuka äldre. Kring detta finns en stor samstämmighet bland vårdens beslutsfattare. Idag manifesterad vid en presskonferens i Rosenbad, där överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om hur de 4,3 miljarder regeringen satsar under fyra år ska användas.

¬ Det handlar inte om projektpengar, det här ska vara långsiktigt, underströk äldresamordnaren Eva Nilsson-Bågenholm, som under 2011 jobbat med att ta fram underlaget till överenskommelsen.

Projektpengar beviljas ju för något man tänker göra. För att få del av de här pengarna gäller det att verkligen ha gjort något. Prestationsbaserade statsbidrag kallas det och är beprövat inom landstingen, bland annat genom den så kallade kömiljarden som har haft effekt på vårdköerna. Inom äldreomsorgen är detta något nytt. Men det är inte pengarna som är främsta skälet till nu eller aldrig-stämningen bland vårdens beslutsfattare, som gör att man tror att det kommer att gå bättre den här gången med att hitta lösningarkring de svårast sjuka äldre.

¬ Pengarna är smörjmedel. Det som gör att jag tror att det blir skillnad den här gången är det enorma intresse och beslutsamhet som finns för frågan, säger Mats Eriksson (M), regionråd i Halland och ordförande i SKL:s hälso- och sjukvårdsberedning.

Framgång handlar om mognad och timing. Tiden är nu mogen och timingen är den rätta och därmed är förutsättningarna bättre, som Mats Eriksson ser det. Möjligtvis trodde upphovsmännen och kvinnorna bakom de många tidigare överenskommelserna också det, men låt oss hoppas att Mats Eriksson har rätt. Att det den här gången blir en verklig förbättring för de mest sjuka äldre. Att vi slipper se fler revirstrider och betalningstvister mellan kommuner och landsting. Att talet om att den gamlas behov ska stå i centrum blir verklighet. De som eventuellt tvivlar på behovet vill jag påminna om Dokument inifrån-reportaget om Florence Karlssons sista resa.

Men jag värjer mig för talet om nu eller aldrig. Det kan låta beslutsamt och handlingskraftigt men är ett farligt synsätt. Det finns inget aldrig i den här typen av frågor. Lika lite som det finns slutliga lösningar. Däremot kan man i efterhand se att det fanns vändpunkter. Jag hade i våras i uppdrag att beskriva äldreomsorgens utveckling över tid Från fattigvård till valfrihet. Nästa gång någon får det uppdraget hoppas jag att den överenskommelse som nu är klar beskrivs som en sådan vändpunkt.

Växande lokal irritation i regionfrågan

Lennart Holmlund (S) i Umeå en av många
lokala politiker som tycker att regeringen
borde ta mer ansvar för regionfrågan.

Alla vet att en deadline stressar, vilket innebär både risker och möjligheter. Å ena sidan att man skärper sig och lägger tjafsandet åt sidan eftersom alla vet att nu gäller det att med gemensamma krafter fixa det som ska göras. Å andra sidan risken för att irritationen ökar så att energin går åt till annat än den egentliga uppgiften. Vilket det blir beror ofta på ledarskapet. Med ett tydligt uppdrag och rimliga avstämningar går det betydligt bättre än om de som har ansvaret sitter på åskådarbänken.

I regionfrågan närmar sig nu deadline. Men risken för att det hela kraschar är uppenbar eftersom regeringen sitter på åskådarbänken. Det är svårt att tänka sig någon fråga som är mer central, och som därför måste avgöras på central nivå, än rikets indelning. Men regeringen har överlåtit den till lokala och regionala politiker utan kriterier för vad som ska skapa en region och utan nationell samordning. Irritationen växer nu lokalt och regionalt.

”Jag och många med mig till och med i alliansen tycker att frågan håller på att tappas bort”, skriver till exempel Umeås ks-ordförande Lennart Holmlund (S) på sin blogg.

Tre tunga socialdemokratiska landstingspolitiker, Marie Louise Forsberg Fransson, Örebro, Helene Hellmark-Knutsson, Stockholm och Peter Olofsson, Västerbotten kritiserade i ett debattinlägg på Dagens Samhälle nyligen regeringen för att abdikera i regionfrågan:

”Sverige har blivit det enda land där regeringen inte bryr sig om hur landet organsieras”, skrev de.

SKL:s VD Håkan Sörman formulerar sektorns kritik så här i dagens SvD:

”Staten måste bli mer aktiv i den här frågan om det ska bli något, det måste samordnas bättre”.

Men någon statlig aktivitet tycks inte vara att vänta. Ansvarig minister Stefan Attefall gör i samma artikel klart att staten inte tänker ”tvinga fram” någon ny indelningskarta för Sverige. I stället uppmanar han lokala politiker att utöva ledarskap.

”Man kan inte hålla på och tvista om var gränserna ska dras”, säger han.

Ansökningarna om att få bilda nya regioner inte vara inne förrän i januari, men eftersom det här är beslut som måste fattas i demokratisk och laga ordning måste  de avgörande stegen i praktiken tas under oktober. Det är inte omöjligt, men risken är stor att uppgiften känns övermäktig att hinna med i tid och att allt fler ger upp. Då blir det ingen regionreform den här gången heller. Alla kommer inte att vara ledsna för det och några av dem är allra minst ledsna finns i regeringskansliet,

PS
Vi som inte hade möjlighet att vara med på SKL:s  regionkonferens i Stockholm igår kan se den i efterhand på SVT Forum på måndag den 3 oktober.

Är Surahammar näst bäst eller bland de sämsta?

Har Surahammar Sveriges näst bästa företagsklimat eller hör man till den sämsta tiondelen? Svaret beror på vem som frågar. I Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimat kom Surahammar på plats 264 bland Sveriges 290 kommuner. När Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) nyligen mätte blev det en silvermedalj.

Förklaringen är olika sätt att mäta och att man delvis mäter olika saker. SKL-mätningen bygger helt på enkätsvar från företagare som haft kontakt med kommunen om bygglov, markupplåtelse, brandtillsyn, miljö- och hälsoskydd eller serveringstillstånd. Även i Svenskt Näringslivs mätning är företagarnas bedömningar en viktig del, men här ingår också andra faktorer som kommunalskatt, konkurrensutsättning och andel i arbete. Faktorer som inte ger en liten S-styrd kommun som Surahammar några höga poäng.

Näringslivsfrågor har hög prioritet i kommunerna, oavsett politiskt styre. Svenskt Näringslivs ranking har hittills varit det vedertagna sättet att mäta om man lyckats. Men det har också muttrats om att mätningen är politiserad och att det trots intensivt arbete inte går att förbättra sin placering eftersom strukturella faktorer väger tungt.

Muttrandet har fått SKL att göra en egen mätning. Tanken är att den ska vara mer användbar som arbetsredskap eftersom den mäter sådant som kommunerna direkt kan påverka. I hög grad handlar det om bemötande och tillgänglighet, ”Vi är smidiga, det är en liten kommuns fördel”, är kommunalrådet Britt-Inger Fröbergs förklaring i tidningen Dagens Samhälle till Suras topplacering.

Smidighet är bra. God personkännedom, som är en annan av fördelarna med en liten kommun, är också bra. Men det gäller att inte bli alltför följsam och inte alltför mycket kompis. En kommun måste ibland även säga nej, med risk för att det innebär att man halkar ner några pinnhål i nästa års ranking.
Fotnot. Övriga Västmanlandskommuners placeringar i SKL:s respektive Svenskt näringslivs ranking: Köping 7/192, Västerås 42/29, Norberg 66/258, Hallstahammar 67/140, Fagersta 104/228, Arboga 158/176. I topp hamnade Salem respektive Solna.

Texten även publicerad i VLT den 13 september 2011

Centraliserad cancervård räddade liv

Öppna jämförelserna av cancervården
visar på stora skillnader i landet.

Minns ni proteststormarna när landstinget skulle lägga ner kirurgklinikerna på sjukhusen i Fagersta, Köping och Sala 1997? Nu finns det svart på vitt vad konsekvensen av beslutet blev. Ett antal västmanlänningar har fått leva längre efter sin canceroperation tack vare centraliseringen till Västerås lasarett. Nu dör praktiskt taget ingen på grund av komplikationer direkt vid tarmcanceroperation, tidigare var andelen 8 procent. Fem år efter operationen, lever nu 75 mot tidigare 55 procent.

Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) presenterade igår den första öppna jämförelsen av cancervårdens effektivitet och kvalitet. Det goda exemplet vid presskonferensen var Västmanland. Med förhoppning att andra landsting ska lära och ta efter. Här får alla kvinnor med bröstcancer sin sjukdom bedömd av olika specialister. När det gäller tarmcancer ligger Västmanland i topp för alla indikatorer som ingår i jämförelsen.

"En direkt följd av centraliseringen", menar Kenneth Smedh, överläkare på kirurgklinikens tarmsektion. Förr kunde en cancersjuk bli opererad av en läkare som gjorde en tarmcanceroperation per år. Nu görs ingreppet av specialiserade kirurger. Andra skäl för den remarkabla förbättringen är att man nu har bättre kontroll över hela vårdkedjan och att man bedriver klinisk forskning.

Tryggheten i det nära sjukhuset är i hög grad en chimär. Åtminstone när det gäller svåra sjukdomar och kirurgiska ingrepp, som kräver avancerad teknik. Västmanland var tidigt med att centralisera specialistvården. I län där de smärtsamma besluten återstår lär länets resultat ge nya, starka argument för centralisering.

Vi som bor i länet bör för dagen tillåta oss att vara glada över framsynta beslut och duktiga doktorer, som inneburit att fler cancersjuka överlevt. Att den medicintekniska utvecklingen och uppbyggnaden av regionala cancercentra innebär att det kommer en dag när även Västerås lasarett är en för liten enhet kan vi för dagen bortse från. Men räkna med nya centraliseringsdiskussioner så småningom.

Texten även publicerad i VLT den 1 september 2011

Hinner regionpusslet bli klart till nyår?

Den som inte är politiker på relativt hög nivå har troligtvis inte märkt något, men faktum är att det pågår en hel del arbete i regionfrågan över landet. Under augusti och september ska flera avgörande beslut fattas. Kanske, kanske kan vi när det börjar bli höst på riktigt skönja en Sverigekarta med nya regioner.

Här är det som är på gång just nu, enligt en i dagarna presenterad sammanställning av SKL, som jobbar och lobbar intensivt i denna fråga:

• Västernorrland och Jämtland är överens om att dra igång arbetet med sikte på en gemensam region 2015.

• Västerbotten och Norrbotten har ännu inte bestämt sig för om de vill gå samman i en gemensam region.

• Dalarna och Gävleborg får ty sig till varandra sedan de fått mer eller mindre tydliga avvisanden från Uppsala, Västmanland, Sörmland och Örebro.

• I Stockholms län finns en bred majoritet mot att gå samman med något av grannlänen. Möjligen kan man tänka sig att ta emot Trosa, Gnesta, Knivsta och Håbo, men inte mer.

• Grannlänen, som helst vill höra ihop med Stockholm, får då söka nya allianser. Uppsala, Sörmland, Västmanland och Örebro diskuterar den så kallade bananen, det vill säga en region som omringar Stockholm.

• I Värmland vill majoriteten tillhöra Västra Götaland, men där finns motstånd. Idag träffas gruppledarna för att ta ställning till om arbetet med en gemensam region ska fortsätta. I en debattartikel i GP får de ord på vägen av tre före detta regionråd. "Ur såväl regionalt som nationellt perspektiv är det för oss naturligt att Värmland, Halland och Västra Götaland utgör en kraftfull västsvensk region med goda framtidsutsikter", skriver Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Lars-Gerhard Westberg (FP)

• Skåne har bjudit in Kronoberg, Kalmar och Blekinge för att diskutera en sydsvensk region från 2019.

• Östergötland har bjudit in Jönköping, Kalmar och Sörmland, men deras intresse för att diskutera med östgötarna är oklart. Kalmar och Sörmland för diskussioner på andra håll och i Jönköping vill majoriteten helst, precis som Halland, bilda en egen regionkommun.

Mycket är alltså fortfarande oklart. Det är ett stort och svårt pussel, men det börjar bli bråttom för kommun- och landstingspolitiker att få ihop det. Årsskiftet är deadline. SKL:s projektledare Bo Per Larsson hyser gott hopp om att det ska bli klart till dess. Allt annat vore tjänstefel från hans sida, men frågan är om man hinner. Kanske kan tidspressen få de politiskt ansvariga att ta sig samman och bli mer resultatinriktade. Det är ju ändå de som är mest intresserade av regioner. Misslyckas de tar regeringens regionutredare Mats Sjöstrand över och lägger pusslet på sitt vis för att skapa färre och mer effektiva länsstyrelser.

Skuldkrisens effekter närmar sig kommunerna

Det är långt mellan kongressen i Washington och kommunhuset i Sorsele, men det spelar ingen roll i den globaliserade ekonomin. Likt ringar på vattnet når effekterna så småningom också periferin. Det var knappast någon överraskning för de ekonomiansvariga i kommuner och landsting att skuldkrisen skulle få effekter, men igår kom det svart på vitt i en skatteunderlagsprognos från SKL.

”Finansoron försvagar kommunernas ekonomi”, konstaterar ekonomerna på Hornsgatan i Stockholm.

SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall är betydligt mindre op-
timistisk idag än i vårens ekonomiprognos.

Sysselsättningen, det vill säga att folk har jobb och därmed betalar skatt, är avgörande för kommunernas ekonomi. Oro och osäkerhet kring vad som ska hända med den globala och nationella ekonomin får nu såväl företag som hushåll att bli försiktigare. Då försvagas efterfrågan. Arbetsmarknaden försämras och därmed kommunernas ekonomi. SKL beräknar minskningen till 5 miljarder jämfört med tidigare optimistiska prognoser. Men fortfarande räknar man med en ökning av skatteunderlaget, 3,3 procent jämfört med tidigare 4,2. Resultatet försämras inte i lika hög grad eftersom man även lönekostnaderna beräknas sjunka.

Mycket av det som nu händer ger obehagliga associationer till 2008. Säkert påminner sig många kommunala ekonomichefer om hur allt dystrare skatteunderlagsprognoser då avlöste varandra. SKL påpekar också att osäkerheten just nu är ovanligt stor. En väl motiverad reservation. I prognosen räknade man med det femte jobbskatteavdraget, som skulle ha gett hushållen mer pengar. Samma dag som prognosen presenterades fortsatte den finansiella oron och börsfallen. Idag skriver di.se att Stockholmsbörsen faller handlöst under förmiddagen.

Den kommunala ekonomin är inte direkt beroende av börsutvecklingen, men likt ringar på vattnet når ekonomiska nedgångar alltid de kommunala budgetarna i form av lägre skatteintäkter och ökade kostnader för försörjningsstöd. Frågan är hur stora effekterna blir den här gången. Hoppas kan man ju alltid men det skulle förvåna om detta blir  den sista nedskrivningen av skatteunderlaget från SKL denna höst.

Den orättvisa cancervården

Vi vill gärna tro att vård ges på lika villkor. Att vi alla är lika inför sjukvården. Så är det inte. Inte ens när det gäller cancervården. Det finns regionala skillnader, till exempel när det gäller förskrivningen av läkemedel där de nordliga landstingen är mer generösa. Det finns könsskillnader. Sådana brukar oftast vara till männens fördel, men när det gäller de två vanligaste cancerformerna bröst- och prostatacancer fungerar vårdkedjan och omhändertagandet betydligt bättre för kvinnor.

Det finns också socioekonomiska skillnader. Den som är välutbildad och har en god inkomst löper inte bara mindre risk att insjukna i cancer, de har också bättre chans att överleva om de blir sjuka, konstaterade Socialstyrelsen nyligen i en rapport..

Vem man är och var man bor har antagligen alltid haft betydelse i vården. Men nu har dessa skillnader blivit tydligare eftersom det mäts och jämförs som aldrig förr . Öppna jämförelser driver på förändringar i arbetssätt och resursutnyttjande och har blivit ett viktigt redskap för politiker. I den enklaste formen visas för 297 olika indikatorer i rödgröna jämförelsetabeller inom vilka områden landstingen ligger över eller under rikssnittet I den västmanländska tabellen lyser det till exempel mycket grönt för hjärtsjukvården, medan det är mest rött när det handlar om diabetes.

Erfarenheten visar att när sådana skillnader blir synliga startar en process som leder till förändringar och förbättringar. Ingen vill vara sämst i klassen. Utveckling av öppna jämförelser och av landstingens kvalitetsarbete är därför några av de åtgärder som Socialdepartementet och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) nyligen kommit överens om för att minska skillnaderna i vården.

Mätandet och jämförandet har också sina risker, till exempel att man ägnar sig åt det som ger snabba resultatförbättringar, inte det som är viktigast för bestående förändringar eller att komplicerade fall hamnar i skymundan. Risken finns och måste hanteras men är inget argument för att dölja verkligheten. Patienter har rätt att veta för att kunna kräva sin rätt till vård.

Texten även publicerad i VLT den 19 juli 2011

En vårdpräglad Almedalsveckan

När detta skrivs står Jimmie Åkesson på Almedalens scen. Ett tydligt tecken på att partiet nu är etablerade. För att ge alla partier utrymme har politikerveckan från och med i år förlängts till åtta dagar med SD sist ut.

För de allra flesta tog dock Almedalsveckan slut tidigare. Bara de egna och journalister med helgjour lyssnar på de sista talarna. Almedalsveckan har sin egen rytm. Söndag är uppladdning. Måndag-tisdag är aktiviteten som högst. Även onsdagen är rätt intensiv men på torsdagen glesnar det kring Donners plats. Fredag blir det åter möjligt att få tag på ett hotellrum i Visby. Om gamla principer följs blir det nästa år SD som inleder Almedalssveckan, medan socialdemokraterna och KD får de minst attraktiva avslutningsdagarna.

Som vanligt har Almedalsveckan slagit rekord med nästan 1500 arrangemang i kalendariet. Kritiska röster höjs om att detta inte är värt pengarna, men än fler försvarar veckan som en viktig mötesplats för politiker, lobbyister, journalister och i någon mån allmänhet. Styrkan är öppenheten alla arrangemang är öppna för alla. Utom minglen där alkohol serveras där myndigheterna i år satt stopp om inte gästlistor funnits.

Äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, socialdirektör
Eva Sahlén, landstingsrådet Fillipa Reinfeld och Vårdför-
bundets ordförande Sineva Ribeiro debattare äldreomsorg
hos SKL i Almedalen

Miljö och vård är de frågor som dominerar seminarieprogrammet. För min del var veckan helt vårdpräglad. Måndag hade SKL sitt vårdseminarium om vården av mest sjuka äldre, där rapporten Från fattigvård till valfrihet, som jag skrivit, var en del av underlaget. Tisdag var moderator för två seminarier om cancervård med flera av vårdens tunga beslutsfattare. Seminarier som fokuserade på skillnaderna mellan olika delar av landet och mellan olika typer av cancer.

När det gäller de mest sjuka äldre finns nu en beslutsamhet på central nivå som bådar gott att man äntligen ska hitta vårdformer som ger den här gruppen en vård som är anpassad för deras behov så att de inte behöver belasta akutmottagningarna. När det gäller cancervården sätts hoppet till de sex regionala cancercentra som nu byggs upp i landet.

Men dessa hoppingivande tecken till trots lär nog både de mest sjuka äldre och skillnaderna i cancervården finnas med även i nästa års Almedalsprogram när beslutsfattare, lobbyister, journalister och allmänhet åter möts i Visby. Men nu tar det offentliga Sverige och journalisterna semester och den stora stillheten breder ut sig.

Än så länge råder kommunalekonomiskt solsken

Just nu är det inte så illa, men på några års sikt hotar underskott. Så brukar det låta i SKL ekonomirapporter. Så även idag när årets vårrapport presenterades.

2009 och 2010 var två av de resultatmässigt bästa åren någonsin, 2011 blir också mycket bra, sektorns överskott beräknas till 15 miljarder. 2012 och 2013 blir lite sämre, men ändå inte så tokiga, 2014 har överskottet krympt till 2 miljarder och 2015 beräknas ett sammanlagt underskott på 4 miljarder.
Trots ständiga varningar om underskott på några års sikt har kommunerna redovisat överskott under hela 2000-talet. Landstingen hade under de första åren några år med underskott, men på senare år har man samfällt lyckats nå överskott. Även om skillnaderna är stora. Sektorn som helhet har haft överskott sedan 2004.

Man skulle kunna ironisera över SKL-ekonomernas prognoser som aldrig slår in, men det vore orättvist. Sådana här prognoser ska inte slå in. De ska visa på allvaret i situationen och så ska medlemmarna rationalisera och staten höja statsbidraget och så klarar man överskott ett år till.

SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall, är ganska nöjd idag.
men orolig för det ekonomiska läget på sikt.

Om man blickar bortom 2015 och tittar på välfärdens finansiering på sikt finns det mer anledning att vara orolig. I ekonomirapporten påminner SKL om fjolårets uppmärksammade rapport Framtidens utmaningar, som räknade fram att skatten behöver höjas med 13 kronor för att klara demografins och de stigande förväntningarnas krav. Den oron är svårare att avfärda än prognoserna om underskott 2015. Olyckskorparna har alltid kraxat, men nu finns stor anledning att ta oron på allvar.

”Diskussionen om hur finansieringen ska se ut kan inte vänta till problemen blir akuta. Det här är en fråga som nu måste få ta större plats i den offentliga debatten”, skriver tjänstemännen i rapporten.
Det har vi hört förut, liksom mycket annat i rapporten. SKL:s ordförande Anders Knape sammanfattade detta vid presskonferensen:
- Inte mycket nytt under solen.
Må så vara, men frågan är hur man får i gång en seriös debatt om molnen borta vid horisonten, som riskerar skymma solen.

Mitt namn är mitt också i val

Att få sin identitet kapad är en grov kränkning. Att någon annan gör saker i ens namn, som man inte har någon kontroll över. I samband med almänna val är detta helt legitimt och kallas den fria nomineringsrätten. Någon kan skriva ditt namn på exempelvis en nationaldemokratisk valsedel. Om det vill sig illa och nationaldemokraterna får ett mandat, blir du invald. Ditt namn kommer då för alltid att finnas där som en del av det officiella valresultatet för nationaldemokraterna.

SKL har analyserat resultatet av 310 av
de 311 val som ägde rum i fjol.

Några som drabbades av detta 2006 har protesterat hos Valmyndigheten och berättat om vilka negativa konsekvenser detta fått för deras liv. Efter valet 2010 konstaterar Valmyndigheten att protesterna från människor som blivit valda mot sin vilja har ökat både i antal och i intensitet. Slutsatsen är given och lätt att instämma i. Valsystemet måste ändras så att människor kan skydda sig mot den här typen av integritetskränkningar. Ett annat skäl för att avskaffa den fria nomineringsrätten och införa förhandsregistrering av kandidater är att det minskar risken för tomma stolar i fullmäktige.

Förslaget om en ändring när det gäller den fria nomineringsrätten ingår i Valmyndighetens rapport om erfarenheterna av valet 2010. Ett val som ju faktiskt ett drygt halvår efter valdagen ännu inte är slutgiltigt avgjort. 1,2 miljoner väljare i Västra Götaland och i ett valdistrikt i Örebro ska rösta igen den 15 maj eftersom valet inte gick rätt till i september. Det är en god regel att försöka rätta till misstag när något blivit fel, men det är pinsamt för ett land som Sverige att vi inte klarar av att genomföra valet på ett korrekt sätt. Behovet av översyn av valsystemet är uppenbart och bör komma igång snarast.

Även SKL har nu dragit sina slutsatser av valet 2010 i rapporten 310 val. Där kan man konstatera att det också finns en del glädja sig åt. Till exempel ökat valdeltagande. Allt fler splittrar sina röster och röstar olika i riksdags- och kommunvalen. Ett annat tecken på ett ökat engagemang i valet är att andelen personröster ökat jämfört med 2006.

Ministrar blåste liv i SKL-kongressen

En valkongress på SKL är ungefär lika spännande som ett fullmäktigesammanträde i . Surahammar. Majoritetsförhållandena är klara och allt är uppgjort i förväg. Enda osäkerhetsmomentet är Sverigedemokraterna som står utanför överenskommelserna och därför kan komplicera för presidiet. Så också på dagens SKL-kongress.



Integrationsminister Erik Ullenhag betonade att kom
munerna har ett fortsatt ansvar för flyktingmottagandet

 Sverigedemokraterna yrkade på att de skulle få plats i styrelsen, vilket alla andra var emot. Så efter votering och lite teknikstrul, med de till synes så smidiga röstdosorna blev det som de övriga partierna kommit överens om i förväg. Anders Knape omvaldes till ordförande och får nu föra kommunernas och landstinges talan i ytterligare fyra år.
För att blåsa lite liv i valkongresser krävs extern hjälp. Vid den förra, och första, hade man anlitat Fredrik Lindström, som underhöll med att tala om språkets betydelse. I år var kongressen kombinerad med ordförandedag och till sådana hör ministermedverkan, den här gången i form av Anders Borg och Erik Ullenhag.
Anders Borg kan den dag han befrias från politiken försörja sig som ståuppare eller föreläsare. Avspänt och utan manus spatserade han fram och tillbaka över scenen i Folkets hus och redogjorde för det ekonomiska läget. I världen, där det är lite bekymmersamt. I Sverige, där det är bättre än på de flesta andra håll, men eftersom läget är som det är i världen måste Sverige vara försiktigt. Det gäller att ha ordning och reda i såväl stats- som kommunfinanserna var budskapet från finansministern till de församlade kommunpolitikerna.
”Var inte övermodga, fortsatt vardagsgnetandet”, uppmanade han dem. Anders Borg betonade också betydelsen av att kommunerna tar sitt ansvar för skolan för att Sverige ska klara den globala konkurrensen.
Erik Ullenhag var mindre mästrande, men betonade att den nyligen genomförda etableringsreformen, som kritiserades på DN Debatt, inte innebär att kommunerna kan abdikera från sitt ansvar för de nyanlända flyktingarna. Tunga bitar i mottagandet är fortfarande kommunernas ansvar.
8-10 november möts de 451 ombuden igen i Norrköping för den ordinarie kongressen. Då handlar det om politik och debattivern blir förhoppningsvis högre än den brukar vara på fullmäktige i Surahammar.

Moroten eller piskan

Eva Nilsson Bågenholm, äldre-
samordnare som funderar över hur
bidrag kan bidra till utveckling

70 procent av de västmanlänningar som skulle opereras av specialist behövde i februari vänta max 60 dagar. En klar förbättring jämfört med månaden innan, då bara 59 procent fick sin operation inom ramen för vårdgarantin. Skillnaden är betydelsefull inte bara för patienterna utan också för landstinget. I och med att man klarar 70 procent får man del av regeringens kömiljard, som ska stimulera landstingen att få ner väntetiderna i vården.

Kömiljarden är ett exempel på en prestationsbaserad ersättning. Med hjälp av finansiella morötter vill regeringen styra landstingen att jobba effektivare för att få bort vårdköerna . I andra sammanhang tillämpar regeringen piskan genom att bestraffa den som gör fel. Piteå kommun riskerar ett vite på 1 miljon kronor om man inte förbättrar bemanningen inom demensvården. Ett ärende som följs med spänning av många andra kommuner.

Hittills har prestationsbaserade ersättningar mest förekommit i landstingen. Men tycks nu på väg också i kommunerna. Regeringens nytillträdda äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, funderar över man skulle kunna använda sådana för att få kommunerna att ta bättre hand om multisjuka gamla. Vilket kan behövas, det här är en grupp där bristerna är stora idag.

Kanske kan det också vara ett sätt att förbättra resultaten i skolan. Ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape (M) är inte främmande för den tanken. Han tycker att resultatförsämringen i skolan är oacceptabel. För att komma till rätta med det problemet, och minska kritiken mot kommunen som ansvariga för skolan, vill han att kommunledningarna ska engagera sig mer i skolfrågorna. Ett engagemang han tror skulle bli starkare om det fanns ekonomiska incitament.

Så har det i alla fall fungerat när det gäller vårdköerna. Moroten har än en gång visat sig effektivare än piskan. Men för att effekten av kömiljarden ska bli långsiktig gäller det att alla inblandade ser att det lönar sig att göra rätt. Om morötterna inte når dem som möter patienterna är risken stor att allt snart blir som vanligt igen.
Texten även publicerad i VLT den 29 mars 2011

Allt från högklackat till äldresamordning

Tina Thörner medverkar på Kvalitetsmässan i Göteborg i
november och intervjuas i senaste nyhetsbrevet.

Kvalitetsmässan är mötes- och marknadsplats för folk i offentlig sektor. Här blandas högt och lågt, nytta och nöje på ett sätt som 2009 lockade 7000 mässbesökare och 3 800 konferensdeltagare. 15-17 november i år är det dags igen och arbetet med att boka talare pågår som bäst på kansliet på Östra hamngatan i Göteborg. Bredden på mässan speglas också i mässans nyhetsbrev, som jag är redaktör för. I veckan har årets andra nummer skickats ut till 30 000 personer. Här är en del av innehållet:

Prestationsbaserade ersättningar, som till exempel kömiljarden, har vanliga inom landstinget och kan nu vara på väg i större skala också inom kommunerna. Regeringens äldresamordnaren Eva Nilsson Bågenholm, funderar bland annat över hur man kan hitta en modell som belönar kommuner som gör rätt för de svårast sjuka äldre. SKL:s ordförande Anders Knape tror att en extra pengar efter prestation skulle kunna förbättra resultaten i skolan.

SKL har kongress nästa vecka. Att Anders Knape då väljs om är lika säkert som att Håkan Juholt väljs av socialdemokratera. I SKL-styrelsen blir det därutöver en hel del nya namn, som presenteras i nyhetsbrevet, liksom vilka som föreslås bli ordföranden i de olika beredningarna.

Regeringen har nyligen presenterat rektorslyftet, en fortbildning som ska stärka rektorernas roll som pedagogiska ledare. Men frågan är om det blir något verkligt lyft. Skolledarnas ordförande Lars Flodin och chefen för SKL:s avdelning för lärande och arbetsmarknad Per- Arne Andersson, är båda tveksamma.

Alf Rehn är ett finlandssvenskt ungt stjärnskott på den internationella föreläsarmarknaden. På Kvalitetsmässan kommer han att tala om kreativitet, som ju alla säger sig älska. Men riktig kvalitet är inte något gulligt, utan kan vara riktigt läskigt, eftersom det tvingar oss att ifrågasätta invanda sätt att tänka, säger Alf Rehn.

En annan av Kvalitetsmässans föreläsare är Tina Thörner, kartläserskan som bytte ut rallyoverallen mot paljettklänning och blev folkets favorit i Let’s dance. I intervjun ger hon sitt bästa tips för att röra sig snyggt i högklackat.