Så blev livet för 1810-talets Västeråsflickor

Folkmarknad i Västerås 1864.
Oljemålning av JosefWilhelm Wallander.
Bildkälla: Västmanlands Läns museum

Hur blev livet för de 438 flickor som föddes i Västerås under 1810-talet? Svaret är att de flesta föddes fattiga, levde fattiga och dog fattiga. Det visar en akademisk studie från 1978  som jag hittade på  en antikvariatssajt.  Bland professor Sten Carlssons diagram och tabeller skymtar några av dessa västeråsflickors livsöden. 

Maja Stina Lengström föddes i Västerås 1815. Fadern, som var sadelmakargesäll, dog när Maja Stina var tre år. Hon och mamman flyttade flera gånger. Som 20-åring blev Maja Stina piga på Julpa gård och därefter i Sura. 1844 flyttade hon till Stockholm där hon hade olika pigjobb. Hennes sista tjänst var som kammarjungfru hos professorskan H. PH. Mosander på Ängsholmen. Maja Stina avled 1883. 

Maja Stina Lengström är en av de 438 flickor som föddes i Västerås åren 1810–1819. Västerås var då en stad med ungefär 3000 invånare. Här fanns varken gas-, avlopps- eller vattenledningarna. Folk fick kliva omkring i mörker bland latrin och köa för vatten vid gemensamma pumpar. Det söps hejdlöst. I Sundins tobaksfabrik jobbade nioåringar. Kyrkan svarade för skolundervisningen och tyckte det var viktigare att barnen lärde sig katekesen än att läsa och skriva. 

Med undantag för stadens styrande herrar vet vi mycket lite om människorna som bodde i staden då. 

Inga bilder finns bevarade. Kanske finns någons namn på en gravsten någonstans. Det enda ställe där den tidens västeråsare satt några spår är kyrkböckerna. Där finns handskrivna noteringar om födelsedatum, föräldrar, bostadsadress, eventuella flyttar och så småningom död och ibland dödsorsak. Kalla fakta som ger en aning om hur deras liv gestaltade sig. Om någon ger sig tid att söka deras spår. Vilket det visat sig att någon faktiskt gjort när det gäller Maja-Stina och de andra 437 västeråsflickorna födda under 1800-talets andra decennium. 

På en antikvariatsajt hittade jag en bok med titeln Kvinnoöden i Mälardalen under 1800-talet. En för mig oemotståndlig titel. Det visade sig vara ett litet anspråkslöst häfte från Uppsala universitet publicerat 1978. Ett på sitt sätt knastertorrt akademiskt verk där professor Sten Carlsson redovisar en studie av de 438 västeråsflickorna, som på akademikerspråk kallas kohorten. 

Här finns tabeller, diagram och akademiska resonemang kring äktenskapsfrekvens, social rörlighet och mortalitet. Men också ett digert notsystem där man skymtar hur livet blev för dessa västeråsflickor. En del liv tycks odramatiska. De gifter sig med någon i ungefär samma samhällsklass och lever ihop tills döden skiljer dem åt. Till exempel Sara Christina Boberg, född 1815 dotter till en tullinspektör, gift 1838 med en kanslivaktmästare som dog 1863. Död i Västerås i 1880. 

Sämre gick det för den kvinna som Sten Carlsson bedömer som västeråsstudiens enda fall av djup deklassering. Hon namnges inte utan benämns E.L.B. Hon är född 1812, dotter till en handelsman. När hon är 17 år dör hennes far, två år senare modern. E.L.B flyttar då till Stockholm där hon gifter sig med en gipsgjutargesäll. 1855 noteras hon som ”arrestant”. Hennes brott är inte känt, heller inte hennes vidare öden. 

 Sten Carlsson beskriver den tidens Västerås som en förindustriell stad helt dominerad av handel, hantverk och offentlig förvaltning. Den största gruppen i studien är de 118 hantverkardöttrarna, 101 har pappor som klassas som arbetare. Bland dem finns 18 brandvakter och 1 diktare. 33 är döttrar till handelsmän och 40 flickor klassificeras som ståndspersoner. I den gruppen finns en adelsfröken, Jacobina Christina Virgin, som blev föreståndare för en flickskola i Göteborg och levde tills hon blev 94 år. 

 1800-talets småstadshus kan på de fåtaliga bilder som finns framstå som en Elsa Beskow-idyll där tanter i krinolin flanerar och hälsar nådigt på Farbror Blå. Exempel på sådana kvinnokollektiv finns. Då handlar det om ogifta kvinnor eller änkor av bättre familj som bor tillsammans för att hålla kostnaderna nere. Om de inte hade ett arv att leva på blev det knapert De var omyndiga, fick inte driva rörelse och saknade utbildning som kunde ge jobb. Ogifta kvinnor ur arbetarklassen hade det ännu sämre. De flesta var hänvisade till livslång tjänst som piga eller diverse påhugg för låg ersättning. 

Sten Carlssons har, med hjälp av kyrkböcker och andra register, kartlagt västeråsflickornas liv och staden där de föddes. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Västerås sticker ut på ett negativt sätt i alla tabeller som registrerar levnadsstandard och hälsa. Spädbarnsdödligheten är den högsta bland svenska städer förutom Stockholm. Den allmänna dödligheten är hög. Hälften av flickorna i studien hade dött före sin 38-årsdag. Många i lungsot. Bara i Stockholm tog lungsoten fler liv. 

Den höga dödligheten gjorde att många barn fick växa upp utan en eller båda sina föräldrar. Ett fåtal av de 29 föräldralösa i studien fick styvföräldrar eller togs om hand av släktingar. De andra auktionerades ut till fosterhem, hamnade på barnhus eller blev fattigvårdsbarn. Som vuxna drabbades flera av olyckor eller hamnade inför rätta. 

 Det fanns dock ett lysande undantag. Ringardottern A.C.W född 1811, som miste sin ogifta mor när hon var sex år. A.C.W fick tidigt börja jobba som piga. Flyttade till Stockholm när hon var 18. Där gifte hon sig med en snickargesäll och fick två barn, som hamnade på barnhus när pappan åkte i fängelse. Han tycks ha skärpt till sig efter det. A.C.W efterlämnade ett litet kapital och det gick bra för sönerna. En emigrerade till Brooklyn, den andre blev kammarförvant och sedermera byråchef på ett statligt verk. 

”Det sociala arvets olyckliga följer var inte alltid ofrånkomliga”, skriver professorn till synes glad att hitta ett undantag som bekräftar regeln. 

 Men de allra flesta flickorna föddes fattiga, levde fattiga och dog fattiga. I synnerhet de som stannade kvar på hemorten. De som flyttade fick det ofta lite bättre, i synnerhet de som gifte sig och flyttade ut på landet. Stockholm hade en stark dragningskraft. Ett tag var det så många som tog ångbåten till Stockholm att VLT talade om ”pigexport”. 

Att flytta till Stockholm var en chansning. Den som läst Per Anders Fogelströms Minns du din stad-serie vet att livet var allt annat än lätt för de som kom till Stockholm för att få jobb i industrialismens barndom. 

Men livet i Västerås var ännu mera otryggt. Livsmönstret för kvinnor i den här tidens Västerås präglades enligt Sten Carlsson ”av otrygghet och föränderlighet, stark dödlighet i olika åldrar, ständiga flyttningar, ovissa utsikter på giftermåls- och arbetsmarknaden, stora sociala klyftor och ett lågt inslag av kvarboende och yrkeskontinuitet.” 

Detta var de 438 flickornas stad, som idag är vår stad. 

Om författaren:  Sten Carlsson, var 1956–1983 professor i historia vid Uppsala universitet. Han betraktas som en banbrytande socialforskare och var en av de första historikerna som uppmärksammade det speciella i kvinnornas situation. Västeråsstudien är en pendang till hans verk Fröknar, mamseller, jungfrur och pigor. Ogifta kvinnor i det svenskaståndssamhället från 1977. Sten Carlsson avled 1989.

Om skriften: Texten är ursprungligen publicerad i Västerås Humanistiska Förbunds  medlemsskrift i väntan på... våren 2021. Där kan man också läsa bland annat en tidigare opublicerad text av Lars Gustafsson om västmanländska våtmarker, en presentation av Lydia Wahlström, kvinnorkämpen från Barkarö samt en text om "Det fria ordet", det storslagna textila verket i Västerås stadshus fullmäktigesal. Nya medlemmar får skriften så länge lagret räcker.  Läs om medlemskap här.

Politiker kan inte outsourca sitt uppdrag

Äldrenämnden beslutade vid sitt senaste sammanräde att Västerås ska få en äldrekommission. Det var ett av Liberalernas vallöften som nu efter viss möda är på väg att infrias. 

”Uppdraget består i att återställa förtroendet för äldreomsorgen i Västerås som försämrades efter den mediala granskningen som skedde under 2018”.

Tyvärr tror jag att det är ett omöjligt uppdrag. Om förtroendet är skadat beror det sannolikt på att det finns faktiska brister i äldreomsorgen. Inte på att det rapporterats om enskilda fall i media. Att åtgärda brister och bygga upp förtroende är en uppgift för äldrenämndens politiker. Det kan inte outsourcas till en kommission bestående av gamla äldreomsorgschefer och representanter för pensionärsorganisationer.

En kommission av den här typen är en anomali. Den är varken politik eller förvaltning utan svävar fritt där emellan utan tydligt uppdrag. Den oklara rollen blir tydlig när man beskriver hur kommissionen ska förhålla sig till offentlighetsprincipen.

”Det krav på att dokumentera inkomna brev, mejl och samtal som finns för förtroendevalda och anställda i Västerås stad finns inte för äldrekommissonen”, enligt nämndens beslutunderlag.

Men det är inte möjligt att friskriva någon del av kommunens verksamhet från grundlagen. Eftersom kommissionen är kommunal gäller samma regler där som för annan verksamhet. Inkomna handlingar är allmänna och får sekretessprövas i vanlig ordning. De ska också kunna granskas av revisionen.

Äldrekommissionen var ursprungligen ett förslag i en motion från dåvarande oppositionspartiet Liberalerna, som numera ingår i majoriteten och har ordförandeposten i äldrenämnden genom Bengt-Åke Nilsson. Motionen visade på en vilja att tänka i nya banor vilket är positivt. Men den andades också en misstro mot den egna organisationen vilket är en dålig utgångspunkt för ett förändringsarbete.

När framgångsrika kommuner ska beskriva varför man lyckats brukar de grundläggande faktorerna vara: Tydliga roller, politiker som vet vad de vill och med tillit överlåter till professionen att beskriva hur det ska genomföras. En kommission som den Västerås nu ska få är en oprövad väg. Om det är modgt eller dumdristigt att ge sig in på denna väg får framtiden utvisa. Just nu kan man bara säga: Lycka till.

Ledamöter i kommissionen är: Lars Björklund, Västerås demensförening, Berith Stenwall, Anhörigvårdarna, Birgitta Hedén, tidigare strateg på förvaltningen och chef inom Attendo Care numera pensionär, Krister Molin, tidigare chef för Hjärtpunkt Skiljebo, Sven-Erik Henriksson, tidigare chef för äldreomsorgen inom Tillberga grannskapsservice och därefter strateg in organisationen Västmanlands kommuner och landsting (VKL), Bengt G. Andersson, ordf. för SPF i Västerås samt Tord Lindström, som representerar. PRO i Västerås. Kommissionen utser inom sig en ordförande 

Hellre robotdusch än ingen dusch på äldre dar

”Veckans dusch” var det uttryck som gjorde mig mest beklämd i VLT:s reportage  där personal på ett äldreboende i Västerås beskrev sin arbetssituation. Brist på vikarier gjorde att de boende inte kunde få sin planerade dusch utan fick vänta till veckan därpå.

Dusch en gång i veckan är illa nog, varannan vecka är inte ett värdigt omhändertagande av gamla. Att det möjligtvis handlar om människor som inte minns när de duschade sist är inget försvar. Tvärtom, det är de som inte kan tala för sig som mest behöver omvårdnad.

Vittnesmål från ett boende ger inte hela bilden av äldreomsorgen. De flesta gamla får den omsorg de behöver. Socialstyrelsens statistik visar att 2017 var 82 procent av de boende ganska eller mycket nöjda. Siffrorna för Västerås del är sämre och går åt fel håll. Här är 80 procent nöjda, vilket är 3 procentenheter sämre än året innan.

Jag befarar att nöjdheten kommer att fortsätta minska, både här och i riket. Visserligen kommer det säkert att lovas diverse öronmärkta miljarder till äldreomsorgen i valrörelsen. Men det kommer inte att räcka. Både förväntningarna och behoven kommer att vara större än resurserna.

De yngsta och de äldsta är de dyraste medborgarna. Båda dessa grupper växer, vilket ökar kraven på offentlig verksamhet. Det är detta som kallas demografiska förändringar, vilket låter diffust och svårgripbart. Men effekterna kommer att bli högst påtagliga, om inget görs.

Om kommuner och landsting ska klara att hålla bemanningen i välfärden på nuvarande nivå behövs ett tillskott på 20 miljarder per år 2020-2030. Om detta borde regeringen berätta i budgetpropositionen, tycker Riksrevisionen i sin genomgång av budgeten. Det har man inte gjort på ett tydligt sätt. Sannolikt kommer det heller inte att talas om de långsiktiga välfärdsfrågorna i valrörelsen.

Välfärdens framtidsekvation försvåras också av att det inte bara är pengar som saknas. På tio års sikt behöver välfärden rekrytera en halv miljon nya medarbetare. En lyckad integration av de flyktingar som kommit skulle underlätta. Men det räddar oss inte från omprövningar. För att klara verksamheten krävs också nya arbetssätt och att man tar till vara ny teknik, vilket bland andra SKL framhållit i sin nyligen publicerade Rekryteringsrapport 2018. 

Den generation jag tillhör, som nu är på väg mot äldreomsorgen, har större delen av livet sett välståndet växa. Det återstår att se hur ljuva de sista åren blir och hur många gånger i veckan vi får 

duscha när vi hamnar på hemmet. Mitt tips är att det blir dusch flera gånger i veckan men att uppgiften då sköts av en robot. Ett mardrömsscenario? Kanske men hellre det än att inte få duscha alls.

NDuschrobTexten även publicerad i VLT den 6 februari 2018.

Den brokiga kommunpolitiken

Den kommunpolitiska Sverigekartan kunde tidigare enkelt delas upp i röda och blå kommuner. Sverigedemokraternas allt starkare position i kommunerna har förändrat bilden. De politiska färgerna blandas friskt men i princip är landet tredelat. En tredjedel av kommunerna har traditionellt rött eller blått blockstyre, en tredjedel har minoritetsstyre och en tredjedel styrs blocköverskridande.

I det en gång så röda Västmanland finns styren av alla tre kategorierna. Minoritetsstyre i Norberg och Skinnskatteberg, traditionellt rödgrönt i Köping, Hallstahammar och i regionen, borgerligt i Sala. I övrigt olika blocköverskridande kombinationer.

I Västerås styr S, MP, KD och C. Än så länge är bäst att tillägga. Frågan är hur länge samarbetet består när Miljöpartiet valt att hoppa av kompromissen om flygplatsen. Ett extra årsmöte har ju bestämt att partiet ska lämna flygplatsstyrelsen och återgå till sitt gamla nedläggningskrav.

Flygplatsfrågorna ska drivas i ägarbolaget, i kommunstyrelsen och i fullmäktige. Om det blir som oppositionsparti eller som opposition inom majoriteten återstår att se. Den frågan äger ju miljöpartiet inte ensam. Hur egenmäktigt kommer de övriga partierna tillåta miljöpartiet att vara?  Vad blir nästa hjärtefråga som något parti vill driva vid sidan om samarbetet?

Statsvetaren Johan Wänström  vid Linköpings universitet har forskat om hur kommuner styrs i det nya parlamentariska läget. Hans slutsats är att starka blocköverskridande styren bygger på att partierna är eniga om vad man vill uppnå och koncentrerar sig på det. Motvilja mot Sverigedemokraterna räcker inte för att man ska hålla ihop i vått och torrt i fyra år. Det måste också finnas gemensamma projekt, till exempel som i Västerås att bygga fler bostäder.

En annan viktig faktor är att personkemin mellan partiernas ledande företrädande stämmer. De måste gilla varandra från början och lita på varandra. ”Man måste vara säker på att de andra också vill Västerås bästa, inte bara sitt eget partis bästa”, som Amanda Agestav (KD) uttryckte det när hon representerade det nya politiska landskapet på en kommunal demokratidag nyligen.

Det är också viktigt att de inblandade partierna har en likartad syn på hur beslut fattas. En partikultur där interndemokratin är stark och medlemmarnas inflytande stort, exempelvis över representationen i en flygplatsstyrelse, kan göra det svårt att samarbeta. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Liberalerna, är de partier som har svårast att överleva i blocköverskridande styren.

Mest livskraftiga är styren där moderater och socialdemokrater samverkar. Sådana finns nu i 24 av landets 290 kommuner. Det som är omöjligt i rikspolitiken kan vara rätt odramatiskt i kommunerna. Så det får nog anses som mer sannolikt att Anders Teljebäck (S) och Elisabeth Unell (M) styr i Stadshuset i Västerås nästa mandatperiod än att Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra delar på makten i Rosenbad.
Texten även publicerad i VLT den 3 april

Skilda världar i allt mer segregerat Västerås

Den här stan är inte så stor, brukar vi roat konstatera när oväntade kopplingar uppstår mellan skilda delar av bekantskapskretsen. Inte sällan handlar det om parbildningar. Någons dotter har förlovat sig med sonen till en annan vänfamilj. Eller också är det några jämnåriga som mötts och börjat om på nytt i mogen ålder.

Sådana sammanträffanden säger ingenting om stadens storlek, däremot avslöjar de hur begränsade vi är i våra sociala kontakter och hur snabbt man drar slutsatser utifrån sitt begränsade perspektiv.

Västerås är stort. Västerås är också segregerat. De som bor i de östra delarna tjänar mer, är mer välutbildade och röstar flitigare än de som bor på väster. Mötespunkterna är få. Detta är inget nytt men som god man för en ensamkommande 17-åring från Afghanistan har det blivit mer påtagligt för mig att det finns olika Västerås. Jag känner mig inte hemma i Bäckby centrum. I Liegatans hyreshus finns inga namn jag känner igen.

Segregation sågs länge som ett storstadsfenomen. När tidningen Dagens Samhälle nyligen gjorde en kartläggning visade den att segregationen ökat i 209 av landets 290 kommuner de senaste tio åren. Västerås ligger på plats 50, vilket får ses som rätt hyggligt med tanke på att det är landets sjätte största kommun. Örebro och Eskilstuna, som vi gärna jämför oss med ligger båda sämre till.

Det är en klen tröst, eftersom mycket tyder på att utvecklingen här går åt fel håll. Ett tecken på detta är ökad trångboddhet och fler svartkontrakt, som VLT nyligen rapporterade om. När bostäder är en bristvara tränger människor ihop sig i de som finns.

Att döma av Västerås stads samlade styrdokument på hemsidan tycks dessa frågor lågt prioriterade. Integrationsprogrammet är från 2008 och innehåller inte ett enda mätbart mål. Bostadsförsörjningsprogrammet saknar ordet integration. I budgeten för 2017 talar styrkvartetten mycket om ”social hållbarhet”. Ett uttryck lika diffust som välvilligt och därmed ssom gjort för en fyrpartikoalition. 

Nästa gång segregationen mäts är risken stor att Västerås rört sig uppåt på kommunrankingen ingen vill toppa.

Texten även publicerad i VLT den 28 maj 2016

 

 

 

 

 

Kommunens pengar räcker inte till

Om man är bortbjuden tar man som god gäst inte bilder av husets slitna soffa. Därför lät jag mobilkameran ligga när jag nyligen var i Västerås stadshus fullmäktigefoajé trots att jag såg de fransiga karmarna på sofforna i det som ska vara stadens finrum som en symbol för det ekonomiska läget: Västerås stads ekonomi blir allt mer bekymmersam.

Visserligen har staden gott om pengar. Reavinsterna var rekordstora i fjol men det finns ingen anledning till jubel. Utgifterna är större än kostnaderna, vilket är ohållbart. För kommuner, liksom för familjer. Samma ekonomiska lagar gäller.

Tillfälligtvis kan man ta av sparkapitalet eller låna men i längden kan man inte göra av med mer pengar än man får in. Dessutom måste man ha en marginal så att man klarar om något oförutsett händer och för att ersätta det som blivit slitet, en soffa till exempel. Eller gamla avloppsrör för att ta ett mer tyngande kommunal ersättningsinvestering.

I Västerås stads årsredovisning för 2015, som omsluter 7 miljarder, finns flera varningstecken. Kostnader och intäkter håller inte jämna steg. Kostnaderna ökade med 3,5 procent, intäkterna med bara 3 procent. Västerås uppfyller inte kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning: resultatet, exklusive reavinster, ska vara minst 2 procents överskott. 2014 var underskottet 0,2 procent, i fjol hade det växt till -0,7 procent. Starten på 2016 tyder på att obalanserna består, även om sparbeting är utdelade.

Ett antal tuffa beslut väntar den styrande blocköverskridande koalitionen i Stadshuset. Erfarenheterna från kommuner som provat sådant styre är att det blir dyrare. Alla måste få med några hjärtefrågor. En annan erfarenhet är att det blir svårare att hålla ihop ju närmare valet man kommer.

Frågan är om vem som kommer att få svika sitt vallöfte. Socialdemokraterna som gick till val på att höja skatten. C och KD som lovat oförändrad skatt. Oavsett vilket går det nog att hitta lite pengar till snyggare soffor i fullmäktigefoajén. Gäster bör ju inte ana att det är lite knapert.

Texten även publicerad i VLT den 30 mars 2016

 

 

 

 

Andrum för Västerås Sinfonietta

När dirigenten Andrea Quinn i morgon höjer taktpinnen vid Sinfoniettans oktoberkonsert i ett fullsatt konserthus kommer stämningen inte att vara så dyster som befarat. Men det blir knappast något riktigt jubel heller.

Det akuta nedläggningshotet är borta, men hoppet om heltider är släckt. I stället väntar, som framgår på nyhetsplats, förhandlingar om nerdragning av tjänster och andra besparingar. Men lugnet kan för ett tag åter lägga sig över stadens musikliv där det under de senaste veckorna stormat på ett sätt som det inte gjorts sedan nedläggningshotet mot Fryxellskas musikklasser.

Frågan är om denna strid var nödvändig? Kanske. Kommunernas och landstingens ekonomiska läge är sådant att det kommer att bli nödvändigt med en rad smärtsamma besparingar på många områden. Ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting, brukar alltid vara dyster, men den som kom förra veckan var nattsvart.

Detta ska Anders Teljebäck (S) hantera i sin roll av ordförande i kommunstyrelsen i Västerås. Genom att i rollen som ordförande för Västmanlandsmusiken föreslå nedläggning av Sinfoniettan har han visat att inget är heligt. I det stora kommunala sammanhangen handlar Sinfoniettan om småpengar men det skickar en tydlig signal om att läget är kärvt.

Men sådan signalpolitik har ett pris, frågan är om det var värt sitt pris? Kanske inte. Hotet mot Sinfoniettan har gjort att Västerås hamnat på den kulturella Sverigekartan som aldrig förr. Men all publicitet är inte god publicitet.

Protesterna från musikaliska högdjur som Malena Ernman och Esa-Pekka Salonen och från centrala institutioner som Kungliga Musikaliska Akademien och Föreningen Svensk Scenkonst har skadat Västerås rykte och inte bara som musikstad. Det har även skadat det målmedvetna arbete som i många år lagts ned på förändra bilden av Västerås från en tung industristad till en attraktiv boplats vid Mälaren med rikt utbud av aktiviteter.

Men den skadan är knappast irreparabel. Nu kan vi glädjas åt att ännu en tid vara en stad med en egen Sinfonietta. Frågan är hur länge. Om allt går enligt planerna blir Västmanland snart en del av en mellansvensk region. Då finns inte bara bättre underlag för specialiserad sjukvård utan också för en symfoniorkester eller åtminstone en sinfonietta.

Texten även publicerad i VLT den 21 oktober 2015

PS

Den som vill ta del av den samlade proteststormen från Musiksverige mot nedläggningsförslaget kan gå till https://bevaravasterassinfonietta.wordpress.com/

 

 

 

 

 

 

Politikens fixare kan lätt bli trixare

I Stadshuset i Västerås finns 14 kommunalråd och oppositionsråd. Alla folkvalda med plats i fullmäktige och hyggligt kända bland västeråsarna, åtminstone om de varit med ett tag. Men i de politiska korridorerna finns också 10 politiska sekreterare, de flesta på deltid. De är inte folkvalda, nästan helt anonyma, men med ett betydande inflytande och därmed mak

De tillhör den växande grupp inom politiken som i boken Makt

utan mandat kallas policyprofessionella. Dessa flockas i huvudsak kring huvudstadens makthavare för att stötta politikerna, som talskrivare eller kommunikatörer eller för att påverka politikerna  i egenskap av lobbyister eller PR-konsulter. Men de policyprofessionella finns i allt högre utsträckning även i den lokala och regionala politiken.
En kartläggning, som tidningen Dagens Samhälle genomfört, visade att det finns ungefär 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting. En ökning med 200 jämfört med förra mandatperioden. Flest finns i storstäderna. Västerås har relativt få i förhållande till sin storlek. Omräknat till heltider finns här sex tjänster, vilket ger en trettondeplats i denna ranking. Örebro har 19, Uppsala 12 och Stockholm 60 tjänster.

Boken Makt utan mandat  har skrivits av tre professorer: socialantropologen Christina Garsten, statsvetaren Bo Rothstein och sociologen Stefan Svallfors. De ser flera allvarliga demokratiska komplikationer av att allt fler får makt utan mandat. Hur ska medborgaren veta vem de ska ställa till ansvar när makten i hög grad utövas av de som verkar utan att synas.

Inget problem, tycker de politiska tjänstemännen själva.  De ser sig helst som politikens lydiga tjänare som underlättar de förtroendevaldas vardag och därmed förbättrar demokratin. Lite oroande är det dock att de flesta högst ogärna vill bli förtroendevalda själva. De tycker sig ha större möjligheter att påverka från sin nuvarande position. Eftersom de inte står främst slipper de också medias granskning.

Politikerna borde fundera över riskerna med att släppa ifrån sig inflytande men behålla hela ansvaret. Ett svenskt kommunhus är inget House of Cards men även här har det sina risker att förlita sig på fixare eftersom de lätt blir trixare.

Texten även publicerad i VLT den 30 augusti 2015

 

Hur mår den kommunala demokratin?

Det blev en lång dags färd mot natt för Västerås kommunpolitiker när de förra veckan beslutade om budget för 2016. Efter 14 timmars debatt fick de lämna Stadshuset. Gissningsvis var de alla trötta när de vandrade hem i den juninatt, som enligt Harry Martinson inte blir av. Mycket talar för att de också kände sig maktlösa trots sin position i kommunens högsta beslutande organ.

”Den kommunala demokratin mår inte riktigt bra”, skrev demokratiutredaren Olle Wästberg nyligen i sitt nyhetsbrev.

Den diagnosen byggde han på en undersökning bland landets kommunfullmäktigeledamöter som Göteborgsforskarna Mikael Gilljam och David Karlsson gjort på utredningens uppdrag. 97 procent av de valda tycker att fullmäktige har för lite makt. Bara knappt hälften tycker att de får gehör för sina argument. Ungefär lika många har övervägt att lägga av eftersom uppdraget känns meningslöst. Den verkliga makten finns hos kommunstyrelsen, och framför allt hos ordföranden, och hos tjänstemännen. Allra minst makt har medborgarna, vilket får ses som problematiskt i ett demokratiskt system.

Politikerna är medvetna om detta demokratiska underskott och försöker hitta nya vägar att öka medborgarnas delaktighet och inflytande mellan valen genom olika former av medborgardialog. I bästa fall kan sådana initiativ ses som vällovliga. Vill det sig illa upplevs de bara som manipulativa.

Politikerna säger sig sträva efter dialog med grupper som annars har svårt att göra sig hörda, men erfarenheterna är snarast det motsatta. Det är de redan högljudda och välartikulerade som engagerar sig direktdemokratiska aktiviteter, som möten, demonstrationer och medborgarpaneler.

I januari ska OlleWästberg redovisa sina förslag till hur den svenska demokratin ska må bättre. Utredningen har gett sig underrubriken ”Delaktighet och jämlikt inflytande”, vilket väl antyder var tonvikten i förslagen ligger. Utredaren har blygsamt meddelat att alla problem inte kommer att lösas men att man kommer att ta tag i några uppenbara brister och föreslå praktiska lösningar.

Det är bara att önska lycka till. Men tyvärr är det nog lättare sagt än gjort, andra demokratiutredare har försökt tidigare utan att lyckas. Anders Teljebäck och övriga 289 ordföranden i landets kommunstyrelser ligger knappast sömnlösa av oro för att deras makt ska minska.

Texten även publicerad i VLT den 22 juni 2015

 

Tältet en bagatell i sak men en viktig princip

Färgen på tältet på Stora torget i Västerås är i sak en pseudodebatt. Det spelar ingen roll om tältet är blått eller vitt, även om det kanske skulle vara snyggt med en enhetlig färgsättning.

För ett decennium sedan hade detta möjligen blivit ett nummer i lokalrevyn, nu blir det en stor fråga, som får folk att gå ut och demonstrera och att spy galla över politikerna i mer eller mindre hätska angrepp på sociala medier. Samtidigt som massor av viktiga kommunala beslut passerar obemärkt förbi utan uppmärksamhet i vare sig traditionella eller sociala medier.

 

Enligt kommunallagen är politikerna ansvariga för alla beslut som fattas i kommunen eftersom det är de som står till svars inför väljarna. I praktiken är det tjänstemän som beslutar och verkställer i nästan alla löpande ärenden. Politikerna beslutar vad som ska göras genom att ange ramar, målsättningar och anslå pengar. Hur det beslutade ska uppnås är upp till de anställda utifrån sin erfarenhet och sitt professionella kunnande.

Det är en bra ordning och helt oproblematisk om det handlar om exempelvis en ögonoperation eller om hur man ska rena kommunens avlopp. Ingen vill att politiker ska in och peta i sådant, men när det gäller det enkla och okomplicerade förväntar vi oss handlingskraft av våra politiker. Men även om det vore frestande kan inte en politiker storma in på tjänstemannens rum och säga: Du, vi skiter i det här beslutet vi fattade. 

Jag tror inte ens de som demonstrerade till stöd för det blå tältet skulle vilja ha det på det viset. Beslut som fullmäktige fattat kan inte vara ett smörgåsbord där man kan välja vilka som ska följas och vilka som ska ignoreras. Den tjänsteman som beslutat att tältet ska bort för att det är blått har agerat korrekt.

Kommunpolitik är en verksamhet för pragmatiker. I synnerhet när opinionstrycket är hårt. Tekniska nämnden valde dock att hålla fast vid principerna. Reglerna gäller, alla ska behandlas lika. Så sannolikt lär det storma ett tag till. Nu ska de tio år gamla reglerna ses över. Min gissning är att de nya blir mindre detaljerade. Att som politiker avstå från detaljreglering och lämna utrymme för sunt förnuft och professionellt handlade är nästan alltid rätt. Låt proffsen vara proffs, brukar statsministern säga.  

 

Partiledarna borde lära av kommunpolitikerna

Hur historiskt är detta? Journalisterna pressade förgäves statsvetarna för att få dem att gradera de senaste dagarnas politiska turbulens. Klart är att vi upplevt något som kommer att stå i historieböckerna. Riktigt vad det kommer att stå är det ingen som vet. ”Det är inte som förr”, konstaterade Stefan Löfven. Ett paradigmskifte, skulle nog forskarna säga.
Även lokalt har vi upplevt ett historiskt skifte. För första gången styrs Västerås av en blocköverskridande majoritet bestående av Socialdemokrater, Miljöpartiet, Centern och Kristdemokraterna. En kvartett som nog få hade satsat på om man ordnat vadslagning under valrörelsen. I rådande läge var det den möjlighet som stod till buds när man ville hålla Sverigedemokraterna utanför.

Centern och KD har blivit rikligt belönade för sitt steg över blockgränsen genom rådsposter och uppdrag. Amanda Agestav (KD) är kommunstyrelsens vice ordförande och ordförande i förskolenämnden med stöd av 3,82 procent av väljarna. Centern bidrar med 5,56 procent, vilket gett två kommunalrådsposter med tillhörande tunga ordförandeskap.

Detta styre må vara unikt ur ett Västeråsperspektiv, men inte nationellt. I ett 50-tal kommuner finns breda blocköverskridande majoriteter med olika schatteringar, enligt tidningen Dagens Samhälle. Bara fem kommuner styrs av Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans. Samarbete mellan socialdemokrater och moderater är fem gånger så vanligt.

I kommunerna är blockpolitiken bruten. Utsträckta händer har fattats, ansvar har tagits och majoriteter har bildats. Det har nog inte alltid varit lätt och alla är inte färdigförhandlade än, men det går om viljan finns. Rikspolitikerna borde lära av sina lokala kollegor.

De lokala blocköverskridandena skapar en intressant spänning i den valrörelse som stundar. Många av de frågor som skapar skarpa skiljelinjer på riksplanet ska hanteras av kommunerna. Vårdnadsbidraget till exempel. Så det kan bli så att i den ena valstugan står kommunstyrelsens ordförande, Anders Teljebäck (S) och argumenterar mot vårdnadsbidraget. Intill står vice ordföranden Amanda Agestav och argumenterar för. Sedan återvänder de till Stadshuset och regerar Västerås tillsammans. Förhoppningsvis lyckas de hantera detta. Kommunala majoritetsstyren är att föredra, i synnerhet om det är skakigt på nationell nivå.

Texten även publicerad i VLT den 5 december 2014

 

Västerås mer ömkansvärt än exotiskt

Under de tio år jag jobbade i Stockholm mötte mitt val av bostadsort ofta förundran och förvåning. ”Västerås”, sa stockholmarna med ett tonfall som fick mig att känna mig mer ömkansvärd än exotisk.
Reaktionen kom inte bara från de som bodde på Södermalm eller i Vasastan utan även från de som hade nästan lika lång resväg som jag till jobbet. Västerås var för dem något lantligt, fjärran medan man som boende i Åkersberga kunde se sig som tillhörande en urban elit med de privilegier det innebär. Till exempel att med SL-kortet kunna åka till jobbet för 790 kronor, medan västeråspendlarna idag får betala 3 090 kronor i månaden.

Slussen är en fråga som engagerar stockholmarna men inte
många andra, till deras förvåning.

Stockholmarna har tillgång till den mest skattesubventionerade kollektivtrafiken i landet. Här finns mest kultur i alla former och här är läkartätast. Ingetdera är något de ägnar särskilt mycket tanke åt utan tycker snarare att utbudet kunde vara ännu bättre. Arbetslösheten är låg, men däremot är det som bekant ont om bostäder. Det är det på många andra håll också så det är snarast ett nationellt problem, även om bristen är störst i Stockholm.

Stockholm är också journalisttätast, vilket gör att huvudstadens bekymmer ofta framstår som hela landets problem. Utformningen av Slussen i Stockholm till exempel. Varför ska vi engagera oss i era lokala planfrågor, ni bryr er ju inte om våra, undrade jag när någon i en middagskonversation förundrades över att hela landet inte protesterade.

Det var väl mest sagt som en provokation. Sådant kan man kosta på sig när man har förmånen att röra sig både bland storstadsbor och i det provinsiella Västerås men det finns allvarliga tecken på att storstad och landsbygd, dit Västerås nog får räknas i det här sammanhanget glider isär. Man vet allt mindre om varandra och bryr sig därför mindre.

Nedmonteringen av lokaljournalistiken bidrar till detta. Om det inte finns någon regelbunden bevakning i riksmedia utan bara journalister som rycker ut vid behov blir bilden skev eftersom den riskerar att domineras av extrema brott, till exempel en dagispedofil i Högsby, eller lantliga idyller. Vardagen av oss som bor utanför storstäderna blir osynlig för beslutsfattare och opinionsbildare. Risken finns att det får politiska konsekvenser i form av minskat valdeltagande eller fler röster på partierna i politikens ytterkanter.

 

Valrörelser gör politiken synlig

Allt som bidrar till att skapa liv och rörelse i Västerås centrum är bra. Barnens festival har sin speciella charm, särskilt när solen skiner. Musik från Torgscenen gör stegen lättare. Valrörelser hör också till det som livar upp. Då tänker jag inte i första hand på stressade rikspolitiker som säger det förväntade och låter sig fotograferas med lokala partivänner. Mitt demokratiska jag livas upp av aktiviteten i valstugorna eftersom det gör politiken synlig på ett helt annat sätt än till vardags.

Det blir också tydligt att politiken inte bärs upp av de som kommer nerdimpande från Stockholm eller ens av lokala kändisar som Ulla Persson (S) och Elisabeth Unell (M) utan av vanligt folk med ett samhällsengagemang. Många hör sannolikt till den beundransvärda skaran fritidspolitiker. De dryga 40 000 i landet som utan särskilt mycket tack och mot låg eller ingen ersättning ägnar sin fritid åt att läsa handlingar och gå på möten.

Demokratin har de senaste åren setts som en krisbransch med färre medlemmar i partierna, sjunkande valdeltagande och ökad misstro eller rent av förakt mot politikerna. Men kanske börjar de bli dags att ta bort krisstämpeln. Nyligen presenterade statsvetarna Gissur Erlingsson och Mikael Persson siffror på DN Debatt, som visar att demokratins dagsform är god.

Förtroendet för politikerna dalade efter 1990-talets krishantering, men är nu tillbaka på 1970-talsnivå. Sverige har högt valdeltagande i de nationella valen och medlemstalet i partierna sjunker inte längre. Även om de har fortsatt svårt att rekrytera och behålla kvinnor, unga och utrikes födda.

På måndag monteras stugbyn på Hantverkargatan i Västerås ner för den här gången. Den vardagliga friden tar åter över centrum, men kortvarigt den här gången. I slutet av augusti byggs valstugorna upp igen inför höstens val. Men innan dess blir det för de politiskt intresserade en tid av eftervalsdebatt.

Jag hoppas debatten blir särskilt intensiv i Surahammars kommun, som har två val i morgon. Förutom EU-valet också en lokal folkomröstning om den nedlagda högstadieskolan i Virsbo. En omröstning som tiden gått förbi innan den genomfördes.  Förtroendet för demokrati och politiker är skört och måste vårdas. Helst genom ett agerande som gör att det inte finns grund för sådana här misstroendeomröstningar, men om de ändå sker behövs aktiv eftervård och analys av orsakerna.

Texten även publicerad i VLT den 24 maj 2014

Självstyre bra även inom kommunen

Mina första två år tillbringade jag i ett kommunhus. Min pappa var kommunalkamrer i Noraströms kommun i Västernorrland och familjen hade tjänstebostad ovanpå kommunkontoret. Jag har inga minnen därifrån, men kanske har denna tidiga prägling bidragit till att jag senare i livet utan problem har försvarat det kommunala. Det är inte alltid lätt i dessa tider när så många ser förstatligande som lösningen på det mesta. Trots att förtroendet för de statliga verksamheterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polisen är lågt.

I Vännäs har man tagit tekniken till hjälp i hemtjänsten.Smart
phones och egenkonstruerad app underlättar arbetet. När alla är
ute är det tomt i laddningsstationen.

Min tro på det kommunala bygger på att jag tror att beslut som påverkar människors vardag blir bättre om de fattas nära de som berörs. Det kommunala självstyret är numera grundlagsfäst. Trots det får kommunala företrädare föra en ständig försvarskamp för självstyret både mot staten och mot allmänheten.

En kamp som skulle vara mer trovärdig om kommunerna också var generösare med självstyre inom den egna verksamheten. Till exempel inom den kommunala hemtjänsten i Västerås. Där har planeringen centraliserats till Stadshuset, vilket, som framgått på nyhetsplats  i VLT, lett till kaos. Gamla blir utan beviljat stöd, personalen hinner inte med och resurser används inte rationellt .

Hemtjänst är en verksamhet som bygger på kunskap om brukarna och deras levnadsförhållanden. Det kan man bara skaffa sig om man finns nära dem man är till för. Jag besökte i höstas hemtjänsten i Vännäs i Västerbotten. Där var kommunen ensam utförare och hade koll på alla sin brukare från hemvårdscentret. I en stor kommun som Västerås med många privata utförare är det givetvis mycket svårare. Men strävan måste vara att göra verksamheten överblickbar. Varningsklockorna borde ha skrällt när förslaget om centralisering dök upp.

Kommunsverige har nyligen fört en hård kamp mot Socialstyrelsen som velat införa bemanningsregler för demensvården. Detta går inte att besluta om centralt, förhållandena skiljer sig från ort till ort och från dag till dag, har de kommunala motargumenten varit. Det är goda argument. Lika lite som Socialstyrelsen kan veta vad som är bäst bemanning i Staffanstorp och Storuman kan man i Stadshuset i Västerås veta bäst hur hemtjänstpersonalen ska jobba i Irsta och Kvicksund.

Våga lita på det lokala beslutsfattandet och på personalens vilja att göra ett bra jobb!

Texten även publicerad i VLT 25 april 2014

 

Kommunal hambo



Monica Ericsson har jobbat dubbelt
så länge som en genomsnittlig
kommunchef.

Västerås söker någon som ”med engagemang och visionärt tänkande kan ta taktpinnen och vidareutveckla vår stad”. Det handlar om att hitta en ny stadsdirektör efter Monica Ericsson, som ska bli förhandlings-VD i Stockholm. Hon kan gå med högburet huvud. Med sina tolv år hör hon till veteranerna i branschen. Chefskarusellen i kommunerna snurrar allt fortare och den genomsnittliga kommunchefen byts ut efter tolv år.
Den citerade formuleringen av typisk för det fluffiga språk som används i rekryteringar. Men på en punkt är den lite överraskande eftersom det sägs att det handlar om att ta taktpinnen. I en politiskt styrd organisation ska det vara politikerna som anger takten.

”Jag jobbar för dem som vinner valen”, konstaterade en lika osentimental som erfaren kommunal chef jag träffade efter ett majoritetsskifte.

Hur skärningspunkten mellan politik och förvaltning fungerar är knappast något som medborgarna funderar särskilt mycket över. Men faktum är att det är viktigt för hur kommunen fungerar. En tydlig ansvars- och uppgiftsfördelning är en förutsättning för en framgångsrik kommun. Men det räcker inte, det måste också finnas en ömsesidig respekt. I synnerhet gäller det relationen mellan kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen.

”Det är som att dansa hambo”, sa en gång Jan-Åke Björklund, som skaffat sig en del av sin digra chefserfarenhet i Västerås stadshus. Båda måste kunna stegen, men det gäller också att de har en känsla för dansen. Att politikern för den här dansen råder det inget tvivel om, men det måste göras med respekt för partnern.

Vad Västerås söker är alltså en god kommunal dansör som är villig att låta sig föras av Ulla Persson (S). Men som lätt anpassar stegen om hon blir utbytt. Någon som också är villig att utveckla repertoaren och som inte bara följer med utan också säger ifrån om det blir fel. Det är ett svårt jobb, men i en av landets största kommuner är det ett attraktivt jobb. En stadsdirektör har stort makt, inte minst när det gäller organisation. Idag begränsar Proaros, makten frågan är hur länge.

Texten även publicerad i VLT 27 mars 2012

Varning för kommunalt tunnelseende

Texten även publicerad i VLT 28 februari 2012

När kommunala engagemang motiveras med att man vill sätta orten på kartan och locka besökare från när och fjärran väcks min misstänksamhet. Alltför ofta har det visat sig att sådana satsningar präglats av glädjekalkyler och förhoppningar snarare än marknadsanalyser och realism. Ett slags kommunalt tunnelseende.

Den nu planerade skidtunneln på Rocklunda i Västerås kan bli ytterligare ett i raden av riskprojekt där en kommun till slut tvingas gå in och ta sitt ansvar. Kommunalrådet Ulla Persson (S) hävdar visserligen att inga kommunala pengar står på spel i tunneln. Men tanken är att kommunen ska hyra av byggaren och sedan hyra ut i andra hand till ett bolag som sköter driften. En konstruktion som innebär att kommunen står för risken. Dessutom diskuteras kommunala pengar i form av avgifter från skolor som ska dit och åka skidor när naturen är snöfri.

Kommunen är nödvändig som garant för tunnelprojektet. Hade det varit en säker investering hade byggare och driftbolag kunnat låna pengar på vanligt sätt.

Erfarenheterna från landets hittills enda skidtunnel i Torsby stärker oron. Tunneln invigdes 2006 och kostade 62 miljoner, som huvudsakligen kom från EU och kommunen. Till en början ägde kommunen 51 procent. 2008 fick man ta över såväl driftansvaret som de ackumulerade förlusterna. I fjol hade man 31 000 besökare och fick ett litet plus tack vare den snöfattiga hösten.

På några års sikt kan Torsby och Västerås räkna med hårdnad konkurrens om de skidåkare som inte kan vänta tills snön kommer. Tunnlar planeras i bland annat Hässleholm, Göteborg och Bålsta. Det senare är en jätteanläggning som om den blir verklighet innebär att Västeråstunneln riskerar förlora stockholmarna.

I dessa tider av ekonomisk osäkerhet är det märkligt att de styrande i Västerås, med undantag för miljöpartiet, är så riskbenägna. Än finns bara en avsiktsförklaring. Kliv av medan tid är och låt näringslivet sköta detta på egen hand. Om det betyder att det inget blir är det nog lika bra. Folkhälsan påverkas knappast. Det är bättre att folk är ute och går i friska luften än åker skidor i en tunnel.

Tre SD-mandat som har getts orimlig makt

Västerås är ett av Sverigedemokraternas starkaste maktfästen. När Dagens Samhälle tidigare i höstas rankade vilka kommuner SD hade mest inflytande kom Västerås, där partiet har tre mandat, på en nionde plats. ”Att SD trots allt kan avgöra frågor i Sveriges sjätte största stad måste ses om ett genombrott för partiet”, skrev tidningen.

Aldrig mer, är den slutsats Eslövs kom-
munstyrelseordförande Cecilia Lindh
 drar av åren med SD som vågmästare.

Vid förra veckans stormiga möte i Västerås kommunfullmäktige satt SD på åskådarbänken, men striden har sitt ursprung i partiets maktposition som vågmästare. En position som de etablerade partierna har gett nykomlingen. I 40 kommuner gav valresultatet 2010 Sverigedemokraterna en möjlig vågmästarroll. I 25 valde man, enligt Dagens Samhälle, blocköverskridande uppgörelser för att undvika att ge SD inflytande. I övriga 15 fick, liksom i Västerås, blockpolitiken råda.

Decembertumultet i fullmäktige väcker frågor om hur den fortsatta mandatperioden kommer att utvecklas. SD:s makt blir synlig när partiet kan avgöra frågor i fullmäktige, men deras verkliga inflytande är mer svårgripbart. För att undvika omröstningar kommer blocken överens innan frågorna kommer till fullmäktige.

Kommunpolitiken präglas av tradition av samförstånd, vilket inte demokratiskt riskfritt. Även om medborgarna säger sig ogilla politiskt käbbel vinner demokratin på att det finns en stark opposition tydliga alternativ att ta ställning till.

Erfarenheterna från andra kommuner där SD varit vågmästare visar att det blir svårare ju närmare valet man kommer. I Eslöv tyckte kommunstyrelsens ordförande Cecilia Lind (S), att det sista året med vågmästarpolitik var förfärligt. Därför valde man att dela makten med ärkefienden moderaterna.

Just i dessa dagar känns en överenskommelse över blockgränserna inte särskilt sannolik i Västerås, men det havererade fullmäktigemötet ger båda sidor anledning till eftertanke och till överläggningar om arbetsformerna. Även om ansvaret vilar tungt på ordföranden är det inte ens fel när två träter och medborgarnas förtroende för sina politiker växer knappast när möten urartar till kaos.

Risken är att de som utöver sin makt från åskådarbänken i det läget framstår som ett ganska bra alternativ.

Texten även publicerad i VLT den 6 december 2011.

Hellere konsensus än cirkus

I går rådde tumult i den annars så fridulla fullmäktigesalen
i Västerås ståadshus.

Kommunpolitik brukar kritiseras för att vara alltför konsensusinriktad. Att spänningen och engagemanget försvinner när partierna är så överens att väljarna inte kan se skillnaden. Forskarna hävdar att det inte längre stämmer. Rikspolitikens stridsfrågor, som valfrihet och vårdnadsbidrag, har höjt den politiska temperaturen lokalt. Igår bevisade Västerås kommunfullmäktige att lokalpolitik kan vara strid och kamp och heta känslor. Den som vill ha en beskrivning av händelseförloppet under gårdagskvällen kan läsa det på Anders Lifs blogg.

Formellt handlade striden om återremiss av frågan om kommunalt vårdnadsbidrag. I praktiken handlar det om de etablerade partiernas svårigheter att hitta fungerande arbetsformer när Sverigedemokraterna är vågmästare. Ingen vill egentligen ha med dem att göra, men det är svårt att avstå från deras stöd när det gäller. När Västeråsfullmäktige för ett år sedan beslutade om avveckling av vårdnadsbidraget stödde den splittrade SD-gruppen de rödgröna. Nu har SD bytt ståndpunkt och stöder oppositionen. Därmed fanns det en majoritet för återremiss vid gårdagens fullmäktigemöte, men ordföranden Britt Sandström (S) vägrade ställa proposition. Motiveringen var att det vore att väcka en ny fråga.

Det korrekta i detta lär förvaltningsrätten så småningom få avgöra. Överklaganden har aviserats. Men det är sorgligt att fullmäktigemöten i en av landets största kommuner tillåts urarta på detta sätt med uttåg och okvädingsord. Ansvaret för den akuta situationen är givetvis ordförandens, som inte tycks ha haft mycket stöd av den juridiska sakkunskapen vid sin sida. Men när känslorna lagt sig borde både oppositionen och de rödgröna fundera över hur man vill att det politiska arbetet ska bedrivas fram till nästa val när det inte finns någon politisk majoritet.

Konsensus är nog trots allt att föredra framför cirkus. Åtminstone om man vill att medborgarna ska ha respekt för det demokratiska systemet.

Avslutningsvis en fundering om det nya medieläget. Via Facebook kunde man följa skeendet, åtminstone ur ett borgerligt perspektiv. Alliansens ledamöter uppdaterade flitigt och ilsket, från de rödgröna rådde tystnad. Men eftersom det stod klart att det här inte var ett vanligt fullmäktigemöte kunde man gå in på webbsändningen och följa dramatiken. Den som läste lokaltidningen VLT i morse fick dock inte del av någon dramatik. Där var det ett torrt och kort referat. Föredömligt ovinklat, kanske en del skulle säga, men det förmedlade inte till västeråsarna vad som egentligen hände i fullmäktige. Även VLT har anledning att fundera över hur man ser på sitt uppdrag i den lokala demokratin.

Att vandra omkring i Tranströmers poesi

Tomas Tranströmers samlade produktion.

En dag som denna är det lite pinsamt att medge men faktum är att jag har en sval relation till lyrik, inklusive Tomas Tranströmer. Jag är en idog romanläsare och en professionell ordbrukare men läser väldigt sällan poesi. Jag brukar förklara det med att jag har en yrkesskada på grund av mycket rapportläsande som gör att jag diagonalläser över sidorna för att snabbt komma till det väsentliga. En lässtil som inte fungerar för lyrik och heller inte för alla romaner.

Därför uppskattar jag poesiuppläsningar när någon annan vilar på orden och betonar de viktiga stroferna. Fast bara i lagom doser och med inte alltför pretentiös framtoning. I våras hörde jag Krister Henriksson läsa Tomas Tranströmer i Önsta kyrka i Västerås på ett sätt som gjorde att budskapet nådde fram även till mig. Kyrkan var fullsatt och kyrkorådet hade tvingats anlita parkeringsvakter för att undvika kaos.

Tranströmer är stor i den stad där han bodde i 35 år. I centrum kliver vi omkring bland hans haikudikter som finns inskrivna i gatustenar. Staden instiftade 1997 ett pris till hans ära, Tranströmerpriset, som delas ut vartannat år. Sist gick det till Kjell Espmark, arbetet med att utse nästa pristagare har nyligen inletts. I går var flaggorna hissade på Västerås stadshus och i fullmäktige hyllades ”vår poet”, som ordförande Britt Sandström kallade den nyutnämnde Nobelpristagaren.

Även för lokaltidningen VLT var gårdagen en stor, och efterlängtad, dag. Redan på 1990-talet när jag jobbade där fanns en beredskap om han skulle få priset. Jag har stått och väntat utanför radhuset där Tranströmer bodde under sina västeråsår för att vid behov kunna stötta kulturredaktören. Ttraditionen med att stå och vänta med en blombukett utanför hans dörr klockan 13 den dag priset tillkännagavs fortsatte fast han flyttade till Stockholm, men bröts i fjol. Så igår fanns VLT inte på plats när Monica Tranströmer öppnade dörren och släppte in pressen. Dock tror jag att besvikelsen över detta var försumbar jämfört med glädjen över att ha en nobelpristagare med Västeråsanknytning.

Jag delar den glädjen eftersom jag inser Tomas Tranströmers storhet. Många av dikterna har jag läst och fått uppläst för mig. Jag vet att i dagsmeja väger ett kilo 750 gram inte mer. Liksom att uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Jag har också varit omsluten av trafikens mumlande i Västerås domkyrka och hört näktergalen vid dess nordgräns i trakten av Badelunda.

Nu ska jag läsa mera och lyssna på Haydn. Så här på äldre dar har inte bara mitt intresse för lyrik utan också för klassisk musik ökat.

Värnamo vinner konstkampen

Värnamo och Västerås har fått nya konstmuseer, Vandalorum respektive Karlsgatan 2. Tyvärr måste man som västeråsare konstatera att en jämförelse dem emellan inte utfaller till Karlsgatans fördel.

I Smålands konstarkivs del av Vandalorum
visas för närvarande skulpturer av Ingemar
Svensson.

Skillnaden märks så fort man kommer innanför dörren. Vandalorum har lokaler som är skapade för ändamålet. Den italienske stjärnarkitekten Renzo Piano ritade fem stora röda och luftiga lador på 1990-talet, när Vandalorum ännu var en djärv vision. En vision som länge tycktes bli kvar i de oförverkligade idéernas skräpkammare. Men nu står husen där, mitt i Småland.

Lokalerna präglas av ljus och rymd, vilket ger de utställda verken möjlighet att ta plats. Något man saknar på Karlsgatan, där samboförhållandet mellan Länsmuseet och Konstmuseet har lett till två lite sorgsna, hopklämda museer. Inte den nytändning man hoppats på.

En annan skillnad är det lokala engagemanget. Jag känner ingen som är särskilt engagerad i Karlsgatan. Vandalorum har en vänförening med 1 200 medlemmar. Museet drivs av en stiftelse och skulle inte ha funnits utan eldsjälen Sven Lundh och stödet från lokala sponsorer och partners.

Tre lokala företag satsade tillsammans 40 miljoner, vilket gjorde bygget möjligt. Kommunen hade tidigt sett till att det fanns någonstans att bygga genom att ställa upp med den attraktiva tomten, som ligger där E4 och väg 27 möts och tusentals bilister dagligen passerar. Kommun och landsting stöttar också verksamheten genom att hyra lokaler för Smålands konstarkiv. I övrigt ger det offentliga idag inga bidrag till Vandalorum.

Men frågan är om museet i längden kan klara driften utan offentligt stöd. Vandalorums förhoppning är att få del av det nya regionala kulturstödet som snart ska börja fördelas. Utan det kan det bli svårt att upprätthålla dagens höga ambitionsnivå.

Jag håller tummarna för att det fungerar och hoppas att få uppleva en konstentreprenör i Västerås. Det piggar upp med djärva, till synes omöjliga projekt, som komplement till de gedigna kommunala verksamheterna.

Texten även publicerad i VLT den 16 augusti 2011