”Den kommunala
demokratin mår inte riktigt bra”, skrev demokratiutredaren Olle Wästberg
nyligen i sitt nyhetsbrev.
Den diagnosen byggde
han på en undersökning bland landets kommunfullmäktigeledamöter som Göteborgsforskarna Mikael Gilljam och David Karlsson gjort på utredningens uppdrag. 97 procent av de
valda tycker att fullmäktige har för lite makt. Bara knappt hälften tycker att
de får gehör för sina argument. Ungefär lika många har övervägt att lägga av
eftersom uppdraget känns meningslöst. Den verkliga makten finns hos
kommunstyrelsen, och framför allt hos ordföranden, och hos tjänstemännen. Allra
minst makt har medborgarna, vilket får ses som problematiskt i ett demokratiskt
system.
Politikerna är medvetna om detta demokratiska
underskott och försöker hitta nya vägar att öka medborgarnas delaktighet och
inflytande mellan valen genom olika former av medborgardialog. I bästa fall kan
sådana initiativ ses som vällovliga. Vill det sig illa upplevs de bara som
manipulativa.
Politikerna säger sig
sträva efter dialog med grupper som annars har svårt att göra sig hörda, men
erfarenheterna är snarast det motsatta. Det är de redan högljudda och
välartikulerade som engagerar sig direktdemokratiska aktiviteter, som möten,
demonstrationer och medborgarpaneler.
I januari ska OlleWästberg redovisa sina förslag till hur den svenska demokratin ska må bättre.
Utredningen har gett sig underrubriken ”Delaktighet och jämlikt inflytande”,
vilket väl antyder var tonvikten i förslagen ligger. Utredaren har blygsamt
meddelat att alla problem inte kommer att lösas men att man kommer att ta tag i
några uppenbara brister och föreslå praktiska lösningar.
Det är bara att önska
lycka till. Men tyvärr är det nog lättare sagt än gjort, andra demokratiutredare
har försökt tidigare utan att lyckas. Anders Teljebäck och övriga 289
ordföranden i landets kommunstyrelser ligger knappast sömnlösa av oro för att
deras makt ska minska.
Texten även publicerad i VLT den 22 juni 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar