Nya myndigheter vi kunnat vara utan

Jag är en varm anhängare av jämställdhet och ogillar segregation. Ändå jublar jag inte över att vi sedan årsskiftet har två nya myndigheter som ska främja det ena och motverka det andra: Jämställdhetsmyndigheten respektive Delegationen mot segregation, som kommer att verka under förkortningen Delmos. 

Min bristande entusiasm beror på att jag inte tror att fler myndigheter med luddiga uppdrag löser samhällsproblem. Det kräver politiskt nytänkande och handfasta åtgärder. 

I synnerhet gäller det på integrationsområdet. Det naturliga hade varit att Delmos hade hetat Integrationsmyndigheten för att visa vad man ska verka för, men det hade gett olyckliga associationer till det inte särskilt framgångsrika Integrationsverket. Det startades av socialdemokraterna 1998 och avvecklades av alliansregeringen 2007. Uppdraget var snarlikt Delmos.

Delmos, som finns i Huddinge, har en diger uppgiftslista. Enligt direktiven ska delegationen fokusera på att stärka demokratin, bekämpa brottslighet, minska långtidsarbetslöshet, lyfta skolor, stärka samhällsservicen och minska bostadssegregationen. För den nya myndighetens 15 anställda kan det framstå som en omöjlig uppgift men Delmos ska inte bedriva eget arbete, enligt utredaren Jonas Nygren, tidigare S-kommunalråd i Sundbyberg, idag chef för Hyresgästföreningen. Det är en kunskapsmyndighet med uppdrag att samordna statliga insatser och att stötta kommuner och regioner, framhöll han i en intervju i Dagens Samhälle.

Den tyngsta uppgiften för Delmos är att fördela statliga pengar som förhoppningsvis ska minska segregationen. Men om projektpengar vore lösningen på integrationsproblem skulle det se annorlunda ut i förorterna idag. I decennier har miljarder investerats i satsningar med olika namn men med lika dålig mätbar effekt. S-profilen Nalin Pekgul har varnat för att det har skapats en ”projektindustri”, som befäster gamla strukturer mellan olika grupper och som medför risk för korruption.

Även Jämställdhetsmyndigheten har fördelning av statsbidrag på sin uppdragslista. Det är det mest 

handfasta uppdraget för båda de nya myndigheterna. I övrigt ska de följa, stödja, utvärdera, initiera och givetvis samordna och bidra till samverkan. Ord som kan betyda nästan vad som helst eller ingenting.

Jag är övertygad om att regeringen vill förbättra jämställdheten och bekämpa segregationen. Men då krävs det till bostäder, jobb, lagstiftning och utbildningssatsningar. Alltså sådant som är betydligt svårare att åstadkomma än nya myndigheter. Men nu finns de där. Det är bara att önska lycka till och hoppas att dessa symbolpolitiska nykomlingar inte förhindrar verklig förändring.

Texten även publicerad i VLT 9 januari 2018

Nya

Skilda världar i allt mer segregerat Västerås

Den här stan är inte så stor, brukar vi roat konstatera när oväntade kopplingar uppstår mellan skilda delar av bekantskapskretsen. Inte sällan handlar det om parbildningar. Någons dotter har förlovat sig med sonen till en annan vänfamilj. Eller också är det några jämnåriga som mötts och börjat om på nytt i mogen ålder.

Sådana sammanträffanden säger ingenting om stadens storlek, däremot avslöjar de hur begränsade vi är i våra sociala kontakter och hur snabbt man drar slutsatser utifrån sitt begränsade perspektiv.

Västerås är stort. Västerås är också segregerat. De som bor i de östra delarna tjänar mer, är mer välutbildade och röstar flitigare än de som bor på väster. Mötespunkterna är få. Detta är inget nytt men som god man för en ensamkommande 17-åring från Afghanistan har det blivit mer påtagligt för mig att det finns olika Västerås. Jag känner mig inte hemma i Bäckby centrum. I Liegatans hyreshus finns inga namn jag känner igen.

Segregation sågs länge som ett storstadsfenomen. När tidningen Dagens Samhälle nyligen gjorde en kartläggning visade den att segregationen ökat i 209 av landets 290 kommuner de senaste tio åren. Västerås ligger på plats 50, vilket får ses som rätt hyggligt med tanke på att det är landets sjätte största kommun. Örebro och Eskilstuna, som vi gärna jämför oss med ligger båda sämre till.

Det är en klen tröst, eftersom mycket tyder på att utvecklingen här går åt fel håll. Ett tecken på detta är ökad trångboddhet och fler svartkontrakt, som VLT nyligen rapporterade om. När bostäder är en bristvara tränger människor ihop sig i de som finns.

Att döma av Västerås stads samlade styrdokument på hemsidan tycks dessa frågor lågt prioriterade. Integrationsprogrammet är från 2008 och innehåller inte ett enda mätbart mål. Bostadsförsörjningsprogrammet saknar ordet integration. I budgeten för 2017 talar styrkvartetten mycket om ”social hållbarhet”. Ett uttryck lika diffust som välvilligt och därmed ssom gjort för en fyrpartikoalition. 

Nästa gång segregationen mäts är risken stor att Västerås rört sig uppåt på kommunrankingen ingen vill toppa.

Texten även publicerad i VLT den 28 maj 2016