Pojkarna får inte överges i gathörnen

Bolagsstyrelser, arbetsplatser, dagisgrupper, politiska församlingar… Oavsett sammanhang är det bäst om det är någorlunda jämvikt mellan könen. På en samhällelig nivå har naturen sett till att skapa balans. Visserligen föds det något fler pojkar, men de är lite klenare, så det brukar jämna ut sig. På äldre dar är kvinnorna starkare, men kvinnoöverskottet i de äldsta årskullarna minskar.

Att gubbarna har blivit friskare och lever längre är en av förklaringarna till att det nu är fler män än kvinnor. Det är första gången sedan 1749 när man började räkna folk i det här landet.

Framför allt beror mansöverskottet på migrationen. Av de 135 000 personer, som invandrare i fjol var ungefär 61 000 kvinnor och 74 000 män, enligt SCB. De asylsökande som väntar på besked ingår inte, först när de blivit folkbokförda i Sverige kommer de med i statistiken. Männen är fler än kvinnorna i nästan alla åldersgrupper, men skillnaden är störst bland tonåringarna eftersom de ensamkommande barnen till 90 procent är pojkar.

Historiskt är mansöverskottet inget märkligt. Männen har alltid emigrerat först. Robert var en mer typisk utvandrare än Karl-Oskar. Italienarna som kom till Västerås var nästan alla ensamstående män. Det skapade på sin tid viss oro, som gick över med tiden.

Det gör förhoppningsvis den oro som finns idag också, men förutsättningarna är annorlunda. Det handlar om fler personer och de kommer hit för att få skydd från krig och kan inte börja jobba från dag ett som italienarna.

Men de unga pojkar som nu kommer borde få börja i skolan åtminstone dag två. Där ska de inte bara få lära sig svenska utan också hur det svenska samhället fungerar och hur man ska bete sig för att bli accepterad här. Inte minst när det gäller synen på jämställdhet och förhållandet mellan kvinnor och män.

Att gå i skolan och bli accepterad är ju faktiskt vad de flesta vill. Liksom givetvis att hitta en partner, vilket inte blir lätt när det på sina håll är 25 procent fler tonårspojkar än flickor. En obalans som förstärks av att flyktingpojkarna ofta hamnar i glesbygd med kvinnounderskott.

Några enkla lösningar finns förstås inte, men vi måste försöka. Pojkarna finns här och de flesta kommer att bli kvar. Blir de stående i gathörnen hänvisade till varandra blir det problem inte bara för dem själva utan för hela det svenska samhället

Texten även publicerad i VLT den 27 februari 2016