Vi ville väl men gjorde fel i flyktingpolitiken

Flyktingströmmen 2015 fick många av oss att känna att man borde göra en insats. Jag blev god man.  Under drygt ett år följde jag två afghanska killars väg genom asylprocessen. Från början såg jag det som en självklarhet att de skulle få stanna. Bara några byråkratiska hinder klarats av skulle de få börja det svenska liv de hoppats på. Det blev inte så.

Processen drog ut på tiden och hopp övergick i misströstan. År som skulle ha varit aktiva ungdomsår blev år av passiv väntan för dem som liksom så många andra i samma situation. Förslösade år, för Sverige om det är här de ska leva sina vuxna liv. För Afghanistan om de ska tillbaka dit.

Sveriges hantering av den här gruppen kännetecknas av att vilja väl men göra fel. Regeringspartiernas kompromiss från förra veckan innebär att den linjen fortsätter. Den som har varit här minst 15 månader, som var under 18 år vid ankomsten och som studerar på gymnasieskola ska få möjlighet att slutföra sin utbildning och etablera sig på arbetsmarknaden. Riktigt vad förslaget innebär och vilka konsekvenser det kommer att få är fortfarande oklart

Dock tycks det som att skolresultat ska väga tyngre än skyddsbehov. Gymnasielagen, som trädde i kraft 1 juni, och som nu får ökad betydelse lägger ett tungt ansvar på lärare och skolledare för de asylsökande elevernas framtid. Lärare har upplevt sig som gränspoliser och utsatts för hård press från elever vars framtid avgörs av lärarens betygssättning.

Förespråkarna för att de unga asylsökande ska få stanna framhåller ofta att detta är en välintegrerad och studiemotiverad grupp. Alla lärare upplever det inte så och statistiken talar ett annat språk. ESO-rapporten Ankomst och härkomst visar att de ensamkommande löper en signifikant högre risk att inte klara skolan. Den statlig utredningen Fler nyanlända ska uppnåbehörighet till gymnasiet (SOU 2017:54) visade att endast 1 procent av eleverna på språkintroduktionsprogrammet klarar gymnasieexamen inom tre år, knappt 7 procent klarar det inom fyra år.

Det är inte konstigt. Afghanerna jag var god man för, hade 15 timmar undervisning i veckan. Vid utvecklingssamtalet framhölls att man också måste jobba hemma. Men det är svårt att finna motivation för det när man inte vet om man kommer att få användning för sin utbildning.

Kommunerna är också oroliga för hur de ska klara att e de nyanlända det stöd de behöver inom ramen för ordinarie skolpeng g. I en debattartikel i Dagens Samhälle krävde kommunstyrelsens ordförande i Pajala Jan Larsson (S) ett extra riktat statsbidrag. Annars finns risk för att man i kommunerna hamnar i en trist diskussion om att skolan som helhet måste spara mer för att ge de nyanlända eleverna den utbildning de behöver.

Frågorna är många på skolområdet. Andra frågor som söker svar är var de unga nyanlända ska bo. De nya reglerna kan omfatta 8000-9000 unga människor. För att deras etablering ska bli lyckad måste det finnas en plan för hur bostadsfrågan ska lösas. 

En annan fråga, som är om möjligt än svårare för politikerna, är hur de unga männen ska hitta någon att gifta sig med. I åldersgruppen 15-24 år är det idag nästan 50 000 fler män än kvinnor

Rejält höjd återvändarersättning, som ger förutsättningar för de unga männen att återvända till hemlandet för att börja på nytt och bilda familj kanske vore ett sätt att både vilja väl och göra rätt. Samtidigt vore det ett sätt för Sverige att ta vårt ansvar för att vi gett falska förhoppningar och drog ut processen orimligt länge.

En kortare version av texten var publicerad i VLT den 8 december 2017.

Orimligt skicka tillbaka unga till Afghanistan

Förra veckan kom 21 ensamkommande flyktingbarn till Sverige, enligt Migrationsverkets statistik. I oktober-november 2015 när flyktingströmmen var som störst kom drygt 2 000 per vecka.  De har nu genomgått mottagningssamtal, asylutredning, möten med ombud och får på löpande band avgörandet från Migrationsverket. Beslutet är, åtminstone för afghanerna som är den största gruppen, ofta negativt eftersom de anses sakna asylskäl. Dessutom skrivs många upp i ålder, vilket innebär att de från ena dagen till den andra kan får flytta till annan ort och förlorar kompisar, skola och god man.

Dessa pojkar är rejält grundlurade. Av sitt hemland, som inte kunnat erbjuda dem trygga uppväxtvillkor och en framtidstro. Av flyktingsmugglarna som förespeglade dem ett annat liv med jobb och utbildning i Europa. Men de är också lurade av Sverige som tog emot dem och tog väl hand om dem tills de plötsligt en dag får veta att det inte var på riktigt. De ska återvända hem, vad det nu innebär. Många av dem vet inte om deras hem finns kvar och var deras anhöriga befinner sig.

”Vi trodde vi var välkomna”, säger en av de afghanska pojkar jag träffat om resan till Sverige.

I juridisk mening har få av de ensamkommande asylskäl. Det finns inte ett individuellt hot riktat mot dem, men det finns heller ingen säker miljö att skicka tillbaka dem till. Så här skriver Migrationsverket i beslutet för en flykting som kommer från provinsen Ghazni:

”Ghazni är en instabil provins där rebeller frekvent förekommer, vilket har resulterat i flertalet säkerhetsincidenter och våld mot civilbefolkningen. Migrationsverket bedömer att det råder väpnad konflikt i provinsen.”

Men detta ses inte som något hinder för utvisning. Denne nyblivne 19-åring anses inte ”särskilt utsatt för en risk att skadas allvarligt eller utsättas för övergrepp”.  Själv är han övertygad om motsatsen och säger sig hellre dö i Sverige än återvända.

Kanske har både han och Migrationsverket fel, vem vet. Men det är orimligt att utsätta en ung människa för plågan att leva under ett sådant hot och att utsätta dem för denna risk. Sverige har tagit emot dem, då har vi också påtagit oss ett ansvar. De som har kommit måste få stanna av humanitära skäl. Allt annat vore en skam. Gjort är gjort, nu måste de ungdomar som är här få börja att planera för en framtid.

Det måste också dock görs klart genom alla tillgängliga kanaler att detta är en engångsåtgärd. Sverige får inte bidra till att fler luras hit av flyktingsmugglares falska löften. Gränskontrollerna måste bestå, åldersbedömningar göras och den som missköter sig ska kunna utvisas.

Texten ursprungligen publicerad i VLT den 4 mars 2017 

.

Varje dag skapas ett barndomsminne

”Tänk på att varje dag skapas ett barndomsminne.”

Det har gått minst 30 år sedan Annika Hagström avslutade sitt Sommarprogram med de uppfordrande orden, som hängt med mig sedan dess. Jag tänkte på de med fasa under stress- och eländesdagar när allt gick fel.  Men också förhoppningsfullt under roliga soliga dagar som jag hoppades att barnen skulle minnas.

Nu är de själva föräldrar men jag oroar mig inte nämnvärt för barnbarnen. De är i goda händer och har haft turen att födas i rätt del av världen. Jag har lämnat familjebubblan och tänker på Annika Hagströms ord när jag ser flyktingbarn. Inte barnen på bilderna från Aleppo och Mosul, där räcker orden inte till, utan de barn vi förra hösten såg på bilder från tågperronger, bussköer och mer eller mindre tillfälliga boenden.

De barn vars barndomsminnen skapas här och nu i det som förhoppningsvis blivit någon slags vardag. Fast det är en vardag vid sidan om, en parallell vardag, enligt en nyutkommen bekymrad rapport från Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd.

”Ju längre tid en sådan parallell vardag fortgår, desto svårare att bryta utanförskap”, skriver rapportförfattarna professor Karin Zetterqvist Nelson och doktoranden Mirjam Hagström.

Det som framför allt präglar flyktingbarnens parallella vardag är väntan och osäkerhet. Givetvis väntan på det avgörande beslutet om asyl eller utvisning men också om sådant som gäller skola, hälsovård och boende. De ensamkommande barnen är inte de mest utsatta. Kring dem finns sedan 2006 ett mottagningssystem och de har en god man som tillvaratar deras intressen. Barn som kommer med sin familj har inte det stödet. Det är upp till föräldrarna att navigera sig fram i det allt annat än lättöverskådliga välfärdssystemet.

Just nu går utvecklingen för flyktingbarnen inte mot en stabilare och mer integrerad vardag, tvärtom. De ensamkommande från framför allt Afghanistan får nu avvisningsbeslut på löpande band. Familjer på flyktingförläggningar flyttas runt när privata boenden avvecklas till följd av färre asylsökande. De uppehållstillstånd som ges är tillfälliga, vilket gör att de får fortsätta att leva i väntan och osäkerhet.

Novemberöverenskommelsen om stramare flyktingpolitik var nödvändig och har haft effekt. Men de som tog den förre och den nuvarande statsministern på orden och trodde att Sverige var ett land med öppna hjärtan där man inte bygger murar borde ges möjlighet att stanna. Åtminstone om det gäller barn och barnfamiljer.

Vi kan inte göra något åt de barndomsminnen som skapas i Aleppo och Mosul men vi borde ta ansvar för de barn som finns här och deras minnen.

Texten även publicerad i VLT den 28 oktober 2016.

Sluta spotta på dem som fattar besluten!

”Den som inte är emot dagens beslut har inget hjärta. Den som inte förstår vilka krafter som styr bakom kulisserna har ingen hjärna.”.
Detta var ett av de hårda inlägg som kritiserade beslutet om skärpta asylregler som dök upp på sociala medier i samband med riksdagsbeslutet. De som var motståndare till beslutet försökte överträffa varandra när det gällde att beskriva vilken hjärt- och hjärnlös skara riksdagsmajoriteten var. Ett omdöme som i så fall även gäller majoriteten av svenska folket. Enligt Novus opinionsmätning för SVT speglar riksdagsmajoriteten i den här frågan vad de flesta tycker.

Självklart kan man tycka annorlunda. Framför allt kan man önska att världen såg annorlunda ut så att sådana här beslut inte var nödvändiga Många som var med om att fatta beslutet har talat om hur smärtsamt det var. Inte minst den del som gör det svårare för familjer att återförenas, Röda korset har effektivt argumenterat för sin ståndpunkt genom filmen där mamman kramar sitt barn adjö i dagiskorridoren och säger: Vi ses om tre år.

De politiker som trots sin vånda ändå stått bakom beslutet gör det inte för att de är hållningslösa kräk. Inte heller beror det på att de piskats blodiga av partipiskor utan på att de i en svår situation såg det som det enda rätta. Det hade varit ohållbart och oansvarigt att riskera att åter försätta landet i samma läge som i höstas.

Inte bara för oss som är blåögda och födda i det här landet eller har bott här länge. Det hade också varit ohållbart för alla dem som kom hit i höstas. De vars öden nu ska avgöras av Migrationsverket. Där är det nu uppemot ett års väntan på det första samtalet, som är starten på själva asylutredningen. När det nålsögat äntligenär passerat blir det ny väntan. På i första hand bostad och sedan utbildning och jobb.

Landet är inte fullt men Sverige har redan gjort stora åtaganden som måste fullföljas så att de som redan sökt sig hit kan få en bra start. Många svåra beslut måste fattas av politiker nationellt och lokalt. Beslut som ska diskuteras och som kan kritiseras i sak, men de som tar på sig ansvaret för detta svåra borde slippa bli bespottade från åskådarbänken.

Texten även publicerad i VLT den 24 juni 2016.

 

 

 

 

 

Pojkarna får inte överges i gathörnen

Bolagsstyrelser, arbetsplatser, dagisgrupper, politiska församlingar… Oavsett sammanhang är det bäst om det är någorlunda jämvikt mellan könen. På en samhällelig nivå har naturen sett till att skapa balans. Visserligen föds det något fler pojkar, men de är lite klenare, så det brukar jämna ut sig. På äldre dar är kvinnorna starkare, men kvinnoöverskottet i de äldsta årskullarna minskar.

Att gubbarna har blivit friskare och lever längre är en av förklaringarna till att det nu är fler män än kvinnor. Det är första gången sedan 1749 när man började räkna folk i det här landet.

Framför allt beror mansöverskottet på migrationen. Av de 135 000 personer, som invandrare i fjol var ungefär 61 000 kvinnor och 74 000 män, enligt SCB. De asylsökande som väntar på besked ingår inte, först när de blivit folkbokförda i Sverige kommer de med i statistiken. Männen är fler än kvinnorna i nästan alla åldersgrupper, men skillnaden är störst bland tonåringarna eftersom de ensamkommande barnen till 90 procent är pojkar.

Historiskt är mansöverskottet inget märkligt. Männen har alltid emigrerat först. Robert var en mer typisk utvandrare än Karl-Oskar. Italienarna som kom till Västerås var nästan alla ensamstående män. Det skapade på sin tid viss oro, som gick över med tiden.

Det gör förhoppningsvis den oro som finns idag också, men förutsättningarna är annorlunda. Det handlar om fler personer och de kommer hit för att få skydd från krig och kan inte börja jobba från dag ett som italienarna.

Men de unga pojkar som nu kommer borde få börja i skolan åtminstone dag två. Där ska de inte bara få lära sig svenska utan också hur det svenska samhället fungerar och hur man ska bete sig för att bli accepterad här. Inte minst när det gäller synen på jämställdhet och förhållandet mellan kvinnor och män.

Att gå i skolan och bli accepterad är ju faktiskt vad de flesta vill. Liksom givetvis att hitta en partner, vilket inte blir lätt när det på sina håll är 25 procent fler tonårspojkar än flickor. En obalans som förstärks av att flyktingpojkarna ofta hamnar i glesbygd med kvinnounderskott.

Några enkla lösningar finns förstås inte, men vi måste försöka. Pojkarna finns här och de flesta kommer att bli kvar. Blir de stående i gathörnen hänvisade till varandra blir det problem inte bara för dem själva utan för hela det svenska samhället

Texten även publicerad i VLT den 27 februari 2016