Det har gått minst 30 år sedan Annika Hagström avslutade
sitt Sommarprogram med de uppfordrande orden, som hängt med mig sedan dess. Jag
tänkte på de med fasa under stress- och eländesdagar när allt gick fel. Men också förhoppningsfullt under roliga
soliga dagar som jag hoppades att barnen skulle minnas.
Nu är de själva föräldrar men jag oroar mig inte nämnvärt
för barnbarnen. De är i goda händer och har haft turen att födas i rätt del av
världen. Jag har lämnat familjebubblan och tänker på Annika Hagströms ord när
jag ser flyktingbarn. Inte barnen på bilderna från Aleppo och Mosul, där räcker
orden inte till, utan de barn vi förra hösten såg på bilder från tågperronger,
bussköer och mer eller mindre tillfälliga boenden.
De barn vars barndomsminnen skapas här och nu i det som
förhoppningsvis blivit någon slags vardag. Fast det är en vardag vid sidan om,
en parallell vardag, enligt en nyutkommen bekymrad rapport från Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd.
”Ju längre tid en sådan parallell vardag fortgår, desto
svårare att bryta utanförskap”, skriver rapportförfattarna professor Karin
Zetterqvist Nelson och doktoranden Mirjam Hagström.
Det som framför allt präglar flyktingbarnens parallella
vardag är väntan och osäkerhet. Givetvis väntan på det avgörande beslutet om
asyl eller utvisning men också om sådant som gäller skola, hälsovård och
boende. De ensamkommande barnen är inte de mest utsatta. Kring dem finns sedan
2006 ett mottagningssystem och de har en god man som tillvaratar deras
intressen. Barn som kommer med sin familj har inte det stödet. Det är upp till
föräldrarna att navigera sig fram i det allt annat än lättöverskådliga
välfärdssystemet.
Just nu går utvecklingen för flyktingbarnen inte mot en
stabilare och mer integrerad vardag, tvärtom. De ensamkommande från framför
allt Afghanistan får nu avvisningsbeslut på löpande band. Familjer på
flyktingförläggningar flyttas runt när privata boenden avvecklas till följd av
färre asylsökande. De uppehållstillstånd som ges är tillfälliga, vilket gör att
de får fortsätta att leva i väntan och osäkerhet.
Novemberöverenskommelsen om stramare flyktingpolitik var
nödvändig och har haft effekt. Men de som tog den förre och den nuvarande
statsministern på orden och trodde att Sverige var ett land med öppna hjärtan där
man inte bygger murar borde ges möjlighet att stanna. Åtminstone om det gäller
barn och barnfamiljer.
Vi kan inte göra något åt de barndomsminnen som skapas i
Aleppo och Mosul men vi borde ta ansvar för de barn som finns här och deras
minnen.
Texten även publicerad i VLT den 28 oktober 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar