Insikter från vårdsal 4 på ortopeden

Sambandet mellan äldreomsorgens brister och bristen på vårdplatser på sjukhusen har det talats mycket om bland vårdproffs på senare år. Enkelt uttryckt handlar det om att gamla i brist på annat hamnar på sjukhusplatser som inte är lämpade för dem, samtidigt som vårdköerna växer och folk ibland får ligga i sjukhuskorridorer på överfulla sjukhus. Jag förstår sambandet, men det har ändå varit en abstraktion för mig tills jag förra veckan hamnade på en fyrbäddssal på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus i Västerås.


En första aning fick jag redan eftermiddagen innan min höftledsoperation. Planeringssköterskan ringde och sa att på grund av många akutfall kanske alla planerade operationer måste ställas in nästa dag. Ett väldigt nedslående besked för den som är mentalt inställd på operation och redan har skubbat sig en gång ända ner mellan tårna med desinficerande medel. Men eftersom det fanns visst hopp skulle jag fortsätta förberedelserna och infinna mig som planerat på sjukhuset klockan 8.

Tor-Göran Henrikssons skulptur, från Galleri Astley
 i Uttersberg i höstas, visar hur man känner sig
som patient.

När jag kom kunde man fortfarande inte ge besked om jag skulle bli opererad. Frågan var om man skulle kunna skicka hem tillräckligt många för att ha en säng till mig när jag kom tillbaka från operation. Det har visst varit en massa inom äldreomsorgen, var doktorns förklaring när han ritade en hoppingivande pil på min högra höft. Jag behövde dockinte åka hem. Klockan 10 fick jag en säng och dropp, sex timmar senare satte operationen i gång. Allt gick bra.

På sal 4 var vi en rygg och en höft i 60-årsåldern och två fallskador i 80-årsåldern. Vi yngre damer var glada och tacksamma för att ha blivit opererade och gjorde vårt bästa för att komma i gång snabbt. De äldre låg mest. Den ena var lätt dement och undrade då och då var hon var och om hon inte borde till sjukhus nu när hon hade så ont. Hon krävde mycket av personalens tid för ren omvårdnad som hade mycket lite med hennes skadade axel att göra.

Den andra damen var mindre skadad och gav intryck av att vara mycket nedstämd, för att inte säga deprimerad. Hon skickades hem dagen efter med löfte om hemtjänst fem-sex gånger per dygn och uppmaning att ta kontakt med distriktsläkaren. ”Det blir väl bra mamma”, sa den besökande dottern uppmuntrande. Mamman sa ingenting. Både jag och personalen tyckte synd om henne.

Min amatörbedömning från grannsängen är att båda damerna hade behövt något annat än specialistvård på en ortopedavdelning. En vård där man kunde se till hela deras situation och anpassa insatserna efter det. De sängar de lämnade skulle då kunna användas till patienter som behöver få sina ryggar och höfter opererade så att de västmanländska vårdköerna minskar och landstinget slipper kostnader för att köpa vård på privatsjukhus i Stockholm.

Detta har ofta sagts, men har visat sig så svårt att åstadkomma, även om det just nu finns lite mer hopp än vanligt. Mest sjuka äldre-satsningen pågår och har som motto Nu eller aldrig. Ett motto som inofficiellt är på väg att formuleras till Nu och alltid. Man får aldrig säga aldrig när det gäller vården och omsorgen om de mest behövande äldre.

En annan sak som ofta sägs om svensk vård är att patienterna är nöjda när de väl kommer fram och hamnar rätt. Det kan jag också bekräfta. Jag och min höft har blivit mycket väl omhändertagna av alla inblandade. Nu är det upp till mig att ta hand om den nya höftleden och träna upp den så att vi fungerar ihop. ”Ha tålamod och var inte övermodig”, uppmanade mig doktorn när han skickade hem mig. Just nu känns det som en minst lika stor utmaning som att gå nerför en trappa med kryckor.